Kategori: Kina

Kategorier
Film Filosofi Kina Kultur Vetenskap

Trekropparsproblemet

Science fiction som vi känner genren består vanligen i en grund av amerikanskt snitt, där amerikanska forskare upptäcker något eller leder en expedition av något slag, i nutid eller framtid, för att sedermera rädda världen från utomjordisk invasion. Det är en naturlig utveckling av att stilarten vanligen har amerikanska författare.

Det finns för all del även europeiska motsvarigheter, samt tidigare sovjetiska och nuvarande ryska, medan kinesiska är mer okända. Det hjälper inte saken att kinesiska staten tidigare lade band på sådana framställningar, ett grepp man sedermera har omprövat.

I skärningspunkten av dessa omständigheter har vi här en av de bästa av SF-berättelser i «Trekropparsproblemet» (三体San ti) av 刘Liu慈欣Cixin, en massiv berättelse som alldeles nyligen filmatiserats och släppts fri på en rad plattformar.

Wang Ziwen (王子文) gestaltar den yngre Ye Wenjie (叶文洁) under kulturrevolutionen.

Handlingen är visserligen ickelinjär och ganska komplex, men kokar ned till kontakttemat, att vi upprättar kommunikation med en främmande civilisation, med allt vad det innebär i fråga om farhågor och förhoppningar.

Unikt för denna framställning är emellertid bakgrunden i kinesisk kultur, med såväl moderna (2007) inslag som en grund i kinesisk kulturrevolution, där den senare visserligen gestaltas i synnerligen kritiska drag, men samtidigt även i ett romantiskt skimmer i egenskap av Folkrepubliken Kinas barndom, eller kanske rättare stökiga tonårsperiod.

Snuten Shi Qiang (史强) i tolkning av Yu Hewei (于和伟)

För västerländska betraktare, som från barndomen har drillats i amerikanska delstater och amerikansk historia men inte känner motsvarande kinesiska geografi eller bakgrund, kan här finnas en viss tröskel att ta sig över, men samtidigt är de vetenskapliga frågeställningarna av så allmängiltigt snitt att det inte bereder några problem.

Ye Wenjie (叶文洁) är i berättelsen en skolflicka som under kulturrevolutionen (1966–1976) sänds ned på landet (下乡xiaxiang) att hugga träd, och under dessa omständigheter kommer i kontakt med en journalist och intellektuell med radikala idéer, bland annat om miljövård. Hon hjälper denne att skriva rent ett brev till regeringen, men det bär sig inte bättre än att Ye småningom anklagas för samhällsomstörtande verksamhet, för vilken hon måste straffas.

He Dujuan (何杜娟) som Yang Dong (杨冬), Ye Wenjies dotter.

Men turligen nog har hon en räddare i nöden i egenskap av sin fars forna elev, som rekryterar henne till «Röda kusten» (红岸 / Hong an), en hemlig forskningsanläggning i grannskapet. Yes bakgrund i astronomi anses göra henne lämpad för uppdraget, och hon drillas i att manövrera vad som ser ut som ett radioteleskop men som i själva verket uppges vara ett mikrovågsvapen för att slå ut västliga satelliter.

Men även det är en lögn, och i själva verket är «Röda kusten» en anläggning för att söka utomjordiskt liv, i konkurrens med Väst. Nämligen för att kontakt med en överlägsen civilisation skulle kunna ge ett teknologiskt försprång, med en synnerligen naiv syn.

Ye finner småningom en metod att nyttja solen för att förstärka signaler miljardfalt, och därmed kunna kommunicera med tänkbara avlägsna civilisationer. Hon skickar iväg en sådan förstulen signal under hemlighetsmakeri, men finner naturligtvis inget omedelbart svar. Åtta år senare emottar hon emellertid signaler av intelligent snitt, med innebörden att hon inte bör svara (不要回答 / bu yao huida), eftersom det ofelbart skulle leda till invasion av jorden.

Innebörden är att det finns en civilisation på kortast möjliga avstånd från jorden, fyra ljusår bort (närmare bestämt Alfa centauri). Den vidare handlingen låter berätta att detta är ett system med tre stjärnor, vilket inte är överensstämmande med verkligheten, även om det finns sådana system.

Luke Skywalkers Tatooine med två stjärnor är lika stabilt som vårt, medan ett trestjärnesystem är volatilt och egentligen inte kompatibelt med civilisation. Ändå har en sådan här uppstått, och man har mekanismer för att hantera kaotiska perioder, för att småningom återuppstå i renässans under mer stabila perioder.

Man överför denna verklighet metaforiskt i form av ett spel, i vilket jordens främsta intellektuella sätts att angripa problemet. Trekropparsproblemet är dock känt sedan länge, och har inga allmänna stabila lösningar, varvid det egentliga problemet är hur den främmande civilisationen ska kunna finna ett nytt hem.

Undersköna Li Xiaoran (李小冉) som Shen Yufei (申玉菲), en central gestalt i trekropparskulten.

Detta hem är förstås jorden, och här uppstår en typiskt mänsklig oenighet kring hur man ska hantera det faktum att en invasionsstyrka är på väg och beräknas anlända inom fyrahundra år. En del förfäktar i modern wokeanda att mänskligheten måste offra sig, medan andra menar att det finns utrymme för båda att verka i harmoni – invandringsproblemet i kosmisk tappning.

Denna organisation med en rad falanger är i stort hemlig, men hamnar småningom i sökljuset från rättsvårdande myndigheter och regeringar världen över, inte minst för att en rad prominenta forskare plötsligt begår självmord under oklara omständigheter. Det visar sig att deras experiment har slagit slint, och att de helt har förlorat hoppet om fysiken och vetenskapen.

寻找外星文明 (Xunzhao waixing wenming), eller att söka utomjordiska civilisationer, det utmärkande temat för serien.

Saken får successivt nystas upp av en garvad polis i Beijing, tillsammans med en professor i nanoteknologi och en habil polisaspirant, i samarbete med kinesisk militär och mellanstatliga organisationer. Pö om pö avslöjas en större bild ur mindre mystiska omständigheter. 我们都是虫子。

Efter att ha sett seriens trettio avsnitt två gånger kan jag inte annat än betrakta det som ett bländande mästerverk. Det finns förvisso – och som alltid – en del mer billiga inslag, men i huvudsak håller serien oerhört hög klass, med en intellektuell nivå fullt i paritet med Carl Sagans «Contact». Status är «måste se».

Kategorier
Kina Politik Ryssland

Fredsmäklare Xi

Härförleden mäklade Wang Yi fred i Beijing mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien, vilket mottogs med sura miner i Washington, eftersom man därmed förlorade inflytande i regionen till Kinas förmån. Nyheten rapporterades sparsamt eller inte alls i svenska och en rad västerländska medier, och återfinns exempelvis inte på statstelevisionens textwebb – mello är så mycket viktigare, och i övrigt finns en stående agenda att särbehandla Kina i maximalt negativt ljus (systembevarar- / demokratiparagrafen).

Av samma anledning är man på förhand negativt inställd till Xi Jinpings statsbesök i Moskva samt Zhongnanhais fredsplan, för man vill egentligen inte att just Kina ska förknippas med de goda krafterna. Man kallar det således en «fredsplan» inom citationstecken, och menar att Kina är en part i målet på Rysslands sida, enkannerligen sedan de båda ländernas ledare uttryckt «evig vänskap».

Men «evig vänskap» är å ena sidan en betydligt lösare relation än en allians, och vänskapen har ingen direkt bäring på kriget i Ukraïna. Kina söker vänskap med alla, men det är förstås upp till andra huruvida man vill vara vän med Kina eller inte. Andra länder söker istället konfrontation som huvudregel, nämligen USA och dess allierade.

Det är vidare ställt utom allt tvivel att Kina söker fred snarare än konfrontation, allrahelst avseende Ukraïna, som är en del av infrastrukturprojektet 一带一路Yidai-yilu eller «Ett bälte en väg», och därmed en viktig transporthubb i handeln med Europa. Kina bygger välstånd med handel, och strävar därför efter stabilast möjliga förhållanden.

Vidare har man uttryckt kritik mot fredsplanen för att den är alldeles för löst utformad i sina tolv punkter, men det är givetvis avsiktligt så för att parterna i målet ska kunna snäva in från en allmänt hållen grund – det är en startpunkt. Annan kritik är att planen skulle gynna Ryssland, men den konklusionen är bara möjlig med ett partiskt raster.

Betrakta nämligen de två extremerna i konflikten, där ingendera sidan vill göra några eftergifter och samtidigt kräver fullständig kapitulation av motparten. Det är en ickelösning som man redan från början kan utesluta, och den innebär fortsatt krig utan slut.

För USA:s vidkommande är det just vad man eftersträvar, eftersom man inte söker fred utan nyttjar Ukraïna som ställföreträdare för att nöta ned Ryssland. Man har liknande proxykonflikter i Syrien och på andra håll, och det kokar i grunden ned till geopolitisk strävan från båda håll.

Både USA och EU har investerat krafigt i att omdana Ukraïna till en västlig pjäs, omfattande medverkan till statskupp 2014 och annan manipulation av opinionen, och det är där själva grundkonflikten ligger. Men just för att man har lagt ned så mycken möda på att expandera sitt livsrum, har man ingen som helst ambition att efterkomma Moskvas krav om halt för Natos östutvidgning, utan väljer kriget – USA har från första stund avvisat förhandling.

USA och delvis EU är alltså parter i målet, på samma sätt som Ryssland, medan Ukraïna blott är en pjäs och vars ledare Zelenskyj har lurats tro att han har något att vinna på ett utnötningskrig med Ryssland. Konsekvensen är nämligen att Ukraïna mals ned till en grushög och kastas tillbaka decennier i utvecklingen.

Kina har å andra sidan inga som helst territoriella intressen i Ukraïna, och är av det skälet att anse som en neutral aktör. Man kan möjligen hävda att Beijing har gemensamma intressen med Moskva i att minska USA:s räckvidd och globala inflytande, men för Kinas del gäller den ambitionen bara regionalt, och man söker helt enkelt inte proxykonflikter på andra håll i världen för att utmana USA:s globala hegemoni.

Av denna logik följer den naturliga slutsatsen att Zhongnahai under Xi är bäst skickad att medla i konflikten, och det anser inte bara Moskva utan även Kiev. Att Washington och en del andra aktörer tycker annorlunda beror enbart på att man inte vill ha fred.

En sådan fred kan alltså inte innebära fullständiga eftergifter från någondera parten, utan måste med nödvändighet utgöra en kompromiss. Fullständigt tillbakadragande från rysk sida är inte realistiskt, och kommer aldrig att ske, men man kan i förhandlingar pressas att överge några av de annekterade oblasten i utbyte mot att få behålla Krim, Donetsk och Lugansk, där det finns en uttalad ryskkulturell majoritet.

En annan rimlig konsekvens är att Ryssland åläggs ett omfattande krigsskadestånd, medan Ukraïna måste godta en roll som neutral stat utan ambition att bli medlem i Nato. I västlig optik kan det tyckas vara en vinst för Ryssland, men det är i själva verket just en kompromiss, och vinnaren är framförallt Ukraïna, som därmed kan nå en stabil konfiguration relativt intakt.

Vinnare är för övrigt även Europa, som kan lägga bakom sig en konflikt som inte ligger i dess egentliga intresse, och som hittills bara har inneburit dränerad ekonomi. Den enda förloraren är USA, och däri ligger naturligtvis nyckeln till motståndet mot Xis plan.

Din vän är inte nödvändigtvis din fiendes fiende.
Kategorier
Asien Kina Politik

Australien på krigsstigen

Den forna straffkolonin Australien lär ska ha världens högsta frekvens av psykisk ohälsa, vilket man osökt påminns om när man tar del av australiska mediers förutsägelser om ett i närtid förestående krig med Kina. Så kallade analytiker menar att landet måste förbereda sig.

Och det har man redan tagit initiativ till genom militärpakten Aukus, som i dagarna har preciserats mer ingående. Utöver samarbete kring signalspaning, kvantkryptografi, elektronisk krigföring och utveckling av hypersoniska vapen ingår som bekant en storsatsning på kärndrivna ubåtar, till det fashionabla priset av – i runda slängar – två biljoner kronor.

Det motsvarar Australiens samlade försvarsbudget under sex års tid, och utgör därmed en stor påfrestning på skattebetalarna, även om beloppet fördelas under några decennier. Det kommer inte heller att stanna vid de beloppen, ty man kommer att drivas till allt större rustning när Kina svarar, kanske med en militärbas på Salomonöarna.

Australien är i geografisk mening lika stort som USA, men är samtidigt glest befolkat med blott tjugofem miljoner invånare. Man kan därför motivera behovet av kärndrivna ubåtar för att patrullera kusterna, även om man nog skulle ha större nytta av flyg och signalspaning.

Australien har nämligen inga naturliga geografiska fiender, och det händer så att säga inte att Kina (eller någon annan) dyker upp med en invasionsstyrka. Alltså syftar ubåtarna till något helt annat, vilket även antyds i motivet för Aukus: att verka i «Indopacifien» i stort, enkannerligen i Sydkinesiska havet i syfte att provocera Kina.

Och därav följer krigsalarmismen, då man ger sig in på USA:s sida i det infekterade geopolitiska spelet med Kina. Det kokar ned till att dels försvara Taiwan, och dels att medverka i den amerikanska ambitionen att kapsla in Kina, vilket ofelbart tolkas som en provokation av Zhongnanhai.

Australien hade gjort bäst i att fortsätta handla med Kina och i övrigt inta den tillbakalutande stil som länge har präglat landet, och den väg man nu beträder är inte bara kostsam utan även extremt dumdristig. Dels kommer Kina tvingas svara med lämpliga medel, och Australien gör sig därför till måltavla i en konflikt som inte angår Canberra. Dels ökar man spänningarna i hela regionen, vilket inte uppskattas av länderna därstädes.

Ytterligare en dimension är att en sjättedel av befolkningen har asiatiskt ursprung, varav kinesiskt svarar för två procent. Den psykotiska paranoja man uttrycker i politiken och medier kommer på samma sätt som i USA leda till ökade etniska motsättningar, och rasistiskt våld mot asiater i stort kommer att öka. Australien kommer därmed att tappa i kraft som destination för såväl turism som studier.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Smutsiga dussinet

Björn Söder (SD) och en del andra tomtar i svensk politik vill erkänna ön Taiwan som en självständig statsbildning, och därmed reversera den ordning som har gällt sedan 1950, då Sverige erkände Folkrepubliken Kina som hela Kinas företrädare. Det innebär vidare att man skulle gå emot såväl EU som FN i frågan, och därmed frångå den internationella ordningen med principen om ett Kina som grundval.

Man får kanske se det som ett populistiskt utspel mer än något annat, eftersom Sverige i praktiken inte har möjlighet att frångå nämnda ordning. Ord kostar inget, och politiken är tyvärr sådan att man lovar guld och gröna skogar bara för att senare leverera smulor från det avdukade bordet.

I Europa är det blott Vatikanstaten som upprätthåller formella förbindelser med Republiken Kina (Taiwan), nämligen av religiösa skäl, då Folkrepubliken Kina inte medger utländskt religiöst styre från Rom – biskopar i katolska kyrkan i Kina (天主教tianzhujiao eller himmelsherreläran) utses därför lokalt, även om Vatikanen numera har vetorätt.

Bland egentliga stater återstår numera bara tolv – det smutsiga dussinet – som erkänner Taiwan, ofta i utbyte mot pekuniärt direktstöd av olika slag. Fyra av dem är de mikronesiska och polynesiska mikrostaterna Nauru, Palau, Tuvalu och Marshallöarna, med inalles 100k invånare.

Ytterligare fyra återfinns i Karibien i form av mikrostaterna Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia samt Saint Vincent och Grenadinerna med samanlagt 310k invånare, plus den betydligt större bananrepubliken Haiti med 11M medborgare.

Afrika har bara en kvarvarande entitet som erkänner den illegitima regimen i Taibei, nämligen Swaziland med dryga miljonen invånare. De övriga tre återfinns i Latinamerika, nämligen Belize (440k), Paraguay (7M) och Guatemala (18M).

Diplomatiskt erkännande av Kina respektive ön Taiwan

Det smutsiga dussinet representerar således 12 av 193 stater i världen, eller drygt sex procent, men eftersom det främst är småstater är motsvarande andel i befolkning 37 miljoner av åtta miljarder, eller fyra promille. Det är till den skaran Söder och tomtegänget vill ansluta, uppenbarligen utan att förstå de ekonomiska och diplomatiska ramifikationerna av ett sådant hjärndött agerande.

Honduras (10M) har dock förstått vikten av gynnsamma ekonomiska förbindelser, och är således det senaste landet i raden att byta sida, efter att grannlandet Nicaragua nyligen tog den vägen. Det är uppenbart att såväl Belize som Guatemala står på tur när Kina tar sig an USA:s bakgård av latinamerikanska länder, och skaran som låter sig köpas av Taibei närmar sig snabbt noll.

Kategorier
Kina Politik USA

Amerikanska krig, kinesisk fred

Retoriken om Kina som ett «hot» är naturligtvis fullständigt befängd, i vart fall om man ansluter till den paranoida tanken att Kina söker konflikt med omvärlden eller har ambition att «ta över» världen och ersätta den amerikanska globala hegemonin. Befängd, för att historien och verkligheten indikerar något helt annat.

Man kan här notera att den unga amerikanska nationen är ett resultat av kolonisation, slaveri och expansion västerut i ett första skede, men att man senare har expanderat ytterligare, först genom att kontrollera den egna «bakgården» i Latinamerika, och sedermera genom att bedriva krig på global nivå, allt längre från hemmahamn.

Faktum är att USA under detta tjugoförsta århundrade är mer engagerat än någonsin i krig, i allt fler och längre konflikter. De tjugo år långa krigen i Afghanistan och Irak är visserligen avslutade, men istället ersatta med fortsättningskrig i Syrien (sedan 2014), Niger (sedan 2018), Somalia (sedan 2007) och Jemen (sedan 2002), eller inalles fyra konflikter, då vi räknar bort proxykrig som Ukraïna och mindre oroshärdar.

Amerikanska och kinesiska krig 1910–2023

Det ska kontrasteras med Kina, som inte har deltagit i krig sedan en kort «invasion» av Vietnam 1979, och därefter på sitt konto har enstaka gränskonflikter och andra skärmytslingar. Hela den moderna eran sedan dynastins fall 1911 kännetecknas i övrigt av inbördeskrig samt försvarskrig mot Japans storskaliga invasion 1937–1945.

Nog för att Kina historiskt är en krigsmakt av rang, men då som nu har det i första hand rört sig om interna konflikter av olika slag, som uppror och inbördeskrig. I en del fall har man kommit andra till undsättning, exempelvis Tibet och Korea, medan angreppen är mer sällsynta (främst på Vietnam, av olika historiska skäl).

De historiska omständigheter som ligger till grund för Kinas utveckling har gett en nation som murar in sig i försvar mot yttre inkräktare, samtidigt som man söker dominera närområdet med handel och andra mekanismer. Man har alltid haft fullt sjå med att hantera slitningar inom den egna nationen, varför avlägsen expansion och kolonisation inte har funnits på agendan – man har annars haft förutsättningar, exempelvis genom Zheng Hes megaflotta under 1400-talet.

Kina söker istället nu som tidigare regional dominans i syfte att säkerställa den egna välfärden, om vilket den militära kapaciteten skvallrar. Man har ingen som helst möjlighet att projicera makt bortom de egna haven, men har desto större förmåga att försvara sig mot en angripare – med nödvändighet USA – samt att bråka med grannar om gränser och resurser så som man alltid har gjort.

Beijing har visserligen en rudimentär förmåga att försvara sina intressen i Mellanöstern genom en militärbas i Djibouti och mindre hamnar längs rutten, men de är inte ägnade att ta sig an den amerikanska militärmakten utan blott mindre aktörer, främst pirater av olika slag. Mot USA:s över åttahundra baser har Kina inget svar, eftersom man inte har samma ambition.

Kinas väg är istället den fredliga, att genom innovation, samarbete, handel och andra medel vinna inflytande, och det är kanske just det Washington och Bryssel är så rädda för – att det egna problemformuleringsprivilegiet utmanas, och att man inte längre i ensamt majestät kan kontrollera världen som under kolonialtiden, att det finns aktörer med andra värderingar och system.

Det är i det sammanhanget man ska se de besynnerliga farhågorna kring oförargliga Tiktok, nämligen som en mekanism som kan öka Beijings mjuka makt på bekostnad av västliga motsvarigheter. Och i samma anda finns givetvis mer hårda begränsningar kring kinesisk teknik från Huawei, ZTE och andra aktörer, under det flummiga mantrat om «nationell säkerhet».

Något kinesiskt anfall förväntar man sig emellertid inte någonstans i världen, varken nu eller i framtiden – med undantag för Taiwan, men det är alltså en del av det aldrig avslutade inbördeskriget. Vi kommer aldrig att se kinesiska flottan i Kattegatt, på det sätt som vi har amerikanska kanonbåtar permanent stationerade i varenda europeisk och asiatisk kuststad.

Det vi ser är istället utbyggnad av infrastruktur som Ett bälte, en väg, det vill säga konstruktion snarare än förstörelse av amerikanskt snitt; handelsrutter och förbindelser mellan länder i syfte att stärka ekonomi och relationer; hur Kina bygger Afrika genom regelrätt handel snarare än kolonisation, mission och dominans.

Vi ser också hur Kina nyttjar diplomati för att bilägga tvister och arbeta för en bättre gemensam tillvaro, senast genom att framgångsrikt mäkla mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien, och genom att lägga in en grundläggande fredsplan för konflikten i Ukraïna. Detta är pax sinica, den kinesiska freden i den moderna nutiden.

Den amerikanska «lösningen» har alltid bestått i våld, exempelvis att sanktionera Iran och bistå Saudiarabien militärt istället för att mäkla fred, och man kan förstå att man just nu gnisslar tänder i Washington. Man är fast besluten att hindra Kina så gott man kan, medelst embargon, exportkontroll, sanktioner och andra mekanismer, och ytterst genom en väpnad konflikt.

Ett krig med Kina är fullt i enlighet med amerikansk logik och mentalitet, men man kan nog inte skjuta den första salvan om man vill få politiskt stöd i Europa och Asien. Man måste få det att se ut som att man själv blir angripen (som i Tonkinbukten under Vietnamkriget), eller att någon «allierad» blir attackerad, i det här fallet förstås Taiwan, oaktat att Taiwan är en del av Kina i både Taibeis och Beijings optik. Man vill provocera fram ett krig.

USA förlorade dock det tjugo år långa kriget mot Vietnam, och man förlorade även i Laos och Kambodja. Mot Kina stred man i Korea 1950–1953, och fick då storstryk av illa rustade Befrielsearmén. Mot det moderna Kina har man förstås inte en chans, men syftet är inte att «vinna» ett sådant krig, utan att sarga Kina svårt utan att man själv tar alltför mycket stryk. På så sätt hindrar man nämligen Kina från att ta täten i ekonomi, vetenskap och teknik, varvid USA:s dominans är säkrad. I alla fall för ett tag till.