Allt från Korea är inte K-pop, och andra genrer förekommer i periferin. Exempelvis representeras soul och R&B av 헤이즈 eller oftare Heize, vars silkeslena röst är ägnad att förföra i en mer tillbakadragen form av musik. Det rör sig inte tillnärmelsevis om samma slags miljardhövdade beundrarskara som storheter som Blackpink åtnjuter, men Heize är ändå relativt populär.
Saken är ägnad bevisa att det koreanska musikundret är på riktigt allvar, och att det är därstädes den mest intelligenta nutidspopen åstadkoms, naturligtvis i konkurrens med USA och Japan. Europa ryms tyvärr inte i marginalen, och så inte heller Kina, vars artister hellre drar till Korea för karriär.
Karriären är visserligen inte så lång, men inte heller kort, och man kunde önska att denna talang gjorde ett större avtryck. Hon skulle behöva större understöd i form av vassa låtskrivare från K-popbranschen, och naturligtvis andra resurser som ett bolag kan bidra med.
Men det är samtidigt helt självklart att hon kommer att nå bredare lager i den nära framtiden, i alla fall om man studerar hennes utveckling under de senaste åren, med en vidare repertoir och en allt större professionalitet. Här finns en undertryckt kapacitet.
Hjärtat gäller för övrigt inte bara musiken, utan framförallt personen. Det är en förförisk och magisk gestalt, ett fulländat paket, och förmodligen en särdeles spännande flicka, vars bekantskap jag naturligtvis aldrig får göra. Men det är också en vanlig egenskap för stora artister, en lockelse som bidrar till populariteten, en komponent man inte ska underskatta.
Modeorden för dagen är «derisking» och «decoupling», det vill säga att minska risken eller kanske till och med knoppa av någon del i logistikkedjan, synnerligen avseende mer känsliga produkter, och enkannerligen med hänvisning till Kina. Men å andra sidan minskar man nog inte risken genom att lägga alla ägg i den amerikanska korgen, ty det krävs bara ett val för att det allt mer labila landet åter ska ta en ny riktning.
En annan strategi är att göra sig mer oberoende genom ökad grad av självförsörjning, exempelvis avseende produktion av halvledarteknik eller brytning och raffinering av jordartsmetaller och andra mineraler. Europa skulle över tid kunna återbygga en kedja för mineralutvinning, men sådana projekt skulle dels vara oerhört kostsamma i jämförelse med den kinesiska produktionen, och dels rendera våldsamma problem kring miljöhantering i ett Europa som har utlokaliserat den mesta av smutsig industri.
För halvledartekniken är problemen än värre och av mer strukturell art, då Europa sedan länge förlorade den inhemska industrin till såväl USA som Japan och sedermera Korea, Taiwan och Kina. De högtflygande planerna på att åter ta hem den sortens produktion till Europa är inte nya, men går inte att förverkliga med den byråkratiska struktur som präglar unionen.
Europa är ekonomiskt jämbördigt med Nordamerika och Östasien, men är i politisk mening en konfederation bestående av ett stort antal småstater, som har svårt att enas i mångahanda frågor. Speciellt finns ingen gemensam industripolitik, och konkurrensen sker inte bara med omvärlden utan främst inom unionen – en form av kannibalism i sammanhanget.
I kontrast är de dominerande aktörerna USA och Kina stora och folkrika stater med helt andra möjligheter att bedriva storskalig industripolitik än det handikappade Bryssel, samtidigt som andra större spelare som Korea, Japan och Taiwan genom motsvarande aktiv industripolitik har kunnat bygga upp lukrativa industrier kring elektronik och IT.
EU och dess enskilda stater har inte muskler att åstadkomma något liknande, och har dessutom ett alldeles för tungt fokus på reglering, «värderingar» och att uppfostra kreti och pleti, snarare än att uppmuntra tillväxt, utveckling och forskning. Det är således ingen tillfällighet att elektronik- och IT-industri för en tynande tillvaro i Europa, ty det finns ingen jordmån för tillväxt – alla sådana initiativ stryps i sin linda genom Europeiska sovjetunionens röda tejp, samt även genom att USA och i allt större utsträckning även Kina lockar till sig talangerna med dollarbuntar.
Detta är en ordning som inte kommer att förändras i brådrasket, utan tvärtom kommer att bestå för lång tid framöver. Europa skulle behöva bli en federation – Europas förenta stater – med en kraftfull centralregering för att kunna matcha de nordamerikanska och östasiatiska industrierna, och därtill skulle man behöva ändra fokus från ett typiskt europeiskt och socialdemokratiskt synsätt till ett mer marknadsliberalt, med tonvikt på att premiera kompetens och tillväxt.
Mot den bakgrunden behöver Europa förhålla sig till verkligheten som den är, snarare än så man önskade att den vore. Den realiteten bestäms av att både USA och Kina kommer att vara dominerande aktörer inom en rad fält under det kommande århundradet, med allt större tonvikt på kinesisk dominans vad det lider. Man vill så gärna förtränga detta faktum, men det är så det är.
Därmed behöver EU och enskilda medlemsstater bli betydligt smartare i att navigera mellan dessa båda poler, exempelvis genom att spela ut dem mot varandra för att vinna fördelar istället för att högljutt rata den ene på grund av värderingsskillnader. Det är en form av hedging, att gardera sig mot att bli alltför beroende av endera parten, att hålla dörren öppen för olika utvecklingar, att bejaka flera alternativ istället för att låsa in sig i ett enskilt.
Hennes läppsynk i Blackpink är katastrofalt usel, och jag brukade tycka att 김지수 – eller helt enkelt Jisoo – är den svagaste länken i det mäktiga K-pop-bandet. Men det var innan hon nyligen lanserade sin egen solokarriär och visade upp en helt annan sida…
Självfallet är det jag som är efterbliven, och alla inbitna fans vet förstås bättre. Men det är ändå ganska typiskt att individuella drag undertrycks eller inte kommer fram i kollektiva miljöer som ett band, och därför är osynliga för de flesta.
Jisoo är helt enkelt vad jag brukar karakterisera som en stark kvinna, ett självständigt väsen som är relativt oberoende av omgivningen. Det framgår om inte annat i intervjuer och andra sammanhang med dialog av något slag. Hon är i själva verket äldst i bandet med sina, eh, lastgamla tjugoåtta år, och därför något av en stomme.
Nej, man får nog inte vara med om man inte tillför något, och Jisoo kan verkligen sjunga, om än inte på låtsas. Man får inte en kvarts miljard visningar i sin solodebut för att man är söt eller så, utan för att man behärskar en konstart.
Å andra sidan är Jisoo verkligen vacker, ett klassiskt tidlöst östasiatiskt ideal, om än typiskt koreansk i sina grunddrag. Det framgår om inte annat i mer osminkade sammanhang, där hon kommer till sin naturliga rätt.
Kina har angripit Japan exakt noll gånger genom hela historien, från det att man först blev varse ögruppen år 57 fram till våra dagar. Å andra sidan är japansk invasion av Korea och drömmar om att invadera Kina ett stående inslag i samma historia, från slaget vid Baekgang (Korea) 663 till den regelrätta invasionen av Kina 1937.
Japans motiv är att man saknar de råvaror som fastlandet erbjuder, och att man därför strävar efter att få kontroll över dessa. Man lider också av ett historiskt mindervärdeskomplex, i det att man har kopierat Kina i allt från kimono och skrift till arkitektur och religion, en ordning man skulle vilja ändra på.
Den enda nytta Kina skulle kunna ha av Japan är dess strategiska position, men dels ligger det inte i Kinas historiska beteende att invadera, utan snarare att kontrollera med handel och andra medel, och dels har Kina inga reella möjligheter att styra en så folkrik nation. Man är vis av de egna erfarenheterna med invaderande folkslag, som mongoler och manchuer, som båda snabbt blev sinicerade.
Av dessa skäl ska man inte förvånas över att Japan åter rustar, efter att ha hållits på mattan med en pacifistisk konstitution sedan den amerikanska ockupationen efter andra världskriget. Ambitionen är knappast ny, men har nu resulterat i dubblerade försvarsanslag.
Märkligare är emellertid motiveringen, att Kina skulle utgöra ett «hot», vilket givet historien är en fullständigt barock tes. Kina har aldrig angripit Japan, och kommer heller aldrig att göra det – såvida inte Japan lägger sig i kinesiska angelägenheter.
Nyckeln är således Taiwan, en forna japansk koloni, som man erövrade 1895 och alltjämt betraktar som «sin» ö i någon mening. Man vill således ha fria händer att lägga sig i denna kinesiska konflikt, och därmed skulle man implicera sig själv i stridigheter snarare än vara föremål för externt angrepp.
Ett annat motiv är Nordkorea, men inte heller den nationen skulle få för sig att angripa Japan utan att själv bli attackerad. Hela situationen med delningen av Korea är för övrigt ytterst Japans fel, då man förstås invaderade och ockuperade Korea i början av föregående sekel, innan man tog sig an Kina. Och fortsättningen beror på kalla kriget och amerikanskt engagemang i regionen.
Japan är en ultrafantastisk nation, men enbart i bemärkelsen som pacificerat modernt industriland med teknik och kawaii på programmet, inte som en militaristisk och expansiv makt av forna snitt. Lägg ned samuraifasonerna och ge istället världen mer Aoi Sora.
För att stå ut i mängden av talangfulla och läckra koreanska babes i K-pop-branschen krävs naturligtvis något alldeles extra, och 강슬기 har just det. Dels i form av en välutvecklad ådra för soul i sången och ett artistskap som har kostat många år och oerhört hårt arbete att åstadkomma.
Men dels även en personlighet som står ut, en form av charm som är svårslagen, och en nyans av genuinitet som är sällsynt i industrin. Detta är det närmaste man kommer den ideala kvinnan, partnern och mamman, och hon är därför också en eftertraktad förebild i olika sammanhang, inte minst kommersiella.
28 Reasons, solodebut 2022. Lägg märke till sången i de senare partierna.
I bagaget finns en formell konstutbildning och sedan 2007 en grundläggande praktik i agenturen SM:s stall, men Seulgi är mest känd som en av medlemmarna i ❤️ Red Velvet (레드벨벳) sedan 2014, för övrigt en av de avgjort bästa formeringarna i K-popen, inte minst tack vare Seulgis bidrag.
Birthday, Red Velvet (레드벨벳). Seulgi är nummer två från höger.
Men Seulgi – uttalet ligger närmare «surgi» – har även gjort en rad utflykter solo och tillsammans med enskilda bandmedlemmar, likväl som med andra kolleger i branschen, och det är på den vägen hon har etablerat sig själv som en tämligen unik företeelse, i likhet med Sunmi.
Stamp on it, GOT the beat (갓더비트), en supergrupp med bland andra Seulgi från Red Velvet.
Vinterresa till Sapporo – absolut charm kommer i dagen…Även Seulgi har förstås sina mörkare sidor, men den primära bilden är så ljus den kan bli.
