Hennes läppsynk i Blackpink är katastrofalt usel, och jag brukade tycka att 김지수 – eller helt enkelt Jisoo – är den svagaste länken i det mäktiga K-pop-bandet. Men det var innan hon nyligen lanserade sin egen solokarriär och visade upp en helt annan sida…
Självfallet är det jag som är efterbliven, och alla inbitna fans vet förstås bättre. Men det är ändå ganska typiskt att individuella drag undertrycks eller inte kommer fram i kollektiva miljöer som ett band, och därför är osynliga för de flesta.
Jisoo är helt enkelt vad jag brukar karakterisera som en stark kvinna, ett självständigt väsen som är relativt oberoende av omgivningen. Det framgår om inte annat i intervjuer och andra sammanhang med dialog av något slag. Hon är i själva verket äldst i bandet med sina, eh, lastgamla tjugoåtta år, och därför något av en stomme.
Nej, man får nog inte vara med om man inte tillför något, och Jisoo kan verkligen sjunga, om än inte på låtsas. Man får inte en kvarts miljard visningar i sin solodebut för att man är söt eller så, utan för att man behärskar en konstart.
Å andra sidan är Jisoo verkligen vacker, ett klassiskt tidlöst östasiatiskt ideal, om än typiskt koreansk i sina grunddrag. Det framgår om inte annat i mer osminkade sammanhang, där hon kommer till sin naturliga rätt.
Kina har angripit Japan exakt noll gånger genom hela historien, från det att man först blev varse ögruppen år 57 fram till våra dagar. Å andra sidan är japansk invasion av Korea och drömmar om att invadera Kina ett stående inslag i samma historia, från slaget vid Baekgang (Korea) 663 till den regelrätta invasionen av Kina 1937.
Japans motiv är att man saknar de råvaror som fastlandet erbjuder, och att man därför strävar efter att få kontroll över dessa. Man lider också av ett historiskt mindervärdeskomplex, i det att man har kopierat Kina i allt från kimono och skrift till arkitektur och religion, en ordning man skulle vilja ändra på.
Den enda nytta Kina skulle kunna ha av Japan är dess strategiska position, men dels ligger det inte i Kinas historiska beteende att invadera, utan snarare att kontrollera med handel och andra medel, och dels har Kina inga reella möjligheter att styra en så folkrik nation. Man är vis av de egna erfarenheterna med invaderande folkslag, som mongoler och manchuer, som båda snabbt blev sinicerade.
Av dessa skäl ska man inte förvånas över att Japan åter rustar, efter att ha hållits på mattan med en pacifistisk konstitution sedan den amerikanska ockupationen efter andra världskriget. Ambitionen är knappast ny, men har nu resulterat i dubblerade försvarsanslag.
Märkligare är emellertid motiveringen, att Kina skulle utgöra ett «hot», vilket givet historien är en fullständigt barock tes. Kina har aldrig angripit Japan, och kommer heller aldrig att göra det – såvida inte Japan lägger sig i kinesiska angelägenheter.
Nyckeln är således Taiwan, en forna japansk koloni, som man erövrade 1895 och alltjämt betraktar som «sin» ö i någon mening. Man vill således ha fria händer att lägga sig i denna kinesiska konflikt, och därmed skulle man implicera sig själv i stridigheter snarare än vara föremål för externt angrepp.
Ett annat motiv är Nordkorea, men inte heller den nationen skulle få för sig att angripa Japan utan att själv bli attackerad. Hela situationen med delningen av Korea är för övrigt ytterst Japans fel, då man förstås invaderade och ockuperade Korea i början av föregående sekel, innan man tog sig an Kina. Och fortsättningen beror på kalla kriget och amerikanskt engagemang i regionen.
Japan är en ultrafantastisk nation, men enbart i bemärkelsen som pacificerat modernt industriland med teknik och kawaii på programmet, inte som en militaristisk och expansiv makt av forna snitt. Lägg ned samuraifasonerna och ge istället världen mer Aoi Sora.
För att stå ut i mängden av talangfulla och läckra koreanska babes i K-pop-branschen krävs naturligtvis något alldeles extra, och 강슬기 har just det. Dels i form av en välutvecklad ådra för soul i sången och ett artistskap som har kostat många år och oerhört hårt arbete att åstadkomma.
Men dels även en personlighet som står ut, en form av charm som är svårslagen, och en nyans av genuinitet som är sällsynt i industrin. Detta är det närmaste man kommer den ideala kvinnan, partnern och mamman, och hon är därför också en eftertraktad förebild i olika sammanhang, inte minst kommersiella.
28 Reasons, solodebut 2022. Lägg märke till sången i de senare partierna.
I bagaget finns en formell konstutbildning och sedan 2007 en grundläggande praktik i agenturen SM:s stall, men Seulgi är mest känd som en av medlemmarna i ❤️ Red Velvet (레드벨벳) sedan 2014, för övrigt en av de avgjort bästa formeringarna i K-popen, inte minst tack vare Seulgis bidrag.
Birthday, Red Velvet (레드벨벳). Seulgi är nummer två från höger.
Men Seulgi – uttalet ligger närmare «surgi» – har även gjort en rad utflykter solo och tillsammans med enskilda bandmedlemmar, likväl som med andra kolleger i branschen, och det är på den vägen hon har etablerat sig själv som en tämligen unik företeelse, i likhet med Sunmi.
Stamp on it, GOT the beat (갓더비트), en supergrupp med bland andra Seulgi från Red Velvet.
Vinterresa till Sapporo – absolut charm kommer i dagen…Även Seulgi har förstås sina mörkare sidor, men den primära bilden är så ljus den kan bli.
Dataströmmar om en terabit per sekund är i normala fall att anse som en storskalig överbelastningsattack, men det kan också röra sig om att Blackpink släpper en video på tuben… Exakt hur Google löser saken är oklart, men det lär röra sig om distribuerade lastbalanserade system med flera lager av cache.
Uttryckt i siffror rör det sig om närmare 1 400 fullständiga visningar per sekund, eller fem miljoner per timma, eller närmare hundra miljoner per dygn, vilket småningom klingar av exponentiellt och slutligen landar någonstans över miljarden, en inte helt oäven siffra.
Det är bara Blackpink (och BTS) som kan alstra aktivitet i den ordningen, och så har det varit i flera år. Det är ett uttryck för K-popens storlek, och siffrorna indikerar att kulturen är vida spridd utanför Sydkoreas gränser, eftersom landet bara har femtio miljoner invånare.
Men såvitt man kan förstå har K-popen ännu inte slagit i bredare lager i Sverige, inte heller i större delen av Europa. Störst framgång har man självfallet rönt i Asien, men även Nord- och Sydamerika är stora marknader, framförallt USA, Mexiko, Chile och Brasilien.
För egen del har jag allt mer kommit att uppskatta kulturformen, även om just Blackpink kanske inte hör till favoriterna (med undantag för Lalisa). K-popen samlar på något underligt vis flera decennier av popmusik i ny och helt självständig förpackning, och det är en form man lär sig uppskatta genom exponering (är det inte så med allt?).
Det är kanske där det brister, eftersom statsradion som bekant hellre spelar radikal gangstermusik och kommersiella kanaler i övrigt mest lirar engelskspråkigt. Man går inte utanför de redan invanda ramarna, varför bredare lager inte exponeras för formen och därmed inte utvecklar igenkänningsmekanismer.
Innan talman Nancy Pelosi gav sig iväg på resa till Taiwan för att sätta guldkant på sin politiska karriär verkade hon för att driva igenom en ny lag i USA, med syfte att återupprätta landets förmåga i fråga om halvledarteknik och vetenskap i allmänhet, och i synnerhet att kontra Kinas ledning på allt fler områden.
Det är väl för all del vart och ett lands självklara rätt att verka för den egna nationens bästa, men lagen i fråga – CHIPS and Science Act – är mer av merkantilistiskt slag än i den fria marknadstradition man brukar berömma sig för att tillhöra. Till yttermera visso är det fråga om samma slags statssubventioner man anklagar Kina för att bruka, och det är tydligt att den federala staten tar ett allt större ansvar för att leda den vidare utvecklingen, på samma sätt som tidigare i historien gällande allt från dammar till rymdprogram och internet.
Alltså inget principiellt fel i detta, och det är exakt vad USA behöver göra för att inte stagnera. Ett par stora problem finns emellertid, varav ett är att lagens syfte inte bara är att stärka den egna förmågan, utan även att sinka Kinas med fortsatta embargon och exportförbud av olika slag. Det är inte vad man brukar kalla konkurrens, utan något helt annat.
Det andra problemet är att subventionerna på $280 000 000 000 bland annat avser att locka till sig investeringar i halvledarteknik från Asien, som är världsledande i gebitet. USA står för blott en tiondel av produktionen, och man har inte bättre förmåga än exempelvis Kina i fråga om att tillverka avancerade chips – för närvarande i en 7 nm-process.
Ledande på området är framförallt aktörer i Taiwan och Sydkorea, till vilka subventionerna är riktade som lockbete. Washingtons plan är att förmå TSMC och Samsung att bygga fabriker i USA, men det skulle då samtidigt innebära att man urholkar sin egen nationella guldgruva. Det är en sak om obetydliga företag som Spotify säljer ut sig och cashar in, en helt annan om TSMC gör det, då bolaget i fråga står för 40 % av Taiwans export.
TSMC har redan byggt en fabrik i Arizona, men det är med något äldre teknik, och man lär inte gå på finten att låta dränera kompetens och kunskap till USA för futtiga allmosor (inalles femtio miljarder dollar), pengar som man enkelt tjänar in ändå genom att fortsätta vara världsledande.
Ytterligare ett problem är att det kostar fyra tilll fem gånger mer att låta uppföra en fabrik i USA än i Asien, och att de operativa kostnaderna, framförallt i form av löner, är tre gånger större än i Asien. Sådana fabriker kan alltså aldrig bli konkurrenskraftiga, och det är därför i längden bortkastade pengar. Det fanns givna anledningar till att USA en gång utlokaliserade halvledarindustrin till Asien, och de orsakerna inte bara kvarstår utan har utökats i tillämplighet.
Exempelvis Samsung har hälften av sina fabriker i Kina, och det är i princip omöjligt att omlokalisera till USA, eller för den delen Europa – även EU umgås med hallucinogena tankar om att bedriva chipstillverkning. Kina kan inte bara erbjuda lägre kostnader, utan även en synnerligen stabil miljö givet enpartistatens dominans, samtidigt som Kina är och förblir det logistiska navet i den elektroniska industrin.
Det amerikanska initiativet är alltså inte bara riktat mot ärkefienden Kina, utan mot hela Asien. Därför är det underligt att Pelosi överhuvudtaget välkomnades till Taiwan, då hennes agerande i längden är riktat mot den upproriska provinsens huvudsakliga levebröd. USA vill knipa Taiwans tekniska försprång innan man slänger ön till draken på fastlandet, och detta vet man förstås i Taibei.
Tiden är också knapp, eftersom Kina snabbt tar in Sydkoreas och Taiwans försprång, bland annat genom värvningar från just TSMC och Samsung. USA kan i längden inte hindra Kina från att komma ikapp och gå förbi, och man har kanske högst tio år på sig att roffa åt sig en marginell ledning, om man till äventyrs skulle lyckas övertala Sydkorea och Taiwan att sälja ut sig. Inflation och recession hjälper inte heller saken.
