Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Dominoteori och Europas Vietnam

Tre och ett halvt år har nu passerat i det ryska inbördeskriget, och Donald Trumps försäkran om att han skulle kunna avsluta kriget på en dag har kommit rejält på skam. Tvärtom lutar det nu åt att kriget kan komma att rasa i många år till, eftersom Europa alldeles har grävt ned sig i skyttegravarna och inte tolererar något annat än fullständig seger för Ukraïna.

En seger som naturligtvis aldrig kan infrias, men i brist på den väljer man hellre ett likaledes totalt nederlag för Kiev framför förhandlingar och delseger för Moskva. Offras görs de många ukraïnske män som brinner upp för ingenting annat än en hägring, eftersom Europa inte vågar skicka egna trupper i rädsla för vidgad militär konflikt.

Men Europas skadas ändå svårt, dels genom den energikris som har följt i spåren av det västliga sabotaget mot Nord stream och utfasningen av rysk energi, en bristsituation som orsakar fördyringar i näringslivet och bland befolkningen, och som i förlängning har följdeffekter som lägre tillväxt, konkurser och på sina håll recession.

Den utvecklingen skadar Europas näringsliv permanent, då man hamnar rejält på efterkälken i konkurrensen med inte minst Kina. Europeiska bilar riskerar bli lika omoderna som amerikanska när Kina tar täten, i lihet med hur Japan och Sydkorea fintade bort USA för ett par decennier sedan. Överhuvudtaget har Europa inte längre så mycket att komma med vad gäller ny teknik, utan har redcuerats till en global semesterort som inte kan leverera annat än floskler, sovjetreglering och käcka «värderingar».

Under dessa omständigheter har EU:s apparatjiker enats om att tokrusta för lånade pengar, trots att man redan har en trefaldigt större budget än Ryssland. Det kanske vore en någorlunda sund idé om pengarna ginge till europeisk försvarsindustri, men risken är att man bara matar det amerikanska militärindustriella komplexet – vilket förmodlligen är Trumps underliggande motiv i att hetsa om fem procent. Man klamrar sig fast i den kapade «transatlantiska länken» i hopp om att rädda vad som räddas kan.

Situationen liknar allt mer den i Vietnam 1955–1975, det första av USA:s många evighetskrig. Det amerikanska imperiet hade lagt under sig Japan och Sydkorea i kolonisation efter andra världskriget och därmed skapat den ordning som gäller än i dag, med en tudelning av Korea och befästning av Taiwan. Men framförallt gällde den paranoida dominoteorin, att om ett land faller till den röda kommunismen, så riskerar övriga att falla som dominobrickor.

Vietnam, som hade koloniserats av Frankrike, föll under andra världskriget till Japan, och därefter vidtog ett befrielsekrig som sedermera urartade till ett inbördeskrig mellan nord och syd, understödda av respektive sida i det pågående kalla kriget. Vietnam blev därmed ett av flera skuggkrig under kalla kriget.

Nord avgick som bekant med segern, och Vietnam blev kommunistiskt. Men inga andra dominobrickor föll i Thailand med flera omliggande länder, varför «teorin» uppenbarligen var felaktig. USA fick sjappa från Saigon, på samma sätt som man sedermera har fått sjappa från Kabul i ett liknande evighetskrig mot en primitiv fiende.

Vän av ordning skulle här kanske inflika att Ukraïna då är Rysslands Vietnam, eller Rysslands andra Afghanistan om man så vill, men så är ju inte riktigt fallet då man enkelt kontrollerar det territorium man har tagit. Det är tvärtom så att Ukraïna riskerar att bli Europas Vietnam, ett skuggkrig vi engagerar sig i med hull och hår utan att det egentligen angår oss.

I retoriken torgför man den enfaldiga fabeln att vi står på tur om Ukraïna förlorar, vilket är och förblir en amsaga. Det är således Europas variant av «dominoteori», att Ryssland efter Ukraïna ska ge sig på baltländerna, Finland, Sverige, Polen och så vidare. Som om Moskva på allvar skulle utmana det långt rikare och resursstarkare Nato… det är så befängt att man måste ta sig för pannan.

Nej, i grund och botten handlar det även här om geopolitisk expansion, en modern form av kolonialism genom övertygelse, inflitration, manipulation, desinformation, komplotter och direkt engagemang i form av iscensatta statskupper (Euromaidan 2014). Tugga för tugga och bit för bit har Nato mumsat i sig forna sovjetstater och därmed allt mer inkräktat på den tidigare säkerhetsordningen, men det har då handlat om bufferstater.

Ukraïna är emellertid ingen satellit, utan ryskt kärnområde, och därför en illröd linje för Moskva. Västs och Natos hållning är att det står varje land fritt att söka sin egen väg i att försvara sig, men det fungerade inte riktigt så när Kuba blev föremål för installation av sovjetiska robotar under Kubakrisen 1962. På samma sätt skulle USA aldrig godta att centralamerikanska länder faller inom ramen för Kinas militära engagemang, och Kina skulle inte heller godta att Taiwan blir en amerikansk utpost.

Därför blir det kraftmätning, där å ena sidan Moskva anser att den egna existensen är hotad, och å den andra Väst har plöjt ned så mycket kraft och prestige i projektet Ukraïna att man inte kan backa med hedern i behåll. Förnedring genom rysk totalseger är i det perspektivet så mycket lindrigare än att backa och hissa vit flagg.

Därför fortsätter skuggkriget i många år till, för att pajasar som Kallas, von der Liar och många lokala europeiska politiker alldeles har tappat förståndet och förskansat sig i skyttegravar och «situationsrum» för att utkämpa ett skuggkrig som för allt vad det är värt faktiskt inte angår Europa och dess medborgare.

Framförallt är det ett krig man aldrig kan vinna, och det enda man kan åstadkomma är att fördröja den givna utgången, på Ukraïnas och ukraïniernas bekostnad. Men som resonerat ovan kostar det även Europa dess plats i den första världen, och kontinenten riskerar att tappa så mycket mark att man får nöja sig med att hädanefter spela i division två. Superligan är vigd för USA och Kina, som är de som tjänar på denna konflikt, tillsammans med Indien och några till.

Ett efter ett faller Europas länder i den europeiska «dominoteori» som för närvarande torgförs av paranoida politiker och ledarskribenter.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Europas militära överkapacitet

Västvärlden styrs för närvarande av riktigt sjuka människor, då krigspsykosen breder ut sig ohejdat och hökarna tar allt syre. Den lallande pajasen i Vita huset har fått sällskap av europeiska motsvarigheter i land efter land, men med något andra bevekelsegrunder.

I drygt tre års tid har man varit fullkomligt besatt av det ryska inbördeskriget i Ukraïna, en skärmytsling som nu resulterar i att länder i den förlegade militäralliansen Nato ska lägga fem procent av bruttonationalinkomsten på militärt försvar. Annars måste vi lära våra barn att tala ryska, som det fullständigt sinnessjuka skrämskottet lyder.

Till saken hör att Donald Trump har pläderat för denna nivå, under hot om att dra sig ur organisationen. Utan USA som garant står Europa naket, hävdar man, varför Europa måste dra sitt eget lass och sörja för sin egen säkerhet. För inte så länge sedan gapskrattade man åt Trumps förslag, nu implementerar man det.

Förvisso vore det alldeles utmärkt om Europa bleve självständigt och upphörde att vara en amerikansk marionett, och det vore passande så här åttio år efter krigsslutet att det ockuperade Tyskland äntligen finge sin frihet. Å andra sidan är ett Tyskland i recession i kombination med upprustning av Wehrmacht en syn man helst vill slippa se i repris, allra helst då den tyska diktaturen blir allt mer auktoritär, därtill med en allt mer hökaktig inställning till omvärlden.

Men här måste vi nog nypa oss i armen och känna doften av nybryggt kaffe innan vi fortsätter ner i denna psykos. I den praktiska verkligheten lägger europeiska Nato-länder nämligen redan tre gånger så mycket som Ryssland på sitt försvar, det efter att Ryssland ökat sitt utgiftstak till 7 % av BNI.

Om EU-Nato ökar sina utgifter till 5 % motsvarar det 1135 miljarder USD, alltså mer än vad USA lägger i dag. Ta in den siffran, ty den är helt ohemul. Den har inte i verkligheten att göra, eftersom Europa inte likt USA har 800 militärbaser och operationer över hela världen. Siffran motsvarar 7.5 gånger Rysslands budget.

Tanken att Ryssland skulle angripa ett Nato-land är i sig absurd, men det är den tankefiguren som för närvarande dominerar i mjuka hjärnor som Mark Ruttes och Kaja Kallas’. Ryssland har varken motiv eller förmåga därtill, utan det är en fabel hämtad från sagans värld. Detta redan i dag, under Europas befintliga kapacitet.

Man kan förvisso hävda att Ryssland har bättre produktionskapacitet, då man inte likt Europa har avindustrialiserat och då man kan framställa betydligt billigare på grund av skalfördelar. Europa har nackdelen av att ha mängder av mindre företag, vilket trissar upp priserna och gör europeiskt försvar så mycket dyrare. Men kvaliteten är samtidigt bättre än de ryska pjäserna.

Omvänt, om Europa ska skala upp sitt försvar innebär det att merparten av pengarna kommer att försvinna i byråkrati och luft, då upprustningen ska klimatanpassas, genuscertifieras, *2SHBTQIAP++-säkras, hållbarhetsförankras samt resultera i digra löner för personal och administration. Den friktionen finns inte i Ryssland, inte heller i Kina.

Icke desto mindre lär en sådan ofantlig upprustning ändå resultera i drastiskt ökad slagkraft och förmåga, och frågan är då vad Europa ska med all denna militära överkapacitet till? Försvara sig mot Ryssland kan man göra i sömnen med en sådan arsenal, varför man kan misstänka att Europa har börjat drömma om fornstora dagar då man dominerade världen.

Ska man i allt högre frekvens skicka fartyg med utrustning till Asien för att provocera Kina, så som många europeiska ledare har antytt? Ska Europa och Nato lägga sig i det kinesiska inbördeskriget och ta strid för provinsen Taiwan, så som många hökar har föreslagit?

Var finns den demokratiska legitimiteten bakom detta fascistoida stöveltramp? I vilka länder har man haft som vallöfte att öka försvarsutgifterna till ohyggliga fem procent samtidigt som man ignorerar recession, arbetslöshet, kriminalitet och andra för medborgarna mer trängande frågor? Europas sjuke män och fruntimmer är oss svaret skyldiga.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Xina vinner

Den allt mer irrelevanta diskussionsklubben G7, som omfattar Västvärldens mäktigaste nationer, har sammanträtt i wokeismens högborg Kanada. Den skriftliga sammanfattningen nämner inte Kina i direkta ordalag, men Uschela von der Liar gjorde ingen hemlighet av att man har udden riktad åt det hållet, och hade för dagen tagit med sig en magnet för att symbolisera problematiken.

Länderna vill alltså samordna sina krafter så att man kan återuppta brytning och raffinering av sällsynta jordartsmetaller samt tillämpningar därav, som ultrastarka magneter, i linje med EU:s och USA:s tidigare uttalade ambitioner. Men det är att följa John istället för att gå i täten, samtidigt som Väst inte har någon rimlig möjlighet att komma ikapp.

Väst leder alltså inte längre, utan följer, varför man etablerar batterifabriker och annat över hela kontinenten. Men när man väl kommer på banan om något decennium är loppet redan kört, och Xis Kina står som odiskutabel segrare – då är det med säkerhet någon annan teknik som är à la mode, med Kina i ledartröjan.

Problemet med G7 är att man lever i en villfarelse, som en restpost av en svunnen tid då man med sin styrka kunde dominera världen. Man har inte längre den styrkan, vilket särskilt Donald Trump har fått erfara med sina tariffer. Det går alltså inte att på det sättet försöka domptera världens överlägset starkaste industrination Kina, utan det får omedelbart negativa konsekvenser.

På samma sätt förhåller det sig med EU:s nyfunna protektionism. Merkantilistiska metoder fungerar bara när man har ett tekniskt försprång och övertag, vilket man inte längre har. Det liknar istället allt mer situationen bakom den andra sidan järnridån under kalla kriget, då Trabant, Lada och Volga tillverkades i en skyddad verkstad, med resultat att kvaliteten lämnade mycket i övrigt att önska.

Ambitionen att innesluta Kina med protektionism, tullar, sanktioner, exportkontroll och annan «economic coercion» fungerar alltså inte, eftersom bumerangen kommer i retur på momangen och orsakar stor skada i ekonomin. Det fungerar inte ens med den ryska mikroekonomin, så varför man skulle ha framgång med världens verkstad och världens i realiteten största ekonomi är skrivet i stjärnorna.

Och även om Trump har haft som målsättning att bli kompis med Putin för att kunna rikta alla USA:s krafter mot Kina, verkar den ambitionen nu komma rejält på skam. Dels för att Putin inte har någon anledning att sluta kriga så länge man har framgång på slagfältet, och dels för att det barkar åt ett nytt storkrig med amerikanskt deltagande i Mellanöstern, denna gång med Iran.

Det innebär att fokus flyttas från Kina, som då får ännu en period att verka i det tysta, yttermera stärka sin ekonomi samt förstås rusta i proportion till sin ständigt ökade inkomst. Xina vinner igen, medan det amerikanska imperiet avskaffar sig självt i en grand finale av evigt krig, intern politisk kalabalik och inrikes instabilitet. EU bör ta lärdom och välja samarbetets väg framför konfrontation.

Kina rustar och väntar in den amerikanska provokationen.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Magnettorsk

Trump har plötsligt slut på magneter, och delar av den amerikanska industrin står i begrepp att stänga ned. Samma sak sker i Europa, men kanske mer som en sekundär effekt än avsikt. Det är för att Kina har infört exportkontroller på sällsynta jordartsmetaller och produkter av sådana, som magneter.

Varför har Kina gjort det? För att den andre killen införde 145 % handelstullar mot Kina, och även för att dennes företrädare Sleepy Joe Biden införde exportkontroller kring chips och annan halvledarteknik samt förbjöd Huawei med flera från att verka i USA.

Beijing har väntat länge på att slå tillbaka i hopp om bot och bättring, men sådan kommer uppenbarligen inte. Tvärtom blir kraven ständigt värre, och det är uppenbart att USA vill Kina mycket illa. Därför agerar Kina, och därför måste Kina agera.

Och därför har Trump nu tröttnat på att vänta på det telefonsamtal som aldrig kommer från Xi, och istället själv ringt upp. Han har återigen blinkat först, och tvingas nu förnedra sig genom att be på sina bara knän om att Kina ska lätta på trycket. Ömsesidiga möten i respektive land ska således äga rum.

Jordartsmetallerna är inte så sällsynta som namnet antyder, utan finns överallt på jorden. Men dels är de så utspädda att det krävs stora resurser för att utvinna dem, varför man helst vill ha så tät ansamling som möjligt. Och dels är det själva raffineringen som är den avgörande delen, den som Kina mer eller mindre har monopol på.

Väst lade ned sin egen brytning och raffinering för att istället utlokalisera verksamheten till Kina, av såväl miljö- som ekonomiska skäl. Alltså kunde man även peka finger mot Kina för att man släpper ut så mycket skit när man tillverkar åt Väst, i sedvanlig arrogans.

Men nu står man med rumpan bar, och det skulle ta ett decennium – minst – att få till stånd även den mest anspråkslösa återindustrialisering i detta fält. Lönsamt kommer det aldrig att bli, utan sådan raffinering skulle mångdubbla priserna på sagda metaller och produkter i ett slag.

Tills vidare är man därför beroende av Kina, och det är därför Trump ska åka till Beijing för att slå en koutou inför kejsar Xi. Huruvida von der Liar gör samma sak återstår att se, men man kan ana att Bejing delvis vill sätta en smula press även på EU för att Bryssel inte ska få för sig fler dumheter, exempelvis fler tullar kring kinesisk grön teknik.

Det är inte så att detta kommer som en klar blixt från himlen, utan är ett sedan länge välkänt faktum. Varför man ändå utmanar är därför en gåta, och kanske hade man hoppats på att Kina i vanlig ordning skulle ta den smisk som kommer från de forna kolonialherrarna. Men även Kina har en smärtgräns, och den är nu nådd.

Kina är nu den vuxne i rummet – enkannerligen när man betraktar den fars som nu pågår i Washington mellan Musk och Trump – och lär därför vara benäget att göra upp, under förutsättning att det är någorlunda rimliga villkor. Man gör kalkylen att man ändå vinner på längre sikt, medan Trumps horisont är betydligt snävare. Men det är USA som har den största pressen på sig.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Huaweis revansch

Brandgula mannen hävdar som bekant att Kina lurar skjortan av USA på grund av det enorma amerikanska handelsunderskottet om 295 miljarder US-dollar. Riktigt så enkelt är det förstås inte, och därtill kommer att USA helt enkelt inte tillåter Kina att handla amerikanska produkter av intresse.

Enbart de restriktioner som gäller för Nvidias GPU:er beräknas kosta företaget och därmed USA tjugo miljarder US-dollar per år, eller sju procent av sagda underskott. Men därtill kommer förstås mängder av andra exportrestriktioner, som då motsvarar en ganska stor del av den export som aldrig blir av.

Å andra sidan finns även marknadsförbud för Huawei (华为), ZTE och andra telekom- och elektronikföretag att verka i USA, restriktioner som USA sedermera även beordrat sina satellitstater – inklusive Sverige – att införa. Det medför att den kinesiska exporten minskar till dessa länder, exempelvis avseende telekomutrustning.

Det är ett dubbelt slag mot just Huawei, som dels blir handikappat av att inte kunna använda den bästa tillgängliga halvledartekniken på grund av amerikanska exportrestriktioner, och dels beskärs på marknadsandelar genom politiska beslut om att utestänga företaget.

Syftet sägs som bekant vara «nationell säkerhet», vilket ska förstås som att skydda USA:s konkurrenskraft mot en uppstickare. I detta batteri av åtgärder för att slå undan benen på Kina ingår även sådant som att låta arrestera Huaweis ekonomichef Meng Wanzhou under nära tre års tid.

Restriktionerna infördes som bekant under Sleepy Joe Bidens mandatperiod, även om det nog var någon annan som fattade beslutet. Det medförde ganska snabbt att Huawei förlorade sin position som världens största mobiltillverkare, samtidigt som vinsten sjönk markant. Man skålade i champagne i Vita huset och i vasallstater runtom i Europa efter att ha tilldelat Huawei detta dödliga slag.

Men som en fågel Fenix – eller snarare en fenghuang (凤凰) i kinesisk mytologi – har företaget rest sig ur askan, och noterar nu åter samma vinstmarginaler som fordom. Men det viktiga är att man har skakat av sig beroendet av amerikanska och västliga produkter i hela kedjan, genom att målmedvetet angripa varje enskilt led.

Det betyder att Kina handlar än mindre av USA och Europa i detta avseende, och exportrestriktionernas praktiska resultat är därför att handelsunderskottet ökar än mer och att Kina därmed blir allt mer självförsörjande även på detta område.

Den allra viktigaste effekten är emellertid att Huawei under detta västliga embargo har kunnat utveckla ett helt ekosystem av hård- och mjukvara, i frånvaro av konkurrerande företag. Google har nämligen dragit in licensen för Android, medan Microsoft enbart säljer nedbantade versioner av sitt skräp-OS på den kinesiska marknaden som en följd av den amerikanska politiken.

Säkerligen har du aldrig hört talas om HarmonyOS, eller Hongmeng (鸿蒙) som det heter lokalt, men det är ett komplett ekosystem för alla slags enheter, utvecklat av just Huawei. Initialt fanns Androids öppna källkod som bas, men numera finns inget kvar av det. Det är ett helyllekinesiskt system, som har säkrat en plats på den väldiga kinesiska marknaden just på grund av de amerikanska exportrestriktionerna.

Det är annars här det brukar brista för uppstickare av olika slag, att slå hål på dominerande aktörer som Apple och Microsoft. Japan hade stora framgångar i hårdvarubranschen under en period, men kom aldrig över tröskeln vad gäller mjukvara, eftersom man inte kunde konkurrera med den överlägsna och etablerade amerikanska industrin.

Huawei och dess lokala konkurrenter som Xiaomi är alltjämt beroende av TSMC:s halvledarfabriker i Taiwan för själva produktionen av sina numera 3 nm-chips, men man gör även här snabba framsteg, med egna fabs. Fastlandets motsvarighet SMIC knappar in försprånget steg för steg, och vi ser alltså en konvergens för varje pusselbit i allt från EUV-litografi till mjukvarutveckling.

Det lär dröja innan HarmonyOS slår i Väst, men i Kina är det bara en tidsfråga innan Huaweis ekosystem slår ut Apples och därmed blir dominerande i landet. Eftersom det rör sig om en jättemarknad med förgreningar i hela Asien innebär det att en geoteknisk spricka uppstår, i vilken två primära system tävlar om den fortsatta dominansen.

Ponera att Huaweis system en dag tar täten på alla fronter och lägger Apple långt bakom sig, hur ska Europa och för den delen även USA då ställa sig till företaget? Ska man bygga en sovjetliknande järnridå krings sina egna undermåliga produkter, eller ska vi ha tillgång till det bästa på marknaden? Redan i dag existerar alltså denna ridå för telekomnät, där Huawei är utestängt, men det kan bli värre.

Om det låter otänkbart, tänk då en gång till, och tänk efter varför man från första stund förbjöd Huawei att verka i USA och delar av Europa. Det är Huawei som är ledande i telekomindustrin med flest patent, och det är Kina som har momentet i allt fler segment av forskning och utveckling. När man inte kan vinna, saboterar man för motståndaren.

Men USA:s restriktioner och andra former av sabotage motsvarar alltså i princip inte mer än ett väggupp, obstruktioner som dessutom motsvarar att slå undan mattan för den egna industrin att sälja på den stora kinesiska marknaden, samtidigt som man ger fritt spelrum för Kina att utveckla lokala motsvarigheter. Man måste ta sig för pannan över den stupiditet som präglar det amerikanska styret.