Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Kultur Politik USA

Trumpcession

Det stormar åter på börserna efter att Trump realiserat tullarna om 25 % mot Mexiko och Kanada samt även yttermera lagt 20 % tariffer mot Kina. Småningom står även EU på tur, och då har vi faktiskt ett «fullskaligt» ekonomiskt världskrig. Men det kan faktiskt vara bra, nämligen för att det frigör oss från USA och låter oss ha mer handel med övriga världen.

Européerna är alltjämt i chock efter att alldeles nyss ha förstått att den «transatlantiska länken» är kapad för gott, och att man nu är hänvisad till att stå på egna ben i allt från försvar till underrättelser, teknik och energi. Men samtidigt har man ännu inte gjort upp med den egna högfärden och fientligheten mot omvärlden, samt förstås inte landat i en realistisk slutsats om Ukraïna och Ryssland.

Sverige och Finland hann knappt gå med i den förlegade försvarsalliansen Nato innan dess fortsatta existens ifrågasattes, och under tiden sålde man ut landet till USA utan motprestation i utbyte mot fiktivt skydd mot en inbillad fiende. Man bedyrade sin trohet till Onkel Sam, men när Sveriges överbefälhavare nu heter Donald Trump inser var och en att den snabba anslutningen utanför den gängse demokratiska processen var ett historiskt misstag. Vad var det jag sa, frestas man fråga.

Samtidigt står Sverige och Europa i djupt beroende av amerikansk teknik av allehanda slag, från telekomlösningar med bakdörrar för amerikanskt spioneri till amerikansk mjukvara. Nu får man bittert erfara konsekvenserna av att på amerikansk order ha utestängt Huawei och andra kinesiska aktörer.

Om man tidigare ville «riskminimera» gentemot Kina, är det därför nu hög tid att göra det samma visavis USA. Godtroheten i förhållandet till den senare supermakten har varit och är alltjämt närmast bisarr, men nu stundar förmodligen ett skifte även på den punkten.

Här har konsekvent hävdats att Europa måste bli en tredje och självständig pol i den polycentriska världsordning som nu de facto är förhandenvarande, och nu är hög tid att realisera den ordningen. Europa har vaknat upp ur sin slummer, och förstår att man måste se om sitt hus, att man inte längre kan vara USA:s livegna statare.

Under en sådan ordning kan man inte från elfenbenstorn högt uppe i skyn peka finger mot andra från en inbillad moralisk styrkeposition, utan måste agera på jämlika villkor, denna gång mot en gemensam fiende, som för många helt oväntat råkar vara USA. Vi européer måste alltså anta en betydligt mer pragmatisk attityd i våra relationer med andra, och handla med Kina, Indien och andra parter utan ohemula och irrelevanta krav kring MR och annat.

Om vi gör sålunda neutraliserar vi effektivt det amerikanska försöket till handelskrig, och i slutändan står kejsar Trump med lång näsa och byxorna neddragna. Vi ökar handeln med övriga världen i kompensation, samtidigt som den amerikanske mobbaren får se minskad handel.

Redan nu slår index som GDPNow bakut, från en prognosticead tillväxt om två procent för den amerikanska ekonomin, till en veritabel recession om tre procent – Trumpcession. Investerare anar vartåt det barkar, och det bådar alltså inte gott för vare sig USA eller världsekonomin.

Senast Trump bedrev handelskrig mot Kina skivade man av 0.8 % av den globala tillväxten, och även om man fick ned den kinesiska tillväxten var det främst amerikanska konsumenter som fick betala slutnotan. USA kunde ändå hantera situationen tack vare dollarns status som reservvaluta, ett faktum som låter USA trycka pengar på andras bekostnad.

Men ett globalt handelskrig är en helt annan femma, och kan utlösa global recession om övriga aktörer inte omgrupperar. Framförallt Europa och Kina kan gemensamt borga för fortsatt global frihandel, och det är därför hög tid för EU att skriva under investesteringsavtalet CAI med Kina, samt avveckla alla löjliga sanktioner kring Xinjiang och Hongkong.

När vi frigör oss från det amerikanska vasallskapet finns inte längre behov av att anta rollen som amerikansk legosoldat med bajonetten riktad mot Kina, utan vi bör hellre odla en positiv roll med Mittens rike. Europas välfärd har alltid varit beroende av den handeln, samtidigt som vi aldrig har legat i fejd med varandra över så stort avstånd.

Europa och Kina är, har alltid varit och kommer att förbli väsentligt olika kulturer, men det är ändå högst kompatibla civilisationer med många beröringspunkter och gemensamma intressen. Det accentueras nu mer än någonsin då USA fallerar, och det är hög tid att börja bedriva intensiv skytteltrafik mellan Bryssel och Beijing för att ro avtal i hamn.

Onkel Sam på krigsstigen mot hela världen.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Transaktionell geopolitik

Utbrytarprovinsen Taiwan håller sedan 1984 årliga militära övningar under beteckningen Hanguang (汉光), i syfte att förbereda för en invasion från fastlandet. Under årets drill har man på amerikanskt initiativ förstärkt med drygt tre tusen reservister, samtidigt som en amerikansk general har skymtats i bakgrunden.

Med mer eller mindre automatik reagerar Beijing på varje sådan upptrappning genom att skruva upp både retoriken och storleken på de egna övningarna. Försvarsministeriets talesman Wu Qian (吴谦) uttryckte sig således tämligen bombastiskt under en presskonferens, då han varnade det styrande Framstegspartiet att «vi kommer förr eller senare att ta er» (早晚要来收了你们, zaowan yao lai shoule nimen).

Även i medier har man dammat av den gamla sloganen «fäderneslandet måste förenas» (祖国必然统一, zuguo biran tongyi) för att piska upp nationalistisk yra och mana till folklig kampvilja. Samtidigt finns en viss osäkerhet kring den nya Trump-administrationens hållning till renegadprovinsen.

US-presidenten bibehåller nämligen klassisk ambivalens kring frågan om huruvida USA kommer att bistå Taiwan i händelse av konflikt, till skillnad från företrädaren Sleepy Joe Bidens klarspråk i att komma till undsättning. Traditionell amerikansk doktrin är här att inte ta uttrycklig ställning.

Samtidigt har Trump deklarerat att Taiwan måste börja betala för eventuellt amerikanskt skydd, och han har också hotat med att slänga inte mindre än hundra procent tullar på chips och annan halvledarteknik i syfte att driva tillverkningen till USA. I själva verket anser han att Taiwan har «stulit» den amerikanska produktionen. Det visar att han har samma transaktionella attityd till Taiwan som till Ukraïna, Ryssland, Kanada, Mexiko och Europa, vilket ger en del oanade öppningar.

Musks administration har orsakat chockvågor över världen sedan tillträdet för drygt en månad sedan, inte minst i fråga om hållningen till Ukraïna. Trump anses slänga Voldemort Zelenskyj under bussen i utbyte mot mineraler och andra resurser, samtidigt som han är villig att normalisera relationen med Ryssland. Den transatlantiska länken har brustit, och nu lägger Trump dessutom ett initialt förhandlingsbud om tjugofem procent tullar mot EU.

Återstår då Kina, den stora knäckfrågan. Tullar mot Beijing kommer denna gång att bemötas hårt, vilket kan skada USA ordentligt, exempelvis om fulla exportrestriktioner kring jordartsmetaller införs från kinesisk sida. Men Trump kan då spela Taiwan-kortet, fast denna gång i en annan mening än den gängse, nämligen att ge bort ön i utbyte mot något annat, på samma sätt som med Ukraïna. Vad är Zhongnanhai villigt att betala för den presenten? Troligen en hel del.

Vi har då att göra med en nygammal form av transaktionell geopolitik, där stormakter delar upp världen i intressesfärer och förhandlar om territorier, även andras. Trump vill ha Grönland, och om han kan få Ryssland och Kina att titta bort behöver han bara hantera primadonnorna i Danmark och Bryssel efter att annekteringen är fullbordad.

Varken Ukraïna eller Taiwan är självändamål för Trump, utan vad som räknas i slutändan är nettot av samtliga dessa transaktioner. Ryssland erhåller sina fem ukraïnska oblast, Taiwan kommer hem till fastlandet och Trump tar Grönland plus en rad avtal om mineraler och andra utbyten som storligen gynnar USA. En vinn–vinn-situation för alla inblandade parter, naturligtvis med undantag för Ukraïna, Danmark och EU.

我们一定要完成解放台湾统一祖国的神圣事业 – Women yiding yao wancheng jiefang Taiwan tongyi zuguo de shensheng shiye | Vi ska helt säkert fullständigt befria Taiwan och företa det heliga uppdraget att förena fäderneslandet. Propagandaaffisch från 1977 under kulturrevolutionen.
Kategorier
Asien Kina Politik

Kinesisk fonop i Tasmanhavet

Australiska krigspråmar stryker regelbundet längs Kinas kuster, på samma sätt som amerikanska, kanadensiska, brittiska och andra västerländska schabrak, under förevändningen att man vill upprätthålla «navigeringsfriheten» och att man har laglig rätt att vistas i «internationellt vatten». Australien har hållit på så där i decennier, medan den amerikanska och brittiska närvaron är en kolonial restpost med lång historia.

För några år sedan ingick Australien även avtalet Aukus med USA och Storbritannien, ett slags försvarssamarbete med udden riktad mot Kina. Pakten omfattar ett avtal om inköp av atomdrivna ubåtar, varvid man tvangs snuva fransmännen på ett ingånget kontrakt om motsvarande dieselbåtar.

Några atomdrivna ubåtar behövs nu inte för att patrullera australiska farvatten och kuster, utan den extra räckvidden är avsedd för att kunna företa längre seglatser, nämligen till Sydkinesiska sjön och längs Kinas kuster. Zhongnanhai frågar sig vad Australien har där att göra.

Men man kan förstås svara med samma mynt, vilket man nu har gjort. Kinesiska befrielsearméns flotta skickade en grupp jagare för övning i Tasmanhavet mellan Australien och Nya Zeeland, ungefär 270 kilometer öst om Sydney. I enlighet med bestämmelser meddelades respektive regeringar om övningen, men det hindrade ändå inte den paranoida australiska pressen att rapportera hysteriskt om händelsen, som om ett krig vore nära förestående.

Faktum är att den australiska socialistregimen under Albanese fann sig nödgad att inskärpa att övningen är helt i överensstämmelse med internationell lag, även om man noterade att händelsen var «ovanlig». Ja, Kina har inte för vana att behandla Australien så som Australien behandlar Kina, men det kanske vore dags för Australien och andra att få smaka sin egen medicin. När ser vi motsvarande kinesiska fonops i Östersjön, där man för närvarande tycks ha vissa problem att upprätthålla säkerheten och navigeringsfriheten?

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Europa förnedras

Som sagt, en ny världsordning formeras inför våra ögon efter att US-presidenten Trump tillrätt, och det går så fort att det blir svårt att hänga med i svängarna. Primadonnorna i Europa blev häromdagen utskällda efter noter av vicepresident Vance för att upprätthålla «brandväggar» mot oppositionen, tysta kritiska röster och allmänt avlägsna sig demokratiska kärnvärden och därmed även USA.

Än mer satte man nog punschen i halsen när försvarsminister Hegseth slog fast att det inte är realistiskt tro att Ukraïna kan återfå sina forna gränser, eller för den delen bli medlem i Nato. Européerna menar därmed att USA kastar Ukraïna under bussen och bedriver ren eftergiftspolitik gentemot Putin när man redan innan förhandlingar har påbörjats ger Putin segern.

Men dråpslaget kom nog under gårdagen, då speciella sändebudet för Ukraïna och Ryssland, Keith Kellogg, under en paneldebatt hävdade att Europa inte kommer att sitta vid förhandlingsbordet då freden underhandlas. Faktum är att inte heller Ukraïna får plats vid den första rundan i Saudiarabien, då USA och Ryssland ämnar dra upp de huvudsakliga riktlinjerna.

Europa förnedras därmed storligen då man reduceras till en NPC, som visserligen kan konsulteras vid behov och sedermera få en polisiär roll att upprätthålla freden i Ukraïna. Ryssland kammar hem segern, medan européerna står snopna och gråtande med byxorna nere, redo att åter få smisk av Onkel Sam.

Där har du slutresultatet av alla de miljarder som har pumpats in i Ukraïna, till ingen som helst nytta, annat än att ha bidragit till omfattande materiell förstörelse, slakt av människor och allmänt lidande. Uffe och Pålle har fått leka statsmän och geostrateger under en tid, men kan nu återgå till att bevista prideparader och utföra andra för dem lämpliga göromål av samma karaktär, efter att yttermera ha förskingrat medborgarnas skattemedel.

Frågan man ställer sig på sina håll är varför Trump agerar så här, men hans rational är känd sedan tidigare. Han vill ha tillbaka en tidigare ordning där Ryssland är klient till Väst snarare än fiende, nämligen för att ett fientligt Ryssland drivs mot Kina och därmed bildar en pakt som inte går att betvinga. För Trump och USA är det Kina som är huvudmotståndare, inte Ryssland.

Trump anser således att det var ett stort misstag av USA att infiltrera Kiev och mer eller mindre iscensätta en statskupp för att försöka genomföra «färgrevolution» i landet, eftersom det genast fick Moskva att agera preventivt genom att inta Krim och engagera sig i Donbass. Det är den ordningen han nu avser åtgärda, med konsekvens att Ryssland avgår med segern.

Bekräftar denna analys gör det faktum att Elon Musk under Doge i princip har lagt ned National endowment for democracy (NED), en kongressfinansierad organisation med syfte att åstadkomma regimskifte i och på annat sätt infiltrera andra länder. NEDs signatur finns bland annat i Xinjiang, Hongkong och Tibet.

Trump drar den korrekta slutsatsen att sådan infiltration har små förutsättningar att nå framgång, och arbetssättet passar inte in i hans isolationistiska program. Han föredrar öppen konfrontation, vilket han har visat med eftertryck under sina första rasande veckor i ämbetet, först genom att ta Kanadas Trudeleau och Mexikos Sheinbaum i örat, sedan genom att göra anspråk på Grönland och hota hela världen med tullar.

För att kunna konfrontera Kina behöver han dock först neutralisera Ryssland, nämligen genom att slänga ett lämpligt köttben till byrackan i Moskva och fånga in den rabiata vovven i fållan. Trump drar ett streck i debatten och tvingar fram ett avslut i konflikten, välkomnar Ryssland in i G8 samt uppmanar Europa att anamma denna nya ordning.

Observera att detta är den omvända ordningen till hur USA vann det första kalla kriget mot Sovjetunionen, nämligen genom att tina upp relationerna med Kina och engagera Beijing i världshandeln. Nu vill USA ha Ryssland vid sin sida när man försöker innesluta eller i vart fall motverka Kina på motsvarande vis. Analysen har alltid varit att det inte är möjligt att bekämpa både Ryssland och Kina på en och samma gång, men det är ändå den ordning som har rått under Biden.

Detta är i vart fall strategin, men huruvida den har förutsättning att lyckas återstår att se. Förhandlingarna får ge klarhet i hur Trump ämnar spela det vidare spelet, exempelvis om han vill sätta press på Ryssland att avlägsna sig från Kina i utbyte mot en plats i värmen i Väst.

Om Trump hade tänkt sig att få med Europa i den ambitionen lär han dock få tänka om, dels för att Europa är djupt och ömsesidigt beroende av Kina i handel, och dels för att USA med sin aggressivitet just högg av den «transatlantiska länken» för gott. Den bestående insikten för Europas vidkommande är – eller borde vara – att vi står ensamma, och att vi måste agera därefter.

Återstår också att se om ryssarna går i fällan än en gång. Spelet är som sagt vidöppet, och Putin är trots den propagandistiska medieretoriken ingen idiot. Kortsiktiga vinster kan kanske locka, men långsiktigt är det troligare att Kina avgår med segern. Det är Öst som har vind i seglen när Västs stjärna dalar, och till det måste Kreml förhålla sig.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fredspresidenten

Tre veckors politisk fest har stundat sedan Donald Trump svors in som ny US-president, under vilken tid en rad reformer har klubbats i rasande tempo. En demonstration i hur förändring och paradigmskifte ska ske alldeles på riktigt, till skillnad från det svenska sossesamhälle som förblir exakt likadant och oföränderligt oavsett regim.

Bland annat har Trump återställt den biologiska verkligheten i statsapparaten genom att kasta ut all vänsterextrem genusideologi samt förbjuda transsexuella män att tävla i kvinnlig idrott. Effektiviseringsdepartementet Doge under Musk har rivstartat genom att lägga ned USAid, vars skattemedel visar sig ha gått till *2SHBTQIAP++ och vänsterliberala påverkanskampanjer snarare än bistånd. Avvecklingen av den djupa staten har påbörjats.

Nu tar Donnie även tag i Ukraïna, så som utlovat i sitt valmanifest. Försvarsminister Pete Hegseth skickades till Bryssel för att lägga ut texten inför övriga medlemmar i Nato, med budskapet att det inte är realistiskt tro att Ukraïnas forna gränser kan återställas. Trump hävdade samma sak efter att ha talat vid Putin i telefon. Lika orealistiskt är ett medlemskap i Nato för Kievs vidkommande, säger man vidare.

Men detta är inget annat än den tes som här har upprepats gång efter annan under lång tid, nämligen den uppfattning som den realpolitiska skolan ger uttryck för men som har dränkts i all den fluffiga idealism som har präglat vänsterliberala medier och allsköns europeiska politiker. Krig vinns på slagfältet, och allt annat är önsketänkande.

Trots omfattande sanktioner och vapenleveranser till Kiev har Zelenskyjs mannar inte förmått återerövra så mycket som en millimeter av förlorat territorium, utan förlorar sakta men säkert ytterligare mark. Inte heller har Ryssland tvingats ned i brygga av sanktionerna och den ekonomiska krigföringen, utan står tack vare sin energi och handel med övriga världen starkt. Det är istället Europa som har förlorat stort.

Det enda bestående resultatet av kriget är därmed hundratusentals stupade i strid samt fortsatt armod och lidande för den ukraïnska befolkningen. Det är vad alla skattemiljarder går till i praktiken, att upprätthålla köttkvarnen längs gränsen och att förlänga ett meningslöst krig.

«Men det var Ryssland som började!» lyder en sandlådemässig kliché, som inte tar fasta på Moskvas bevekelsegrunder, Natos ambition att expandera eller Västs försök att anstifta en färgrevolution i Kiev. «Ryssland får inte vinna, för då står vi andra på tur!» lyder en annan, vars premisser och därmed konklusioner är lika felaktiga, för att inte säga naiva.

Realismen här är alltså att Ryssland redan har vunnit och att man kontrollerar det territorium man har annekterat. Det europeiska politiker och skribenter ger uttryck för är ett böra av idealistiskt slag, men som inte motsvaras av det vara som föreligger i den förhandenvarande verkligheten. Om det kan man tycka vad man vill, men det är den realitet man har att utgå från.

Fredsförhandlingar tycks alltså stunda, och Zelenskyj har därmed förvandlats till en NPC. Kanske även Europa i övrigt förbigås när Putin och Trump drar upp riktlinjerna för en ny säkerhetsordning, eventuellt i samspel med Xi, nämligen för att man i EU inte tycks kunna lägga åt sidan sin idealistiska hållning och sina tämligen löjliga krav om rysk reträtt.

Vad blir då resultatet av sådana fredsförhandlingar? Gissningsvis att Rysslands annektering formellt erkänns. Att fredsbevarande trupp, främst från Europa, stationeras i Ukraïna för att säkerställa den givna ordningen. Att misstänksamheten och fientligheten består under ett nytt slags järnridå, men att Europa ändå handlar gas och olja av Ryssland, i brist på alternativ.

Sanktionerna måste naturligtvis hävas i sina huvuddrag, och Moskva måste åter släppas in i Swift. Säkerligen åläggs Kreml att betala häftiga summor för Ukraïnas återuppbyggnad, en paragraf man enkelt kan gå med på eftersom man bara lägger den kostnaden på den energi man exporterar till Europa.

Ur europeisk synvinkel kastas Zelenskyj då under bussen, samtidigt som EU förnedras som en betydelselös part i sammanhanget. Sådana Bagdad Bob som fåtöljgeneral Paasikivi och statsteveaktivisterna Sundström, Jönsson och Norborg får stå med byxorna nere och göra sitt bästa för att bortförklara den för dem oväntade utgången av kriget.

Den kvarvarande frågan är då vad Trump får ut av detta, eftersom han så att säga inte är den som ger bort saker gratis. Det enkla svaret är att han söker Putin som bundsförvant för sin egen expansionistiska politik, och att ett krig i Europa ligger i vägen för den större målsättningen att hantera Kina. Han vill också ha Ukraïnas jordartsmetaller, i utbyte mot säkerhetsgarantier.

Trump har därmed insett att Kina bara blir starkare ju närmare man står Ryssland, och vice versa. Ur både amerikansk och europeisk synvinkel är det en förnuftig insikt, men i Bryssel tycks den polletten ännu inte ha trillat ned. Med det menas inte att vi ska ta parti mot Kina, bara att det är förnuftsvidrigt att låta Kina och Ryssland närma sig varandra allt för mycket.

Därmed ger Trump rättvisa åt epitetet fredspresidenten och den ambition han har av att inte veckla in sig i krig. Nobels fredspris borde därför vara vikt för honom, till skillnad från tidigare amerikanska krigspresidenter som Obama, som ju fick priset för att han inte var Bush.