Kategorier
Kina Politik

Gui Minhai blir aldrig fri

Den svenska regimen åtalar förra ambassadören till Kina Anna Lindstedt för «egenmäktig förhandling med främmande makt», synbarligen i ett försök av åklagare Ihrman att göra sig själv viktig.

Det är intressant såtillvida att Lindstedt är den enda person i offentligheten som verkligen har försökt att lösa den gordiska knuten, medan politiker och framförallt medier har valt att skrika i falsett för att framhäva sig själva som viktigpettrar på Guis bekostnad.

Priset för denna aktivism är att Gui Minhai aldrig kommer att släppas fri, att han likt Liu Xiaobo kommer att ruttna bort i fängelse, och att Kina kommer att statuera exempel med den sturska lilla nationen för dess hatiska och ickekonstruktiva attityd, för dess inblandning i kinesiska angelägenheter och för dess vidriga attacker mot landet.

Gui Minhai är en asylmissbrukare som under incidenten vid Himmelsfrid 1989 sökte asyl, trots att han var i Sverige i egenskap av doktorand och inte del av proteströrelsen. Givet den bakgrunden är det svårare att förstå att han sedermera återvände till sitt Ningbo för att driva egen firma – borde han inte som aktivist vara efterlyst?

Väl i Ningbo körde han rattfull ihjäl en 23-årig kvinna, men kom lindrigt undan med villkorlig dom och måttliga böter, med utreseförbud. Han avvek emellertid till Tyskland, och kom sedermera att slå in på förläggarverksamhet med bas i Hongkong.

Hans «litteratur» består i fabricerade berättelser om Xi Jinping och dennes förmenta samröre med prostituerade, en verksamhet som förvisso är legal i Hongkong. Sina pengar har han dock gjort på att smuggla in skvallret till fastlandet, en företeelse som inte har stöd i lag på endera sidan, utan direkt strider mot principen om ett land, två system.

Gui Minhai har avtjänat två år i fängelse för «trafikolyckan», som det heter i svenska medier, det straff som automatiskt blir följden av att ha avvikit från den villkorliga domen. Han är vidare kvarhållen för utredning kring boksmugglingen och inblandningen i kinesisk politik. Om det kan vi tycka vad vi vill, det är kinesisk lag, precis som det är svensk lag att man härstädes inte får distribuera exempelvis sadomasochistisk litteratur som är fullt laglig i grannländer. Gui får stå sitt kast.

Hans situation har avsevärt förvärrats av pinsam svensk diplomati, bland annat två svenska konsulära klantarschlen som försökte ta med sig Gui med tåg till Beijing för att där låta undersöka honom för ALS på ambassaden.

Gui har visserligen inte ALS, utan det är ett löjligt retoriskt svepskäl man nyttjar, men om så ändå vore fallet finns den absoluta expertisen i världen just i Kina. UD har alltjämt att berätta varför man skulle ta Gui till ambassaden istället för att nyttja lokala resurser eller om nödvändigt ta den svenske läkaren till Ningbo – utan den fadäsen skulle hans restriktioner vara lindrigare.

Därefter har fullblodsidioter till kulturnissar som Björn Wiman och Kurdo Baksi ytterligare förvärrat situationen genom att belysa fallet under sanningsvidrig rapportering och aktivism, varvid andra mediefigurer och en del politiker har anslutit. Beijing har som följd successivt blivit allt mer irriterat – vilket man säkert uppskattar i aktivistleden, men alltså inte bidrar till någon lösning.

Dessa kretiner gillar att se sig själva i spegeln och förhärliga sin egen betydelse, men det sker alltså på Guis bekostnad. Har de frågat honom om han är villig att bli martyr för deras aktivism? Hans egen dotter är egendomligt nog lika puckad, och fattar helt enkelt inte vad det är hon har att göra med.

Men det gör Lindstedt, och i den andemeningen agerade hon som hon gjorde. Pragmatism, tyst diplomati, att söka samförstånd och att gå vidare. Att lösa det förhandenvarande problemet och inte hänga upp sig på idealistiska principer som inte betyder ett skvatt – svensk yttrandefrihet, i den mån en sådan existerar, hotas inte av att man agerar smidigt i ett diplomatiskt känsligt fall.

Lindstedt hör till den gamla skolan, den som fick saker och ting uträttade, den som löste problem och gjorde Sverige till en pålitlig spelare i världen. Den nya skolan är tvärtom aktivistisk till sin natur, förblindad av sin iver att läxa upp världens stormakter i tron att man är världens samvete och tillhörande en «moralisk stormakt», och i den fullkomligt barnanaiva föreställningen att man kan rucka på en makt som Kina. Man vet inte sin plats i tillvaron.

Gui Minhai är dock inte den ende som kommer att drabbas av aktivismen, utan saken har nu trappats upp så till den grad att det kan bli rejält kännbart för näringslivet. Konkurser kommer att ske och både export och import kommer att sinkas. Utan Kina hade Göteborg varit en stad i kris och Volvo hade inte längre existerat – vilket inte hindrar lokalpolitiker från V och SD att sturskt ta sig ton och ansluta till idiotin.

Det får bli den näsknäpp det blir. Småningom kommer det att gå upp för var och en att den inslagna vägen inte leder någon vart, att det kostar avsevärt mer än det smakar att bedriva vettlös aktivism mot en spelare av sådan kaliber.

Kategorier
Kina Politik

Matchen Kina – Sverige

Kina är som en stor brunbjörn. Man kan peta på den och reta den rätt länge innan den anser att ansträngningen att agera är motiverad. Men när den väl agerar, då slår den hårt och länge. Hur hårt lär vi snart bli varse, när man nu aviserar begränsad handel. Hur länge? Tills motståndaren tröttnar.

Norge höll ut i sex år innan man insåg att det kostade mer än det smakade och att det var ganska lönlöst att dela ut myggstick till en björn. Sverige är mer bångstyrigt, en självutnämnd «humanitär stormakt» som uppenbarligen är beredd att offra tillväxt och ekonomi på aktivismens altare. Därtill under en begynnande lågkonjunktur och med en redan hög arbetslöshet.

En kinahatande press gör allt vad den kan för att kasta mer ved på brasan, med gravt vinklad rapportering, agendasättande journalistik och emellanåt ren desinformation – senast i dag menade någon DN-journalist att Tibet var ett «självständigt land» innan det «ockuperades» 1951, en retorik som hör till kalla krigets dagar och väl närmast är avsedd att peta lite till på björnen. I sak är påståendet befängt.

Vår export med Kina är sjuttio miljarder eller fem procent av den totala exporten. Vi importerar i balans ungefär lika mycket, så man kunde tro att det jämnar ut sig. Men vi importerar från Kina för att det är betydligt billigare, och när även importen stryps fördyras hela tillverkningsprocessen. Slaget blir dubbelt.

Sveriges motsvarande avtryck på Kinas ekonomi är tre promille. Det kostar björnen mindre än ett bär att drämma till den ettriga myggan och har inga konsekvenser i övrigt. Just för att man agerar dunkelt utan tydliga sanktioner kan EU inte komma till försvar, något man förmodligen heller inte vill göra – EU har problem så det räcker.

Här menar nu ett antal kinakännare att Kina förmodligen inte alls vill göra allvar av sina förtäckta hot, att Kina har intresse av smidiga relationer och fortsatt handel, även med en mygga. Det är sant att Kina ständigt strävar sålunda, men man är samtidigt mån om att bevaka sina intressen i övrigt.

När Sverige unisont agerar aktivistiskt mot Kina hotar man sådana intressen, till exempel stabiliteten i Hongkong, upprätthållandet av ett land, två system (Gui Minhai är en del av den problematiken) och stabiliteten i oroliga regioner (uiguriska terrorister i Xinjiang). Kina anser att Sverige då lägger sig i interna angelägenheter, medan Sverige av någon anledning anser sig ha den rätten, i egenskap av självutnämnd «humanitär stormakt».

Men på samma sätt som en mygga inte kan fälla en björn, är Sveriges aktivism meningslös, om än naivt välmenande. Det är inte vår traditionella hållning, och det är inte sådan politik som har tjänat oss tidigare. Sveriges roll har varit den tysta diplomatins och att agera nätverkare för att pragmatiskt lösa problem, inte att sturskt utmana stormakter. Vi har känt till vår litenhet, medan vi nu verkar ha drabbats av storhetsvansinne med inslag av paranoja.

Men för all del, låt spelet börja. Låt Xi och kompani demonstrera vad det kan betinga att gå utanför ramarna och agera politiskt fientligt mot ett land. Jag vet i alla fall vilken spelare jag sätter pengarna på.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Kinakablarna: uigurisk värnplikt

Ett internationellt journalistkonsortium har kommit över ett hemligt telegram angående omskolningslägren i Xinjiang. Publikationen kallar man «China cables», och vad man kan förstå ser man det själva som ett «scoop».

Telegrammet utgör en typisk byråkratisk uppsträckning av rutiner, med betoning på säkerhet. Man vill till varje pris undvika incidenter av olika slag, men det man i medier hänger upp sig på är ordval om att «förhindra flykt», vilket skulle bevisa att de intagna är fångar i «koncentrationsläger».

Så kan man naturligtvis se det, men så kan man också se på exempelvis värnplikt i valfritt land – det är ett slags tvångsarbete med fostran som inslag och fängelsestraff för den som vägrar. Medierna har sin vanliga agenda om mänskliga rättigheter, men missar helt att redogöra för bakgrunden och syftet med lägren. Man kontextualiserar inte.

Bakgrunden är naturligtvis den omfattande terror som har drabbat Kina. Vi i Sverige har erfarenhet av ett enda terrordåd, som chockade oss svårt och gav politiska konsekvenser. Kina hade 2014, det år man beslöt införa omskolningsläger, 37 incidenter med 322 döda och 478 skadade som följd. Sådant ger också politiska konsekvenser, med krav att agera.

Gemensamt för de flesta dåden är att de har rötter i uigurisk radikalism och att vanlig polisverksamhet inte har tillräckligt stävjande eller skyddande effekt. Radikalismen frodas, stöds och uppmuntras i breda lager, vilket är anledningen till att man väljer att gå till roten med problemet när gängse metoder är verkningslösa.

Det är en assimileringsprocess, att avradikalisera valda delar av befolkningen samt lära ut färdigheter i mandarin och vissa yrkeskunskaper, att i diskussionsgrupper problematisera negativa sentiment gentemot Kina med mera, och att på sikt förmå uigurer att i första hand vara kineser som andra minoriter i Kina.

I medier kallas det förstås indoktrinering, men man kan notera att vi har exakt samma problem med radikaliserade element i Sverige, om än i betydligt mindre skala, och att vi diskuterar liknande metoder för att stävja utvecklingen, om än mindre drastiskt.

Vi väljer dock att släppa ut ledande imamer på gatan när vi inte kan utvisa dem, och vi nöjer oss med att övervaka radikaliserade element i den mån resurserna tillåter. Men vi har ingen kontroll alls över radikaliseringen i förorterna, den lokala shariapolisens verksamhet, eller för den delen det accelererande och besinningslösa våld som emanerar från dessa miljöer.

Den politiska majoriteten omhuldar alltjämt mångkulturalismen som princip, att det står var och en fritt att i valfri utsträckning uppgå i den svenska majoritetskulturen. Det är den princip som har skapat de problem Sverige för närvarande har att tackla, med segregering, parallellsamhällen och kulturell friktion, med rädsla, misstänksamhet och försvagad tillit.

Kina har inte den principen, utan har likt USA en smältdegelkultur. Mängder av kulturer, etniciter och minoriteter samsas sida vid sida under en gemensam enhetskultur som grund, det enda möjliga sättet att ha en stabil mångkultur. Uigurer och i viss mån en del tibetaner omfattar inte den tanken utan har separatistiska anspråk – därav radikalisering och våld, och därav myndigheternas svar. Det är två olika synsätt, och de polariserar världssamfundet.

Huruvida omskolningen har effekt, särskilt på längre sikt, är inte gott att veta, men man har åtminstone för stunden stabiliserat situationen. Jag väljer att ta Kinas parti – det är en form av fostrande verksamhet i syfte att inkludera snarare än att förtrycka, och den är inte särskilt mer allvarlig än om samma uigurer hade tagits ut för värnplikt under en betydligt längre tid. Sverige borde ta efter.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Inget nytt Himmelsfrid

När Befrielsearmén till omgivningens applåder ryckte ut i kortbyxor och t-tröja för att städa upp i Hongkong efter ligisternas framfart gav man ett försynt finger åt den sjukligt kinahatande västpressen, som inget annat än längtar efter ett nytt Himmelsfrid.

Befrielsearmén har inte rätt att agera på egen hand i interna angelägenheter, men kan på eget bevåg utföra volontärhjälp, något man tidigare har gjort efter en orkan. Kontrasten mellan å ena sidan en vänlig och hjälpande armé och å den andra terrorister som belägrar och förstör staden är slående – en propagandaseger för Xi Jinping.

I lögnarpressens ögon är det alltjämt en kamp mot ett kommunistparti som anses undanröja frihet efter frihet och vägrar ge efter för kraven. Den enkla sanningen är att partiet inte har så mycket som blinkat med ögonen, utan överlåter på staden att hantera situationen, helt i enlighet med konstitutionen – den som under trettio år har följts till punkt och pricka.

I det mediala narrativet använder polisen «brutala metoder», medan sanningen alltså är att man kraftigt håller tillbaka – i absolut ingen väststad skulle motsvarande kravaller tillåtas fortgå, utan skulle slås ned med en kraft som får Hongkongs poliskår att se ut som tennsoldater i kjol.

Den återhållsamma strategin har två orsaker. Den ena är att man till varje pris – uppenbarligen förgäves – vill undvika omvärldens anklagelser om brutalitet, den andra att låta studentvåldet irritera befolkningen så mycket att deras sak småningom blir ohållbar.

I ljuset av att «demonstranterna» demolerar allt som kommer i deras väg är det senare bara en tidsfråga. Vän av ordning undrar förmodligen vad sönderslagna Starbuck’s-inrättningar ska tjäna till – är det kommunistpartiets café eller hur ska man tolka saken? Att slå sönder trafikljus, bränna ut tunnelbanetåg, demolera tunnelbanestationer, sabotera bussar, angripa banker och butiker, rycka sönder gatubeläggning och paralysera trafiken tjänar inte till annat än att lamslå näringslivet, dra bort turismen och rycka undan folks levebröd – Hongkong är nu i recession.

Att hälla tändvätska på en äldre man och tända på för att denne har en annan åsikt är inte heller ägnat att hjälpa «demonstranterna», utan borde väcka avsky hos varje människa med sunda vätskor i behåll – men exempelvis DN-tidningen tar inte avstånd från sådana handlingar, utan uppmuntrar dem som en nödvändighet i den meningslösa kampen om friheter som aldrig varit hotade.

Något nytt Himmelsfrid lär det dock inte bli, dels för att det är en lokal angelägenhet utan minsta spridningsrisk – stödet på fastlandet för terroristerna är obefintligt –, och dels för att det finns strategiska skäl att till varje pris upprätthålla principen om ett land, två system. Det är först när de radikala separatisterna på allvar hotar den principen som mer bryska metoder blir påkallade.

Utnötningsstrategin kommer småningom att bära frukt. Studenterna kommer då inse att de har kämpat förgäves, att de har förstört sina egna liv, och att de har år i fängelse att vänta för upplopp, sabotage, mordförsök och andra olagliga tilltag. Det är det självständiga rättsväsendet som kommer att ordna detta och metodiskt återföra staden till normalitet. Livet kan sedermera gå vidare.

Kategorier
Asien Film Kina Korea Kultur USA

Triss i film

Samtiden är i vanlig ordning ur led. Det sägs att folket inte hinner med att titta på alla teveserier som erbjuds i strömningstjänster, och att det gamla tevemediet därmed har återetablerat sin forna roll som underhållningsdrog. Det kanske är det som menas med att få ihop livspusslet?

Själv har jag inte tid för teve eller några serier alls, med undantag för utmärkt science fiction, ty då finns ingen tid kvar för film och böcker. Faktum är att jag aldrig hinner beta av den växande högen med endera mediet, och det kanske är så att det är jag som är ur led. Hu.

Nå, man får välja med omsorg, vilket är raka motsatsen till att slötitta på serier med trivial handling och hög förutsägbarhet. Det man trängtar efter är ett drag av nyskapande, något som avviker från det invanda och bekanta. I högen märkt 2019 finns en del sådana filmer, varav tre redovisas här.

Bekant för många är förmodligen Alita: Battle Angel (USA, 2019), ett mangainspirerat drama av ett slag som bara kan åstadkommas med moderna digitala effekter. En läkare hittar på en soptipp en skrotad cyborg utan kropp, och väcker henne till liv i sin avlidna dotters kropp. Alita, som hon blir kallad, minns inget av sitt forna liv, utan försöker finna sig i sin nya miljö.

Småningom går det upp för henne att hon har tjänstgjort som stridsrobot, och hennes teknik kommer väl till pass för uppgörelser med skurkar av olika slag, särskilt efter att hon förses med en anpassad cybernetisk kropp. Som all manga är handlingen och karaktärerna överdrivna, men genom dramarealistiskt foto som grund blir resultatet anmärkningsvärt fräscht.

Alita: Battle Angel (Robert Rodriguez)

Svart komedi i form av Parasit (기생충) (Sydkorea, 2019) ger en makaber historia om en fattig arbetarfamilj som steg för steg nästlar sig in i en rik familj som tjänstemän av olika slag. Sonen får i uppdrag av sin kompis att lära den rika dottern engelska medan kompisen studerar utomlands.

Väl på plats rekommenderar han sin syster som konstnärlig rådgivare åt den rika familjens son, och senare även sin far som chaufför och sin mor som hushållerska – de tidigare anställda manipulerar man bort. Handligen tar senare mer tragikomiska vändningar av det mer oförutsebara slaget.

Parasit / 기생충 (Bong Junho, 봉준호)

Nazha (哪吒之魔童降世) (Kina, 2019), eller Nezha som den formellt översätts, är en animation kring en hinduisk och buddistisk mytologisk figur som föds direkt som pojke snarare än spädbarn. Å andra sidan hålls han kvar i pojkstadiet med en magisk anordning, för att han är farlig för sin omgivning med sin uppdämda ilska och demoniska natur.

De kinesiska mytologiska superhjältarna är av betydligt äldre snitt än sina amerikanska motsvarigheter, och med en mer komplicerad bakgrund. Men i modern animation och tolkning blir handlingen lättöverskådlig och en trevlig njutning. Den elake Nazha motsvarar en modern vresig tonåring, och är i själva verket lätt att tycka om.

Nazha, 哪吒之魔童降世 (Jiaozi, 饺子)