För att stå ut i mängden av talangfulla och läckra koreanska babes i K-pop-branschen krävs naturligtvis något alldeles extra, och 강슬기 har just det. Dels i form av en välutvecklad ådra för soul i sången och ett artistskap som har kostat många år och oerhört hårt arbete att åstadkomma.
Men dels även en personlighet som står ut, en form av charm som är svårslagen, och en nyans av genuinitet som är sällsynt i industrin. Detta är det närmaste man kommer den ideala kvinnan, partnern och mamman, och hon är därför också en eftertraktad förebild i olika sammanhang, inte minst kommersiella.
28 Reasons, solodebut 2022. Lägg märke till sången i de senare partierna.
I bagaget finns en formell konstutbildning och sedan 2007 en grundläggande praktik i agenturen SM:s stall, men Seulgi är mest känd som en av medlemmarna i ❤️ Red Velvet (레드벨벳) sedan 2014, för övrigt en av de avgjort bästa formeringarna i K-popen, inte minst tack vare Seulgis bidrag.
Birthday, Red Velvet (레드벨벳). Seulgi är nummer två från höger.
Men Seulgi – uttalet ligger närmare «surgi» – har även gjort en rad utflykter solo och tillsammans med enskilda bandmedlemmar, likväl som med andra kolleger i branschen, och det är på den vägen hon har etablerat sig själv som en tämligen unik företeelse, i likhet med Sunmi.
Stamp on it, GOT the beat (갓더비트), en supergrupp med bland andra Seulgi från Red Velvet.
Vinterresa till Sapporo – absolut charm kommer i dagen…Även Seulgi har förstås sina mörkare sidor, men den primära bilden är så ljus den kan bli.
Dataströmmar om en terabit per sekund är i normala fall att anse som en storskalig överbelastningsattack, men det kan också röra sig om att Blackpink släpper en video på tuben… Exakt hur Google löser saken är oklart, men det lär röra sig om distribuerade lastbalanserade system med flera lager av cache.
Uttryckt i siffror rör det sig om närmare 1 400 fullständiga visningar per sekund, eller fem miljoner per timma, eller närmare hundra miljoner per dygn, vilket småningom klingar av exponentiellt och slutligen landar någonstans över miljarden, en inte helt oäven siffra.
Det är bara Blackpink (och BTS) som kan alstra aktivitet i den ordningen, och så har det varit i flera år. Det är ett uttryck för K-popens storlek, och siffrorna indikerar att kulturen är vida spridd utanför Sydkoreas gränser, eftersom landet bara har femtio miljoner invånare.
Men såvitt man kan förstå har K-popen ännu inte slagit i bredare lager i Sverige, inte heller i större delen av Europa. Störst framgång har man självfallet rönt i Asien, men även Nord- och Sydamerika är stora marknader, framförallt USA, Mexiko, Chile och Brasilien.
För egen del har jag allt mer kommit att uppskatta kulturformen, även om just Blackpink kanske inte hör till favoriterna (med undantag för Lalisa). K-popen samlar på något underligt vis flera decennier av popmusik i ny och helt självständig förpackning, och det är en form man lär sig uppskatta genom exponering (är det inte så med allt?).
Det är kanske där det brister, eftersom statsradion som bekant hellre spelar radikal gangstermusik och kommersiella kanaler i övrigt mest lirar engelskspråkigt. Man går inte utanför de redan invanda ramarna, varför bredare lager inte exponeras för formen och därmed inte utvecklar igenkänningsmekanismer.
Innan talman Nancy Pelosi gav sig iväg på resa till Taiwan för att sätta guldkant på sin politiska karriär verkade hon för att driva igenom en ny lag i USA, med syfte att återupprätta landets förmåga i fråga om halvledarteknik och vetenskap i allmänhet, och i synnerhet att kontra Kinas ledning på allt fler områden.
Det är väl för all del vart och ett lands självklara rätt att verka för den egna nationens bästa, men lagen i fråga – CHIPS and Science Act – är mer av merkantilistiskt slag än i den fria marknadstradition man brukar berömma sig för att tillhöra. Till yttermera visso är det fråga om samma slags statssubventioner man anklagar Kina för att bruka, och det är tydligt att den federala staten tar ett allt större ansvar för att leda den vidare utvecklingen, på samma sätt som tidigare i historien gällande allt från dammar till rymdprogram och internet.
Alltså inget principiellt fel i detta, och det är exakt vad USA behöver göra för att inte stagnera. Ett par stora problem finns emellertid, varav ett är att lagens syfte inte bara är att stärka den egna förmågan, utan även att sinka Kinas med fortsatta embargon och exportförbud av olika slag. Det är inte vad man brukar kalla konkurrens, utan något helt annat.
Det andra problemet är att subventionerna på $280 000 000 000 bland annat avser att locka till sig investeringar i halvledarteknik från Asien, som är världsledande i gebitet. USA står för blott en tiondel av produktionen, och man har inte bättre förmåga än exempelvis Kina i fråga om att tillverka avancerade chips – för närvarande i en 7 nm-process.
Ledande på området är framförallt aktörer i Taiwan och Sydkorea, till vilka subventionerna är riktade som lockbete. Washingtons plan är att förmå TSMC och Samsung att bygga fabriker i USA, men det skulle då samtidigt innebära att man urholkar sin egen nationella guldgruva. Det är en sak om obetydliga företag som Spotify säljer ut sig och cashar in, en helt annan om TSMC gör det, då bolaget i fråga står för 40 % av Taiwans export.
TSMC har redan byggt en fabrik i Arizona, men det är med något äldre teknik, och man lär inte gå på finten att låta dränera kompetens och kunskap till USA för futtiga allmosor (inalles femtio miljarder dollar), pengar som man enkelt tjänar in ändå genom att fortsätta vara världsledande.
Ytterligare ett problem är att det kostar fyra tilll fem gånger mer att låta uppföra en fabrik i USA än i Asien, och att de operativa kostnaderna, framförallt i form av löner, är tre gånger större än i Asien. Sådana fabriker kan alltså aldrig bli konkurrenskraftiga, och det är därför i längden bortkastade pengar. Det fanns givna anledningar till att USA en gång utlokaliserade halvledarindustrin till Asien, och de orsakerna inte bara kvarstår utan har utökats i tillämplighet.
Exempelvis Samsung har hälften av sina fabriker i Kina, och det är i princip omöjligt att omlokalisera till USA, eller för den delen Europa – även EU umgås med hallucinogena tankar om att bedriva chipstillverkning. Kina kan inte bara erbjuda lägre kostnader, utan även en synnerligen stabil miljö givet enpartistatens dominans, samtidigt som Kina är och förblir det logistiska navet i den elektroniska industrin.
Det amerikanska initiativet är alltså inte bara riktat mot ärkefienden Kina, utan mot hela Asien. Därför är det underligt att Pelosi överhuvudtaget välkomnades till Taiwan, då hennes agerande i längden är riktat mot den upproriska provinsens huvudsakliga levebröd. USA vill knipa Taiwans tekniska försprång innan man slänger ön till draken på fastlandet, och detta vet man förstås i Taibei.
Tiden är också knapp, eftersom Kina snabbt tar in Sydkoreas och Taiwans försprång, bland annat genom värvningar från just TSMC och Samsung. USA kan i längden inte hindra Kina från att komma ikapp och gå förbi, och man har kanske högst tio år på sig att roffa åt sig en marginell ledning, om man till äventyrs skulle lyckas övertala Sydkorea och Taiwan att sälja ut sig. Inflation och recession hjälper inte heller saken.
Sunmi-popens enda utövare och mest lysande stjärna är Sunmi (선미, Seonmi), trots att hon inte har släppt ett enda ordinarie album. Tidigare medlem i Wonder Girls gick hon sina egna vägar 2017, och på den vägen har Sunmi-popen utkristalliserats och gått från klarhet till klarhet.
Att det är en helt egen stil blir man ganska snart varse, och det kan kanske bäst beskrivas som en salig blandning mellan ordinarie K-pop, eurodisco och kanske även en gnutta soul. Hon drar sig inte för att nyttja alla knep i boken, vilket om inte annat kommer till uttryck i hennes videor, som är säregna och emellanåt tangerande knäppheten.
Koreanska är i sig ett mjukt språk, men Sunmi har en förmåga att mjuka upp det än mer. Tiden som bandmedlem har gett henne den erfarenhet som krävs för att komma till maximalt uttryck i en solokarriär, och även om hon kanske inte är allra bäst i sång, dans eller annat, är hon fullständigt komplett, ett proffs ut i fingerspetsarna.
K-pop är på många sätt brutal, med mördande konkurrens. Den spinner även på sexualitet på ett helt annat sätt än västerländsk pop, och det överutnyttjas emellanåt av Sunmi. Icke desto mindre kan man inte undgå att förtrollas av hennes charm, karisma och sex appeal – det blir inte bättre än så här.
Till dags dato har hon släppt tre EP-album, och hur det blir med den fortsatta solokarriären står skrivet i stjärnorna. Hon ska i vart fall turnera under titeln Good girl gone mad under året, och jag kan nog lova att vi framgent kommer att få höra mer av denna genialiska popartist.
Folkmördarstaten Kanadas premiärminister Justin Trudeleau kallar Kinas agerande «oansvarigt och provokativt», efter att kinesiskt flyg närmat sig och motat bort ett kanadiskt plan. Av retoriken kunde man tro att det skulle ha rört sig om en incident i Alaskagolfen, men saken gäller i själva verket ett kanadiskt spionplan utanför Kinas kust, sju tusen kilometer från Vancouver.
Kanadickerna hävdar att det rör sig om övervakning av Nordkorea i FN:s regi för att säkerställa att sanktionerna efterlevs, men Förenta nationerna har inte gett Kanada ett sådant uppdrag, och inte heller finns i världssamfundets organisation något beslut om att tillåta spionflygplan att patrullera i närheten av andra länder.
Kanada har självmant tagit på sig ett sådant uppdrag i tron att man är en världsmakt och världens samvete (som Sverige, fast i kubik), med något slags rätt att agera polis, åklagare och domare i allehanda internationella spörsmål, medan man i verkligheten är en tredje rangens nation, om än med en stor landyta och mycket olja.
Man åker helt enkelt snålskjuts på den mäktiga amerikanska grannen, i egenskap av medlem i Anglosfären och signalspaningskoalitionen Five eyes, för övrigt i likhet med Australien och Storbritannien. Även den tyska krigsmakten har börjat mopsa upp sig sålunda, som ett obehagligt eko från förr.
Men det primära syftet är förstås inte att kontrollera Nordkorea, utan att spionera på Kina samt utgöra en del av den militarisering som präglar regionen sedan lång tid tillbaka. Syftet är att upprätthålla amerikansk och västerländsk dominans, och att obstruera och innesluta Kina, den makt som har både förmåga och vilja att bryta den långvariga amerikanska hegemonin.
Man kan bara ana reaktionen om Kina rutinmässigt skulle patrullera luft och vatten utanför Kanada och USA med såväl kanonbåtar som flyg, och de verkliga provokationerna står således USA, Kanada och andra makter för när man ständigt smyger med sina schabrak utanför Kinas kust. De har ingenting där att göra, och det är därför rätt av Kina att markera. Det är ekvivalent med att vi inte vill ha ryska plan och fartyg vid våra gränser.
