Dataströmmar om en terabit per sekund är i normala fall att anse som en storskalig överbelastningsattack, men det kan också röra sig om att Blackpink släpper en video på tuben… Exakt hur Google löser saken är oklart, men det lär röra sig om distribuerade lastbalanserade system med flera lager av cache.
Uttryckt i siffror rör det sig om närmare 1 400 fullständiga visningar per sekund, eller fem miljoner per timma, eller närmare hundra miljoner per dygn, vilket småningom klingar av exponentiellt och slutligen landar någonstans över miljarden, en inte helt oäven siffra.
Det är bara Blackpink (och BTS) som kan alstra aktivitet i den ordningen, och så har det varit i flera år. Det är ett uttryck för K-popens storlek, och siffrorna indikerar att kulturen är vida spridd utanför Sydkoreas gränser, eftersom landet bara har femtio miljoner invånare.
Men såvitt man kan förstå har K-popen ännu inte slagit i bredare lager i Sverige, inte heller i större delen av Europa. Störst framgång har man självfallet rönt i Asien, men även Nord- och Sydamerika är stora marknader, framförallt USA, Mexiko, Chile och Brasilien.
För egen del har jag allt mer kommit att uppskatta kulturformen, även om just Blackpink kanske inte hör till favoriterna (med undantag för Lalisa). K-popen samlar på något underligt vis flera decennier av popmusik i ny och helt självständig förpackning, och det är en form man lär sig uppskatta genom exponering (är det inte så med allt?).
Det är kanske där det brister, eftersom statsradion som bekant hellre spelar radikal gangstermusik och kommersiella kanaler i övrigt mest lirar engelskspråkigt. Man går inte utanför de redan invanda ramarna, varför bredare lager inte exponeras för formen och därmed inte utvecklar igenkänningsmekanismer.
Innan talman Nancy Pelosi gav sig iväg på resa till Taiwan för att sätta guldkant på sin politiska karriär verkade hon för att driva igenom en ny lag i USA, med syfte att återupprätta landets förmåga i fråga om halvledarteknik och vetenskap i allmänhet, och i synnerhet att kontra Kinas ledning på allt fler områden.
Det är väl för all del vart och ett lands självklara rätt att verka för den egna nationens bästa, men lagen i fråga – CHIPS and Science Act – är mer av merkantilistiskt slag än i den fria marknadstradition man brukar berömma sig för att tillhöra. Till yttermera visso är det fråga om samma slags statssubventioner man anklagar Kina för att bruka, och det är tydligt att den federala staten tar ett allt större ansvar för att leda den vidare utvecklingen, på samma sätt som tidigare i historien gällande allt från dammar till rymdprogram och internet.
Alltså inget principiellt fel i detta, och det är exakt vad USA behöver göra för att inte stagnera. Ett par stora problem finns emellertid, varav ett är att lagens syfte inte bara är att stärka den egna förmågan, utan även att sinka Kinas med fortsatta embargon och exportförbud av olika slag. Det är inte vad man brukar kalla konkurrens, utan något helt annat.
Det andra problemet är att subventionerna på $280 000 000 000 bland annat avser att locka till sig investeringar i halvledarteknik från Asien, som är världsledande i gebitet. USA står för blott en tiondel av produktionen, och man har inte bättre förmåga än exempelvis Kina i fråga om att tillverka avancerade chips – för närvarande i en 7 nm-process.
Ledande på området är framförallt aktörer i Taiwan och Sydkorea, till vilka subventionerna är riktade som lockbete. Washingtons plan är att förmå TSMC och Samsung att bygga fabriker i USA, men det skulle då samtidigt innebära att man urholkar sin egen nationella guldgruva. Det är en sak om obetydliga företag som Spotify säljer ut sig och cashar in, en helt annan om TSMC gör det, då bolaget i fråga står för 40 % av Taiwans export.
TSMC har redan byggt en fabrik i Arizona, men det är med något äldre teknik, och man lär inte gå på finten att låta dränera kompetens och kunskap till USA för futtiga allmosor (inalles femtio miljarder dollar), pengar som man enkelt tjänar in ändå genom att fortsätta vara världsledande.
Ytterligare ett problem är att det kostar fyra tilll fem gånger mer att låta uppföra en fabrik i USA än i Asien, och att de operativa kostnaderna, framförallt i form av löner, är tre gånger större än i Asien. Sådana fabriker kan alltså aldrig bli konkurrenskraftiga, och det är därför i längden bortkastade pengar. Det fanns givna anledningar till att USA en gång utlokaliserade halvledarindustrin till Asien, och de orsakerna inte bara kvarstår utan har utökats i tillämplighet.
Exempelvis Samsung har hälften av sina fabriker i Kina, och det är i princip omöjligt att omlokalisera till USA, eller för den delen Europa – även EU umgås med hallucinogena tankar om att bedriva chipstillverkning. Kina kan inte bara erbjuda lägre kostnader, utan även en synnerligen stabil miljö givet enpartistatens dominans, samtidigt som Kina är och förblir det logistiska navet i den elektroniska industrin.
Det amerikanska initiativet är alltså inte bara riktat mot ärkefienden Kina, utan mot hela Asien. Därför är det underligt att Pelosi överhuvudtaget välkomnades till Taiwan, då hennes agerande i längden är riktat mot den upproriska provinsens huvudsakliga levebröd. USA vill knipa Taiwans tekniska försprång innan man slänger ön till draken på fastlandet, och detta vet man förstås i Taibei.
Tiden är också knapp, eftersom Kina snabbt tar in Sydkoreas och Taiwans försprång, bland annat genom värvningar från just TSMC och Samsung. USA kan i längden inte hindra Kina från att komma ikapp och gå förbi, och man har kanske högst tio år på sig att roffa åt sig en marginell ledning, om man till äventyrs skulle lyckas övertala Sydkorea och Taiwan att sälja ut sig. Inflation och recession hjälper inte heller saken.
Sunmi-popens enda utövare och mest lysande stjärna är Sunmi (선미, Seonmi), trots att hon inte har släppt ett enda ordinarie album. Tidigare medlem i Wonder Girls gick hon sina egna vägar 2017, och på den vägen har Sunmi-popen utkristalliserats och gått från klarhet till klarhet.
Att det är en helt egen stil blir man ganska snart varse, och det kan kanske bäst beskrivas som en salig blandning mellan ordinarie K-pop, eurodisco och kanske även en gnutta soul. Hon drar sig inte för att nyttja alla knep i boken, vilket om inte annat kommer till uttryck i hennes videor, som är säregna och emellanåt tangerande knäppheten.
Koreanska är i sig ett mjukt språk, men Sunmi har en förmåga att mjuka upp det än mer. Tiden som bandmedlem har gett henne den erfarenhet som krävs för att komma till maximalt uttryck i en solokarriär, och även om hon kanske inte är allra bäst i sång, dans eller annat, är hon fullständigt komplett, ett proffs ut i fingerspetsarna.
K-pop är på många sätt brutal, med mördande konkurrens. Den spinner även på sexualitet på ett helt annat sätt än västerländsk pop, och det överutnyttjas emellanåt av Sunmi. Icke desto mindre kan man inte undgå att förtrollas av hennes charm, karisma och sex appeal – det blir inte bättre än så här.
Till dags dato har hon släppt tre EP-album, och hur det blir med den fortsatta solokarriären står skrivet i stjärnorna. Hon ska i vart fall turnera under titeln Good girl gone mad under året, och jag kan nog lova att vi framgent kommer att få höra mer av denna genialiska popartist.
Folkmördarstaten Kanadas premiärminister Justin Trudeleau kallar Kinas agerande «oansvarigt och provokativt», efter att kinesiskt flyg närmat sig och motat bort ett kanadiskt plan. Av retoriken kunde man tro att det skulle ha rört sig om en incident i Alaskagolfen, men saken gäller i själva verket ett kanadiskt spionplan utanför Kinas kust, sju tusen kilometer från Vancouver.
Kanadickerna hävdar att det rör sig om övervakning av Nordkorea i FN:s regi för att säkerställa att sanktionerna efterlevs, men Förenta nationerna har inte gett Kanada ett sådant uppdrag, och inte heller finns i världssamfundets organisation något beslut om att tillåta spionflygplan att patrullera i närheten av andra länder.
Kanada har självmant tagit på sig ett sådant uppdrag i tron att man är en världsmakt och världens samvete (som Sverige, fast i kubik), med något slags rätt att agera polis, åklagare och domare i allehanda internationella spörsmål, medan man i verkligheten är en tredje rangens nation, om än med en stor landyta och mycket olja.
Man åker helt enkelt snålskjuts på den mäktiga amerikanska grannen, i egenskap av medlem i Anglosfären och signalspaningskoalitionen Five eyes, för övrigt i likhet med Australien och Storbritannien. Även den tyska krigsmakten har börjat mopsa upp sig sålunda, som ett obehagligt eko från förr.
Men det primära syftet är förstås inte att kontrollera Nordkorea, utan att spionera på Kina samt utgöra en del av den militarisering som präglar regionen sedan lång tid tillbaka. Syftet är att upprätthålla amerikansk och västerländsk dominans, och att obstruera och innesluta Kina, den makt som har både förmåga och vilja att bryta den långvariga amerikanska hegemonin.
Man kan bara ana reaktionen om Kina rutinmässigt skulle patrullera luft och vatten utanför Kanada och USA med såväl kanonbåtar som flyg, och de verkliga provokationerna står således USA, Kanada och andra makter för när man ständigt smyger med sina schabrak utanför Kinas kust. De har ingenting där att göra, och det är därför rätt av Kina att markera. Det är ekvivalent med att vi inte vill ha ryska plan och fartyg vid våra gränser.
Frågan ställs med jämna mellanrum, nämligen hur man hanterar kinesiska, japanska och andra skriftsystem på en dator eller telefon. Det är kanske inte banalt eller trivialt, men ändå infinner sig hos mig varje gång en viss förvåning över att det inte hör till allmängodset.
En del föreställer sig alltjämt att det finns något slags kinesiskt tangentbord som inrymmer tiotusentals tecken, medan den enkla sanningen är att man nyttjar samma slag som du och jag. Med undantag för Taiwan, där man av geopolitiska skäl vägrade följa Folkrepublikens utveckling och istället anammade ett eget ickekommunistiskt fonetiskt alfabet kallat zhuyin fuhao (注音符号) eller bopomofo (ㄅㄆㄇㄈ) efter de inledande tecknen, som därför präglar tangentborden därstädes.
På fastlandet och i den övriga mandarintalande sfären nyttjar man istället pinyin (拼音) som grund, en modern (1958) romanisering som är avsevärt mer ljudriktig än tidigare system. Varje kinesiskt tecken kan således representeras med det latinska alfabetet, som till exempel 海 (hai, hav), 北 (bei, norr) och 水 (shui, vatten).
Uttalet, minus toner, följer i stort den romaniserade skriften, men det finns en del undantag och förenklingar som är värda att notera. Ett är att u egentligen är ü efter x, j, q och y, som i 去 (qu = qü, åka, gå), 许 (xu = xü, tillåta), 鱼 (yu = yü = ü, fisk) och 剧 (ju = jü, drama). Efter n anges ü explicit, som i 女 (nü, kvinna), eftersom n även kan följas av u, som i 怒 (nu, raseri) – för ü används emellertid den lediga bokstaven v i praktiken vid inmatning: 女 = nü = nv.
Ett annat undantag är att y och w inte alltid uttalas självständigt, utan är ett slags funktionella halvvokaler. I det tidigare exemplet har vi 鱼 (yu = yü = ü, fisk), som alltså uttalas som ü eller svenskt y. Men i sammansättning föreligger palatalisering, eller muljering, så att det inledande y antar ett svenskt j-liknande ljud: 鲨鱼 (shayu = shayü, haj). För exempelvis provinsen 云南 (Yunnan = Yünnan) förekommer vanligen palataliseringen självständigt i initialen, vilket motiverar bruket.
Alla är numera bekanta med staden Wuhan, som dock i en kinesisk kontext mest är känd av andra skäl, exempelvis för revolutionen 1911. Uttalet är emellertid inte som i statstelevisionen, utan vi har 武汉 (Wuhan = Uhan), det vill säga Oo-han. Att w ändå används beror på att det blir den bästa approximationen när u följs av en annan vokal, som i 我 (wo = uo, jag) eller 为 (wei = uei, för).
Ett ytterligare undantag är att -ian egentligen är -ien(-iän) i standarduttal, som i 天津 (Tianjin = Tienjin) och 鞭炮 (bianpao = bienpao, smällare), och att -uan egentligen är -uen (uän), som i 美元 (meiyuan = meiyuen, amerikansk dollar). I samma härad ligger kortformer för -ui = -uei, som i 水 (shui = shuei, vatten) och 桂 (Gui = Guei), och i kombination med föregående har vi således 瑞典 (Ruidian = Rueidien, Sverige). Lokalt uttal varierar, och kan ligga ortografiskt närmare pinyin. Pinyin är således utformat för att ha kortast möjliga form.
Kandidatfönster för sha i pinyin.
Med pinyin som grund kan man enkelt rendera tecken på skärm, nämligen genom att knappa in motsvarande romanisering för ett tecken eller ord, varvid man får ett antal förslag i ett kandidatfönster. De flesta stavelser i pinyin har nämligen ett antal motsvarigheter i tecken, som till exempel 傻 (sha, dum), 杀 (sha, döda), 鲨 (sha, haj). Det gäller även sammansatta ord, som 上海 (Shanghai) och 伤害 (shanghai, såra) – det är här tonerna kommer till sin rätt.
Kandidatfönster för shanghai i pinyin.
De första inmatningsmetoderna under 1980-talet var givetvis primitiva, men har sedermera raffinerats. Numera förekommer således prediktion på samma sätt som hos en sökmaskin, och metoden kan algoritmiskt välja rätt tecken och teckenkombinationer beroende av kontext. I Kina har man därtill AI-prediktion per molntjänst, vilket ytterligare raffinerar intelligensen i systemet. Metoden har vidare minne för användarens val av tecken.
Man skriver således inte enstaka tecken eller ord, utan hela eller delar av meningar i pinyin, för att erhålla bästa förslag per kontext. Man kan vid behov stega sig fram mellan olika delar av en mening för att korrigera enskilda tecken eller ord. Till yttermera visso behöver man inte alls skriva ut hela ord, utan det räcker med initialer, som gcd för 共产党 (gongchandang, kommunistpartiet), eller med «suddig pinyin» i allmänhet.
Prediktion vid kinesisk inmatning. gcdsrmdxz ger 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val).
En hel mening kan formas sålunda: gcdsrmdxz renderas som 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val). Av detta förstår vi att kinesiska på dator kan skrivas mycket snabbare än västerländska språk, vilket får sägas vara en oväntad utveckling.
Prediktion vid kinesisk inmatning med pinyin. Den fixar inte mullvad (鼹鼠, yanshu) i meningen, men väl att pappa har fem söner (爸爸有五个儿子, baba you wuge erzi).
En komplikation tycks vara att man alltjämt använder traditionella tecken på sina håll, till exempel i Hongkong och Taiwan, men det finns för det ändamålet parallella inmatningsmetoder för respektive tradition, och båda medger i övrigt bruk av såväl förenklade som traditionella tecken. Tecken som tecken, liksom.
Rendering på japanska nyttjar samma principer och har ungefär samma förutsättningar som kinesiska i övrigt. Tangentbord i Japan kan visserligen ha en särskild layout med alfabetet hiragana som komplement till den sedvanliga latinska utformningen, men det går alldeles utmärkt att nyttja så kallad rōmaji (ローマ字) med latinska bokstäver direkt – det är för övrigt den vanligaste metoden.
Japanska är något mer komplicerat än kinesiska, eftersom man utöver tecken har två hjälpalfabet i hiragana och katakana. Men även här löser intelligent prediktion problemet smärtfritt.
Japansk inmatning i praktiken.
Texten ovan kommer från denna mangasnutt.
Även för japanska förekommer ett antal olika romaniseringar, men Hepburn är sedan länge den vanligast förekommande.Till skillnad från tidiga kinesiska romaniseringar är det förhållandevis ljudriktigt. Man har till exempel 彼女 (かのじょ, kanojo, hon), 切符 (きっぷ, kippu, biljett) och 日本 (にほん, Nihon, Japan).
Systemet väljer automatiskt mellan kanji (kinesiska tecken) och de två alfabeten, men man kan förstås överpröva beslutet vid behov. I själva verket kan man skriva med enbart hiragana eller katakana, men det underlättar inte läsningen – tecknen ger texten stadga.
Prediktion vid japansk inmatning. Förstahandsvalet 空き (suki, vara hungrig) ges av den tidigare existensen av お腹 (おなか, onaka, mage).
Kontexten bestämmer vidare vilka kanji som väljs, till exempel för すき (suki), som kan betyda 好き (suki, gilla), eller 空き (suki, vara hungrig, vara tom). Förekomsten av ordet お腹 (おなか, onaka, mage) i meningen ger då det naturliga valet 空き (suki, vara hungrig) i prediktionen.
Såväl kinesiska som japanska skrivs numera vanligen horisontellt från vänster till höger, men de flesta ordbehandlare medger traditionell vertikal skrift från höger till vänster, vanligen uppifrån och ned. Det påverkar inte inmatningen, utan är en fråga om typografi och grafisk utformning.
Vertikal rendering av japanska och kinesiska.
Koreanskan använder det inhemska alfabetet hangeul (한글), men eftersom det skrivs i termer av stavelseblock minner det en del om metoderna för kinesiska och japanska. Det beror i sin tur på att koreanska ursprungligen nyttjade kinesiska tecken i skrift, och att man därefter har behållit blockstrukturen – inte mindre än sextio procent av koreanska ord har nämligen kinesiskt ursprung.
Ett kinesiskt tecken som 山 (shan, berg) skrivs på koreanska således som 산 (san) snarare än löpande ㅅㅏㄴ som i västerländsk skrift. Därvid preciserar man fonetiken och gör renderingen betydligt mer kompakt. Av de tjugofyra bokstäverna kan man forma inte mindre än 11 172 stavelseblock, vilket gör att koreanska för en utomstående kan misstas för en logografisk teckenskrift.
Koreanska är en alfabetisk skrift, men med bevarad stavelsestruktur.
Koreanskan lider på samma sätt som kinesiskan av ett stort antal homonymer, det vill säga ord som uttalas likadant men har olika innebörd och rendering i tecken. I koreanskan är det dessutom fråga om homografer, i så måtto att de renderas identiskt med hangeul – därför får man emellanåt precisera med hanja (한자), det vill säga kinesiska tecken.
Tidigare nyttjade man likt japanskan en blandskrift, men numera använder man enbart hangeul, främst av historiska och politiska skäl – det koreanska språket trängdes undan under den japanska ockupationen. Koreanskan är som ett resultat mer svårläst än japanska och kinesiska, trots ett genialt alfabet.
Tidningen Joseon Ilbo (조선일보) använder hanja i logotypen (朝鮮日報), men även i artikeln (野, 야, ya, fält, opposition).
Även inmatning av koreanska är något mer komplicerat, eftersom man måste förhålla sig till stavelseblockens struktur, med allt vad det innebär i form av tomma platshållare. Vill man rendera namnet 李 (zh: Li, jp: Ri, ko: I) kan man således inte nöja sig med ㅣ, utan måste skriva 이, där ㅇ markerar en tyst platshållare.
Systemet hanterar i övrigt automatiskt strukturen i blocken, och även för koreanskan finns ett antal olika system för inmatning. Man kan använda en latiniserad variant om man vill, men det går avgjort fortare med en särskild koreansk layout som skiljer ut vokaler och konsonanter i vardera halvan.
Koreansk tangentlayout (Mac OS). Översta raden är ordprediktioner för aktuell text.
