Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Papperstiger om Taiwan

Den amerikanska skurkregimen hotar hela världen med handelstullar, men vill samtidigt vara «allierad» med samma länder gentemot Kina. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop, och den förvärras av att jänkarna ömsar skinn vart fjärde år och därmed svänger fram och tillbaka i sina ståndpunkter.

Under Shangri-La-dialogen i Singapore levererade försvarsminister Pete Hegseth således en drapa mot «Communist China», och menade – tvärtemot sin företrädare Lloyd Austin förgående år – att Kina står i begrepp att «invadera» provinsen Taiwan. Regionens länder uppmanades att ta rygg på USA, samtidigt som en varning utfärdades om att ett krig om Taiwan skulle få förödande konsekvenser för hela världen.

Kina, som inte har någon högre representation vid Shangri-La, står å andra sidan för stabilitet i såväl politik som relationer, och regionen föredrar nog sådan stabilitet framför den förvirrade amerikanska hållningen. Inte minst erbjuder Kina handel och investeringar i mått som USA inte kan matcha, vilket i slutändan avgör frågan.

Avseende Taiwan sker ingen invasion med mindre än att Taiwan väljer självständighetens väg, antingen genom formell deklaration eller via förändring av konstitutionen, eller att USA etablerar närvaro på ön. Det blir i så fall USA som provocerar fram det krig man vill ha, men ett sådant kan inte göra något annat än att förstöra Taiwan och dess demokrati i grunden.

Hegseth betonade även att det amerikanska imperiet inte avser släppa sin hegemoniska roll i regionen, och att man inte kommer att låta Kina dominera. Men under de förutsättningarna lär det förr eller senare bli skarp konflikt, och Kinas allt starkare militär kommer därför småningom att sparka ut USA ur «Indopacifien». Det vore inte en dag för tidigt, och för allt vad det är värt matchas Hegseths skarpa ord inte längre av den fysiska verkligheten – det är en papperstiger som ryter.

En märklig vapendragare till Hegseth finns på plats i form av den svenska moderatregimens Pål Jonson, den lille försvarsministern som av någon anledning tror att Sverige har något med «Indopacifien» att göra. Några tal finns inte att tillgå för den typen av C-rankade dignitärer, men han säger sig ha retat upp Kina genom ett utspel om «folkrätten».

Jo, men Jonson behöver nog gå en kurs i folkrättens elementa, eftersom han förefaller betrakta Taiwan som ett «land», stick i stäv med internationell rätt och praxis. Det är en aggressiv utrikespolitisk hållning som mest är ägnad att skada relationen med Kina, vilket nog inte är i överensstämmelse med regimens uppdrag att verka för svenska folkets bästa.

I ett folkrättsligt perspektiv angår det kinesiska inbördeskriget och dess förlängning i nutiden ingen annan än de två kontrahenterna själva, och det är således upp till kineserna på vardera sidan sundet att avgöra hur man vill bilägga tvisten. Det kan ske fredligt, med bevarande av autonomi och demokrati för Taibei, genom att Taiwan formellt uppgår i Folkrepubliken, eller det kan ske med våld, varvid autonomin och demokratin upphör.

USA har i egenskap av imperium förstås aldrig respekterat folkrätten – det är bara att lista alla dess krig, från Vietnam till Irak, för att inse det – men för en liten nation som Sverige är den och har alltid varit en grundbult. Sverige ska därför fortsätta att betrakta Kina som ett land, och framförallt ska Sverige inte bidra till fler spänningar i regionen. Regimen bör tackla arbetslösheten, gängkriminaliteten och andra inhemska problem, inte mopsa upp sig mot länder på andra sidan klotet.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Trumpdoktrinen

Ett givet mönster har utkristalliserat sig under Donald Trumps andra sejour vid makten, nämligen att först hota med ohemula handelstullar hämtade från fantasins värld, i hopp om att snabbt kunna enas om mer realistiska eftergifter. Små länder som Vietnam och Storbritannien föll för denna taktik, medan Kina bad Trump att dra åt helvete.

Ställd inför faktum och stundande ekonomiska konsekvenser blinkade Trump och mjuknade omedelbart, och han lär aldrig få något nytt orättvist fördrag med Kina – man har haft nog med sådana under den tidigare västliga kolonialismens era, och den kinesiska politiken ligger stabilt fast.

Även med den andra jätten i form av Europeiska unionen kärvar taktiken. Trump hade hoppats på en snabb deal med järnladyn von der Liar själv, men Europeiska sovjetunionen gör istället vad den brukar – och måste – göra, nämligen att sätta sitt byråkratiska maskineri i arbete att hantera förhandlingarna.

Den frustrerade och otålige Trump bryter då sin egen utsatta paus och hotar med tullar om femtio procent från första juni, i ett förnyat hot enligt taktiken ovan. Det säger sig självt att Bryssel inte kan låta sig skrämmas, utan likt Kina måste sätta hårt mot hårt om så krävs. Det är hög tid att införa embargon mot Boeing och skatta skiten ur Google, Meta, Apple och andra bolag som ständigt snuvar Europa på konfekten.

Den nya Trumpdoktrinen rymmer alltså ambitioner av att låta utländsk import betala kalaset, så att inkomstskatten kan sänkas, samt att försöka återindustrialisera USA. Sedan 1970-talet har den amerikanska tillverkningsindustrin gått från cirka en tredjedel av ekonomin till under tio procent.

Men under samma period har USA sett en fortsatt stegring av välståndet, och man har haft en betydligt bättre utveckling av bruttonationalprodukten än EU. Bara det att medelklassen kontinuerligt har tappat mark och den fattigaste andelen har stått still på samma nivå sedan 1990, medan den rikaste kvartilen har tagit hem hela vinsten.

Det kan knappast vara Kinas fel att USA har problem med att omfördela sin välfärd samt omskola arbetare från rostbältet till nya jobb i tjänstesektorn, men det är ändå den tesen Trump driver. Lösningen kan dock knappast vara att USA lanserar ett nytt Yiwu (义乌), det vill säga den stad som i princip tillverkar gräddan av krimskrams för den amerikanska marknaden.

USA har helt enkelt ingen möjlighet att åter börja tillverka julgransdekorationer, fyrverkerier, parasoller och annat, eftersom man inte har den underliggande infrastrukturen och logistiken, saknar Kinas skalfördelar samt lär få betala betydligt högre arbetskostnader. Samma sak gäller för övrigt andra produkter, som mobiltelefoner, skärmar och annan elektronik, där Kinas skalfördelar inte kan emuleras. Det skulle ta decennier att bygga en liknande kapacitet.

Den andra delen av Trumpdoktrinen förstärker tidigare administrationers ambition att innesluta och ta sig an Kina i direkt frontalangrepp. Man undrar lite till mans varför Trump är så blid mot Putin och i princip tar hans parti i det ryska inbördeskriget istället för att fortsätta den amerikanska sanktionspolitiken och skicka vapen till Zelenskyj, men det har alltså med sagda doktrin att göra.

Trump vill koncentrera alla krafter mot Kina, och därmed måste konflikten i Ukraïna biläggas. Den är ointressant för amerikanskt vidkommande, då Putin är en mindre aktör som dessutom råkar ha rätt i sak. En sådan meningslös konflikt gynnar inte USA, och på samma sätt förhåller det sig med Gaza, som Trump vill begrava i ett nytt semesterparadis.

På samma vis låter regimen genom utrikesminister J.D. Vance under ett tal till marinkadetter meddela att USA inte längre har för avsikt att inleda vettlösa och i tid utdragna krig i Mellanöstern och annorstädes med osäker utgång, utan istället fokusera på det förment verkliga hotet mot USA, det vill säga Kina.

USA:s storhetstid är förbi, menar Vance, och Kina är ikapp och i många fall förbi på en rad områden. Om USA inte skärper sig och koncentrerar sin ansträngning på detta hot, kommer man att förlora sin dominerande position i världen. Det handlar om att rädda imperiet från fortsatt sönderfall.

Men imperiet faller nog sönder ändå, eftersom man här kan skönja samma mönster som då andra imperier har gått under, från Rom till den merkantilistiska guldålderns Nederländerna, eller varför inte Qing och nu senast Storbritannien. Symptomen är alltid och utan undantag skenande statsskuld, ökade klassklyftor och inre politiskt kaos, just de ingredienser som numera präglar USA.

Förr eller senare dör alla imperier, och tiden är nu kommen till det amerikanska. Det är inte så att det sker dramatiskt, utan det är en steglös vandring nedåt, som i fallet Storbritannien, numera en allt mindre välmående europeisk nation i mängden, om än alltjämt med drag av arrogant imperiementalitet. Frågan är bara om man vill accelerera nedgången med krig, eller om man slutligen finner sig i att bli nummer två.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Amerikansk förtroendekollaps

Vilket land är mest demokratiskt och mest populärt, och vad gäller för motsvarande länders ledare? Det beror på vem man frågar, men på global nivå är resultatet nog överraskande för många. I alla fall om man frågar allmänheten istället för att konsultera statsvetare.

Danska organisationen Alliance of Democracies har sammanställt sitt årliga perceptionsindex över världssamfundets syn på världens länder, med resultat att USA störtdyker i ranking som följd av Donald Trumps installation som president. Faktiskt finns här samsyn med statsvetarna, som menar att USA inte längre är en demokrati.

USA tappar stort i anseende under Trump.

Det är naturligtvis nonsens, eftersom den amerikanska demokratin står stark och fungerar precis som avsett. USA har till skillnad från länder som Sverige maktdelning och en konstitutionsdomstol med vetorätt, varför Trump inte kan göra något som faller utanför konstitutionens ramar. Våldsapparaten tjänar också konstitutionen snarare än presidenten, även om den senare är överbefälhavare.

Det beror förstås även på vad man menar med demokrati, och även här är statsvetarna inte särskilt konsekventa, och inte heller speciellt neutrala. Det är samma vänsterfalang som dominerar i det facket som eljest, vilket är orsaken till att man nedgraderar USA:s ställning. Dessutom flyttar man hela tiden målstolparna, varför demokratins definition förändras över tid.

Trump har inte utsikter att vinna någon popularitetsmätning.

Under alla omständigheter har Donald Trump negativt förtroende världen över, och som en följd även USA. Landet placerar sig numera i negativt spektrum, jämsides med Ryssland, medan en rival som Kina landar i positivt territorium.

Förtroendeunderskottet för Trump är närmast globalt, medan meningarna är mer delade avseende Xi Jinping och Vladimir Putin. Den förre har mestadels positivt förtroende, men dissas stort av européerna, vilket ger den där märkliga diskrepansen mellan Europa och världen i övrigt. Europa har negativt sentiment för samtliga tre globala aktörer.

Universell avsky för Trump, västlig avsky för Putin och europeisk avsky för Xi.

Även Putin ogillas i Europa, men dessutom i Amerika, men mindre så i Asien. Det visar att det «globala Syd» har en helt annan uppfattning än Europa och Väst, inte minst avseende kriget i Ukraïna. Europa står här perplext över att man inte får med sig resten av världen i sina sanktioner och sin ekonomiska krigföring mot Ryssland, samtidigt som Europa förstås bryr sig mindre om konflikter i Myanmar, Jemen med flera länder.

Den globala allmänhetens uppfattning om vilka länder som är demokratiska skiljer sig väsentligt från den gängse bilden, där Väst målar upp sig självt som en demokratisk fyrbåk i jämförelse med den barbariska världen i övrigt. De gängse ledarnationerna i Norden toppar förvisso även denna lista, men Europa i stort och förstås även USA hamnar mestadels på rött.

Världsbefolkningens syn på länders grad av demokrati.

Kina får däremot en grön nyans, vilket nog inte beror på dess ringa politiska pluralism. Men om kriterierna är regeringsduglighet, meritokrati och transparens, hamnar man i de högre skikten och därmed sammanlagt på en god position.

Betydelsen av det är bland annat att Kina har momentet och initiativet i det globala geopolitiska spelet, och att USA:s ambition att försöka ringa in landet med hjälp av andra aktörer är tämligen utsiktslös. Vita huset borde fundera över en annan strategi.

Kina har en stabil regering som levererar och därför åtnjuter högt förtroende. Europa och USA har å andra sidan stort underskott, just för att man inte levererar och för att folket i allmänhet saknar förtroende för politiker.
Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Nu börjar det

Kinas export sjönk… inte i april, utan ökade istället med åtta procent jämfört med föregående år. Nej, det är inte en effekt av att skicka iväg så mycket man kan innan de amerikanska tullarna träder i kraft, det skedde redan i mars vilket orsakade det största handelsunderskottet i amerikansk historia.

Istället beror ökningen i handelsvolym på att man har dirigerat om exporten till andra marknader i Europa och Asien, och inte minst att man nyttjar tredje land som hubb för att undvika de löjliga tullarna om 145 %. Godset skickas alltså till Vietnam och andra länder för ompaketering och vidare export, varvid tullen stannar vid 10 %.

En bra deal för såväl Kina som deltagande länder, med ungefär samma metodik som en gång gjorde Hongkong rikt genom att mjölka det större fastlandet på courtage för tjänster. Exporten sker fortfarande från Kina, men på pappret ser det annorlunda ut. Det är så den globala ekonomin fungerar, den routar runt varje hinder, och därför kan Trumps tullar aldrig fungera som avsett.

Hinder är till för att rundas.

Men även om Kina ökar sin totala export, sjunker den ändå netto gentemot USA, inberäknat ompaketering och andra metoder. Det drabbar främst USA, där hyllorna nu gapar allt tommare och containertrafiken i hamnarna har minskat med en tredjedel.

När hamnarna får färre inleveranser krävs färre hamnarbetare och färre chaufförer med flera yrkeskategorier, vilket därmed bidrar till ökad arbetslöshet. Det är så en spiral börjar, och den accentueras av att priserna ökar i takt med att utbudet minskar. Inflationen tar fart, och med den följer småningom recession och därmed stagflation.

Man ska här betänka att det allra mesta som amerikaner köper är tillverkat i Kina, från barnvagnar och mikrovågsugnar till fyrverkerier och parasoller. Viktigare än så är att insatsvaror för industrin också mestadels kommer från Kina, allt från elektronikkomponenter till plastdetaljer, skruvar och minsta mutter.

Det går bra för USA nu…

Det går i andra riktningen också, eftersom Kinas reciproka mottullar stryper all import från USA. Även där dirigerar man om, genom att importera sojabönor från Brasilien och kött från Argentina istället från USA. Kvar med Svarte Petter i hand står den amerikanske bonden, än en gång. Den amerikanska exporten minskade därför i april med 21 %, en helt katastrofal siffra.

Under denna dubbla nitlott förefaller Trump än en gång sväva på målet och yrar något om att drastiskt sänka tullarna. Och under dessa omständigheter möts även amerikanska och kinesiska delegationer i Genève för att diskutera saken, men eftersom Kina sitter med trumf på hand lär utsikterna för framgång inte vara så stora.

Zhongnanhai har noga förberett för Trumps återkomst, och vet hur spelet ska spelas. Det finns ingen brådska alls att komma överens om något slags golv för tullar, utan här finns ett gyllene tillfälle att låta den amerikanska skurkstaten ramla i egen fälla. När man småningom åter byter riktning och slopar tullarna, under en annan president, har Kina redan vunnit slaget.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Segerdagen

Västeuropa högtidlighåller vanligen slutet av andra världskriget den åttonde maj, men på grund av skilda tidszoner firar man istället denna så kallade segerdag i Ryssland dagen efter. Åttio år har alltså gått sedan det fasansfulla andra världskriget, och vi har haft en lång tid av fred, men nu börjar vi se en upptrappning som lutar åt en ny storkonflikt vad det lider.

På sina håll pekar man gärna finger mot Ryssland för att vara den aggressiva parten, men det är för att man helt enkelt inte vill erkänna de omständigheter som ligger till grund för Moskvas agerande. Det gäller framförallt Natos expansion österut och den säkerhetsrisk denna utgör för Rysslands vidkommande. Sådan smygexpansion är för övrigt av gammalt datum, och förekom redan under Kubakrisen 1962.

Nu är Ryssland knappast någon fredsduva eller något oskyldigt lamm, och verkligheten är vanligen mer grå i nyans än den svartvita kontrast som brukas i retoriken. Röda armén tog visserligen kål på Hitler och lade grunden för att besegra Nazityskland, men ingick samtidigt en pakt med aggressorn innan man själv blev angripen.

Det är av detta skäl man behöver en pålitlig säkerhetsdoktrin som båda parter kan förhålla sig till, samt förstås en tillräckligt avskräckande militär förmåga. Men den doktrin som gällde under kalla kriget har alltså naggats i kanten genom Natos expansion, och med Ukraïna som medlem skulle man ha platt mark och fri väg den korta distansen till Moskva. Härav dagens oroligheter.

En annan skillnad är att Väst nu för ett ekonomiskt tvåfrontskrig mot såväl Ryssland som Kina, med resultat att de båda makterna närmar sig varandra. Det är egentligen inga såta vänner, utan har länge varit som katt och hund. Men omständigheterna är nu sådana att man har mer att vinna på en enad front gentemot Väst.

Man kan här dra sig till minnes att Henry Kissinger och Richard Nixon 1971–72 närmade sig Kina och småningom etablerade diplomatiska relationer, dels för att man ville ha med det väldiga landet i den globala ekonomin och få åtkomst till dess marknad, men framförallt för att innesluta Ryssland, en strategi som småningom bar frukt.

Bland andra Trump har insett att man inte kan ta sig an båda dessa stormakter samtidigt, vilket är varför han så snabbt som möjligt vill avsluta kriget i Ukraïna och så att säga neutralisera Ryssland med löften om handel och slopade sanktioner. Därmed skulle USA kunna rikta alla krafter åt att innesluta Kina, den avsevärt starkare av de två.

Men en sådan «omvänd Kissinger», som man kallar det, har få förusättningar att lyckas, eftersom det i dag inte föreligger någon konflikt mellan Ryssland och Kina som under 1970-talet sinosovjetiska splittring. Tvärtom är relationerna utmärkta, även om det inte är fråga om en allians – Kina ingår aldrig sådana.

Men Väst har kastat tärningen, och nu har man bara att skörda konsekvenserna. Kina kan egentligen inte stoppas, bara fördröjas något, men det vore samtidigt bra om man kunde hålla Moskva och Beijing någorlunda separerade. Det är en farlig kombination under de fientliga omständigheter som föreligger i dag, med massiva sanktionspaket och andra former av «economic coercion» från Västs sida, just sådana faktorer som ofta leder till konflikt.

Härav ser vi nu en stor kinesisk trupp delta i paraden i Moskva, samtidigt som Xi Jinping bedyrar vänskapen och menar att de båda länderna gemensamt kan förändra den nuvarande världsordningen under västlig hegemoni. Om en sådan längre existerar, vill säga, eftersom Trump på helt eget bevåg är i färd med att rasera den.

Det är ett omen vi kunde vara utan, och bättre vore att engagera Kina i handel och annat utbyte samt att vara ett exempel för demokratiskt styre, på det att landet frivilligt och utan tvång och pekpinnar kan ta till sig sådant som är gynnsamt – kattismen. Men istället driver vi Xi rakt i armarna på Putin med sinnessjuka handelstullar, sanktioner och andra fientligheter.

Kinas produktionsförmåga i kombination med Rysslands krigsmaskin är ingenting som gynnar fred, särskilt inte för Europas vidkommande. Man har tagit sig vatten över huvudet, och måste tänka om innan det är för sent.