Invandring är ett politiskt instrument som kan tjäna många olika slags syften. Exempelvis den unga amerikanska nationen var i behov av att växa snabbt för att kunna kolonisera det vidsträckta landet, och man tillämpade därvid en rad begränsningar i syfte att gynna den egna nationen.
Senare tids invandring till Europa bygger framförallt på demografiska faktorer, i det att européerna inte längre har erforderlig befolkningstillväxt för att kunna möta de uppsatta politiska behoven av arbetskraft för att hålla pensions- och andra system rullande. Samtidigt finns en komponent i förändrad «värdegrund», till följd av avkolonisering och Europas förfärliga förflutna.
De türkiska gästarbetarna välkomnades således att stanna i Tyskland, samtidigt som man bjöd in andra att arbetskraftsinvandra under samma villkor. I ett senare skede har tillkommit asylinvandring och andra former av migration av mer disruptiv karaktär, där de invandrades nyttighet för värdlandet beaktas i mindre grad än den humanitära aspekten.
Givet allt större volymer av den senare sorten har Europa kommit att skakas i sina grundvalar av stora skaror invandrare som inte har kunnat integreras och assimileras, och som i praktiken har inneburit stora ekonomiska och sociala påfrestningar för deltagande europeiska nationer. I politiskt hänseende har kontinenten klyvts i två givna läger kring migrationsfrågan, vilket har orsakat tumult och bisterhet.
Problematiken kommer att finnas med oss för lång tid framöver, och det går inte att i dag skönja någon ände på den förda politiken. Man skalar visserligen tillbaka något och tar sats för att motarbeta alltför disruptiva strömmar, som under 2015, men det flyktingvänliga sentimentet finns kvar orubbat.
I längden är det emellertid ohållbart att nyttja migration som demografiskt styrinstrument, eftersom det är ett aldrig sinande problem, där även invandrade kullar småningom blir äldre och därmed tippar befolkningspyramiden i fel form, vilket kräver än mer invandring i kompensation. Befolkningstillväxten kan inte vara evig, och man måste dimensionera mer robusta system som inte kräver sådan tillväxt.
Att söka talang och kompetens är i så fall en mer framkomlig modell, som inte tär på det egna samhället utan tvärtom stärker det. Men samtidigt dränerar det ursprungsländerna på sådan kompetens, vilket kan verka destabiliserande i förekommande fall.
Om man främst har humanitära avsikter finns ett tredje och överlägset bättre vägval, nämligen att verka där det behövs genom frihandel, investeringar och andra utbyten som gynnar båda parter och ger grogrund för landet att växa av egen kraft och därmed hantera sina egna problem.
Man skulle säkert på sina håll hävda att man kan göra bådadera, och att vi redan gör det, men sanningen att säga har svensk och europeisk biståndspolitik kantats av misslyckanden och har föga med frihandel eller investeringar att göra. Tvärtom har verksamheten präglats av mission och annan slags social ingenjörskonst, som aldrig någonsin har resulterat i mer demokrati eller andra slags förbättringar.
Kina har visat vägen genom att erbjuda omfattande investeringar och frihandel utan minsta ansats till politiska pekpinnar, och det är fråga om renodlade affärer som har fått delar av Afrika att blomstra som aldrig förr, med samma slags tillväxt som man tidigare har kunnat skönja i Kina. Satsning på infrastruktur och handel har just sådana effekter.
Det har förstås även gynnat Kina, vilket har fått Europa och USA att snegla med avundsjuka ögon på Beijings strategi. Man har således börjat beteckna Kina som en «systemisk rival», och har försökt utverka strategier för att möta Kinas Ett bälte, en väg och andra infrastruktursatsningar i Afrika och annorstädes.
Det har gått sådär, och man har så att säga inte riktigt kommit på banan än. Beijings försprång är stort, och man har fördelar som kan vara svåra eller rent av omöjliga för Europa och USA att möta. Särskilt om man ska blanda in «värden» och annan politisk mission som man inte är intresserade av i afrikanska länder.
Icke desto mindre är det rätt väg att gå om man vill förbättra världen på riktigt. Det löser inte Europas demografiska problem, men om man vill förhindra en afrikansk monstermigration till Europa när Afrika växer med tre miljarder människor fram till sekelskiftet, är det mest naturligt att bistå Afrika i att utveckla sig självt och bli en kontinent av starka och framgångsrika nationer – för övrigt något som även gynnar Europa i handel och andra utbyten.
Under en sådan strategi blir invandring en sekundär företeelse, främst avsedd för att hantera tillfälliga flyktingströmmar i närområdet (tänk Ukraïna), och i andra hand för att attrahera talang och kompetens till det egna näringslivet. Precis så som det ska vara och som det historiskt alltid har varit.