And I would hope that all of you here today would… join me in this prayer… that with this trip to China, a new day may begin for the whole world. Thank you very much. Detta blev startskottet för den största ekonomiska omvälvningen i världshistorien, ett enastående bevis för hur dialog kan förändra världen i dess grundvalar.
Kategori: Kultur
Karnivor diet är visserligen inget att rekommendera, då det är en ensidig och extrem kosthållning som utesluter grönsaker och viktiga källor till näringsämnen, men om man ska jämföra med den motsatta extremen i veganism, så är köttdieten ändå att föredra.
Detta för att brister i form av D- och B-vitaminer och vissa essentiella fettsyror är så mycket svårare att ersätta i en vegansk kost än andra mikronutrienter i en köttdiet. I strikt mening behövs ingen ersättning alls om man äter exempelvis rå fisk, som innehåller i stort sett alla näringsämnen en människa behöver – detta är den traditionella eskimådieten.
Karnivor diet ger till yttermera visso inget tillskott av kolhydrater, och är därför ideal för att hålla glukos och insulin på en stabil nivå, för att inte tala om vikt. Utöver fysiska fördelar finns även mentala sådana, och man upplever en större grad av tillfredsställelse som en effekt av att tillgodose organismens behov av näringsämnen.
Människan är emellertid omnivor till sin natur, och därför anpassad till en varierad kost av både animaliskt och vegetabiliskt ursprung. Den ideala dieten är därför den som speglar evolutionära förutsättningar, vilket innebär såväl kött som grönsaker i kosten, i likartade energiproportioner, men däremot inte sädesslag, raffinerade kolhydrater eller industriellt förädlad föda – detta är nymodigheter som civilisationen bidrog med.
I egenskap av allätare kan vi visserligen bemästra extremt ensidig kost av såväl grönsaker som kött, men det är inte i någon mening en ideal anpassning, utan vanligen ett resultat av resursbrist i vår närmiljö. Bäst överlevnadsförmåga erhåller man med en blandad kompott av sådan föda som går att jaga, fånga, plocka och gräva upp.
Inte för att låta som ett paleofreak, utan det finns naturligtvis även bra saker med civilisationens hantering av föda bortanför mjöl, socker och Coca-Cola, exempelvis uppfödning av boskap, äggproduktion, saltrimning, förädling av grödor på traditionellt vis eller med genmanipulering, med mycket mera.
Kommer du ihåg «debatten» om Fazers godis «Kina», vars omslag pryddes av en stiliserad kines med rishatt och sneda ögon? Rabaldret var en del i den intermittenta rasismdebatten, i vilken någon adopterad korean fick ett grand mal över denna «förnedrande» yttring i syfte att leka uppmärksamhetshora.
Själv skrev jag i ett numera avpublicerat blogginlägg att kineserna själva knappast skulle uppfatta «rasismen» i fråga, i det att man har liknande stiliserade figurer i den egna kulturen, och inte heller har samma wokeliberala tradition som vi.
Däremot har man en viss överkänslighet i fråga om utlänningars stereotypa skildring av kineser, exempelvis att imitera kinesiska drag genom att med fingrarna dra ut ögonen i långsmalt och snedställt utförande, eller att i film och annan kultur framställa kineser på ett förment förnedrande vis.
Men även i Kina finns fotografer och andra som arbetar med liknande framställningar, nämligen för att stereotypen har en verklig förlaga i form av särskilt framträdande drag av det slaget. Det är det så kallade mongolvecket som ger detta synnerligen «orientaliska» utseende, med små, långsmala och veckade ögon – 眯眯眼 eller kisande ögon.
Det är ytterst en evolutionär anpassning till kyla, och dragen förekommer främst bland nordkineser, men även bland samer och andra nordeuropéer. Sydkineser har således vanligen en rundare ögonform än nordkineser, mongoler och tibetaner.
Skönhetsideal tenderar att växla, och traditionellt har det mongoliska draget haft en hög ställning, vilket man enkelt kan konstatera genom att betrakta äldre konst från Kina och Japan. Snedställda ögon överdrevs ofta dramatiskt för att ytterligare framhäva egenskapen.
Numera är runda ögon ett ideal, delvis som ett västligt inflytande, vilket har föranlett en hetsig debatt om hur kineser framställs i konst, reklam och kultur. Modellen 菜孃孃 (Matgudinnan) har således hamnat i blickfånget för en serie reklambilder, i vilka hennes typiskt nordkinesiska drag framhävs.
Själv frågar hon sig varför man inte kan representera Kina om man har små ögon, och konsensus efter slaget i sociala medier är att det kan man visst. Även i utländsk rapportering ställer man sig frågande till metadebatten, och undrar om woke nu har kommit till Kina.
De flesta utlänningar har visserligen svårt att se skillnad på östasiater, och ser de flesta som ungefärligen samma typ, men är ändå medvetna om just detta särdrag, för att det på något sätt är definierande för stereotypen, om än inte den vanligaste egenskapen.
För egen del är jag ytterligt förtjust i båda typer, och 菜孃孃 är fantastiskt vacker med sitt kantigt skurna utseende och långsmala drag. Hon är från 乐山 i 四川 i västra Kina, med ett för trakten otypiskt utseende.
En och var håller förmodligen med DN-tidningens Sachar när denne i en litania beklagar sig över förfallet av ärans och hjältarnas språk i opåkallade anglicismer, som att uttrycka «gå för det!» (go for it!) eller att en händelse har «tagit plats» (taken place).
Det rör sig då om omedelbar ersättning av begrepp för vilka vi redan har adekvata konstruktioner, och således inte om lånord, av vilka det förstås kryllar i språket. Det är ändå en naturlig funktion av att det svenska folk är statt i kulturell underkastelse och därmed för jämnan knarkar amerikanska teveserier.
Även jag konsumerar visserligen mycket engländskt, men balanserar dock med romanskt, annat germanskt samt inte minst japanskt och kinesiskt. Det ger balans och en bättre förståelse för både det egna tungomålet och andras.
Troligen är det också en generationsfråga, då jag i unga år var lika frälst i det amerikanska som många är nu. Man blir mer konservativ med åldern, som Sachar, och retar sig därför gärna på begrepp som «sale», det som ju förr hette «rea» på franskt manér (réalisation), och uschliga importer som «black friday».
Men så där har vi alltid hållit på, eftersom vi är ett pyttelitet folk med ett udda germanskt språk utan större betydelse. Vi är av nöden anpassningsbara och benägna att underkasta oss de större kulturerna, tidigare plattyskan, senare franskan och nu engelskan.
Svenskan är ju inget annat än plattyska i tolv dialekter, som Strindberg uttryckte saken, och lån från lågländerna under hanseatisk tid år således av betydligt mer voluminös art än nutidens vimsiga anglicismer. Det mesta är ändå modeuttryck som aldrig blir bestående, slang som är övergående – «gå för det!» försvinner, medan «det är upp till dig» redan är etablerat, eftersom det passar in i språkdräkten.
Sachar är dock konservativ i överdrift när han hävdar att man inte kan «spendera en vecka på Mallorca», eftersom den formen är belagd sedan åtminstone 1700-tal (Som iag kommer så sent fram, så har iag ei mycken tid, at spendera på brefs skrifvande).
Han har dessutom helt fel när han påstår att «kalamitet» på svenska betyder «bagatell» snarare än en «katastrof». Ordet betyder just «missöde, olycka» och har överhuvudtaget ingen vedertagen betydelse i den riktning Sachar hävdar.
Han bevisar därmed själv hur språk förändras genom okunskap och osäkerhet om ords egentliga betydelse och användningsområden, ett fenomen man kan notera närmast dagligen, även i den professionella kår som har att handha språket, exempelvis i medier – här har jag särskilt med statstelevisionen en oplockad gås.
Sachar noterar att spanjorer utan problem kan läsa medeltida dokument, och att spanskan därmed är mer stabil än svenskan. Det beror på att spanskan är vulgärlatinets arvtagare och en stagdad kultur utan större friktioner med andra kulturområden, medan svenskan har varit stadd i kontinuerlig förändring under hela sin existens, för övrigt på samma sätt som engelskan.
Svenskan är dock relativt stabil sedan yngre nysvensk tid under 1700-talet, och man behöver inte alls vara «expert» för att förstå äldre nysvenska (1500-tal). Fornsvenskan bereder mer problem, eftersom man där stöter på en helt annan prosodi, andra vokalljud och en komplex grammatisk morfologi. På motsvarande vis förstår spanjorer i allmänhet inte latin på vare sig klassisk eller vulgär form.
Språk förändras även utan sådan kulturell friktion, exempelvis kinesiskan, som ursprungligen inte var ett tonspråk men numera är det. Det går bra att läsa Konfucius i originalskrift, eftersom tecknen inte representerar ljud, men ingen skulle kunna förstå den gamle filosofens talade kinesiska.
Det är fråga om naturligt «förfall», en ständig förändring av språk medelst friktion och interna processer, inte minst förändringar över generationer då en ny kull alltid bidrar med smärre modifikationer av den förhandenvarande kulturen, även i fråga om ljud och uttal – numera uttalar många «läkare» och «lärare» med samma slags «ä».
Åt detta kan man faktiskt inte göra så mycket, annat än att medvetet verka för att bevara språket, som spanjorerna eller för den delen islänningarna, som ju i princip talar vårt forna mål från vikingatiden. Den svenska modellen tycks dock vara mer laissez-faire, att låta utvecklingen ha sin gång och att bara nedteckna förändringar snarare än att motverka dem.
Eller för att uttrycka det annorlunda: till vilken punkt i tiden skulle herr Sachar vilja förlägga den rena och oföränderliga svenskan? Oavsett vilken man väljer kvarstår faktum att svenskan befinner sig i kontinuerligt och naturligt «förfall», som en rasande och aldrig vilande utveckling från den tidigaste urgermanskan för 3000 år sedan (även det en godtycklig punkt i tiden).
Varför kan vi inte alla helt enkelt prata urindoeuropeiska, om vi nu ska dra saken till sin spets? Givet att det är upphovet till inte bara vår sena germanska dräkt utan framförallt till de klassiska språken latin, grekiska och sanskrit, måste det ha varit det renaste och mest obesudlade idiom som någonsin har existerat?
Eller så var det bara ett språk i mängden, med dess egenheter och särdrag, och som har utvecklats på samma sätt som andra språk, i en aldrig avstannande process, i ett evigt skiftande kvitter av föränderliga ljud och ord.
Lillbritannien har visserligen inget systembolag eller annat alkoholmonopol, men man har åtminstone en branschorganisation som har samma funktion som i förmyndarstaten, det vill säga att förorda «ansvarsfullt» drickande, motverka supande med mera.
Man har vidare till uppgift att självreglera marknaden med avseende på namn, etikettering och så vidare, på samma sätt som det statliga monopolet i Sverige emellanåt får för sig att porta vissa alkoholhaltiga drycker, exempelvis midsommarölet Ängöl med en etikett av högst oskyldigt midsommarfirande.
Den brittiska gruppen har på senare tid blivit uppmärksammad för att man har tagit strid mot Fok Hing Gin, en ginsort med ursprung i Hongkong. Anmälaren menar att namnet är avsett att chockera, och att namnet leder tankarna till en viss engelsk svordom.
Den misstanken kunde ju ha fog för sig, då bolaget i fråga hade en annons med texten FOK THE HATERS. More than just a funny name, we actually taste FOK HING good samt snutten More than just a FOK HING name.
Icke desto mindre är namnet inte påhittat, utan en referens till Fuk Hing Lane (福興里), en gata i Tongluowan (铜锣湾) i Hongkong. Därstädes pratar man kantonesiska, och fuk (福, lycka) hörs i var och varannan mening. Det är ändå en tidigare brittisk kronkoloni, så den eventuella problematiken kring detta torde inte vara ny.
Det egentliga namnet 福興氈 (Fūkhīng zīn) består av komponenterna 福 (fū, lycka), 興 (hīng, blomstra, vara populär) samt 氈 (zīn, filt, matta) som här har en ljudhärmande funktion för gin. På förenklad form och mandarin är motsvarande namn 福兴毡 (Fúxīng zhān).
Bolaget bakom spriten hade ändå bemödat sig om att ändra fuk till fok för att mildra ordets karaktär, utan att det hjälpte. Branschgruppen valde således att fälla, med motivering att varumärket kan vara förargelseväckande för vissa grupper. För oss andra är det förstås stor humor, och för bolaget ger det fantastisk reklam.
In conclusion, the Panel noted that the strength of the profanity, in combination with the company’s accompanying marketing materials, where the name was used in such a way that was clearly alluding to profanity, meant that the packaging was likely to cause serious and widespread offence. Accordingly, the Panel concluded that the packaging was in breach of Code rule 3.3.
Det här är dock inget problem i Sverige, eftersom det statliga monopolet med sitt «fantastiska» utbud inte saluför ett endaste varumärke från Hongkong, och i övrigt bara har ett fåtal produkter från Kina, mestadels som beställningsvara.
