Kategori: Kina

Kategorier
Kina Vetenskap

Homo longi

Man hittar arkaiska människotyper på löpande band i Kina, och varje gång det sker vill forskarlaget bakom upptäckten gärna skilja ut sig från mängden och hävda att det rör sig om en ny art. Massmedier hänger sedan på med sensationella artiklar om att människans utvecklingshistoria måste skrivas om.

Senast i raden av fynd är ett kranium från Harbin (哈尔滨) i Heilongjiang (黑龙江, Svarta drakfloden), från vilken provins man har tagit det taxonomiska binomet Homo longi – drakmannen. Skallen upptäcktes 1933 då en kinesisk arbetare under tvång byggde järnvägsbro åt den japanska ockupationsmakten i den manchuiska marionettstaten Manchukuo (满洲国, Manzhouguo).

Han gömde fyndet i en brunn, där det fick ligga tills efterlevande i släkten 2018 återhämtade kraniet och överlämnade det till ett universitet för studier. Det är ett problem i sammanhanget, eftersom man inte med säkerhet kan fastställa den exakta fyndplatsen i Songhua (松花江, Granpollenfloden), där bron byggdes.

Med exakta strata kan man nämligen med god precision datera omgivningens ålder, och därmed indirekt bestämma fossilets ålder. Kol-14-metoden kan inte användas för fynd äldre än 60 000 år på grund av den korta halveringstiden, varför man måste tillgripa andra isotopanalyser i den omedelbara närheten.

Radiometrisk datering med U-Th och andra analysmetoder i förmodad omgivning ger en vidd om 62–296 ky, med en statistiskt sannolik minimiålder om 146 000 år. Forskarna hävdar samtidigt att fyndet representerar en ny utvecklingsgren av Homo i Asien.

Homo longi är Homo denisova

Men när man ser kraniet i fråga är den omedelbara reaktionen att det är neandertal, även för en amatörhobbyantropolog som undertecknad, utan en enda universitetspoäng i ämnet. Av morfologin kan man inte alls hävda en ny art, utan den är helt i linje med den för arkaisk Homo neanderthalensis, med stora ögonhålor och elliptisk skallform.

Tidig arkaisk Homo sapiens hade förvisso liknande drag, varför man rent hypotetiskt alltid kan föra fram tanken att det rör sig om en gren i sapiens. Men samtidigt vet vi att ingen bestående population av sapiens emigrerade ut ur Afrika förrän vid 70 kya, och det är därför en mycket osannolik hypotes.

Neandertals utbredning fanns dock primärt i Väst, och arten har aldrig påträffats öster om Altai, vid Kinas gräns. I östra Eurasien härleder man istället Homo denisova, en systerlinje till neandertal. För denisova finns bara ett fåtal fynd av fingrar och käkben i Sibirien och Tibet, men samtidigt har man säkrat DNA för att kunna härleda en beblandning med Homo sapiens i Öst- och Sydöstasien, på samma sätt som västeuraser är en hybridform av sapiens och neandertal.

Skallen torde alltså vara det första större fossilet av denisova, och vad man kan se i den vetenskapliga pressen är det ett flertal forskare som drar samma slutsats. Historien behöver därför inte skrivas om, utan bekräftas snarare med detta magnifika fynd. Det är vår kusin Homo denisova som äntligen visar upp sitt anlete, och möjligen kan man därmed även börja få klarhet i vad andra underliga kinesiska fynd representerar, som Dali-människan.

Kategorier
Asien Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion

Q-Kina

Q-rörelsen i Kina är inte som det hävdas i medier utsatt för något «bakslag» bara för att något Wechat-konto har strypts eller för att en prideparad har ställts in på grund av pandemin, utan har fortsatt ungefär samma förutsättningar som i övriga Östasien. Naturligtvis minus Taiwan, som har antagit hela det västliga Q-paketet och har en transa som digitaliseringsminister i Tang «Audrey» Feng.

Saken har dock inte så mycket med styrelseskick att göra, utan mer med kultur. Man observerar således ungefär samma förhållningssätt i Sydkorea och Japan som i Kina. Det allmänna varken förbjuder eller uppmuntrar sexuella minoriteter, utan lämnar det som en privat företeelse. Därmed erkänns inga samkönade giftermål eller andra officiella relationer, medan transpersoner kan byta juridiskt kön.

Speciellt för Kina är emellertid att Q-rörelsen de facto har en ideologisk komponent, och om något är det den som i förekommande fall angrips, om den utmanar andra bärande samhällsprinciper. Kina är helt enkelt inte den rätta platsen om man vill ställa sig på barrikaderna och förespråka radikal wokepolitik, medan man inte stöter på några problem alls att leva som man vill i den privata sfären.

Man kan således betrakta Kina och Östasien som mer konservativa samhällen, med attityder som motsvarar de amerikanska republikanernas don’t ask, don’t tell. Det är en skarp distinktion mellan friheten att leva som man vill, och särskilda rättigheter av allt mer udda slag.

Friheter är alltså sådant som existerar naturligt tills en makt explicit inskränker dem – yttrandefrihet, mötesfrihet –, medan rättigheter är sådant som tilldelas någon av en makt, ofta av abstrakt slag, som rätten att i det allmännas ögon erkännas för någon särskild egenskap, exempelvis att tillhöra en minoritet, med därtill hörande privilegier.

Ur liberal synvinkel finns här två huvudsakliga spår, där den libertarianska frihetsideologin förespråkar en mindre stat som inte alls lägger sig i människors vare sig sexualitet eller religion, utan helt lämnar saken åt privatlivet. Åt andra hållet finns en etatistisk socialliberalism som förespråkar en stor stat med social ingenjörskonst på programmet, i syfte att indoktrinera människor i de förment rätta värderingarna och upprätthålla riter som exempelvis äktenskap genom reglering.

Q-ideologi är ett uttryck för det senare, och det har inte så mycket att göra med friheten att leva ut sin sexualitet. Det är en rörelse som syftar till att erhålla särskilda privilegier, och som hänsynslöst nyttjar evenemang för att driva sin agenda, exempelvis festivaler och idrottsmästerskap.

Någon skribent vid DN-tidningen konstaterade således nyligen att fotbolls-EM åter förblir bögfritt, i det att ingen spelare av rang någonsin har «kommit ut» som Q-person. Samtidigt försöker man från politiskt håll rama in mästerskapet med regnbågsupplysta arenor och andra Q-symboler, vilket har fått UEFA att gripa in med stränga förbud mot att blanda in politik i idrotten.

För det är politik, och den är inte mer «liberal» än den minimalistiska ansatsen att det inte angår det allmänna vad du har för sexualitet, upplevd identitet eller tro. Den verkliga friheten gäller att kunna leva fritt efter egna preferenser, värderingar och trosuppfattning, inte den fiktiva «rätten» till Q-toaletter eller deltagande i det andra biologiska könets idrottstävlingar. En annan frihet gäller den att kunna delta i samhällslivet utan att ständigt bli påprackad vare sig religion eller sexualpropaganda och annan ideologi.

Det östasiatiska synsättet är här att betrakta som det «normala», medan det västliga är helt extremt och en politisk nymodighet i postmodern anda – man har därvidlag gått från en extrem till en annan. Till skillnad från det tidigare kristna väst har Kina historiskt inte haft något särskilt förtryck av homosexuella och andra minoriteter, utan har tolererat sådana uttryck utan att för den skull omfamna dem i officiell kapacitet.

Konfucianism och buddism har visserligen förordat traditionella könsroller, men samtidigt har samhällslivet ofta präglats av uttryck som strider mot den normativa uppfattningen. Crossdressing har mer eller mindre alltid förekommit, och har tidiga litterära förlagor i legenden om Hua Mulan. Transvestiter och homosexuella har ofta flockats kring operan, för att där få utlopp för sina böjelser, till publikens förtjusning – en tradition som har en modern motsvarighet i stå upp-komedi.

Pionpaviljongen (牡丹亭, Mudan ting), Kunqu-opera (崑曲). Periodvis har man kunnat skönja förtryck av udda sexualiteter i Kina, som under Mao-eran, men det normala är sedan urminnes tider tolerans.
Kategorier
Kina Politik

实事求是

K-partiets hundraårsjubileum i Kina tycks gå spårlöst förbi i statstelevisionens rapportering. Man kunde ju tänka sig att allmännyttig television mer än andra skulle ta på sig rollen att ge en någorlunda objektiv bakgrund till vad som nu timar, men i själva verket är det en ideologiskt driven statstelevision som ser det som sitt kall och sin «mission» att motarbeta såväl Kina som andra ickedemokratiska stater, här genom att surmulet ignorera.

DN-tidningen ger åtminstone en någorlunda habil summering av jubiléet och partiet, men slår därefter till med ett öppet brev till Folkrepubliken. Man menar att Kina stryper press- och andra friheter i Hongkong, senast genom att angripa företrädare för Apple Daily.

Man menar också att det är de fria demokratiernas uppgift att fortsätta stödja Hongkongs secessionistiska rörelse, men det är alltså precis den ordning som har motiverat införandet av säkerhetslagen och de därpå följande operationerna. Det är dags att inse att Väst har förlorat sin koloniala utpost för gott, och att Hongkong som en del av Kina inte kan angripa moderlandet, särskilt inte med stöd av utländska krafter.

Hongkongs friheter är annars i övrigt intakta, och det enda som har hänt är att Hongkong har fått en normal juridik som europeiska stater. Givet tidningsdöden i Sverige vore det mer klädsamt att rikta angreppen inåt, mot de egna mediekartellerna, än att beklaga sig över att en enda tidning i Hongkong har kastat in handduken.

DN-tidningen följer även upp med en ledare i vilken man berättar att Kommunistpartiet en dag kommer att falla. Tveklöst är det så, eftersom inget varar för evigt, men den dagen är inte här och nu. Kommunistpartiet är här att stanna ett bra tag till, och därefter har man bara att rätta sig – önsketänkande leder aldrig någon vart.

Man gör också det klassiska misstaget att jämföra med Sovjetunionen och att bokstavligen tolka förledet «kommunist», när partiet gång efter annan har visat sig vara en pragmatisk organism som anpassar sig efter rådande omständigheter. Kina är inte Sovjetunionen, utan är i de flesta avseenden dess diametrala motpol. Man har inte heller Sovjetunionens specifika problem, utan åtnjuter stort förtroende och har moment i utvecklingen.

I partiideologin förekommer begreppet 实事求是 (shí shì qiú shì), det vill säga att söka sanningen från fakta. Många gånger har man visserligen haft svårt att själv följa maximen, men den är ändå en ganska bra pragmatisk princip. DN-tidningen och andra kinafientliga krafter i Väst borde ta till sig den, och inse att man inte har något inflytande i Kina, att Kinas demokratiska utveckling är en intern angelägenhet som inte är i behov av Wolodarskis eller Soros benägna bistånd, att man inte kan påverka på annat sätt än att föregå med gott exempel.

För övrigt kommer partiet inte att «falla» på det sätt DN-tidningen föreställer sig, utan kommer återigen att anpassa sig organiskt efter rådande omständigheter. När den ekonomiska tillväxten avtar och kanske ersätts med några bittra år, när medelklassens krav om förändring växer, och när man har uppnått sitt primära mål att bli en stark välfärdsstat, kommer partiet att godta demokratisering och bli ett parti i mängden, kanske ett socialdemokratiskt. Det speglar då utvecklingen i andra asiatiska länder, likväl som i europeiska.

Kineserna är visserligen som vi andra, och de vill säkert ha «frihet», men framförallt vill de vara i kontroll över sin egen nations riktning och inte bli en amerikansk klientstat i mängden. Det är bara med historien som fond som man kan dra korrekta slutsatser om Kinas, kinesernas och partiets bevekelsegrunder.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Politisk monoteism

Om man får tro de socialliberala bonniermedierna pågår en väldig «systemkamp» mellan det demokratiska Väst och den kommunistiska hin håle i Öst. Exempelvis DN-tidningen menar att Kina nyttjar tankesmedjor och akademiska organisationer i en konstant påverkansoperation för att bryta ner västs demokratiska institutioner, med hänvisning till de konfuciusinstitut man först efterfrågade och därefter plötsligt avvisade, samt till Fudans filial i Ungern.

Nu finns förstås ingen sådan ambition, och den är heller inte möjlig, utan syftet är helt enkelt att skapa förståelse för att Kina har en egen kultur och ett eget system, som man själv äger rätten att förvalta och förändra i den takt och omfattning man själv bestämmer. Demokrati kommer säkert till Kina i en eller annan form, nämligen när folket självt kräver detta, på samma sätt som vi i Sverige implementerade demokrati alldeles utan påverkan utifrån.

Den form av demokratisk missionslusta som gör sig gällande i Väst är ett obehagligt arv från kristendomen, nämligen den absurda tanken att vi har värderingar som är universella och därmed giltiga för alla, utan att de berörda har något att säga till om. Det är en märklig form av politisk monoteism som kommer till uttryck när man ständigt vill förändra Kina.

För DN-tidningen är det kinesiska folket «förtryckt», trots att ledningen regelbundet har oerhört mycket större förtroende än exempelvis den svenska eller någon annan västlig regim, enligt anonyma opinionsundersökningar utförda av västliga organisationer. Det man uppfattar som «förtryck» är många gånger det samma som «trygghet» i kinesisk optik, och är ett uttryck för en annan grundkultur.

Tanken att det föreligger en «systemkamp» är paranoid till sin natur, och den enda sådan kamp som förs är från den västliga sidan, som fortsatt vill tvinga på Kina sitt system och sin hemkörda regelbaserade världsordning. Det är en tradition med gamla anor, från det att britter och andra tvang på Kina opiumhandel och tillträde åt missionärer och andra västliga operatörer, till den halvkoloniala ordning som rådde fram till 1949, med viss förlängning i Hongkong. Det är ett återkommande mönster.

Kina är å andra sidan en nation som först murade in sig för att hålla krigiska nomader stångna, men som ändå tvangs expandera västerut för att bemöta ständiga räder från turkar, tibetaner och andra. Sedan blev man rätt och slätt invaderade av mongolerna, med resultat att Mongoliet blev en del av Kina under dynastin Yuan och därefter. Samma procedur upprepades när manchuerna invaderade och grundlade dynastin Qing.

Nog för att Kina ofta har dominerat i det egna närområdet, med ständiga angrepp mot bland annat Vietnam, men det normala har varit att omge sig med tributstater i utbyte mot stabilitet. Även Tibet har inkorporerats i riket sålunda, som en form av beskydd mot ständiga angrepp utifrån. Men trots att man tidigare än Väst hade en magnifik flotta som seglade på hela Asien och mot Afrika, hade man aldrig några ambitioner att expandera som européerna under upptäcktstiden.

Det har man fortfarande inte, utan tvärtom är ambitionen att ställa om till «dubbel cirkulation» för att i stort vara självförsörjande, samtidigt som man nyttjar export och utrikes ambitioner som en turbomotor. Tanken att Kina skulle vilja exportera sitt politiska system är så huvudlöst dum att den inte är värd att bemöta, men samtidigt vill man inte heller importera andras – något som har framförts i ett par hundra år utan att polletten tycks ha trillat ned.

Kina är inte, har aldrig varit och kommer sannolikt aldrig att bli ett hot mot Europa och Västvärlden. Den dagen vi börjar se kinesiska kanonbåtar istället för amerikanska i vårt närområde kan vi spekulera i sådana termer, men faktiska omständigheter ger i nuläget inget stöd för sådan sjuklig paranoja.

Kommunistpartiet är ingen oförytterlig del av det moderna Kina, men är ändå den aktör som historien givit rätten att förvalta och utveckla landet. Det har varit en tumultartad resa med många bakslag, men sedermera har man ändå lyckats få båten på rätt köl och gjort en makalös resa som har få paralleller i världshistorien.

EU och USA kan inte välta kommunistpartiet över ända, som DN-tidningen vill, och det är inte heller en sak för andra än det kinesiska folket att besluta om. Det moderna Kina har utvecklats till en politisk dynastisk ordning, och vilka dynastier som framtiden har att ge kan man bara spekulera i – men även kommunistpartiet har förstås en bortre gräns, kanske om ytterligare hundra år om man ska följa det cykliska förloppet i Kinas historia.

På torsdag 1 juli firar K-partiet hundra år, och man gör det från en styrkeposition, med en pågående mission på Mars, astronauter i omloppsbana i den egna rymdstationen, och en fullständigt överlägsen hantering av pandemin. På område efter område jagar man ikapp och går förbi, och det är en utveckling som inte går att stoppa med annat än väpnad konflikt.

Men den utvecklingen ska inte tolkas som ett «hot», utan som en möjlighet. Vägen framåt heter samarbete och konkurrens, inte systemkamp. Kina har alltid varit en del av Europas välstånd i form av handel över Sidenvägen, och det är en ordning som måste upprätthållas och utvecklas. Släpp paranojan.

K-partiet – Kinas konfucianistiska parti – firar jubileum. Hammaren och skäran är av ungefär samma betydelse som den svenska kungakronan, det vill säga meningslösa regalier.
Kategorier
Hongkong Kina Kultur Liberalism Politik

Dagliga äpplet i graven

蘋果日報 (Pingguo ribao), eller Apple Daily som den vanligen kallas utrikes, har gått i graven som ett resultat av den nya säkerhetslagen i Hongkong. Belackare, som Helmerson å DN-tidningen, menar att tidningen är en försvarare av demokrati och yttrandefrihet, och att det inträffade är ännu ett uttryck för att Hongkongs friheter har strypts av det illvilliga kommunistpartiet i Beijing.

Men å ena sidan är Beijings ingrepp ett resultat av att den särskilda administrativa regionen Hongkong själv har misslyckats ända sedan 1997 att stifta en sådan säkerhetslag, eftersom oppositionen ideligen har förhalat och obstruerat i frågan. Det är alltså ett villkor som stipuleras i den grundlag Kina och Storbritannien drog upp inför överlämnandet av den forna kronkolonin. I en rättsstat ska grundlagen efterlevas.

Och å den andra sidan är Apple Daily inte någon vanlig tidning av det slag vi är vana vid, utan en rabiat blaska som förordar secession, uppmuntrar uppror, samt samverkar med utländska krafter för att påverka Hongkongs styrelse, just sådana aktioner som säkerhetslagen tar fasta på. Att Hongkong numera har en säkerhetslag är ekvivalent med att man har uppnått samma slags tillstånd som gäller i Sverige och övriga världen.

Ty inte heller i vårt land är sådant tillåtet, utan anses höra till uttryck som kan inskränkas utan men för åsiktsfriheten. Helmerson et al är förmodligen bekanta med Tryckfrihetsförordningen som reglerar DN-tidningens och andra mediers förehavanden, och i den finns motsvarande paragrafer om högförräderi, krigsanstiftan, landsförräderi, landssvek, landsskadlig vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet med mera.

Helmersons chefredaktör Wolodarski hade på samma sätt som Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) blivit arresterad, förhörd, åtalad och slutligen fängslad om DN-tidningen hade agerat så som Apple Daily, exempelvis begära att utländsk makt sanktionerar och på annat sätt griper in i den politiska styrelsen av landet, uppvigla «demonstranter» att förstöra och åstadkomma kaos, eller förorda annat som uttryckligen inte anses tillhöra normal opinionsbildning. På samma sätt som i Hongkong kan den svenska staten beslagta tillgångar vid tryckfrihetsbrott.

Man kan naturligtvis föra en ultraliberal diskurs kring huruvida även sådana yttringar ska anses vara fredade, men så länge Helmerson et al tar den svenska tryckfriheten i försvar har man avhänt sig rätten att klaga på andras motsvarande regelverk. Den normala tryck- och yttrandefriheten i Hongkong är fortsatt opåverkad av säkerhetslagen, och är inte mer begränsad än här. Det är fakta i målet.