Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Språk

Chaucers medelengelska

Engelskans utveckling från anglosaxisk fornengelska (400–1150) över medelengelska (1150–1400) till tidig nyengelska (1400-1650) är en komplex historia med influenser från många håll, inte minst latin, fornnordiska och sedermera även franska. I likhet med svenskan blir språket allt mer avlägset moderna former ju längre bak i tiden man går.

Kvädet Beowulf (~1000) är således för de allra flesta en synnerligen tung historia, som knappast kan förstås utan annoteringar eller uppslag i fornengelskt lexikon. Ändå kan nog svenskar bättre tillgodogöra sig innehållet än britter, eftersom språket ligger närmare svenskan än modern engelska. Ett smakprov:

Wē synt gum-cynnes Gēata lēode
ond Higelāces heorð-genēatas;
wæs mīn fæder folcum gecȳþed,
æþele ord-fruma Ecgþēow hāten,—
gebād wintra worn, ǣr hē on weg hwurfe,
gamol of geardum; hine gearwe geman
witena wēl-hwylc wīde geond eorþan.
Wē þurh holdne hige hlāford þīnne,
sunu Healfdenes, sēcean cwōmon,
lēod-gebyrgean; wes þū ūs lārena gōd!

Verbet synt är förstås samma som latinets sunt eller tyskans sind, det vill säga kopula i plural, med den skillnaden att det bara fanns en pluralform för alla numeri. Det svenska ordet brudgum kan ge en vink om att gum betyder man, med ursprung i urindoeuropeiskans (PIE) *ǵʰm̥mṓ, vilket även har gett upphov till latinets homo. Cynnes är plural för cynn, som är identiskt med det moderna kin (släktskap). Gēata är Göta, lēode är plural av lēod, med betydelse folk (jämför tyskans Leute). Första raden översätts därmed: Vi är av börd göta folk, eller mer prosaiskt: Vi är götar.

Marginalen rymmer inte en analys av hela stycket, men några stolpar kan underlätta läsningen. 2: ond = and; Higelāce = Hugleik, en götakung; heorð = härd, spis; genēatas = kamrater, samma som tyskans Genosse; heorð-genēatas = att stå i sold (till Hugleik). 3: gecȳþed = berömd (tyska künden, svenska kungöra). 4: æþele = ädel; ord-fruma = ursprung, hövding; ord = udd; fruma = from, mild; hāten = heter. 5: gebād = bida, hålla ut; worn = många; hwurfe = preteritum av hweorfan = värva (i betydelsen vända sig omkring). Rader 6–10 lämnas som övning!

Under bara ett par hundra år förändras emellertid språket radikalt, och den medelengelska som framträder successivt efter den normandiska erövringen 1066 är fullt läsbar för moderna ögon, om än med en något mer komplex grammatik och en mängd föråldrade ord. Med lite träning kan man ganska enkelt följa huvudtråden i en text, och man kan välja att slå upp eller avstå sådant man inte förstår.

Geoffrey Chaucers Canterbury Tales (~1400) utgör det primära exemplet på språket, och är ett lyriskt epos i samma anda som Dantes Commedia (~1321) och kanske även den svenska Erikskrönikan (~1320), två verk som är lika tillgängliga för moderna läsare. Chaucer inspirerades av såväl Dante som Boccaccio, vars Decamerone han översatte till engelska.

Canterbury Tales är likt Beowulf ett verk man mest har hört talas om utan att någonsin komma till skott att faktiskt läsa det, men det är mer underhållande än man kan tro. Jag inbillar mig att den som fascineras av Game of thrones och liknande fantasi kan finna nöje även i Chaucers sägner. Det gäller bara att komma över tröskeln.

But certeinly, er he cam fully there,
Vanisshed was this daunce; he niste where.
No creature ne saugh he that bar lif,
Save on the grene he saugh sittinge a wif.

Några stycken ur The Wives Tale of Bathe får illustrera eposets karaktär. Vi ser omedelbart att det är fullt förståelig engelska, även om en del komplikationer föreligger. Läser man i original utan annoteringar inser man ganska snart på egen hand vad som avses i de flesta fall, nämligen genom kontexten.

I stycket ovan har vi till exempel niste = not wiste = knew not = did not know, ett bruk av negation som numera inte är lika utbrett i engelskan. Vi har för övrigt wiste = preteritum av wetan (veta), en synonym till knowen, där det senare sedermera trängde ut det förra. Vi har vidare bar = bore, från beren (bära); wif = woman; samt er = ere = before.

‘My leeve moder,’ quod this knight, ‘certein
I nam but deed, but if that I kan seyn
What thing it is that wommen moost desire.
Koude ye me wisse, I wolde wel quite youre hire.’

Tyskans lieb kan ge en vink om att leeve = leef = lief = dear, medan quod är preteritum av quethen = kväda, säga. Ytterligare en sammandragen negation har vi i nam = not am. Svenskar inser omedelbart att wisse = wissen (visa). Slutligen har vi hire = pay.

To tellen yow the joye and al th’array
That at the feste was that ilke day.
To which thing shortly answere I shal:
I seye, ther nas no joye ne feste at al;
Ther nas but hevinesse and muche sorwe.

En array förstås numera som en matris, men är ursprungligen en ordning eller samling, något som är iordningställt (redo är en svensk kusin). Från urgermanskans *iz +‎ *-līkaz = är lika har vi ilke = ilk = lika, samma. Negeringar nas = not was och ne = nor ska inte förstås som dubbla, utan är mer förstärkande, varvid ther nas no joye ne feste at al i helhet betyder there was no joy nor feast at all. Sist har vi sorwe = sorrow.

That therfore sholden ye be gentil men,
Swich arrogance nis nat worth an hen.

Uttalet är radikalt annorlunda från modern engelska, men det behöver vi inte bekymra oss om här. Av an hen kan man förstå att h är stumt, men i själva verket förekom inga stumma konsonanter i medelengelskan – det är här en dialektal ordning som slår igenom och som är bevarad i mången engelsk dialekt. Negering nis = not is och nat = not, medan swich = such. Återigen är det inte fråga om en dubbel negering: such arrogance is not worth a hen. Pluralform av should har vi i sholden, och som en konsekvens även ye för andra person plural (numera you).

Whilom ther was dwellinge in my contree
An erchedekene, a man of heigh degree,
That boldely dide execucioun
In punisshinge of fornicacioun,
Of wicchecraft, and eek of bawderye,
Of diffamacioun and avoutrye,
Of chirche reves, and of testamentz,
Of contractes, and of lakke of sacramentz,
Of usure, and of simonye also.
But certes, lecchours dide he grettest wo;
They sholde singen if that they were hent.
And smale tytheres weren foule yshent,
If any persone wolde upon hem pleine.
Ther mighte asterte him no pecunial peine;
For smale tithes and for smal offringe
He made the peple pitously to singe.
For er the bisshop caughte hem with his hook,
They weren in the erchedekenes book,
And thanne hadde he, thurgh his jurisdiccioun,
Power to doon on hem correccioun.

Avslutningsvis ger vi en snutt från The Freres Tale, med några förklarande stolpar. Whilom = once; erchedeken = archdeacon; eek = also = ock; bawderye = bawdry = koppleri; avowtrye = adultery; chirche reves = church robberies; usure = usury = ocker; simonye = simoni = att köpa en kyrklig titel; certes = certainly; wo = woe = ve, sorg; hent = taken (hämtade).

Följande mening har ett antal komplikationer, som man kan strunta i utan att förlora i sammanhang. Man har här participformen yshent av verbet shenden, samma som svenskans skända, och bruket med prefix y (eller i) är vanligt förekommande. Vidare är tytheres = tithes = tionde; pleine = complain; asterte = astart = escape; pecunial = pekuniär, som har med pengar att göra (här en bot); offringe = offering; thurgh = through = throughout; doon = do; hem = them.

Kategorier
Kultur Politik Språk

Din engelska suger

Svenskans ställning, särskilt i förhållande till engelskan, debatteras intermittent, senast med ett upprop i syfte att stärka språket i skolan, med sedvanliga ringar på vattnet bland ledar- och kultursidor. Det är således en rituell debatt mer än ett konkret samhällsproblem, och allt har redan sagts i ämnet, därtill flera gånger om.

Ett större problem än engelskan är dessutom att en stor andel barn och ungdomar numera har rötter i ett annat land än Sverige, med en helt annan kulturell och språklig bakgrund. Torftig invandrarsvenska med brytning, kontaminerat ordförråd och tvivelaktig grammatik spiller av sig på omgivningen och leder till en allmän nedgång i nivå, nämligen för att den minsta gemensamma nämnaren gäller då alla ska med i samma båt, oavsett bakgrund.

Det är därför man i statstelevisionen emellanåt kan höra en på kulturella meriter inkvoterad medarbetare tala med osedvanligt stark brytning. Man vill därmed i social ingenjörskonst förmedla att det inte alls är en merit att behärska språket, och barnen tar förstås notis om detta, att det inte lönar sig att läsa böcker eller ens studera när andra passerar före i kön genom olika former av kvotering, trots erbarmliga kunskaper i övrigt. Viktigare tycks vara att ha rätt slags värdegrund.

Men även informationsbruset med ständig inkoppling på nätet gör sitt till, nämligen genom att konkurrera ut traditionell bokläsning (på papper eller skärm, mediet kan kvitta). Barn och ungdomar har därför allt sämre träning i att tillgodogöra sig längre texter, och såväl ordförråd som språklig förmåga blir lidande. Det är i den kontexten en kulturell kanon ska ses.

Istället för boken lockar den amerikanska teveserien på strömningstjänsten eller tuben, och därmed når kulturimperialismen full verkan genom att träna barn och ungdom i det engelska språket, i vart fall i mer grundläggande muntlig form. Inget fel i det, men bara under förutsättning att man lägger minst samma tid på modersmålet.

Man kunde tro att svenskarna av det skälet verkligen behärskar engelska, men det är frapperande höra att man i dag inte har en särskilt mycket högre nivå än för ett par generationer sedan. Svenskarna tror gärna att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, även om det faktiskt är nederländarna och danskarna som kan göra anspråk på den titeln i kraft av att tala närmare besläktade språk i den västgermanska familjen.

Nej, det är inte alls så att Löfvén, Kristersson, Andersson med flera talar dålig engelska, utan den är tvärtom alldeles utmärkt. I termer av gymnasiebetyg får de alla högsta valör, och de talar med en närmast otadlig grammatik (fast med oförståelse för plurala eller subjunkta verbformer), om än med en tydlig svensk brytning och ett tämligen begränsat ordförråd.

Här skulle man kunna flika in att det är typiskt självföminskande att tala engelska i EU och på presskonferenser, givet att det finns så många tolkar och andra medel, men å andra sidan har det alltid varit en svensk pragmatisk linje, att i egenskap av liten nation mötas på lika villkor under ett andraspråk – då latin, nu engelska. Man kan ha respekt för den linjen.

Men en uppenbar nackdel är att man då inte kan uttrycka sig lika obehindrat som på sitt modersmål, utan tvingas begränsa sin framställning. Få svenskar förstår och än mindre nyttjar ord som contrition, abasement och middling, än mindre glosor som ignominy, indigent och doleful. Än värre är det förmodligen med trundle, skulk och chum, eller för den delen swoon, perch och carrion.

Omvänt hamnar svenskar i bryderi så fort man ber dem uttrycka vanliga ord och begrepp som snatta (purloin, pilfer), vara invigd i (be privy to) eller tanklös (heedless, blithe). Ord för huggtand (fang), grodyngel (tadpole) eller fåra (furrow) torde vara överkurs för de allra flesta.

Inte för att jag här vill ha någon effrontery att reprove dig för dina throes och tribulations, utan jag vill bara gingerly berätta för dig att din och i stort sett alla svenskars engelska suger riktigt ordentligt. Trots att du är så aplomb är du inte deft nog, utan på samma nivå som en riktig dunce, om jag får uttrycka mig så morosely.

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Politik Språk

Indoeuropeisk kultur

Gemensamma nämnare för Europa finner man via språket, nämligen termer för mat, jordbruk och redskap, med ett gemensamt ursprung i ett rekonstruerat urindoeuropeiskt språk för cirka fem tusen år sedan, med ett kulturellt urhem i trakterna av dagens Ukraïna. Även mytologin är i stort sett gemensam.

Utmärkande för urindoeuropeisk kultur var tamboskap, häst och vagn samt inte minst mjöd. Den dragna vagnen i kombination med en krigisk hövdinghierarki samt sjukdomar till följd av boskapshållning möjliggjorde indeoeuropeisk expansion över hela den europeiska kontinenten, samt till Persien, norra Indien och så långt bort som Xinjiang i Kina (tokharer).

Sedermera har indoeuropéernas ättlingar lagt under sig halva världen i ytterligare kolonisation, samt även satt sina spår på jordens naturliga satellit. På gott och ont har indoeuropeisk kultur därför fått en global spridning. Även om vi naturligtvis har filat bort de mer barbariska inslagen i den ursprungliga kulturen, återstår ändå stora drag av denna grundkultur in i våra dagar, inte bara i de moderna europeiska språken, utan även i sedvänjor, kosthållning med mera.

Till exempel är vi indoeuropéer ett mjölkdrickande folk, och våra ord för drycken i de europeiska språken har följaktligen gemensamma ursprung i två varianter. Vi har dels PIE *h₂melǵ- med avledning i PG *melkaną och vidare i milk, Milch, melk med flera. Men vi har även PIE *ǵlákt och vidare i L lac, med moderna former som lait, leche, leite, latte. Laktos och galaktos är två facktermer med samma härledning.

En biprodukt av mjölk är ost, som också har två ursprung i synonymer för fermentering. Dels har vi PIE *kwh₂et- som leder till L cāseus och vidare i queso, queijo, kaas, Käse, cheese med flera varianter. Och dels har vi PIE *yúHs (fermenterad, soppa, samma som juice), som ger en särskild germansk härledning i PG *justaz och vidare i ost.

Samma sak gäller för ägg, med en latinsk gren från PIE *h₂ōwyóm, PI *ōwom, L ōvum över ovo, huevo, œuf, samt en germansk från PIE *h₂ōwyóm och *ōjóm över PG *ajją och vidare till ei, Eier, egg, ägg.

Så där kan man hålla på med en grundläggande vokabulär för en utpräglad jordbruks- och boskapskultur, som definierar den europeiska grundkulturen över flera tusen år in i våra dagar. Den har naturligtvis utvecklats och korsbefruktats med inlånad kultur, exempelvis i form av kristendom och andra idéer, men för den skull aldrig trängts ut.

För den som till äventyrs vill reformera den förefintliga kulturen i någon form av kulturrevolution finns därmed en tämligen tjock kulturell och historisk barriär som egentligen ingen har lyckats penetrera, inte ens den senare dominerade kristendomen, som i praktiken fungerade som ett yttre lager på den befintliga kulturens kropp. Vi vet forfarande varför vi firar jul och midsommar, och veckodagarna talar sitt tydliga språk om vårt mytologiska arv.

En enkel tillämpning av detta resonemang är att den moderna ekofascismen och dess vapendragare i Miljöpartiet, den rödgröna statstelevisionen och andra progressiva aktörer i extremvänstern aldrig någonsin kommer att lyckas i sitt uppsåt att göra svenskarna och européerna till vare sig veganer eller insektsätare, eller på annat sätt undanröja den animaliska kultur som definierar oss.

Européer har aldrig någonsin livnärt sig på insekter, utan det är en företeelse som är unik för primitiva kulturer på annat håll, som bushmen i Afrika och aboriginer i Australien, likväl som mer primitiva primater och våra tidigare släktingar. Faktiskt föreligger sedan urminnes tider ett veritabelt tabu mot att äta insekter, och det är därför ingen tillfällighet att vi äcklas av mjölbaggar och larver, medan man i andra kulturer kan ha ett annat synsätt.

Visst kan man rationalisera ett sådant bruk av entomologiskt protein, och det kan säkert bli (är på sina håll) en kulinarisk delikatess, på samma sätt som fransmännen äter sniglar och kineserna grodhjärna. Men samtidigt kommer en sådan rörelse bara att bli en krusning på den grundläggande kulturen, som även fortsättningsvis kommer att domineras av nöt, fläsk, mjölk, ost, bröd, fisk, ägg, öl och vin.

På samma sätt förhåller det sig med veganism och liknande extrema modedieter, som främst utövas av ett pippinett vänsterklientel av unga progressiva fröknar med ätstörningar. Människan är inte ens naturligt vegetarian annat än mot sin vilja, nämligen om man saknar medel att konsumera kött, som fattiga indier i Mumbais slum.

Man kan förstås ha respekt för en högst modern snöflingefilosofi av att inte vilja döda eller skada djur, men den enkla sanningen är att dessa tamdjur inte skulle existera överhuvudtaget om vi inte konsumerade dem. Det är mer rationellt att förespråka en kortare existens än ingen alls.

Och inte ens med en apokalyptisk klimatdystopi lär man kunna rucka på den hävdvunna indoeuropeiska kulturen, dels för att argumenten inte är särskilt övertygande (vi talar om ett kretslopp), och dels för att man inte kan prata omkull starka kulturer.

Man kan alltid skrämma och övertala en liten minoritet att förändra sitt beteende, exempelvis att bli insektsätare eller veganer samt att terminera sin egen linje genom att inte föra sitt arv vidare, men man kommer aldrig någonsin att förmå den större majoriteten att ge upp sin naturliga kultur och miljö. Vi tar hellre Ragnarök.

Kategorier
Filosofi Kultur Politik Religion

Samhällets operativsystem

Det är ofelbart att julen varje år kontamineras av kristna som vill fortsätta den tusenåriga erövringspolitiken av att lägga beslag på andras kultur och traditioner. Det värsta drägget menar att den enda orsaken till julfirandet har att göra med födelsen av deras profet, trots att denne – om han ens existerade – mer sannolikt föddes på vårkanten fyra år före den tideräkning man sedermera instiftade efter denne.

Andra är mer resonliga och erkänner implicit kristianiseringen och julens verkliga rötter i forn sed samt kontinental romersk och keltisk kultur, men anser ändå att man inte kan bortse från de kristna inslagen, vare sig när det gäller jul eller andra traditioner och institutioner.

I själva verket anses kristendomen i denna retorik utgöra den demokratiska världens «operativsystem», nämligen för att «offentlig sjukvård, allmän skola, högre utbildning och olika fri- och rättigheter» har «vuxit fram i en kristen kontext». Till det kan man förstås lägga vetenskap om man så vill, eller varför inte global uppvärmning och bögporr – man är nog inte fri att plocka bitarna som man vill.

Mer speciellt är kristendomens kärna knappast tolerans, utan tvärtom den grövsta intolerans mot oliktänkande. Monoteistiska religioner har anspråk på monopol vad gäller sanningen och tolkningen av verkligheten, varför man metodiskt har mejat ned all konkurrens av det slaget från träddyrkan och tomtar i norr till polyteistiska traditioner i Rom och annorstädes.

Kyrkan har alltid följt kronan under koloniseringen, och korset och svärdet har samverkat i att tukta otrogna världen över. Bål för häxor och radikala vetenskapsmän är kristendomens sanna natur, så ock att profitera på troendes rädsla för det fiktiva helvete man utmålar. Avlat och andra former av forna nigeriabrev och bedrägeri bär syn för sägen.

Förvisso har mycket gott gjorts under den kristna eran, på samma sätt som Hitler faktiskt byggde motorvägar, stärkte industrin och fick fart på en trasig ekonomi. Det goda som har kommit ur den kristna världen beror alltså inte nödvändigtvis på kristendomen per se, utan har utan undantag andra faktorer.

Man kan till exempel begrunda varför det tog tusen år av religiöst mörker för Europa att åter börja lysa, och varför inte ett enda resultat av värde i matematik eller naturvetenskap fastställdes i den kristna sfären från Roms fall till renässansen. Samma fråga gäller konsten och i stort sett varje annat mänskligt fält. Det är ett märkligt «operativsystem» om det ska ta tusen år för det att överhuvudtaget boota upp.

I själva verket föds Västvärlden när det kristna greppet börjar släppa, när konkurrerande maktcentra i nationalstater växer fram och när kunskap från omvärlen diffunderar in, till exempel matematik från Indien och arabvärlden eller teknik från Kina, när handelsvägarna till Fjärran östern skärs av då Konstantinopel faller 1453.

Hela tiden från renässansen och framåt är en kontinuerlig uppgörelse med kyrkan mer än ett resultat av dess filosofiska grund, i vetenskaplig revolution som ställer den religiösa världsbilden på huvudet och småningom förpassar religionens gud ut ur detta universum samt reducerar människan till en art i mängden under evolutionens verkan.

Riktigare är därför att betrakta kristendomen som en cancer, som under tusen år gjorde Europa väldigt sjukt. När vi väl började tillfriskna var det genom externa impulser och genom att återupptäcka vårt dolda arv från Grekland och Rom, och därmed kunde både konst och vetenskap återuppstå.

Om socialdemokrati är ett kristet arv, så är även nazism och fascism det, likväl som kommunism. Pogromer, förföljese, ghetton och sedermera total förintelse är ett direkt kristet arv. Man kan inte plocka russinen ur kakan. Och om barmhärtighet, medmänsklighet och ansvarstagande är kristna drag, måste man ställa sig frågan varför Europa ständigt var inbegripet i religionskrig, korståg och andra stridigheter.

Det är förvisso riktigt att vissa fri- och rättigheter har «vuxit fram» i en kristen kontext, nämligen för att frigöra sig från det kristna sanningsanspråket. Utanför den monoteistiska världen fanns inget sådant behov, eftersom tanken inte begränsades av andra, eftersom ingen religion hade monopol. Frigörelse från förtryck innebär inte att man kan hylla förtrycket självt som upphov till frigörelsen, eller de fri- och rättigheter som följer därav.

Moderna företeelser som allmän skola, offentlig sjukvård med mera har i verkligheten ingenting med kristendom att göra, utan är naturliga resultat av industrialismen och dess upphov till rättighetsrörelser under urbanisering och kommersiellt utnyttjande. Mer eller mindre samma resultat hade blivit fallet om industrialismen hade tagit sin början på annat håll eller under en annan tid, och man kan alltså inte knyta allt gott som präglar det moderna samhället till sin favoritfilosofi från järnåldern – det är intellektuellt haveri.

Japan tog aldrig till sig kristendom, utan avfärdade den kategoriskt, men tycks ändå använda samma slags «operativsystem» i egenskap av fullvärdig demokrati. Även konfucianistiska, daoistiska och buddistiska Sydkorea och Taiwan nyttjar samma «operativsystem» utan att ha ett kristet arv.

Operativsystemet i fråga har därför en annan grund, som vi enkelt kan härleda ur minsta gemensamma nämnarna, nämligen marknadsekonomi, vetenskap och demokratisk parlamentarism, företeelser som inte har med kristendom att göra. Omvänt är kristendomen som starkast i den fattiga del av världen som inte präglas av dessa tre företeelser, enkannerligen i det forna koloniserade och förslavade Afrika. Det är också en ödets grymma ironi.

Kristendomens värme.
Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Religion

Moralisk nihilism

Du har väl händerna på täcket, lille vän? Gud skapade världen, och han vill inte att du ägnar dig åt självbefläckelse. Visserligen är Stora smällen outgrundlig, så ock guds vägar, men vi vet ändå i detalj vad han vill, nämligen att kvinnor ska täcka sitt hår, att du inte ska låta dig inledas i frestelse, att du inte ska ha begär till din nästas hustru, samt att du inte ska bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Inte heller ska du dräpa eller stjäla, och du ska respektera din far och mor, samt be fem gånger om dagen. Om söndagen ska du vila. Gud är en bestämd herre, och om du missbrukar hans namn kommer han inte att lämna dig ostraffad. Svin ska du inte äta, icke heller örn och andra orena fåglar, och absolut inte klövdjur som inte idisslar.

Okej, religiösa regler från bronsåldern är kanske inte de mest koherenta man kan föreställa sig, men å andra sidan formulerades redan då i olika traditioner den så kallade gyllene regeln i olika varianter, här den konfucianska: Gör inte mot andra så som du själv inte vill bli behandlad.

Det är en abstraktion som syftar till att undvika handlingar som ger lidande för andra. Att stjäla någons pengar eller egendom ger i de allra flesta fall ett sådant lidande, nämligen för att personen i fråga kan bli stressad och få ångest över att ha mist något av värde, kanske något som krävs för blotta uppehället.

Å andra sidan brukar man ofta rättfärdiga att stjäla från rika och ge till fattiga i Robin Hoods socialistiska tradition, varvid man visserligen ger den rike lidande men i gengäld ger de fattiga lycka i den omvända gyllene regelns mening – en form av utilitaristisk lyckomaximering. Men av någon anledning anses det inte vara i sin ordning att sålunda maximera för egen del, bara för andras räkning.

Att döda någon kan ge lidande, om det sker under plåga och smärta, men kan i andra fall vara smärtfritt och tvärtom befria vederbörande från livets lidande. I gengäld ökar lidandet förmodligen bland efterlevande, varför handlingen vanligen ändå genererar mer lidande än den eliminerar i utilitaristisk balansräkning. Självmordets problem är än svårare att tackla.

Frågan är emellertid varför man inte skulle ta av daga en seriemördare eller annan psykopatisk brottsling med liv på sitt samvete, då nära och kära sedan länge har förskjutit vederbörande, och då sådana personers agerande innebär lidande för andra. Varför skulle man inte döda Hitler i lyckomaximeringens namn, om chansen hade infunnit sig? Fast hur beräknar man egentliga sådana moraliska kontobalanser?

Gyllene regeln kan dock svårligen användas med avseende på masturbation, då handlingen inte kan anses ge upphov till lidande, utan tvärtom en känsla av eufori. Ej heller är regeln tillämplig för sodomi mellan två män, men komplikationer uppstår vid sexuella relationer med yngre personer, djur och andra gränsfall där samtycket kan ifrågasättas.

Å andra sidan har vi oftast inga problem att ta djur av daga för kött, hud och andra delar, varför ett moraliskt förbud mot tidelag ter sig malplacerat i sammanhanget – förmodligen består den största moraliska skadan i människans äckel, det vill säga samma fenomen som utgör grunden för homosexförbud i ökenreligioner.

Av denna utläggning inser vi att det varken finns fasta moraliska regler eller abstrakta riktlinjer som har ett intrisikalt sanningsvärde, utan att det i allt rör sig om godtyckliga regler utan objektiv mening. Detta är den moraliska nihilismens ståndpunkt, och den innebär inte nödvändigtvis att man är amoralisk i praktiken, utan bara att man måste analysera varje situation individuellt.

Gyllene regeln, i negativ mening, är därvidlag en utmärkt grundregel som håller måttet i de allra flesta vardagssituationer, men som kan ge komplikationer i svårare fall, exempelvis avseende spårvagnsproblemet eller politiska frågor om brott och straff.

Lidandet har även en personlig dimension, och det kanske ger en viss eufori att befläcka sig själv under täcket. Men snart nog försvinner välbehaget, och ersätts småningom av ett begär att på nytt erhålla en dopaminkick, ett mönster som upprepas ad infinitum likt vågor på havet och därmed ger upphov till intermittent återkommande lidande, inte bara för onani utan även för många andra företeelser som påverkar hjärnans halter av signalsubstanser.

Härav följer den filosofiska ansatsen att eliminera det personliga lidandet medelst meditation, ytterst genom att uppgå i nirvana, som kan sägas vara en buddistisk parallell till nihilism, alltings tomhet, avskild från omvärldens meningslöshet och eviga cykel av begär och lidande.