Kategori: Kina

Partikelbagua

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2021-09-03T10:49:21+02:00 CEST

Partikelfysikens standardmodell är den mest exakta fysikaliska teori vi känner, med prediktiv förmåga i hur många decimalers noggrannhet som helst. Modellen beskriver struktur och växelverkan hos all materia, även om den inte är förenlig med allmän relativitetsteori eller andra modeller för gravitation.

Det är atomismens slutstadium, blottläggandet av fyra nakna punktpartiklar (egentligen fältexcitationer) utan vare sig utsträckning i rummet eller inherent massa, i tre generationer och under inflytande av fyra slags växelverkan samt ett allestädes närvarande higgsfält.

Modellen ger inget svar på varför det finns tre generationer av partiklar, och den kan inte heller ge ledtrådar till eventuell förekomst av «mörk materia» och «mörk energi», platshållare för ny fysik. Neutrinooscillationer, baryonasymmetri och andra fenomen framgår inte heller av modellen.

En «teori om allt» är kanske principiellt omöjlig att lägga fram, eftersom inget system kan beskriva sig självt fullständigt och invändningsfritt – det följer av Gödels ofullständighetsteorem – men småningom lär man bryta ny mark, varvid standardmodellen kommer att utvidgas på samma sätt som tidigare fysikaliska modeller, exempelvis Ptolemaios geocentrism → Newtons mekanik → Einsteins allmänna relativitetsteori.

Om två tusen år kommer man kanske att betrakta standardmodellen, allmän relativitetsteori och andra för oss moderna fysikaliska teorier med viss munterhet, som primitiva och otillräckliga försök att förstå naturen i dess grundläggande mening, som talteoretiska ambitioner utan täckning i verkligheten.

Det är naturligtvis milsvid skillnad mellan modern vetenskap och antikens filosofi, men ändå kan man inte låta bli att se de uppenbara parallellerna dessa system emellan. Modern vetenskap härleds genom experiment och matematik, men ändå blir resultatet i strukturell mening slående likt antikens filosofiska föreställningar, som om det funnes en förutbestämd och inneboende mental modell, som man inte helt enkelt kan frigöra sig från.

Antikens civilisationer hade sinsemellan självständiga hypoteser om världsalltets konstitution, tankemodeller som ändå är gemensamma i stora drag från Babylon och antikens Grekland till Indien och Kina. Element som jord, luft, eld och vatten ansågs utgöra materians primitiva beståndsdelar eller faser, som kunde övergå i varandra genom olika slags mekanismer (växelverkan). Det är inte så väsensskilt som man kan tro, eftersom faserna motsvarar aggregationstillstånden fast, gas, flytande och plasma.

Kinesisk daoism (道家, daojia) är belysande, i det att man definierar fem faser (五行, wuxing) som övergår i varandra i cykliskt förlopp och under olika inbördes växelverkan. Trä (木, mu) ger således eld (火, huo), som blir till aska eller jord (土, tu), från vilken hämtas metall (金, jin), som kondenserar vatten (水, shui), som ger liv åt trä etcetera ad infinitum i en genererande cykel (相生, xiangsheng): 生: 木→火→土→金→水→木.

Cykeln fungerar åt båda hållen, eftersom trä dränerar vatten, vatten rostar metall, metall urlakar jorden när den utvinns, jorden släcker elden, och elden bränner trä. Men det finns även en kompletterande mekanism med inbördes växelverkan. Exempelvis metall (金, jin) kan användas för att hugga ned trä (木, mu), medan vatten (水, shui) kan användas för att släcka eld (火, huo). Denna reglerande cykel (相克, xiangke) bildar ett tjusigt pentagram faserna emellan: 克: 木→土→水→火→金→木.

五方上帝, Wufang-shangdi, en tillämpning av wuxing.

Flummigt, ad hoc och snurrigt, ja visst. Motsvarande intrikata «samband» förelåg hos grekerna, som associerade elementen med de platonska kropparna tetraeder, kub, oktaeder, dodekaeder och ikosaeder. Eftersom de var fem till antalet, tvangs man lägga till ett femte element i form av «etern» för att uppnå himmelsk perfektion.

Dessa mentala konstruktioner utövade dessutom ett så starkt inflytande att de första pionjärerna under den vetenskapliga revolutionen inte riktigt kunde släppa taget om Aristoteles fysik. Exempelvis Johannes Kepler försökte beskriva de då fem kända planeterna utöver jorden genom att skriva in deras positioner och avstånd i termer av de platonska kropparna.

Det var först efter att ha konfronterats med Tycho Brahes experimentella data som Kepler 1609 förmådde överge sin metafysik och lägga fram en Astronomia Nova, som beskriver planetbanorna i termer av ellipser, en ickeperfekt kurva som hade ratats av pythagoréerna. Även förekomsten av en «eter» hängde med till Michelson och Morley 1887 falsifierade begreppet, i vart fall för ljus (rummet i sig kan annars anses vara en eter).

Standardmodellen får samma formella struktur som wuxing och de klassiska elementen eller faserna om man gömmer undan högre generationer, här i en kub.

Men även standardmodellen är faktiskt ad hoc i så måtto att ingen någonsin har sett en kvark eller en gluon. Det är strikt matematiska konstruktioner i syfte att reducera det formidabla partikelzoo man har blottlagt genom experiment i partikelacceleratorer, och existensen är bara bevisad indirekt.

I själva verket säger teorin att kvarkar inte kan föreligga isolerat i universums nuvarande lågenergetiska tillstånd (confinement), vilket är en konstruktion som tangerar religionens resonemang om en gud som inte kan observeras utan är förborgad bortanför vår tillvaro – kvarkens existens blir i princip en trosfråga. Modellen har dessutom inte mindre än nitton fria parametrar.

Fyra fundamentala partiklar bygger enligt teorin all känd materia, nämligen uppkvarkar (u) och nedkvarkar (d) som i kombination ger protoner (uud) och neutroner (udd), en elektron (e), som tillsammans med protoner och neutroner bygger atomer, samt en neutrino som knappt växelverkar alls med övrig materia. Fyra slags växelverkan föreligger mellan de olika partiklarna, samt ett allestädes närvarande tröghetsfält H (higgs).

Partiklarna (fältexcitationerna) har två högre tillstånd vardera, det vill säga föreligger i två ytterligare «generationer», som dock inte är stabila utan omedelbart sönderfaller i den första generationen – hur elementarpartiklar nu kan sönderfalla. Samtliga övriga partiklar är sammansatta av dessa elementarpartiklar, men det är bara sådana som bildas av den första generationen som är stabila, och resten är övergångsprodukter.

Med kvarkmodellen och dess beskrivning i kvantkromodynamik, det vill säga hur kvarkar bara kan förekomma i «färgneutrala» konstellationer röd + grön + blå (baryoner) eller röd + antiröd, med motsvarande för grön och blå (mesoner), har man således ordnat en tjusig teori, men den är trots rigorös matematisk framställning inget annat än en mental modell, helt i likhet med antikens filosofier.

Likheterna stannar inte bara vid dessa fyra grundelement och dess interaktioner, utan man kan även notera en dualistisk princip kring antimateria, med direkt motsvarighet i daoismens yinyang (阴阳), två komplementära och motsatta egenskaper som i harmoni bygger en helhet. Motsvarande dualism förekommer även i begreppet våg respektive partikel som utbytbara referensramar (en partikel är egentligen en excitation i ett kvantfält, det vill säga en sorts våg).

I daoistisk kosmologi är yinyang (☯︎) vidare ett resultat av qi (气), en «livskraft» eller «energi» som genomsyrar världsalltet, och det är således en direkt parallell till det higgsfält som i modern fysik har samma funktion och ger upphov till materians tröghet (massa). Därmed inte sagt att the goddamn particle H legitimerar akupunktur eller att daoisterna eller någon indisk guru tidigt hade insikter om partikelfysik, men däremot att dessa föreställningar i allmänhet har gamla anor.

Partikelfysikens tre generationer motsvarar den heliga tvåpotensen 2³ = 8, vilket man påpassligt nog har benämnt den åttafaldiga vägen, med hänvisning till den buddistiska metoden för att nå nirvana. Men man kunde lika gärna hänvisa till daoistisk bagua (八卦, åtta symboler), en kosmologi som härleder världsalltet ur successiv potentiering från intet till de grundläggande elementen och relaterade egenskaper, uttryckta med trigram ☰, ☱, ☲, ☳, ☴, ☵, ☶ och ☷.

Daoistisk kosmologi med yinyang och trigram.

Trigrammen för elementen återfinns även på Sydkoreas flagga, som ett bevis för hur djupt daoismen ligger i östasiatiska kulturer. Elementen här är något annorlunda, nämligen himmel (☰, 天, tian), eld (☲, 火, huo), vatten (☵, 水, shui) och jord (☷, 地, di), men representerar samma filosofiska koncept.

De fem gängse elementen föreligger annars i veckodagarna i Sydkorea och Japan, nämligen 火曜日 (kayōbi / hwayoil, tisdag, elddagen, Mars), 水曜日 (suiyōbi / suyoil, onsdag, vattendagen, Merkurius), 木曜日 (mokuyōbi / mogyoil, torsdag, trädagen, Jupiter), 金曜日 (kin’yōbi / geumyoil, fredag, metalldagen, Venus), samt 土曜日 (doyōbi / tyoil, lördag, jorddagen, Saturnus). Det är ursprungligen en daoistisk import från Kina, där man numera använder numrerade veckodagar. Söndag och måndag nyttjar sol och måne.

Partikelfysikens menageri av hadroner är här ett slags direkt motsvarighet till de utökade hexagram som nyttjas i daoismen för spådomar och annat metafysiskt trams, från ䷀ till ䷁, inalles 2⁶ = 64 kombinationer av yinyang i diverse koncept.

K-, π- och η-mesoner i olika laddning, isospinn och «särhet» kan således illustreras med en mesonoktett, medan en motsvarande baryonoktett kan bildas för neutronen, protonen, Σ-, Λ- och Ξ-baryoner. Uppställningen motsvarar en gruppteoretisk konstruktion kallad SU(3), som saknar tillämpning för daoistiska hexagram, men likheten i framställning är ändå påfallande.

På samma sätt som Europas tänkare satt fast i aristotelisk fysik och dess platonska kroppar, försökte man i Kina under Qing synkretisera klassisk daoism med västerländsk vetenskap, exempelvis att förena Newtons mekanik med den daoistiska kosmologi som beskrivs i Yijing (易经, Förvandlingarnas bok) från -1000 och framåt.

Det är naturligtvis omöjligt, men man kan inte klandra viljan att söka bevara den egna filosofin och kulturen. En modern motsvarighet är för övrigt traditionell kinesisk medicin, med rötter i såväl daoism som annan kinesisk filosofi, i modern mening en pseudovetenskap med en helt bristfällig förklaringsmodell, men som fungerar i praktiken – antingen genom naturpreparatens ännu oförklarade mekanism, eller som placebo.

Fysiker är vanligen måttligt roade av jämförelser med daoism och österländska filosofier och religioner, även om det är en populär «mystisk» gren bland personer som inte är riktigt hemmastadda i vetenskap. Personligen ser jag det dock som en form av spännande kulturhistoria, hur filosofiska begrepp och föreställningar ändå har en viss beständighet över tid, om än med omfattande modifieringar och välvilliga tolkningar.

Kina Politik USA

Dagen då Amerika dog

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2021-09-01T07:45:58+02:00 CEST

Den gaggige US-presidenten Biden lär få bära hundhuvudet för det snöpliga slutet på den amerikanska invasionen av Afghanistan, även om det aldrig var hans krig. Den siste amerikanske soldaten lämnade Kabul bara någon vecka innan tjugoårsdagen av elfte september-attackerna mot USA, den utlösande faktorn till det amerikanska «kriget mot terrorn» och invasionerna av Afghanistan, Irak med flera länder.

Den sammanlagda summan för krigen i Irak och Afghanistan uppgår till fyra biljoner dollar (trillion dollars, det vill säga 10¹²), och har således bidragit till att gräva djupa hål i den amerikanska statsskulden. 2001 var det år då USA senast hade ett budgetöverskott, och sedan dess har man permanent haft ett underskott och en skenande statsskuld.

Som lax på löken ska läggas coronapandemin, som har kostat USA ytterligare sex biljoner dollar i stödåtgärder, det vill säga som tre afghanistankrig, plus förlorat moment i form av negativ tillväxt. Det finns således en grundläggande fiskal orsak till att avsluta kriget i Afghanistan och bättre nyttja skattebetalarnas medel.

Under tiden man har dragit i fält med sin överdimensionerade militära apparat, har landet förfallit i termer av infrastruktur, samtidigt som man kontinuerligt har tappat andelar till framförallt Kina i fråga om forskning och utveckling. USA har satsat sitt kapital destruktivt, medan Kina har använt sin omfattande tillväxt konstruktivt.

Den trenden avser man nu reversera, helt enkelt genom att kopiera Kinas koncept för intrastruktursatsningar med stora inslag av statlig styrning. För ändamålet har man avsatt tre biljoner dollar, samtidigt som Bidens administration avser dubblera minimilönen, utöka obamacare med flera vidlyftiga ambitioner. Det innebär förnyade hål i statskassan då man måste låna sig till investeringarna.

USA har tagit på sig spenderbrallorna, och närmar sig samma nivåer av underskott som präglade andra världskriget – dock utan motsvarande fördelar.

Sleepy Joe säger att det får bära eller brista, att Kina kommer att äta USA:s lunch om man inte kan komma tillbaka på banan i termer av infrastruktur. Det gäller förstås inte bara vägnät och transporter, utan även bredband och 5G – Kinas nät är redan fjorton gånger större, samtidigt som man sitter på de flesta patent och har övertaget även i utvecklingen av nästa generations mobiltelefoni.

USA spelar här otroligt fult genom att helt sonika strypa Kinas åtkomst till halvledarprodukter, och på senare tid även vetenskapliga instrument, samtidigt som man begränsar dess företag på den egna marknaden och hos «allierade», allt i syfte att hindra landets vidare frammarsch.

Men även om man kanske kan vinna kortsiktiga fördelar med en sådan makaber merkantilism, accelererar man i själva verket bara utvecklingen genom att tvinga Kina till självförsöjning. Det är fascinerande att se Kinas tålamod och uthållighet, att man inte svarar med den kraft man besitter i form av att dominera leveranskedjorna, jordartsmetaller med flera områden. Man anser sig uppenbarligen kunna rida ut stormen utan att låta sig provoceras till en större och förödande kraftmätning.

Kina har återtagit sin forna ställning som världens största ekonomi (2013), medan USA och Europa successivt har tappat moment.

USA slåss således för sitt liv, och alla moment pekar egentligen i fel riktning. Den som är satt i skuld är inte fri, och det finns inget som talar för att USA kommer ur den skuldfälla man har försatt sig i innan man drar åt svångremmen ordentligt, det vill säga ger upp sin hegemoniska ställning och rollen som världspolis samt avvecklar det militärindustriella komplexet.

Amerika har således redan avlidit i denna bildliga mening, och frågan gäller egentligen bara vilket klockslag man ska skriva på dödsattesten. En tidigare analys gör gällande att USA och därmed hela Västvärlden dog i år som ett resultat av coronapandemin, den händelse som slutligen tippade vågskålen i Kinas favör.

Men man kan lika gärna argumentera för 2001 som året då Amerikas öde avgjordes, faktiskt på dagen elfte september, som den tid då «Amerikas århundrade» avslutades och ersattes med Kinas. Nämligen för att 2001 innebar dels det amerikanska kriget mot terrorismen, som har kostat så ofantligt mycket men inte lett till något bestående resultat, och dels Kinas inträde i världshandelsorganisationen WTO och därmed landets accelererade tillväxt och industriella utveckling.

Båda dessa utvecklingar – den ena destruktiv, den andra konstruktiv – har parallellt bidragit till Amerikas snabba åldrande, senilitet och småningom död, och de två senaste presidenterna är en utmärkt sinnebild för denna makabra transformation från potent världsmakt till debil slagpåse.

USA:s statsskuld beräknas fortsätta skena, och har stigit nära nog fyrfaldigt sedan 2001.

Ekonomi Kina Politik Tibet Xinjiang

Tankesmedjan Frispel

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2021-08-31T00:02:17+02:00 CEST

Man kunde tycka att Svenskt näringsliv i egenskap av företrädare för den privata företagsamheten borde värna sina intressen kring handel, export och fritt företagande, men samtidigt finansierar man ett antal «tankesmedjor» med kontraproduktiv verksamhet, bland annat ett forum för «utrikespolitisk analys och debatt» kallat «Frivärld».

Det är i själva verket en förgrening av Timbro, den «nyliberala» «tankesmedjan» som länge har propagerat för laissez-faire och neoconideologi, men med tonvikt på geopolitiska problem. Det faller sig naturligt att man riktar sina angrepp mot Ryssland och Kina, i egenskap av «fiender» till den amerikanska hegemoni och liberala ideologi man försvarar.

Tidigare har man presenterat en «analys» av kinesiska ambassadens göranden och låtanden, med konklusionen att Kina utövar påtryckningar mot opinionsbildare och försöker skrämma till tystnad. En annan tolkning är förstås möjlig, nämligen att det är ambassadens plikt att försvara sitt lands intressen mot desinformation och vulgära påhopp.

Ett år senare presenterar man en uppföljning av «analysen», med konklusion att ambassaden numera är mer sparsam med officiella uttalanden och istället på mer diskret vis kontaktar personer direkt för att markera missnöje. Enligt «tankesmedjan» är Kinas agerande ett angrepp mot svensk pressfrihet och demokrati.

Men «analysen» är lika bristfällig nu som tidigare, och består främst i premissen att vårt system är överlägset och att vi därför äger rätt att «försvara» vårt systems intressen, exempelvis genom att stödja «demokratikämpar» i Hongkong, Xinjiang och Tibet, medan Kina i egenskap av företrädare för ett annat och förment underlägset system inte har motsvarande rätt att försvara sina intressen och sitt system.

Ett sådant «försvar» av demokratiska, liberala och andra intressen i Hongkong, Xinjiang och Tibet är nämligen i Kinas optik ett angrepp mot dess territoriella integritet och interna angelägeheter. Vad som är angrepp och försvar ligger således helt i betraktarens ögon, och det finns här ingen objektiv sanning att falla tillbaka på.

I abstrakt mening menar System A att man har en inherent rätt att försvara sitt system överallt, även i en kontext där System B har den fysiska kontrollen, det vill säga utöva påverkansoperationer mot System B. Om System B protesterar mot denna verksamhet, anklagar man istället detta system för att utöva påverkansoperationer mot System A. Det är en logik som inte håller måttet.

System A är i det här fallet «västerländsk demokrati», medan System B representerar Kina. Men System A kunde lika gärna vara «västerländsk kristendom» eller något annat system som anser sig företräda «universella» värden och därför tar sig rätten att överallt implementera dessa genom mission, sanktioner, kolonisering, bombliberalism och annat i den gängse arsenalen. System B representerar på samma sätt allt som ännu inte har antagit System A som modell, det vill säga «fiender» till System A:s verkliga eller förmenta hegemoni.

En omedelbar observation är att Kinas agerande via herr ambassadören Gui Congyou och medarbetare är reaktioner på svenska retoriska och andra aktioner mot landets intressen, och att dessa därför skulle upphöra med automatik om Sverige framdeles och framledes respekterar Kinas suveräna intressen och inte lägger sig i dess interna angelägenheter.

«Tankesmedjans» konkreta rekommendationer är emellertid de motsatta, nämligen att Sverige ska fortsätta lägga sig i Kinas inre angelägenheter genom att stödja «demokratikämpar» (secessionister, terrorister och andra bråkmakare) i lokala oroshärdar samt stärka banden till Taiwan, allt i syfte att främja vårt system och underminera Kinas.

Det är en retorik som hämtad från fordom, men den äger mindre giltighet i en tid då paradigmskiftet från väst till öst redan är ett faktum. Moderaterna vid «tankesmedjan» tror på fullt allvar att Kina är något slags Sovjetunionen, och att det föreligger en «systemkamp» som under kalla kriget, medan verkligheten är en helt annan.

Kina ställer faktiskt inga krav på att vi ska «anpassa oss», och har heller ingen som helst ambition att exportera sin ideologi eller att ta på sig USA:s traditionella och hegemoniska överrock. Kinas strävan är och förblir att återta sin traditionella, historiska och helt naturliga roll som regional hegemon, och att i övrigt vara en röst i världssamfundet i enlighet med dess kraft och storlek. Kina är därför inget hot mot oss eller vårt system.

Det är i själva verket vi som ständigt och jämt kräver att Kina och övriga världen ska anpassa sig till vårt system, det vill säga den USA-ledda «regelbaserade världsordningen», en ordning som har passerat bäst före-datum och som vi nog bör överge, i vart fall om vi vill värna våra verkliga intressen.

Sverige gör därför istället bäst i att odla smidiga relationer med Kina och maximera handel och andra utbyten, det vill säga en traditionell industripolitik och diplomatisk utrikespolitik som har tjänat vårt land väl. Konfrontation med Kina på ideologisk grund leder ofelbart till att Sverige småningom går Australiens och Litauens öde till mötes – det kommer att bli glesare i orderböckerna och svårare att importera.

Ekonomi Kina Politik USA

Handelsknockat USA på knäna

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2021-08-29T12:38:59+02:00 CEST

Amerikanska handelsunderskottet noterade rekordhöga $75 mdr i juni, nära nog en dubblering från $40 mdr när pandemin slog till. I vanlig ordning är det Kina som står för lejonparten av den negativa bytesbalansen, och tidigare US-presidentens ambition att förbättra räkenskaperna med tariffer, tullar och regelrätt handelskrig har således kommit helt på skam.

Inte för att sådana tullar någonsin har haft någon större effekt på bilaterala handelsutbyten, men de tillämpas i vilket fall som helst, till skada för båda involverade parter och för världsekonomin i dess helhet. Främst är det amerikanska konsumenter som har fakturerats för tullarna, en variant på vad man i reaganomics kallar trickle down economy.

Kina har successivt malt ned den amerikanska handelsbalansen från 1990 och framåt, med turboeffekt sedan man blev medlem av världshandelsorganisationen WTO 2001. USA fick en liten respit under Fanny Mae 2008–2009, men bara för att värdet på den inhemska ekonomin rasade och därmed vägde upp handelsförlusterna något. Sedan pandemin bröt ut 2020 pekar kurvan återigen spikrakt nedåt.

Handelsunderskott innebär att man importerar mer än vad man exporterar, och att man betalar för obalansen med valuta och värdepapper. Japan och Kina sitter således på berg av sådana tillgångar, och äger stora delar av den amerikanska statsskulden, som ett slags försäkring mot sämre tider.

USA har inte alltid haft underskott, utan har historiskt haft balans. Den första nedgången kom i samband med oljekrisen 1973, men framförallt med effekterna av det japanska ekonomiska miraklet under 1980-talet, då man köpte upp halva USA och skapade stor oro. Japan sålde framförallt bilar och elektronik till USA (och omvärlden), vilket hämmade den amerikanska produktionen.

Reagans administration löste problemet med ett klassiskt svenskt trick i form av devalvering av valutan, en sorts valutamanipulation i syfte att gynna exporten. Genom att skriva ned värdet på valutan blir produkterna alltså billigare, även om det också innebär försämring för konsumenterna. Det är en sorts omedelbar och artificiell inflation, som i långa loppet destabiliserar en valuta.

Devalvering är sådant som bananrepubliker vanligen sysslar med, medan länder som USA inte kan ha en sådan skvalpvaluta utan att det får konsekvenser för dollarn som internationell valutareserv, trovärdigheten för den amerikanska penningpolitiken och så vidare. Eftersom mängder av institutioner världen över sparar i dollarpapper, innebär devalvering en sorts stöld.

Därför hade man att förankra beslutet i G5, det vill säga de fem största ekonomierna vid tiden, vilket förvånande nog fungerade (Plaza accord). Japan svalde betet, vilket utlöste en fastighetsbubbla och en senare stagnation som har varat sedan dess. USA:s bytesbalans återhämtade sig emellertid, och man hade avvärjt det japanska hotet.

Den bedriften kan man inte upprepa med Kina, men mycket av det vi nu ser utspela sig är en direkt repris från 1980-talet. Japan bearbetades på samma sätt som Kina med både tariffer och näringsförbud av olika slag, och när vi i dag ser Huawei, ZTE, Tengxun och andra kinesiska bolag bestraffas och mobbas ut för påhittade nationella säkerhetsproblem, är det grundläggande motivet återigen att värna amerikanskt näringsliv och den amerikanska ekonomin, det vill säga ren och skär protektionism.

Inget fel i det, så länge man är ärlig med sina intentioner, men USA anser sig som bekant vara «exceptionellt» och inte föremål för de regler man sätter upp för övriga världen. America first är inget som Trump uppfann, utan en fras som ideligen går igen i amerikansk politik.

Kina är dock tio gånger större än Japan, och inte på långa vägar färdigvuxet. Dagens ekonomi är avsevärt mer komplex och globaliserad, varför man inte ens i princip kan upprepa Plaza accord. USA har antytt den «nukleära» lösningen att helt enkelt annullera obligationer och andra papper för att blåsa Kina på konfekten, men det skulle som sagt vad även sänka USA på direkten, utan att det löser USA:s problem.

Tåget har nog gått för USA att ta sig an Kina, och ambitionen nu tycks istället vara att kopiera landet för att komma ikapp, exempelvis angående infrastruktur. Reganomics och laissez-faire åker ut, och ersätts med gigantiska statliga satsningar, samtidigt som man trycker pengar för att finansiera kalaset – inflation blir följden, vilket tillfälligt kan gynna exporten när produkterna blir billigare.

USA kan nog tuffa på hjälpligt, på samma sätt som Japan, men dess storhetstid är nu all, och man kommer att detroniseras av Kina på område efter område vad det lider. Det är den krassa verkligheten, och det är nog bara att acceptera faktum. Eller så blir det kanske krig.

Asien Kina Politik Religion Xinjiang

Nollterror och nollcovid

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2021-08-28T04:46:21+02:00 CEST

Kinas sociala reformer i Xinjiang har kritiserats hårt och benämnts på ett sätt som saknar proportioner i förhållande till vad syftet är, nämligen att bearbeta en marginaliserad grupp med tendenser till radikalisering mot separatism och terrorism, främst genom omskolning, socialisering in i arbetslivet och andra mekanismer för att utrota fattigdom och utanförskap.

Man ska ställa den bryska arbetsmarknadspolitiken i förhållande till dels den terror som har hemsökt Kina i vågor, främst med separatistiskt ursprung i Xinjiang, och dels de metoder som har praktiserats av USA och västländer för motsvarande problem, det vill säga påkostade militära operationer som inte har lett till annat än att terrorismen har ökat i omfång, stabiliteten har urholkats i länder och flyktingströmmar har flutit mot Europa.

Vi vet nu med säkerhet att terrorism inte kan utrotas med ett huvudsakligt militärt svar, utan kräver andra åtgärder. Kina har möjligen inte bara lösningen på hemmaplan med reformerna i Xinjiang, utan kanske även den långsiktiga planen för att fila bort kanterna på talibanerna och modernisera Afghanistan med politisk ickeinblandning, handel och andra utbyten.

Tanken att införliva det utfattiga och islamistiska landet i en gemenskap ger incitament för ledarskapet att anpassa sig på eget bevåg, snarare än att tvingas till underkastelse av en främmande invasionsmakt, «sanktioner» och annat. När den friheten föreligger förlorar tanken på jihad i styrka, och terrorn bedarrar. Terrorn är nämligen inte blind, utan har ett givet mål – det är ur terroristens synvinkel en frihetskamp, mot vad man betraktar som västerländsk imperialism, även om vi kanske inte helt skulle hålla med om den karakteristiken.

Givet vad som har timat i Kabul under senare tid borde man se Xinjiang med nya fräscha ögon, och förstå vad problematiken ytterst dröjer sig om, snarare än att propagera geopolitisk smörja för att angripa Kina med alla skott man har. Man har nämligen uppnått ett stadium av nollterror i Xinjiang, på samma vis som man med ett välsmort smittskyddsmaskineri har upprätthållit nollcovid i landet sedan den inledande pandemin.

Det är också en form av mänskliga rättigheter, nämligen att trygga människor i den stora massan från extremism och farsoter, medan sådant utövande av «religion» som syftar till att radikalisera människor in i terror inte har något motsvarande skydd. Kina har inget emot islam – en av de officiellt erkända religionerna i landet – men kan däremot inte tolerera tankegods som utmanar nationen, stabiliteten och säkerheten, enkannerligen radikala idéer om att med våld etablera en påhittad «stat».

I Sverige och Europa växer utanförskapsområdena under en passiv politik, medan man i Kina bearbetar dem aktivt för att bryta segregation och radikalisering, och för att inlemma sådana grupper i det större samhället, att bli en del av helheten. Kinas metoder kanske inte är helt överförbara, men nog har man på ett mer effektivt och lindrigt sätt tacklat ett antal samhällsproblem som västvärlden har gått bet på.