Gim Jeongeun och Vladimir Putin håller show för världen, i en ansträngning att enas mot imperialismen. Men i fonden är det tillgång och efterfrågan enligt marknadens osynliga hand som här gör sig gällande, det vill säga den kapitalistiska mekanism som tillgodoser ömsesidiga behov.
Rysslands tarv är härvidlag konventionell ammunition, av det slag som Pyeongyang har samlat på sig under sjuttio års vapenstillestånd i väntan på den slutliga drabbningen. Nordkorea drunknar helt enkelt i ammunition och vapen, även om risskålen är halvtom.
Det är inte att undra på att Rysslands lager av ammunition sinar, givet att Väst har försett det svarta hålet i Ukraïna med en störtskur av vapen och ammunition, så till den grad att även västmakternas lager är oroväckande tomma. Detta är emellertid mumma för det militärindustriella komplexet, som får fyllda orderböcker.
Gims regim är å andra sidan i behov av mer modern teknik för sina missil- och rymdprogram, utöver spannmål i mängder. Det är nog ingen överdrift hävda att Nordkoreas brister är så mycket större, och att man därför har förutsättning att göra en mycket god affär med Moskva.
Därtill är Kreml nödd och tvungen, eftersom man inte kan erhålla vapen och ammunition från annat än ett fåtal utfrysta stater, som Nordkorea och Iran, där den sistnämnda makten främst har försett Ryssland med drönare.
Även Kina har exporterat komponenter i den utsträckning som är möjlig utan att bryta mot de olagliga västsanktionerna, varvid mindre nogräknade aktörer har varit verksamma. Samtidigt har västmateriel läckt in i en ymnig ström längs den porösa gränsen mot Ryssland, varför ingen egentlig brist har kunnat skönjas i landet.
Men skulle inte även Kina kunna skicka ammunition under nordkoreansk täckmantel, nu när Gim har gett sig in i leken? Den väldiga kinesiska produktionen skulle snabbt kunna ta fram ymniga mängder ammunition, som sedan skulle kunna distribueras på ett finmaskigt och förtäckt sätt för att undgå satellitövervakning och andra kontrollmekanismer, med Gim Jeongeun som målvakt.
Det är en riskabel operation, som kan väcka den västliga vreden om det uppdagas, och därmed eskalera sanktionsrallyt yttermera. Men med Kina blir det då fråga om sanktionspingpong, eftersom man inte stillatigande kommer att ta stryk, och därmed lär världsekonomin dyka ordentligt.
Zhongnanhai avstår nog just nu från att ge sig in i leken, men det är ett kort man kan spela om den geopolitiska situationen förvärras. Beijing har behov av viss kontroll över situationen, inte minst i den egna regionen, där Nordkorea är en blindgångare som kan explodera när som helst. Man måste även reglera Ryssland på lämpligt vis.
Samtidigt ser vi här hur konflikten får allt fler tentakler världen över, varvid risken för det totala kriget ökar ytterligare. Uppladdningen fortskrider som estimerat, och det svåra tjugotalet fortsätter, om än i annorlunda skepnad. Någon risk för att man ska besinna sig finns emellertid inte, och tiden vi lever i är därför synnerligen intressant.
Det hände sig en gång att jag såg filmen Winter’s Bone (2010), och så att säga «upptäckte» Jennifer Lawrence, det vill säga att prestationen gjorde ett habilt och permanent intryck. Inte bara på mig, utan på de flesta åskådare, och det är ju så stjärnor manifesteras.
Samma sak gäller många andra figurer, exempelvis 김민희 (eller «Kim Min-hee» med nordkoreansk stavning), vars minimala uttryck avslöjar en särskilt sällsynt förmåga att gestalta känsloyttringar med miner, ögonspel och andra attribut.
Moby Dick (모비딕) (2011)
Bakgrunden är som vanligt ganska brokig, och vägen till toppen har ingalunda varit spikrak, utan kantad av hårt arbete, misslyckanden och stegvisa framgångar. Very Ordinary Couple (연애의 온도, Yeon-ae-ui ondo) (2013) är en sådan milstolpe, och ger ett smakprov på Gims talang för relationsdramer och förmåga att ta ut svängarna.
Very Ordinary Couple (연애의 온도) (2013)
I No Tears for the Dead (우는 남자, Uneun namja) (2014) besätter hon istället den mer passiva rollen som måltavla för en professionell lönnmördare, i en typiskt koreansk miljö av besinningslöst våld, och ger därmed prov på en annan sida.
No Tears for the Dead (우는 남자) (2014)
För svenskar och västerlänningar i gemen är emellertid Handmaiden (아가씨, Agassi) (2016) det verk som sätter Gim på världskartan, och det med ganska ordentligt besked. Filmen betraktas allmänt som ett mästerverk, trots en tämligen erotisk och emellanåt pornografisk estetik som inte brukar tilltala västerlandets radikalfeministiska vänsterkotteri.
Handmaiden (아가씨) (2016)
Efter en sådan prestation kunde man tycka att rollerna skulle trilla in från alla håll och kanter, men ingen blir profet i sitt eget land. Särskilt inte om man har en relation med en tjugotvå är äldre gift man med barn, nämligen regissören 홍상수. Det traditionella koreanska samhället rynkar gärna på näsan åt sådana ickekonforma förhållanden, och straffar därför avfällingen.
La caméra de Claire (2017)
I Väst kunde man inte bry sig mindre, och därför har priserna och den goda kritiken fortsatt trilla in, även om Gim Minhui därefter uteslutande har arbetat tillsammans med Hong, som kan förstås som en koreansk motsvarighet till Ingmar Bergman och liknande regissörer med existens, relationer och realism som teman.
On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자) (2017)
Gims senare karriär består således i mer stillsamma, smala och seriösa verk, som inte alltid är lika publikfriande, men mumma för cineasten och finsmakaren, som La caméra de Claire (2017), The Day After (그 후, Geu-hu) (2017) och On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자, Bamui haebyeoneseo honja) (2017), där den sistnämnda resulterade i en silverbjörn för Gim vid Berlins filmfestival.
The Day After (그 후) (2017)
Gim Minhui kan för all del fortsätta det täta samarbetet med Hong, varvid paret blir en koreansk motsvarighet till 贾樟柯 med fru ❤️ 赵涛, det vill säga ett radarpar vars summa är större än de enskilda delarna och vars verk bildar en särskild genre.
The Woman Who Ran (도망친 여자) (2020)
Men den här kvinnan är ämnad åt något större, och det är på tiden att hon får pröva vingarna i mer prövande roller framöver. Korea slänger bort sin nationalklenod över skvaller och moral istället för att ytterligare vässa sin produktion.
Mjuk makt är förmågan att få andra nationer att omfatta vissa värden, utöva en viss kulturform eller på annat sätt sympatisera med en nation eller kultur, naturligtvis på helt frivillig basis. Motsatsen är hård makt, som kan yttra sig i allt från militär förmåga till ekonomiskt tvång som sanktioner med mera.
Värdena behöver i sig inte vara goda, vilket kan illustreras med att den amerikanska livsstilen omfattande smaklös McDiabetes och Cancer-Cola har haft stor framgång i världen, även om allt fler nu betecknar den matkulturen som helt förkastlig. Å andra sidan har de asiatiska och medelhavsköken en mer robust ställning i den kulinariska världen.
Man ska inte heller förväxla regional framgång med global. Vi i västvärlden befinner oss i en bubbla av kultur från anglosfären, främst USA, medan andra delar av världen har andra preferenser. Således ska man inte bli förvånad av att kinesiska filmer toppar den kinesiska biostatistiken (nio av tio), sydkoreanska den sydkoreanska (sju av tio) eller japanska den japanska (sex av tio).
På samma sätt förhåller det sig med musik. Taylor Swift kanske är vad som betecknar det mest fashionabla i Väst för närvarande, medan man har helt andra preferenser i Kina, Japan och Sydkorea. K-popen i det senare landet åtnjuter för övrigt en omfattande global popularitet, framförallt i Asien, USA och Sydamerika.
Hård makt kan nyttjas för att motarbeta mjuk makt. Vi finner det inte särskilt anmärkningsvärt att amerikanska filmer förmedlar en proamerikansk hållning, men tycker av någon anledning att det är förkastligt när kinesisk kultur gör sammalunda. Att man på sådana grunder stänger konfuciusinstitut är sålunda i syfte att motverka kinesisk mjuk makt, och samma motiv föreligger när man angriper Tiktok och andra kinesiska företeelser med påhittade anklagelser.
Det är förstås inte bara Väst som agerar så, utan även Kina och andra makter i regionen. En evig träta mellan länderna därstädes har resulterat i tillfälliga förbud mot K-pop i kinesisk television, kulturkrig angående dräkters och maträtters ursprung med mera. Kina har vidare en importkvota för utländsk film.
Mjuk makt kan vara lika effektivt i att kullkasta en nation som militär erövring. Det är en viss förenkling, men man kan hävda att västerländsk rockmusik och amerikanska jeans bidrog till att få Sovjetunionen på fall, i det att man övertygade det sovjetiska folket om att det fanns en bättre tillvaro på andra sidan muren. Härav följer ambitionen att emellanåt vilja förhindra att främmande kulturformer får fäste.
Den äldsta formen av kulturimperialism är religiös mission, som ofta har gått hand i hand med hård makt. Kristendomen fick Rom och dess kultur på fall, men har aldrig fått riktigt fäste i Kina, Japan eller den övriga buddistiska världen, delvis för att man aktivt har motarbetat västerländsk mission, men även för att åskådningen inte är lika attraktiv som inhemska motsvarigheter.
Den moderna världen präglas av motsvarande mission för sekulära värden, filosofiska idéer och annat tankegods, idéströmningar som förmedlas via böcker, film och annan kultur, men numera framförallt i sociala medier. Här har Kina sedan dag ett haft en strategi för att förhindra att bli översköljd av amerikanska värden genom att kontrollera nätet på olika vis.
Syftet är alltså inte främst att lägga sordin på debatten eller förhindra kineserna från att uttrycka sig (det är betydligt friare än vad som ofta hävdas), utan att premiera inhemska lösningar för sociala medier och annan informationsteknik. Härav har en teknisk bifurkation skett genom framväxten av Baidu (百度, Google), Weibo (微博, Twitter/Facebook), Youku (优酷, Youtube), Baike (百科, Wikipedia) med flera slags tjänster och företag anpassade för kinesisk och i viss utsträckning asiatisk kultur i stort.
Det är inte så som det ofta framställs att Kina förbjuder västerländska motsvarigheter, utan man ställer enbart det tämligen självklara kravet att tjänsterna måste följa kinesisk lagstiftning. Google försökte, men valde småningom att självmant dra sig ur, eftersom man inte var villig att anpassa sig efter lokala regler – man ville sprida den egna västerländska filosofin, man ville utöva västerländsk mjuk makt.
Nå, man kan naturligtvis definiera mjuk makt på en lång rad sätt, och en sådan (Brand) tar fasta på en rad parametrar kring hur landet och dess kultur, varumärken, utbildning med mera uppfattas av andra världen över. Det visar sig då att anglosfären med USA och Storbritannien intar tätpositionerna, följda av Tyskland, Japan och Kina, där de två senare byter plats från föregående år.
I globalt hänseende är Kina alltså en mjuk stormakt, även om det inte uppfattas så i den region som definierar Västvärlden, den sjundedel av världen som i all hybris förstår sig själv som «världen». Kina har genom både egen förskyllan och amerikansk aggression tappat betänkligt i anseende i Väst de senaste åren, men det är inte en global företeelse. På samma sätt har USA och Väst åkt genom golvet i Kina avseende rykte och anseende, och det är således en ömsesidig utveckling, del i en betydligt större maktkamp.
Även lilla Sverige ligger i täten (plats elva), och de nordiska länderna har gott renommé tack vare värden kring välfärd, hållbarhet och liknande. Det är ändå märkligt att vårt land placerar sig före Sydkorea (plats femton), som måste betecknas som en kulturell stormakt.
Man kunde tro att Ryssland skulle placera sig i bottenskiktet, men man återfinns på plats tretton, ned fyra snäpp från föregående år. Det återspeglar återigen det faktum att den högst regionala konflikten i Ukraïna inte uppfattas på samma sätt i övriga världen som i Väst, och att Ryssland för många andra är en högst värdefull och pålitlig aktör.
Ukraïna finns för övrigt på plats trettiosju, upp rejält från föregående års plats femtioett. I botten finner man istället Zimbabwe (121), Guatemala (120) och Uganda (119), vilket reflekterar att fattiga länder har svårt att göra kulturella avtryck, och omvänt att mjuk makt går hand i hand med välstånd och utveckling.
Världens tjugo främsta mjuka stormakter, enligt Brands index (2023). Det är Västvärlden och Östasien men även Ryssland och delar av Mellanöstern, vilket kan förvåna.
Inte bara filmen Barbie är föremål för Vietnams censur, utan även koreanska supergruppen Blackpink har nu hamnat i blickfånget för Hanois vrede. Detta efter att tjejkvartetten under sina konserter sägs ha renderat «kotungelinjen» på en karta, det vill säga Kinas tiopunktslinje i Sydkinesiska havet.
Gruppen har planerat sina första framträdanden någonsin i den kommunistiska regimen 29–30 juli, men frågan är om det nu blir av. Personer som har köpt biljett sägs ha avbokat efter att ha hört om kartorna, och slutligen blir det regeringen som fäller avgörandet.
Mest lidande blir i så fall förstås det vietnamesiska folket, och bojkottvapnet är alltså främst populasens snarare än regeringars eller företags. Det ändrar förstås inget i sak att utestänga sydkoreanska artister, och det är inte på den nivån man ska föra sin sak.
Kinas anspråk kan man givetvis bestrida, men det är nog en futil gärning att försöka censurera anspråken, eller att försöka bestraffa dem som nyttjar framställningar som visar Kinas anspråk. Det är en barnslig hållning.
Missionen har alltid legat Väst varmt om hjärtat, och man har förvisso även tillämpat «religious coercion» medelst korståg, kolonisering och bombliberalism i syfte att sprida den rätta och enda läran. Tidigare handlade det om korsets doktrin, men numera mest om den sekulära arvtagaren i form av demokrati och mänskliga rättigheter, förvisso begrepp som man betecknar som heliga.
Det kanske inte är omedelbart klart vad som förenar antikens romerska religion med ett visst styrelseskick eller en katalog av rättigheter, men de senare är begrepp som emanerar ur kristen filosofi om det goda och rätta, hur man bör handla mot nästan, det vill säga en moralisk lära om (absolut) rätt och fel.
Sådana läror finns det många av, till exempel den konfucianska i Östasien eller den hinduiska i Indien, men saken är alltså den att de europeiska lärorna utmärks av ett besynnerligt universalanspråk, tanken att just vår lära är giltig för alla människor, oavsett vad de själva tycker eller vilken kultur och tradition de är sprungna ur.
Den tanken är definitivt kristen, och går under benämningen monoteism, uppfattningen att det bara finns en gud och att övrigt stoff är irrläror som måste bekämpas. På samma sätt är uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är universella (katolska med ett kristet grekiskt ord – καθολικός) egenskaper en form av politisk monoteism.
Om man tidigare kristnade koloniserade undersåtar med svärdet och kanonen, tillämpar man numera «economic coercion» i form av sanktioner och andra verktyg för att bestraffa länder, organisationer och personer som inte rättar in sig i det demokratiska ledet – den US-ledda regelbaserade världsordningen – eller som anses bryta mot mänskliga rättigheter i någon tolkning – där Väst utmärks av att göra sig själv till polis, åklagare, domare och skarprättare.
«Världen» är vanligen synonym med en handfull «liberala demokratier», omfattande ⅛ av världsbefolkningen.
Betraktar man en karta över politiska regimer, framgår det med all tydlighet att demokratin har sitt starkaste fäste i Väst, med Europa och anglosfären som primär bas. Historiskt kan man här skönja hur särskilt protestantiska länder genomdrev den första vågen av demokratisering.
En andra våg följde efter andra världskriget, främst genom avkolonisering under vilken en mängd nya stater etablerades med demokrati som skakig grund. Därefter kom en tredje våg 1970–1992, varvid först den katolska världen med Spanien och Latinamerika demokratiserades, och därefter det ortodoxa östblocket efter Sovjetunionens kollaps.
Alla sådana vågor har följts av en motsvarande period av autokratisering, nämligen för att de nybildade demokratierna inte kan vidmakthållas utan rätt slags institutioner och traditioner. Demokrati kan inte inympas eller bombas fram, utan växer organiskt från ett autokratiskt stadium, under vilket erforderliga institutioner tar form – som en gång i Sverige.
Utöver Väst har demokratin etablerat sig i Östasien, nämligen i Japan, Sydkorea och Taiwan. Man kan här notera att Japan och Sydkorea koloniserades av USA, och att även Taiwan har varit under stort amerikanskt inflytande. Sydkorea och Taiwan blev demokratiska i slutet av 1980-talet, under den tredje vågen, som ett resultat av lång ekonomisk tillväxt och ovan nämnda kulturella påverkan.
Kina har ännu inte följt samma utveckling, vilket har gjort en del besvikna över att kineserna har förblivit kineser snarare än att «bli som vi». Men å ena sidan har man inte varit under samma västliga inflytande som tigerekonomierna i grannskapet, och å den andra är den kinesiska draken så mycket större och komplexare. Demokrati i någon form kommer tids nog även till Kina, nämligen då landet når en viss mognad och mättnad, och då folket markerar vilja till politisk förändring – det är en sak för kineserna, inte för oss.
Det man observerar i nutiden är emellertid hur demokratierna minskar i numerär, och att vi erfar en ny våg av autokratisering. Demokratierna blir även labilare, vilket ger sådana effekter som USA:s drakoniska övervakningsregim under «kriget mot terrorn» eller Trumps märkliga regim 2016–2020.
Sedan 2009 har antalet «liberala demokratier» minskat från 44 till 32, enligt en skattning. «Liberala demokratier» är de finaste av länder i världen, de puraste och godste representanterna för människosläktet, och det är noterbart att skaran har utsett sig själv till den äran, med rätt att döma andra för avfällighet.
Här har «Polen och Ungern» blivit ett begrepp för att likna någon vid den demokratiska familjens svarta får, även om de båda länderna är avsevärt mer demokratiska och fria än vad Sverige var 1990. Man tenderar att flytta målstolpen och göra demokratibegreppet glidande för att kunna bibevara den exklusiva klubben av världsförbättrare, med ideliga nya kriterier kring sådant som Q-frågor eller migration.
Paradoxen här är att man successivt monterar ned den «liberala demokratin» genom att i allt större utsträckning angripa det fria ordet, demokratins primära verktyg, nämligen för att skydda andras förmenta rättigheter av att inte bli kränkta. Rättighetsliberalismen (socialliberalism, eller egentligen socialdemokrati) trumfar frihetsliberalismen, varvid folket undertrycks för att rätta in sig i ledet och godta de från ovan beslutade förändringarna.
Men där har vi kanske en delförklaring till att demokratin är på dekis, för att den i verkligheten inte erbjuder så mycket mer frihet än andra system, annat än rätten att vart fjärde år uttrycka sitt missnöje vid valurnorna. Man noterar samtidigt att demokratin inte levererar, för att den är så komplex och trögrörlig, med alldeles för många aktörer på alldeles för många nivåer, hela vägen ned till Bryssel.
Demokrati är nämligen ett statsskick för en enskild nation, men när nationen i fråga i stora delar styrs av en överdemokratisk institution minskar uppenbarligen graden av folkstyre. På samma sätt inställer sig frågan vad folkstyre egentligen har för denotation när det folk som etablerade demokratin har att samsas med (och i många fall underkasta sig) andra folk, som har kommit från världens alla hörn under kort tid, utan att för den skull dela våra värderingar.
Sådant leder till friktion och minskad tillit, varvid demokratins fundament gröps ur. Statsmaktens svar är besynnerligt nog att bli allt mer auktoritär mot den skara som protesterar och uttrycker missnöje, under pejorativa etiketter av olika slag, varvid missnöjet förstås ökar än mer och leder till politisk omvälvning – härav sådant som SD, AfD, FdI med flera partier i Europa.
Demokratin avvecklar alltså sig själv mer än att auktoritära stater skulle vara något slags lockbete eller föredöme, samtidigt som auktoritära stater i det globala syd flockas kring Kina av strikt ekonomiska skäl. Även en «swing state» som Indien hedgar med en multipolär approach gentemot USA och Väst, Kina samt Ryssland, samtidigt som demokratin i det korrupta landet är på nedgång.
Här har vi förstås anledningen till att trons försvarare i den prästerliga klassen av politiker och ledarskribenter är så skärrade numera, plötsligt så paranoida inför allt som har med Kina att göra, även om landet inte har något ansvar för Västs förfall. Det är självförvållat, och vi är därtill stadda i en utveckling i en ond cirkel utan förmåga att bryta förloppet.
Demokratin tappar mark när woke, polarisering och andra fenomen etableras.
