Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Taiwan som salamikorv

Kinas krigsspel är över för den här gången, men den upptrappade nivån är ändå här för att stanna i kommande övningar. Man kan se det som ett givet svar på västländernas allt tätare provokationer i syfte att försöka lösgöra Taiwan som en självständig stat med internationell acceptans.

Det är en form av salamitaktik, i vilken man skiva för skiva försöker bryta ned Beijings grepp om den taiwanesiska korven. Nancy Pelosis besök är härvidlag en sådan skivning, som har föregåtts av ett otal andra, och som kommer att följas av ytterligare flera.

Exempelvis nyttjades den forna sovjetkolonin Litauen som en geopolitisk spjutspets för att försöka mjuka upp status quo, helt enkelt genom att i Vilnius öppna ett representationskontor i namn av «Taiwan», vilket strider mot hävdvunna normer.

Det finns a priori ingen rim och reson i att ett pluttland av Litauens storlek tar strid sålunda och därmed utsätter sig för Kinas vrede, varför man kan förutsätta att Washington är den kraft som egentligen drar i trådarna bakom kulisserna, i utbyte mot något som kan tänkas vara av intresse för Vilnius.

De diplomatiska relationerna mellan länderna har sedan dess nedgraderats och Litauen har placerats i frysboxen. Beijing har numera bara en charge d’affairs i Vilnius, medan Litauen har stängt sin ambassad i Kina. Litauen är inte helt överraskande det enda land i Europa som har hyllat Pelosis besök, samtidigt som ett flertal av de egna ministrarna har företagit liknande resor.

Miniatyrstaten Saint Vincent och Grenadinerna hör till det dussin entiteter som alltjämt erkänner Taiwan snarare än Folkrepubliken som Kinas legitima företrädare, och dess premiärminister är för närvarande på besök i Taibei. Det bekommer inte Beijing, och på samma sätt är Litauen egentligen en alldeles för obetydlig spelare att ta notis om.

Men Litauen är en del av EU, och därför blir hela unionen involverad i spelet. Beijing kommer aldrig godta att enskilda delar av unionen agerar självständigt, utan förväntar sig enhetlighet i relationerna. Ur Kinas synvinkel existerar Litauen för närvarande inte i de egna systemen, varför export och import omfattande Litauen omöjliggörs även i tredje led inom unionen – det ska kosta att bråka med Beijing.

Unionen har även ett antal «kommittéer» och «utskott» som agerar självsvådligt i utrikespolitiska frågor, samtidigt som Bryssel håller fast vid en mer officiell linje, alltså samma slags fula dubbelspel som Washington nyttjar.

Invasionsstyrka med hangarfartyget Liaoning i spetsen.

Mer av samma sort försiggår när Tyskland skickar en fregatt till Sydkinesiska sjön i syfte att delta i den amerikanska «indo-pacifiska» strategin, samtidigt som man låtsas vara där i vänskaplig anda. Man nekades således att kasta ankar i Shanghai, eftersom man inte riktigt kunde förklara varför en forna tysk kolonialmakt snokar i kinesiska territorialvatten – det motsatta hade aldrig godtagits, det vill säga kinesiska båtar som ränner längs Kiel eller för den delen London.

Beijing har således inget annat val än att trappa upp insatserna varje gång Väst är där med kniven för att söka söndra och härska, så som man har gjort i snart ett par hundra år. De koloniala ränderna går helt enkelt aldrig ur Väst, oavsett hur man försöker motivera sina ständiga ingrepp i interna kinesiska angelägenheter.

Den omedelbara följden av denna händelseutveckling är således att Beijing kommer att bibehålla en ny nivå på kommande övningar, samt rusta för framtida konflikt. Säkerheten i Taiwansundet försämras, och så även relationerna mellan berörda parter. Den redan kyliga relationen med USA blev med ens stelfrusen, och ett flertal samarbeten kring klimat och annat har lagts i malpåse.

Beijing har å andra sidan fått tillfälle att under mer realistiska former träna under scenarier om blockad och invasion, och inte minst analysera hur taiwanesiska provinsstyrkor agerar under viss press, information som är ovärderlig den dag man gör slag i saken och införlivar det förlorade fåret i flocken.

Idén att skiva upp Kina är ingalunda ny, bara något annorlunda.
Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan USA

Taiwan under blockad

Som väntat bjuder Beijing på stort fyrverkeri dagarna efter att amerikanska regeringsrepresentanten Pelosi avlagt officiellt besök i Taibei och därmed brutit mot den egna ett Kina-policyn. Skalan är dock betydligt större än väntat, och motsvarar i princip en blockad av Taiwan under tre dagar.

Befrielsearmén bedriver en blixtsnabbt arrangerad storövning i sex områden, strategiskt belägna i närheten av större hamnar och flygfält, samtidigt som man har utfärdat förbud mot att vistas i eller passera berörda områden. Saken visar att man förstås har färdiga planer att på kort tid iscensätta en invasion.

Man flexar musklerna i första hand för att skicka en signal till Taiwan, men även till Väst om att man inte tolererar officiella besök av det slag som just har timat. Samtidigt måste man lägga sig på en nivå som inte leder till direkt konfrontation med amerikansk flotta stationerad i området.

USA kan måhända tänkas vilja iscensätta en demonstration om «navigeringsfrihet» i området, varvid stormakterna riskerar hamna på direkt kollisionskurs. En skur Dongfeng har även slagit ned i vattnen utanför Yonaguni (与那国) och därmed dragit in Japan i utvecklingen.

Men spelets regler är sådana att det nu är den andra sidan som ska förhålla sig passiv medan Kinas ursinne pågår, och därefter får man söka hitta nya öppningar i det vidare diplomatiska spelet. Det vore helt enkelt inte rationellt att just nu plocka upp Beijings kastade handske, för då eskalerar det snabbt.

Folkets befrielsearmé övar i sex områden runt om Taiwan fram till söndag.
Kategorier
Asien Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Xi ger order om Taiwan?

Uppgifter gör gällande att amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi trots allt kommer att besöka Taiwan, nämligen på onsdag efter avlagd visit hos premiärminister Li Xianlong (李显龙) i Singapore. Det sker trots US-presidenten Bidens uppmaning om att nu inte är en bra tid, och utan att ta notis om Beijings spottande och fräsande om saken.

Kinas utrikesdepartement hävdar att Befrielsearmén inte kommer att stillatigande åse Pelosis besök (坐视不管, zuoshi-buguan), vilket därmed indikerar att man tar höjd för något slags agerande. Man kan givetvis inte skjuta ned Pelosis plan, men möjligen söka förhindra det från att nå Taibei genom att skicka en skvadron J-20 Weilong för vidare eskort – i så fall en farlig manöver som inbjuder till ett amerikanskt svar och diplomatisk kris.

Kanske nöjer man sig med att visa sitt missnöje genom att anställa något slags teatraliskt fyrverkeri, men då har man samtidigt förlorat ansiktet och bjudit in till allt fler besök från västliga potentater till den upproriska provinsen. Taiwan kan glida Beijing ur händerna om man inte gör allvar av sin eldfängda retorik, och det tycks exakt vara den västliga strategin, att peta på den sävliga pandan utan att den vågar svara.

Något perfekt läge för att återta Taiwan kommer aldrig att infinna sig, men nu kunde faktiskt vara ett av de bättre tillfällena, då Väst blöder under inflation och konfrontation med Ryssland. Kina kan tyckas ha tiden på sin sida, och därmed skulle man kunna bida sin tid ytterligare något, för att växa och rusta och sedermera uppnå överlägsen slagstyrka.

Problemet med det resonemanget är att USA och andra krafter kommer att söka förhindra den utvecklingen med alla till buds stående medel, samtidigt som Kinas demografiska situation blir en allt större nackdel med tiden. Kina kan fastna i medelinkomstfällan, och därmed stagnera.

Pelosis besök kan därmed bli den utlösande faktorn för att Zhongnanhai ska inleda 解放台湾行动 eller jiefang Taiwan xingdong, det vill säga operation befria Taiwan med klassisk amerikansk retorik. Vad skulle det månne innebära?

Primärt en fruktansvärt blodig historia, eftersom det är en mycket svår operation att landsätta styrkor på en klippig ö av Taiwans slag. Men Kina skulle ändå avgå med den militära segern, även om USA och till och med Japan lägger näsan i blöt. Det är vad samtliga simuleringar visar, och det är därför inte alls säkert att USA kommer till undsättning, trots Bidens försäkran om den saken.

Om USA ändå svarar militärt, kommer konflikten att bli mer utdragen, och man kan förvänta kinesiska missilangrepp mot de stora amerikanska baserna i Okinawa och Guam, samtidigt som kinesiska ubåtar kommer att försöka sänka så många amerikanska fartyg som möjligt. USA har världens överlägset mest kraftfulla militär, men regionalt har man inte nog med slagstyrka för att betvinga Kina.

Sekundärt kommer USA och EU att omedelbart införa omfattande sanktioner mot Kina, på samma sätt som tidigare mot Ryssland. Det är även här ett tveeggat svärd som kommer att bita oerhört hårt på framförallt Europa, som redan plågas av energikris och recession. Det slår naturligtvis även hårt mot Kina, varför saken till syvende og sidst handlar om uthållighet.

Spelplan för konflikt om Taiwan.

Här kommer USA att söka strypa tillförseln av olja till Kina, nämligen för att oljan är grunden för krigsmotorn. Man tillämpade en gång i tiden samma grepp mot Japan, vilket då föranledde det japanska imperiet att dels bomba Hawaii, och dels att invadera större delen av Sydöstasien.

Något liknande kommer inte att ske nu, men förvecklingarna kommer ändå att spridas. Oljan kommer främst från Mellanöstern och passerar ett antal stryppunkter, varav en befinner sig i Malackasundet mellan å ena sidan Malaysia och Singapore och å den andra Indonesien. USA kommer därför att blockera denna farled. Även sunden i Hormuz och Bab el-Mandab kommer att fyllas med amerikanska plåtschabrak, i syfte att förhindra transport av olja.

Kina har tagit höjd för ett sådant scenario på ett flertal sätt, bland annat genom att installera en militärbas i Djibouti (Bab el-Mandab) samt hamnar i Gwadar (Pakistan) och Hambantota (Sri Lanka), anläggningar som snabbt kan konverteras för militära ändamål. Även konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön syftar till att utöka räckvidden och försöka hantera en blockad i Malacka, även om det är oklart om Kina för närvarande har förmågan – småningom uppnår man emellertid förmågan med allt fler hangarfartyg.

Viktigare är då den korridor man har anlagt tvärs över bergen i Pakistan in mot Kashgar i Xinjiang, rutter som kan nyttjas för transport av olja från Iran. Man har även ledningar från Kaspiska havet över Qazaqstan in mot Dushanzi i Xinjiang – om någon händelsevis fortfarande undrar varför denna autonoma region har så stor geopolitisk betydelse.

Vidare får man rysk olja i rörledning från Sibirien till Heilongjiang i nordöst, samtidigt som man även har egen utvinning av olja. Från Ryssland erhåller man även stora kvantiteter naturgas, medan Mongoliet bidrar med kol. Detta är resurser som USA inte kan rå på, eftersom de ligger långt in i inlandet.

Kinas oljereserver motsvarar cirka tre månaders behov under normal kapacitet, men det är givet att man omedelbart kommer att ransonera olja och växla över till kol och andra kraftslag, samtidigt som man ökar importen från kanaler som står öppna. Det är därför inte troligt att USA lyckas med sitt oljeembargo.

Detaljvy. En konflikt om Taiwan riskerar bli ett utnötningskrig om råvaror och rutter.

Världshandeln går naturligtvis i stå på en gång, och Kina kommer sannolikt att svara på sanktionerna med exportstopp av allsköns produkter och råvaror, inte minst jordartsmetaller och elektronik av olika slag. Har du aldrig sett en börskrasch förr, så kommer den garanterat nu.

I övrigt är Kina i stort självförsörjande, något man medvetet har arbetat mot under en längre tid, så kallad dubbel cirkulation. Så länge man har Ryssland som anförvant är man någorlunda trygg, och det är mot den bakgrunden man ska se Kinas vänskap till Moskva och implicta stöd för invasionen av Ukraïna.

Kina kommer visserligen att drabbas hårt, men inte hårdare än Europa. Kina är världens ekonomiska lokomotiv och så inflätad i den globala handeln att det blir närmast totalstopp i maskineriet om man skär av Beijing från handelsrutterna och de internationella systemen. Det skulle vara årtusendets kris, och kanske skulle den småningom eskalera till en global konflikt – tredje världskriget.

Nu väntar vi bara på ordern från Xi.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan USA

Ingen Pelosi i Taibei

The US side declared: The United States acknowledges that all Chinese on either side of the Taiwan Strait maintain there is but one China and that Taiwan is a part of China. The United States Government does not challenge that position. It reaffirms its interest in a peaceful settlement of the Taiwan question by the Chinese themselves.

Detta är vad som framgår av den joint communiqué som deklarerades efter Richard Nixons besök i Shanghai 1972, och utgör sedan dess formell amerikansk utrikespolitik visavis Kina och Taiwan.

Generalförsamlingens resolution 2758 angående Kinas representation i FN genom Folkrepubliken Kina snarare än Republiken Kina (Taiwan) innebär vidare att Folkrepubliken Kina de jure är successorstat till hela den tidigare Republiken Kina, inklusive provinsen Taiwan.

Även Taiwans ståndpunkt är de jure – enligt landets rättsstatliga styrdokument i konstitutionen – att det bara existerar ett Kina, men att dess rättmätiga representant är Republiken Kina. Taiwan har således exakt samma territorialanspråk som Folkrepubliken Kina, plus det numera självständiga Mongoliet.

Ledaren för Demokratiska framstegspartiet (民主Minzhu进步党jinbudang), 蔡Cai英文Yingwen, hävdar visserligen att Taiwan «i praktiken» är självständigt, men vågar alltså inte – och kan inte – formellt deklarera självständighet eller ändra konstitutionen i en sådan riktning. Det är således inte Taiwans ståndpunkt, utan enbart Demokratiska framstegspartiets. Taiwans formella ståndpunkt är status quo, och man söker inte självständighet.

Det är mot denna komplexa fond man ska betrakta amerikanska hustalaren Nancy Pelosis eventuella besök i Taibei. Pelosi är i egenskap av talman den tredje högst rankade funktionären i amerikansk politik, efter Biden och Harris. Pelosis resa skulle i den meningen bli en form av «statsbesök», vilket strider mot policyn om ett Kina.

USA har som andra länder informella relationer med Taibei, men har ingen diplomatisk representation. Givet principen om ett Kina kan man bara ha formella diplomatiska relationer med endera parten, och den förkrossande majoriteten av länder har av lätt insedda orsaker valt Folkrepubliken Kina.

Av samma skäl kan man inte skicka tunga politiska representanter till Taibei, eftersom det ofelbart tolkas som ett erkännande. Det gäller även i den andra riktningen, och Cai Yingwen kan inte åka till Washington i egenskap av «statsöverhuvud». I vart fall inte utan att orsaka politisk kalabalik.

Ändå är det uppenbart att det pågår ständiga försök att frångå denna ordning och bryta loss Taiwan som en självständig stat, dels av geopolitiska skäl (USA), dels av värderingsmässiga (EU och enskilda europeiska länder).

Pelosis besök, om det blir av, ska således ses i ljuset av denna intention, att koka grodan i små gradinkrement och så att säga nöta ned Beijings motstånd successivt. Ty det är svårt att se vad Zhongnanhai kan göra, annat än att mullra och spy ut retorisk galla. Nästa gång kan man öka insatsen ytterligare, och skicka Harris.

Kina vill nämligen minst av allt ha konflikt, utan söker stabilitet och ordning. Det är därför man böjer sig för amerikanska tariffer utan att slå tillbaka med någon större kraft, för att det kostar mer än det smakar. Kinas mål är inte primärt geopolitiskt, utan att fortsätta växa ekonomiskt.

Samtidigt är Taiwan av sådan betydelse att man inte kommer att ge efter, utan vid någon punkt brister tålamodet och man gör slag i saken med militära medel. USA:s och EU:s ständiga provokationer kan alltså innebära slutet för status quo och Taiwans demokratiska experiment.

Pelosi ska därför hålla sig borta från Taibei och inte i onödan utmana i en redan spänd situation. USA och Taiwan kan samtala i så många andra sammanhang och kanaler utan att för den skull göra symbolpolitik av saken genom ett pompöst besök av en hög företrädare.

Givet familjen Pelosis korrupta insideraffärer i chipbranschen kan ett besök i Taiwan kanske även ha privatekonomiska aspekter…
Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Amerikanskt tvångsarbete

Det där med oskuldspresumtion och andra självklara rättsstatliga procedurer är inte så noga när det gäller geopolitik, utan man förutsätter helt enkelt att produkter från Xinjiang är tillverkade med tvångsarbete av något slag, varvid importerande företag måste bevisa att man inte i någon del av kedjan har nyttjat sådan arbetskraft – vilket i regel är omöjligt.

Att det skulle förekomma tvångsarbete i Xinjiang har förstås aldrig bevisats, utan är vild spekulation baserat på hörsägen från ett fåtal vittnen och hypoteser framlagda av personer med tvivelaktig bakgrund, som den dårkristne akademikern Adrian Zenz, som säger sig ha i uppdrag av gud att bekämpa kommunistpartiet, och av andra personer med en nagel i ögat till Kina, samtliga med den gemensamma nämnaren att de är finansierade av NED och andra amerikanska organisationer, ytterst med kongresstöd i det uttalade syftet att utgöra en civil spjutspets mot Kina.

Lagen i fråga – Uyghur forced labor prevention act – har varit i bruk i ett halvår, och att man angriper just Xinjiang har mindre att göra med värn om uigurer och religiösa minoriteter därstädes, och mer med den autonoma regionens betydelse för Nya sidenvägen (Ett bälte, en väg) och delar av kinesiskt näringsliv, bland annat omfattande kläder, solceller och elektronik.

Om anklagelseakten ägde någon som helst form av riktighet, skulle man förvänta sig att uigurer söker sig till angränsande länder i regionen, men det är inte vad man observerar (gränsen är porös). Man skulle också förvänta sig att amerikaner ses som de «befriare» och ädla korsriddare man utger sig för att vara, men det är inte heller vad man observerar – det finns ett starkt antiamerikanskt sentiment bland uigurer, vilket förstås beror på amerikansk handel och vandel i Afghanistan, Irak, Syrien och andra muslimska länder.

Ytterligare en anledning till att USA svingar piskan mot Kina, utöver att söka innesluta landet och täppa till dess exportvägar, är att rikta blickarna bort från USA, som länge har befunnit sig i blickfånget för dess oegentligheter i form av utomrättsliga fångläger, luftburen tortyr, «förstärkta förhörsmetoder» och allsköns brott mot mänskliga rättigheter under ett otal olagliga invasioner, statskupper och andra former av geopolitiskt engagemang.

Det uppstår en viss kognitiv dissonans när ett land med en sådan smutsig historik och som ytterst är grundat i kolonisation och slaveri försöker peka finger mot andra länder, som inte har motsvarande bagage. Saken förbättras inte när man sätter upp en spegel mot Washington och begrundar dess egen otvättade byk avseende tvångsarbete.

Fängelsekoncentrationen och det åtföljande tvångsarbetet är överlägset störst i USA.

Det förhåller sig nämligen så att USA, med en folkmängd om blott en fjärdedel av den kinesiska, har världens både relativt och absolut största fängelsepopulation, i vilken majoriteten är satt i just tvångsarbete, under hot om isolering. För 2021 uppvisar USA en intagningsfrekvens om 664 personer per 100 000, eller 2.2 miljoner interner. Kina har 1.7 miljoner interner som jämförelse, eller 119 per 100 000, under det globala snittet om 166 per 100 000.

I detta fängelseindustriella komplex arbetar interner med att tillverka produkter av olika slag till den fashionabla ersättningen av några kronor per timma, av vilka merparten går till att avbetala skulder, böter, skadestånd och andra ersättningar. Vad tillverkar man? Kläder och andra textilvaror, möbler (bland annat till Kapitolium), elektronik, jordbruksprodukter med mera, det vill säga samma slags stoff som man anklagar Kina för att framställa under tvång i Xinjiang.

Här frestas man inflika att det är rätt och riktigt att interner gör rätt för sig, och verkligheten är sådan att den typen av arbete förekommer överallt i världen, inklusive Sverige och Kina. Skillnaden är att det är på en helt annan nivå i USA, och att det är en form av systematiskt tvångsarbete som saknar motsvarighet i andra länder.

Den form av arbetsträning som har skett bland uigurer i Xinjiang har inget med «tvångsarbete» att göra, utan är en social reform för att rycka upp människor ur utanförskap och möjliggöra deltagande i majoritetssamhället, att rusta människor för ett självständigt liv, det vill säga den diametrala motsatsen till det amerikanska fängelseindustriella komplexet, vars existens måste vidmakthållas med en kontinuerlig ström av nya interner, främst från utsatta områden med en viss etnisk profil – svarta är förstås våldsamt överrepresenterade, och det är det amerikanska negerslaveriets moderna fortsättning.

I ljuset av detta är den amerikanska lagstiftningen kring Xinjiang – likväl som den kring Tibet och Hongkong – att betrakta som fånig, och det enda den åstadkommer är att slå mot uiguriska bönder och andra arbetare, vars inkomster kommer att minska – för att inte tala om det fortsatta sentimentet gentemot USA.

Beijings motdrag är intressant, nämligen att uppgradera regionens signifikans och att flytta dit mer produktion av vikt för den amerikanska marknaden, i vart fall på pappret, varvid man tvingar jänkarna att smaka på den egna medicinen. Exempelvis skulle man kunna förlägga sluttampen av raffineringen av jordartsmetaller i Xinjiang, vilket skulle få intressanta effekter.

Det verkliga Xinjiang