Förvaltningsrätten i Stockholm går på Post- och telestyrelsens linje i Huaweis överklagande av myndighetens beslut om att porta telekomföretaget från den svenska 5G- och 4G-marknaden. Domslutet baserar sig i princip på att rätten blint godtar Säpos och Försvarsmaktens kompetens att avgöra huruvida ett «säkerhetshot» föreligger kring Huaweis utrustning, utan att någon närmare bevisning för detta märkliga påstående ges.
Huawei har aldrig ertappats med sådan verksamhet, samtidigt som USA sedan länge kräver åtkomst till bakdörrar i implementationer för att bevilja exporttillstånd av komponenter, samarbete kring signalspaning, militärt stöd och så vidare. Trots att USA bevisligen spionerar på svenska politiker medelst denna ordning anses inte detta utgöra en motsvarande säkerhetsrisk, medan den obevisade och helt hypotetiska anklagelsen mot Huawei anses giltig.
Det egentliga «säkerhetshotet» består således i det amerikanska hotet att inte längre samarbeta med Sverige kring signalspaning samt att möjligen göra det svårare att importera viktiga komponenter för försvarsverksamhet, inte minst högteknologiskt flyg som JAS-39.
Washington har uppmanat Sverige att delta i dess meningslösa kalla krig mot Kina, och Sverige åtlydde omedelbart – över en natt ändrade man uppfattning om Huawei, och skrev en speciallag som visserligen inte nämnde Huawei (och ZTE) vid namn, men som lämnade åt myndigheter som PTS, Säpo och Försvarsmakten att verkställa det som framgår mellan raderna. Förvaltningsrätten har nu visat sig vara ytterligare en kugge i detta maskineri, och därmed bevisat att det svenska rättsväsendets oberoende är en chimär.
Om detta får man förstås tro vad man vill, men det som är av vikt är hur Zhongnanhai kommer att uppfatta saken – nämligen som beskrivet ovan. Därför kommer man inte heller att avvakta eventuella överklaganden, eftersom sådana ändå är meningslösa i detta perspektiv, utan kommer att sätta i verket redan uppdragna planer.
Först och främst kan Ericsson säga hejdå till den kinesiska marknaden, vilket motsvarar tio procent av företagets omsättning. Det kan man nog svälja, och det angår egentligen inte Sverige, eftersom Ericsson sedan länge har huvudverksamheten på annan plats.
Men Beijing kommer av allt att döma att ge ett tyngre svar direkt riktat mot svenska intressen, för att markera mot detta ingrepp i marknaden. Sverige kan komma att sättas i frysboxen och erfara samma omilda behandling som Australien, och det bådar i så fall inte gott för svensk ekonomi. Det är dessvärre självförvållat.
DN-tidningen har dille på adoptioner, givet hur mycket tid man ägnar åt ämnet. För närvarande har man kommit till Kina och Sydkorea, samtidigt som blaskans ständigt kinahatande reporter i en parallell kolumn förkunnar att ettbarnspolicyn var en «mänsklig katastrof». Ja, tjena!
Utan ettbarnspolicyn hade det funnits betydligt fler «hittebarn» att utnyttja i adoption och mer irreguljär handel med barn, särskilt på den landsbygd som inte lika enkelt kan kontrolleras. Planerad fruktsamhet har varit en given del i Kinas recept att omvandla nationen från en efterbliven bondenation till ett ledande industriland.
Visserligen äger kritiken mot konsekvenserna av policyn riktighet, som att kvinnor har tvingats till aborter, men den kollektiva aspekten har företräde. Andra invänder att fruktsamheten dalade snabbt under den föregående tvåbarnspolicyn, och att senare ekonomisk utveckling naturligt har pressat ned fertiliteten, och att ettbarnspolicyn därmed har varit onödig.
Tvåbarnspolicyn fick inte ned fruktsamheten tillräckligt mycket.
Tvåbarnspolicyn fick visserligen ned fruktsamheten från u-landsmässiga sex barn per kvinna till närmare tre, men det var inte tillräckligt för att hejda tillväxten i ett redan överbefolkat land. Och det ekonomiska argumentet har inte haft någon relevans förrän nu, då stora delar av Kina har kommit ikapp västvärldens standard.
Utan ettbarnspolicyn hade Kina närmat sig två miljarder invånare, vilket avsevärt hade försvårat ansträngningen att utrota fattigdom och ge hela befolkningen en god grundutbildning. Policyn har fått föräldrar att satsa på kvalitet framför kvantitet, att ge sitt enda barn allt man förmår – eller sina två barn, om man har bott på landsbygden. Det är den stora skillnaden mellan Kina och grannlandet Indien med en lika stor befolkning, att man satsar stort på humankapital, en tradition med gamla anor.
Trots fruktsamhetstal under ersättningsnivån 2.1 barn per kvinna har Kinas befolkning växt från knappt en miljard till 1.4 miljarder under ettbarnspolicyn 1979–2015. Utan policyn hade befolkningen närmat sig två miljarder.
Nu har man nått toppen på befolkningskurvan och står inför en långvarig befolkningsminskning. Det kan ge vissa demografiska konsekvenser, som man försöker balansera med en nyinrättad trebarnsregel, men det är i jämförelse ett angenämt lyxproblem.
Annan kritik är mer fundamental, och riktar in sig på att det är varje människas frihet att föröka sig bäst man vill, och att det därmed är ett brott mot mänskliga rättigheter att inskränka människors reproduktion. Ofta är det amerikansk kristen höger som för fram sådana budskap – föröken eder, som det ju står i bibelen.
Men alla friheter begränsas av andra friheter, och du har inte någon självklar rätt att bidra till att överpopulera ett land eller för den delen jorden. Överbefolkning är inte bara ett nationellt problem, utan ett globalt, med bäring på artdöden, klimatet och själva livsbetingelserna för oss andra.
Kineserna har tagit ansvar, medan vi har fått för oss att vi ska importera allt mer av det tillskott om tre miljarder afrikaner som väntas fram till 2100. Världen i stort skulle behöva kopiera Kinas recept för att hålla befolkningen i schack och minska ned den till en hållbar nivå.
Nettoutveckling – den negativa tillväxten härrör från svälten under Stora språnget.
Till helgen möts gruppen av världens «sju mäktigaste industrinationer» i Storbritannien, för att söka samla sig till någon sorts gemensam plattform efter att Trump rivit sönder allt vad allianser heter. America is back, som Biden säger, men frågan är för hur länge – Europa har redan valt att gå en egen väg.
Det där med «mäktigaste industrinationer» ska förstås i preteritum, för numera räknar G7-gruppen till ungefär en tredjedel av världens samlade produktion, mot två tredjedelar när sammanslutningen bildades under 1970-talet. Det är så mycket som västvärlden har krympt, och det är samtidigt så mycket som Kina, Brasilien och Indien har växt.
Att gruppen ändå fortlever som en informell sammanslutning kan förstås i termer av gemensam ideologi, men även gemensam historia. Det är i princip samma gäng länder som härjade mest och värst under kolonialismens tidevarv, och det är samma nationer som gaddade sig samman mot ett försvagat Kina under Qingdynastins sista år för drygt ett sekel sedan.
Att Storbritannien och Frankrike än i dag skickar krigsfartyg till Sydkinesiska havet är alltså en kvarleva från den tidens stormaktsfasoner, en spillra av forna koloniala ambitioner att ha inflytande långt bortom det egna territoriet. På samma sätt ska man förstå det ständiga petandet i Kinas inre angelägenter, som Hongkong och Xinjiang – ingenting har egentligen förändrats på hundra år, förutom att Kina har återtagit sin forna status som stormakt och numera inte längre tar stryk.
Då, runt 1900, hade Kina just förlorat första sino-japanska kriget (1894–95), och tvingats avstå Taiwan till Japan, samtidigt som man tappade inflytande över Korea. Sedan opiumkrigen ett halvsekel tidigare hade man tvingats öppna ett antal fördragshamnar för handel, avstått territorium till internationella koncessioner i Guangzhou, Shanghai, Tianjin och andra städer, betalat dryga «skadestånd» till västmakterna samt upplåtit landet för kristen mission och annan verksamhet.
Under dessa förnedrande omständigheter växte ett folkligt missnöje mot europeiskt inflytande fram, samtidigt som det även omfattade det svaga styret i Qing. Den så kallade boxarrörelsen (义和团, yihetuan) uppstod i det av tyskarna ockuperade Shandong, och utgjorde ett ordenssällskap med rötter i kinesisk kampsport och hemliga förbund som Vita lotus-sekten.
Man samlade småningom tiotusentals medlemmar och skred med början år 1898 till verket i ett uppror, i vilket missionärer och andra utlänningar samt även kristna kineser handgripligen angreps och emellanåt dödades. Rörelsen undertrycktes till en början av guvernör Yuan Shikai, men kom sedermera att spridas till angränsande provinser.
Vid sekelskiftet hade rörelsen växt sig så stark att västmakterna tvangs skicka förstärkningar från fortet i Dagu i Tianjin till legationer och beskickningar i koncessionerna i Beijing för att skydda sina sändebud. Qing vände nu på klacken och såg upproret som en möjlighet att återta sin forna kontroll, ett ödesdigert misstag i ljuset av de utländska truppernas överlägsenhet.
Styrkorna var emellertid för få och kom aldrig fram till Beijing, utan tvangs återvända till Tianjin, varvid legationerna i Beijing isolerades. En allians av åtta nationer – Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Italien, Japan, Österrike-Ungern och Ryssland – samlade då 45 000 man i en expeditionsstyrka som tågade mot Beijing i syfte att befria sina landsmän.
G7 eller möjligen G8 à la 1900
Det blev en slakt som kostade tiotusentals kineser livet, samtidigt som Beijing plundrades av styrkorna på samma sätt som under opiumkrigen. Någon formell krigsförklaring gavs aldrig från någondera hållet, utan det rör sig om en skärmytsling som urartade i en kort väpnad konflikt. Som straff utmättes emellertid ett skadestånd motsvarande nitton tusen ton silver, eller femtio gram silver per kinesisk medborgare – i dagens penningvärde ungefär 350 kronor per medborgare eller 140 miljarder kronor, en helt vansinnig summa för tiden.
En krass syn på saken är att västmakterna inte borde ha gått så hårt fram i förnedringen, utan istället försökt bevara den odugliga Qing-regimen så länge som möjligt för att riktigt suga musten ur Kina. Istället kollapsade dynastin ett decennium senare, varvid det nya Kina kom att utvecklas under svåra umbäranden, med en uttalad aversion mot västmakterna och deras system.
I västvärlden finns knappt en människa som vet vad boxarupproret eller för den delen opiumkrigen var för företeelser, och man har inte den historiska förankringen i sin syn på dagens skeenden. Men i Kina finns den kontinuiteten, och den vidmakthålls givetvis även i den formella propagandan. Man ser de västliga kanonbåtarna som ständigt far utanför Kinas kust med detta historiska raster för ögonen, och genomskådar omedelbart det hyckleri som emanerar från de moderna arvtagarna till åttanationersalliansen i allt från Xinjiang och Hongkong till coronapandemin.
Från G7 lär väl komma någon sorts högstämd retorik, som dock inte kommer att få någon praktisk betydelse, utan mest är meningslöst ordbajs. Situationen är diametralt annorlunda nu än för ett sekel sedan, och de pråmar man skickar har inte mer än symbolisk betydelse. Även retoriken är symbolisk, och i slutändan talar pengarna sitt språk – för övrigt på samma sätt som för ett sekel sedan, men med den skillnaden att Kina har lärt läxan och nu behärskar spelet bättre än någon annan.
När Ungern slängde ut globalisten George Soros’ så kallade Centraleuropeiska universitet (CEU) gick woke-vänstern i taket, och menade att det var ett angrepp på den «akademiska friheten». Samtidigt pågick en veritabel storstädning av konfuciusinstitut vid europeiska universitet, efter att man ett decennium tidigare ropat högt efter sådana, med hänvisning till att de utgör ideologisk påverkan från kinesiska kommunistpartiet. Plötsligt gällde inte längre svamlet om «akademisk frihet».
Konfuciusinstituten har nu inte den sortens påverkan, men det ligger i sakens natur att varje slags utbildningsinstitut söker förändra tankemönster och bygga upp en världsbild hos de studenter man tar sig an. Soros-«universiteten» förmedlar således en vision om det «öppna samhället», ett slags liberalistiskt utopia som ideologi omfattande gräns- och kravlös invandring, Q-frågor med mera.
Noga räknat är det bara de USA-ackrediterade programmen som är föremål för nedstängning, medan de lokalt ackrediterade fortsätter som förut, en vink om att man inte vill ha att göra med den radikala amerikanska universitetsvänstern. Detta för att det de förmedlar inte ligger i landets intresse under nuvarande politiska majoritet.
Ungern har därmed på flera sätt hamnat i skottlinjen för övriga EU, som vill propagera den egna ideologin och samtidigt motverka annan. Ungern har med övriga Visegradländer vägrat befatta sig med massinvandringen, och har på så sätt sluppit de problem med utanförskap, kriminalitet och terrorism som numera är endemiska i övriga EU, inte minst i Sverige.
Men Ungern har också större och bättre samarbete med både Kina och Ryssland än många andra EU-länder, vilket har retat Bryssel. Ungern har således godtagit både ryska och kinesiska vaccin, och har för närvarande högst vaccinationsgrad i unionen – men dessvärre också högst dödsfrekvens efter den tredje våg som slog särskilt hårt mot ett tidigare lindrigt drabbat Östeuropa. Huawei har ett starkt fäste i Ungern, medan man i andra delar av EU följer Washingtons dekret att angripa företaget.
Wokevänstern exploderar nu på nytt när prestigefyllda Fudan daxue (复旦大学) i Shanghai har kontrakterats för att öppna en filial i Budapest. Borgmästaren i staden har reagerat med förakt och låtit ge ett antal gator namn med avsikt att reta upp Beijing, som «Dalai Láma út», «Szabad Hongkong út» och «Ujgur Mártírok útja». Andra menar att det är en förlustaffär för Ungern, och en storvinst för Kina.
Kostnaden för bygget finansieras delvis genom lån, samtidigt som material och arbetskraft tas från Kina. Det sista är naturligtvis för att hålla nere kostnaderna, som annars hade blivit betydligt högre. Prislappen är större än utbildningsposten i budgeten, men det är förstås samtidigt en långsiktig investering för framtiden.
Huruvida Fudan blir en kanal för kinesisk ideologi återstår att se, men utrymmet för den sortens indoktrinering är tämligen begränsat för de flesta utbildningsspår. Det finns inte någon särskild sorts kinesisk fysik, kemi eller biologi, även om man naturligtvis har «traditionell medicin» som en udda rätt på menyn. Det skulle väl i så fall vara om man i statskunskap och liknande discipliner lägger på ett kinesiskt raster, och det är då samma slags problem som för CEU.
I praktiken kommer man emellertid att anpassa sig efter lokala förutsättningar, och farhågorna är därför nog överdrivna. Fudan är ett riktigt universitet, till skillnad från den ideologiproduktion som präglar Soros’ propagandainstitut. Däremot innebär Fudans närvaro att det akademiska utbytet mellan Kina och Ungern – och därmed Kina och EU – stärks, och därmed att man vidgar de artärer som redan finns. Ungern knyts hårdare till Kina, och Kina kommer närmare EU, vilket för wokevänstern och många andra är en mardröm.
Orbán Viktor ser dock solklara vinster i att balansera mellan EU och Kina, och att vara tungan på vågen i detta spel stormakter emellan. För Ungern kommer det på sikt att betala sig att få en sådan effektiv utbildningskvarn i landet, även om den skulle stänka något med kinesiska tankemönster.
Världens beroende av en enda producent av avancerad halvledarteknik på Taiwan, några mil från Kinas kust, är ett betydligt värre problem än om en fullastad pråm blockerar Suez-kanalen. Ty utan TSMC stannar produktionen av mobiltelefoner och datorer, samt försvårar för bil- och andra industriers behov av kretskort. I flera år.
Taiwan – Republiken Kina – som sedan inbördeskriget existerar som en självstyrande stat utan att erkännas som en sådan, utan som formellt betraktas som en del av Kina, och i konstitutionell mening även själv gör anspråk på att företräda hela Kina. Taiwan, som beror av USA och dess flotta för sitt oberoende, och som gör stora inköp av amerikansk försvarsmateriel, även om utsikterna att stå emot en invasion är obefintliga.
Även om status quo råder sedan 1949 finns i både USA och Kina en oro över denna situation. USA vill därför flytta produktion från Taiwan till USA för att säkra framtida tillgång, samtidigt som man vill hindra Kina från att köpa chips, mjukvara och utrustning. Kina å sin sida är redo att skjuta till fantasiljarder i stöd till utveckling och forskning för att kunna komma ikapp och gå förbi, och därmed bli självförsöjande även på chips.
Detta är årtusendets drabbning, ett kallt krig om det tekniska världsherraväldet, i allt från AI och kvantdatorer till kretskort och genteknik. Det är som rymdkapplöpningen mellan USA och forna Sovjetunionen, men i mer total mening, omfattande allt.
Sådan knivskarp konkurrens på liv och död är visserligen nyttig i det att den tar fram det allra bästa på kortast möjliga tid, men den kommer också att ordna stor oreda kring standarder och annat som förenklar produktionen. Det är så att säga inte som VHS och Betamax, utan mer på protokollnivå.
Vem avgår med segern? Jag säger förstås tveklöst Kina, för att alla pilar pekar i den riktningen, och för att amerikanerna tar alldeles för lätt på saken, i den enfaldiga tron att man har ett överlägset system, att man har övertaget och så vidare.
