Vilket land leder teknikutvecklingen i världen? Frågan är retorisk, men för en del lär svaret ändå komma som något slags överraskning, nämligen det klientel som tror att obetydliga svenska utbildningsanstalter som Chalmers och KTH skulle ha något att erbjuda den kinesiska militären eller andra kinesiska intressen, de som alltjämt tror att Sverige är något slags högteknologisk bastion och Kina blott en fabrik.
Enligt Australian strategic policy institute (ASPI) har Kina övertaget i inte mindre än 37 av 44 (84 %) kritiska teknologier, omfattande bland andra nanoteknik, materialteknik, AI, syntetisk biologi, batteriteknik, solceller och kvantkryptografi. ASPI uppger att Kina i en del grenar är ensam herre på täppan, med gräddan av institutioner samlade inom landet.
Egentligen är det bara USA som ännu kan bjuda motstånd, medan Indien och Storbritannien leder ett B-lag omfattande Sydkorea, Tyskland, Australien och i någon mån det kontinuerligt falnande Japan. Avvecklingslandet Sverige finns inte på kartan i detta sammanhang, och är väl på sin höjd relevant i marginalen av läkemedelsindustrin.
Men om man får tro de socialliberala ledarredaktionerna bör vi alltså isolera oss från den makt som har detta övertag, och som framgent kommer att dominera i än fler fält, nämligen av en paranoid och missriktad rädsla för att Zhongnanhai ska lägga sig i svenska intressen. Man ansluter därvid fullständigt till den amerikanska linjen av att mobba ut kinesiska intressen i allt från Huawei till Tiktok i syfte att försöka behålla den egna tekniska hegemonin.
Men för Sverige är en sådan approach fullständigt vettlös. Vi har inget att vinna på att gå i USA:s ledband i det meningslösa företaget att söka rädda en amerikansk dominans som är på upphällningen. Sverige måste förhålla sig till världen så som den faktiskt ser ut snarare än så som man önskar att den vore.
I den världen – das Ding an sich – är det Kina som är den stigande stjärnan, och från den kan vi nog inte isolera oss utan att skada oss själva allvarligt. Vi är inte direkt beroende av Kina i så stor omfattning – än – men däremot indirekt genom att EU är vår överlägset största handelspartner. Och EU:s största handelspartner är i sin tur just Kina, en omständighet som inte kommer att förändras, utan vi har tvärtom än större utbyte att förvänta – vill Sverige verkligen stå utanför den ordningen?
Noga räknat var Kinas nedgång från 1839 och drygt ett sekel framåt främst den egna regeringens fel, i det att man var förpuppad, för att inte säga direkt efterbliven. Västvärldens koloniala framstötar var inte huvudorsaken till fallet, även om de bidrog kraftigt. Med ett mer kompetent ledargarnityr hade Kina kunnat motverka både interna uppror och utländska aggressioner.
Icke desto mindre kvarstår faktum att Västvärlden, främst under kolonialmakten Storbritannien, orsakade djupa sår i Kina, genom att dels lägga beslag på territorier som Hongkong, och dels tvinga på landet handel med opium, vilket orsakade ett svårartat samhällsproblem i Kina. Även den amerikanska supermakten i vardande deltog i denna handel, oaktat att man inte utgjorde formell part i opiumkrigen (men väl i senare komplementära fördrag).
I vår nutid föreligger det omvända problemet, nämligen en opioidkris i den amerikanska skurkstaten, huvudsakligen bestående av fentanyl importerat från Kina. Så kallad «white China» – eller «drop dead» – är femtio gånger mer potent än heroin, och kan enkelt beställas med postorder från Kina.
Förvisso har Kina sina egna problem med droger genom handeln via den porösa gränsen mot Myanmar och vidare mot Thailand, men det syntetiska fentanyl som tillverkas i Kina har ingen eller ringa inhemsk marknad, och är helt och hållet exportdriven, med myndigheternas goda minne.
Man tittar helt och hållet bort för denna verksamhet, i vart fall så länge den amerikanska skurkregimen motarbetar kinesiska intressen och lägger sig i frågan om Taiwan. Under en mer respektabel relation hade man annars bistått USA i att motverka droghandeln, men under nuvarande omständigheter bryr man sig mindre.
Det är således payback time, särskilt som den amerikanska regimen fortsätter sin hökaktiga politik gentemot den östasiatiska makten. En död amerikan är en bra amerikan, och ju mer skada man kan tillfoga det amerikanska civilsamhället, desto bättre.
Halvledarteknik och annan högteknologi är essentiella för USA:s ekonomi och nationella säkerhet, varför man inte kan tillåta utländska intressen att dominera sådana branscher. Washingtons metoder för att hantera problemet är legio, och omfattar bland annat tariffer och marknadsförbud för att motverka import av produkter som är billigare än inhemska.
Visserligen ger man läpparnas bekännelse till frihandel och otyglad marknadsekonomi, men bara så länge man själv gynnas av sådana mekanismer. När man istället befinner sig på den förlorande sidan är det vanligen annat ljud i skällan, och det är då man drämmer till med protektionism och andra statliga ingrepp av olika slag.
Handelsunderskottet gick från 24 miljarder dollar till 123 miljarder dollar på bara fyra år, samtidigt som den starka dollarn undergrävde amerikansk konkurrenskraft. Den höga inflationen gjorde vidare att höga räntor lade sordin på ekonomin, vilket ytterligare plågade amerikanska hushåll.
Importen av stål, bilar och elektroniska produkter överträffade med råge motsvarande export av amerikanska produkter, samtidigt som man tappade mark i den tekniska utvecklingen, exempelvis i fråga om materialteknik, automatisering och inte minst halvledarteknik.
För Washington är det samtidigt ett problem att sådan teknik stammar från amerikansk forskning och utveckling, som genom riskkapitalinvesteringar med tekniköverföring som villkor i allt större utsträckning har kommit i utländsk ägo och där småningom förädlats vidare.
I syfte att ta hem sådan industri och motverka vidare urholkning av den amerikanska konkurrenskraften, lade Washington hundraprocentiga tariffer på import av sådana produkter, vilket effektivt gjorde dem så dyra att konsumenter hellre valde sämre inhemska motsvarigheter.
Man devalverade även dollarn, med politisk förankring bland världens ledande nationer. Resultatet blev att den amerikanska handelsbalansen omedelbart repade sig, medan Japans ekonomiska utveckling stagnerade. Tokyo var alldeles för beroende av USA för militärt skydd och åtkomst till marknader för att opponera sig mot misshandeln.
https://www.youtube.com/watch?v=XBHZd2alFHo
1980-talets handelskrig mot Japan har, som vi omedelbart inser, uppenbara paralleller till dagens ordning, då Kina är föremål för samma slags omilda behandling. På samma sätt som då lider USA av ett kraftigt handelsunderskott, samtidigt som Kina tar ledningen i allt fler tekniska fält, som AI, kvantdatorer och bioteknik. Vidare är 1970-talets stagflation tillbaka, samtidigt som dollarn växer i styrka.
Det finns även en del skillnader, som att Kina inte är en allierad och därmed inte heller står i samma beroende till USA, likväl som att Kina gör anpråk på regional hegemoni och därmed utmanar USA:s roll i området. Kina är dessutom så mycket större än Japan, och därför inte lika lätt att kuva. Vidare är Kina en politisk rival med ett annat system.
Mekanismerna för att trycka tillbaka Kina är emellertid påfallande lika, och beror på att en viss Donald Trump var engagerad i båda konflikterna. Tariffer på importer avsåg motverka handelsunderskott, men det visade sig att det i slutändan mest drabbade amerikanska konsumenter, samtidigt som handelsunderskottet fortsatte att växa. Med pandemin brakade det genom golvet helt och hållet.
Den ekonomiska bakgrunden till handelskrigen mot Japan och Kina.
Mer elaka mekanismer består i att åberopa «nationell säkerhet» för att på så sätt spärra ut Huawei, ZTE och andra kinesiska företag (till och med oförargliga Tiktok) från utbyggnaden av 5G, som är vår tids motsvarighet till japanska minneschips och dylika elektronikprodukter. Kina är inte bara världsledande i telekom, utan även billigare än inhemska leverantörer i Väst.
Här finns en reell koppling till nationell säkerhet, i det att näten nyttjas för att lyssna in sig på andra. Inte av Kina, men väl av USA, som alltid har haft åtkomst att tappa telenät och internet genom bakdörrar. Därvid har man lyssnat inte bara på den egna befolkningen, utan framförallt på utländska politiska och kommersiella organisationer.
Det finns ingen möjlighet för Huawei och andra leverantörer att smyga in sådan teknik, utan den implementeras vanligen per design och specifikationskrav. Men om Huawei tar allt större globala andelar, mister USA med allierade sin spets i signalspaning, vilket redan är fallet i delar av Afrika och Asien, där kinesiska intressen är ledande och där Kina i förekommande fall bedriver motsvarande sigint.
Den hysteriska retoriken är ungefär likadan, och då som nu pratade man om krig. Inte för att ett krig mot allierade och pacificerade Japan var realistiskt, men det gällde att framställa motståndaren som ett existentiellt hot. Då som nu resulterade den hätska stämningen i våld mot asiater i stort, och man ställde till med offentliga akter av förstörelse av japanska bilar, teveapparater och andra produkter.
Även ansatsen att skylla Kina för pandemin och att ställa till med hysteriska scener på grund av en förirrad ballong är en typ av små nålstick som nyttjas för att stigmatisera motståndaren inför övriga världen, och till samma kategori räknas att låta arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou, något som aldrig hade kunnat hända med Ericssons motsvarighet.
Egentligen är det den senaste inkarnationen av gula faran, en antikinesisk eller mer allmänt antiasiatisk ådra som har präglat USA sedan 1800-talet. Temat återkommer gång efter annan i olika skepnader, och med olika bevekelsegrunder.
Bland mekanismerna finns även exportkontroll, främst av halvledarprodukter, i syfte att försvåra för Kina att nyttja amerikansk högteknologi för den egna industrin och för forskning och utveckling. Det drabbar återigen Huawei och kinesisk telekomindustri, men slår samtidigt betydligt bredare.
Man har haft en liknande ansats i att mobba ut Kina från medverkan i Nasas program, inklusive rymdstationen ISS, vilket emellertid bara har fått till följd att Kina utvecklat egna program i accelererat tempo. Något liknande kommer helt säkert att ske med halvledare, varvid Kina småningom kommer i kapp och går förbi – vad ska USA (och dess vasall Sverige) göra då?
Kina har noga studerat Tokyos självmål, och kommer inte att låta sig luras i samma fälla. Och nog för att USA kan sakta ned Kinas utveckling under en tid, men i längden har man ingen möjlighet att stå som segrare, i vart fall inte med fredliga medel – därav den amerikanska ambitionen att överge policyn om ett Kina och provocera fram en konflikt om Taiwan.
Såvida inget krig bryter ut, kommer Kina emellertid att segla förbi USA ekonomiskt och tekniskt, och i mitten av 2030-talet lär kinesisk högteknologi ligga till grund för de apparater vi då använder. Det japanska fiaskot går inte i repris, och det kan därför vara en god idé att hedga sin politiska portfölj – det gör Tyskland och Frankrike, men dessvärre inte Sverige.
Paranoikerna på Expressen vädrar återigen sitt kinahat, denna gång genom att återanvända ett ledarstick från fordom, angående kinesiska forskare vid svenska universitet. Svenska utbildningsanstalter ska inte sponsra Kinas armé, hävdar man i den braskande rubriken, men tydligen går det bra att «sponsra» övriga världens motsvarigheter – man väljer medvetet ut just Kina.
Men det är inte kinesiska vapen som orsakar död i världen, utan amerikanska och för all del även svenska. Kina har inte deltagit i något krig sedan 1979, och är inte en expansiv makt. Det vore nog mer uppbyggligt att porta amerikaner som för svenska skattemedel fortsätter bygga upp det amerikanska militärindustriella komplexet och sprida ond bråd död världen över, exempelvis genom obemannade drönare styrda av tonåringar i bunkrar i Nevada.
Man exemplifierar ändå med frågan om Taiwan och en möjlig invasion från fastlandet, samt med det nyligen timade debaclet med en kinesisk väderballong på drift över det amerikanska fastlandet. Kom igen nu?
Låt mig här dumma ned saken så att även en efterbliven kretin vid Expressen har möjlighet att förstå saken. Man kan exempelvis konstatera att Sverige inte har några som helst tekniska lärosäten bland de hundra främsta i världen. KTH kvalar in på plats 155, medan woke- och klimatteknologerna vid Chalmers inte finns med i systemet överhuvudtaget.
Kina har å andra sidan tio universitet bland de främsta, och har därtill ledig åtkomst till minst dubbelt så många andra i Singapore, Nya Zeeland och andra stater som inte deltar i den amerikanska aggressionen mot Kina. Vad är det svenska universitet egentligen har att erbjuda Folkets befrielsearmé?
Frågan blir än mer absurd när man konstaterar att Kina är ledande i utveckling i allt fler tekniska spetsgrenar som AI och kvantdatorer, och för den delen även avancerade vapensystem som hypersoniska missiler. Kina är en utvecklad rymdnation som skickar upp en raket varannan dag, och är så att säga inte i behov av medelmåttig forskning vid medelmåttiga universitet i en medelmåttig randstat i Europas utkant.
I den mån kinesiska forskare deltar i svenska program är bidraget till kinesisk militär noll och intet, och det rör sig mer om sedvanligt utbyte i forskarvärlden, till allas båtnad. Svenska universitet härbärgerar inte militär spetsforskning, utan sådan sker uteslutande vid Saab och andra företag, där man givetvis har en relevant säkerhetsklassificering.
Universitetens roll är att främja grundforskning (samt civila tillämpningar), och sådan kan inte begränsas med flummiga argument om att tekniken kan komma att användas i militära applikationer. Antingen är forskningen och utbildningen fri och internationell, eller så är den det inte.
Nej, det är inte så att «fyra kinesiska ballonger» har skjutits ned, så som den efterblivne Anders Lindberg vid Aftonbladet påstår, utan blott en. Kina har bekräftat ägarskapet av den väderballong som småningom sköts ned i Maryland, samtidigt som ingen har pekat ut Kina som operatör av de tre övriga «oidentifierade flygande föremålen».
I själva verket hävdar Vita huset nu att dessa tre objekt enligt preliminära data tycks vara «godartade» privata företeelser och därmed inte är en del i ett kinesiskt spionballongprogram. Man har alltså på sedvanligt amerikanskt manér skjutit först och frågat sedan, varvid debaclet framstår som just den paranoida överreaktion det är.
Till yttermera visso arbetar man nu efter hypotesen att den enda kinesiska ballongen i fråga faktiskt har kommit ur kurs genom förekomsten av starka vindar, efter att närmare ha studerat vindförhållanden vid tiden. Man menar alltjämt att det rör sig om en övervakningsballong, men att dess egentliga destination var den amerikanska militärbasen Guam.
Av Beijing kan man nog inte kräva att man ska underrätta Ottawa och Washington om att den egna underrättelseballongen har kommit ur kurs, varför man har låtit den driva i hopp om att ingen ska ta notis. Verksamheten med ballonger kring Guam, Okinawa med fler amerikanska installationer är naturlig och inget nytt, och skiljer sig inte från hur USA bedriver samma slags underrättelseverksamhet mot Hainan och kinesiska fastlandets kust.
Det är naturligtvis bara i knäppisen Lindbergs fantasivärld som spionaget bedrivs enbart i den ena riktningen, medan verkligheten har att USA är den makt som mer än andra avlyssnar andra, inte minst politiker och företag i den egna västliga intressesfären (exempelvis Merkels telefon). Spionaget mot Kina är omfattande.
Detta låter emellertid i allt som en betydligt mer rimlig upplösning av denna ballongfars, eftersom det inte ligger i Zhongnanhais intresse att provocera med kränkning av amerikanskt (eller annat) territorium, och framförallt inte med en stor vit ballong som är fullt synlig med blotta ögat.
Överreaktionen till trots är det inte heller så att en incident av detta slag kan bli den gnista som tänder ett tredje världskrig, så som den osedvanligt korkade Lindberg hävdar. Det kan alltså inte hända att USA skulle beordra en fullskalig attack mot Kina för att man finner några obemannade pjäser i amerikanskt luftrum, även om de skulle ha kinesiskt ursprung och ha spioneri som syfte.
En het konfrontation mellan Kina och USA blir till en början lokal, nämligen i Sydkinesiska havet, och involverar fientlig eld av något slag från endera sidan, där båda parter är extremt måna om att inte skjuta den första salvan. Så länge kommunikationer finns kommer sådan verkanseld att stanna vid en skärmytsling med diplomatiska konsekvenser.
Ett krig mellan Kina och USA blir i första hand regionalt, eftersom Kina inte har förmåga att angripa amerikanskt territorium med annat än kärnvapen. Det kinesiska försvaret är helt och hållet byggt för att försvara regionala intressen, och man har därmed övertaget i regionen.
Ett sådant krig kan bara handla om Taiwan, nämligen att fastlandet inleder en operation för att inta ön med militära medel efter amerikansk provokation. För att det i sin tur ska utvecklas till ett världskrig krävs att fler aktörer lägger sig i, först och främst Japan och som svar kanske därefter Nordkorea, vilket kan utlösa en serie av oförutsedda händelser. Ballonger har inget med detta att göra.
