Ordet kommun är inlånat från franskans commune, som i sin tur stammar från latinets commūnis. Vidare bakåt finner man commoinis i äldre latin, *kommoinis i uritaliskan och slutligen *ḱom-moy-ni-s i urindoeuropeiskan. Asterisken betyder att det är rekonstruerade former.
Men från *ḱom-moy-ni-s kan man gå i andra riktningen, varvid man finner urgermanskans *gamainiz, urvästgermanskans *gamainī, fornsaxiskans gimeni, medellågtyskans gemēn, som slutligen blir ordet gemen i svenskan.
Två låneord, kommun och gemen, har alltså samma ursprung (och betydelse), men har funnit sin väg till svenskan på olika sätt. Så där kan man hålla på med tusentals ord, och därmed demonstrera att germanska, romanska, keltiska, hellenska, armeniska, albanska, indoiranska och en del andra språk har samma ursprung i ett urindoeuropeiskt generatorspråk som talades i trakterna kring dagens Ukraïna för runt fem tusen år sedan.
Den utvecklingen har inte varit linjär, utan har präglats av förgreningar och cirkulära lån av det slag som visades ovan. Indoeuropéerna erövrade Europa i omgångar under lång tid, med ett språk i ständig förändring. Samma process som har gett spanska, italienska och franska från latin har präglat samtliga indoeuropeiska språk, och det är således materia i ständig rörelse och växelverkan.
Teorin om den indoeuropeiska språkfamiljen är numera ett par hundra år gammal, och har sina rötter i 1500-talets upptäcktstid. De europeiska språkens släktskap har man förstås känt till i princip längre än så, men senare har man även fogat sanskrit till samma gren som latin och grekiska, och på den vägen slagit fast ett betydligt bredare släktskap, omfattande iranska och indiska språk.
Till yttermera visso finns ett genetiskt släktskap som med hög precision korrelerar med det språkliga. Svenskar är närmare släkt med tyskar (fixeringsindex eller Fst ≈ 0.001) än med fransoser (Fst ≈ 0.002), ryssar (Fst ≈ 0.003) eller italienare och greker (Fst ≈ 0.007). Släktskapet med indiska och iranska indoeuropéer är mer avlägset, med Fst ≈ 0.04, och det gäller även distansen i språkligt släktskap.
För att sätta detta tal i perspektiv skiljer vi oss från östasiater med Fst ≈ 0.110 och från subsahariska folk med Fst ≈ 0.153. Vi är alltså synnerligen nära släkt i Europa, även om vi ändå har märkbara morfologiska skillnader. Exempelvis italienare och greker har ett större arv från Anatolien än svenska germaner, vilket ger dem ett särpräglat utseende.
Germanska langobarder erövrade ju Rom, varför man förvisso finner en hel del blondiner i Italien, och än mer så i det av germanska franker erövrade Gallien, eller Frankrike som vi säger numera. Men en «äkta» italienare, eller en grek, skiljer man lätt från en svensk, tysk eller annan german.
På samma sätt kan man diskriminera mellan kineser, koreaner och japaner, även om det är svårare på grund av en monoton pigmentering. Européer förmår i regel inte se skillnad på grund av ovana, men jag kan personligen med ganska hög träffsäkerhet avgöra huruvida en östasiatisk kvinna är kines, japansk, koreansk eller för den delen sibirisk.
Ändå är östasiater mer genetiskt närstående på gruppnivå än européer, med Fst ≈ 0.003 mellan kineser och koreaner respektive koreaner och japaner. Kineser kan i sin tur indelas i en nordlig respektive sydlig komponent, varvid sydkineser skiljer sig marginellt från vietnameser, Fst ≈ 0.0024. Nord- och sydkineser skiljer sig inbördes med Fst ≈ 0.0014, men går ändå ganska lätt att skilja åt – sydkineser har exempelvis oftare rundare ögon.
Nå, frågan är då huruvida detta nära genetiska släktskap korrelerar med ett språkligt, på samma sätt som i Europa, Persien och Indien? Svaret är nej, och man räknar av hävd koreanska respektive japanska som språkliga isolat, medan mandarin och andra kinesiska språk hör till den sinotibetanska familjen.
Både japanska och koreanska har visserligen en mycket hög andel kinesiska lånord, givet att kinesiska är Östasiens motsvarighet till latin, men de mest grundläggande av ord har inget som helst släktskap med kinesiskan. På samma sätt finner man inget inbördes släktskap mellan japanska och koreanska med avseende på sådan grundvokabulär, samtidigt som man har klart olika fonetik i samtliga språk.
Exempelvis räkneorden 1, 2, 3, 4 är i koreanskan hana, tul, set, net och i japanskan ichi, ni, san, yon, alternativt hito, futa, mi, yon. Motsvarande för mandarin är yi, er, san, si. Både japanskan och koreanskan har inlånade kinesiska termer även för räkneord, men de infödda varianterna är helt enkelt väsensskilda, oavsett hur långt tillbaka man går.
Den indoeuropeiska situationen är här att räkneorden mestadels har samma ursprung i alla språk, exempelvis urindoeuropeiskans *dwóh₁ → duo, due, two, två och så vidare. Fyra kanske inte låter som quattro, men har ändå samma ursprung i *kʷetwóres → urgermanska *fedwōr. Om vi räknar på urindoeuropeiska känner vi oss ganska hemmastadda: *óynos, *dwóh₁, *tréyes, *kʷetwóres, *pénkʷe, *swéḱs, *septḿ̥, *oḱtṓw, *h₁néwn̥, *déḱm̥.
Den östasiatiska motsvarigheten är alltså sådan att man inte finner släktskap av det slaget för annat än ett fåtal ord, som skulle kunna vara tillfälligheter eller lån. Ändå är den grammatiska strukturen mellan japanska och koreanska slående lik, med SOV-ordning, agglutination, bruk av partiklar och så vidare. Grammatiska egenskaper inlånas inte i lika hög utsträckning som ord, och om det funnes inslag av sådan konvergens vore det rimligare att kinesiskan hade utövat ett sådant inflytande.
För personer som känner och studerar dessa språk finns därför ändå en gnagande misstanke om avlägset släktskap, även om det mer är en diffus känsla än något man enkelt kan leda i bevis. Skolor finns förvisso, särskilt den som förfäktar hypotesen om transeurasiska eller altaiska språk, som omfattar mongoliska, türkiska och tungusiska språk samt även de japoniska och koreanska språken i utvidgad mening. Exempelvis koreansk fonetik har slående likheter med türkisk.
De flesta lingvister avfärdar numera hypotesen, nämligen på grund av bristen på kognat och en del andra omständigheter, men det finns ändå en klick som idogt förespråkar den altaiska modellen. Man menar att släktskapet ligger djupare förborgat i historien än i det indoeuropeiska fallet, och att det därför är svårare att avtäcka.
En ny studie i Nature förnyar ambitionen genom att kombinera lingvistik med arkeologi och genetik för att söka leda i bevis släktskapet. Man förlägger därvid ett urtranseurasiskt språk till -9000 eller runt år sju tusen före vår tid, vilket är nära nog dubbelt så gammalt som urindoeuropeiskan.
Man följer hirsets väg i regionen genom arkeologiska studier, vilket ger tiden -7000 för uppkomsten av en urjaponisk-urkoreansk familj. Genetiska studier ger att Koreahalvön befolkades av jōmon vid -4000, det vill säga samma folkslag som fanns på Japan vid tiden. Omvänt migrerade folkslaget yayoi från Korea till Japan från -1000, vilket gav upphov till en ny slags kultur, samtidigt som jōmon försvann från Korea.
Ett urtranseurasiskt språk förläggs geografiskt till trakterna av Mongoliet och Manchuriet, varvid förfäder till koreaner ska ha lagt under sig halvön norrifrån, och därvid vidare ha intagit de japanska öarna. De japoniska språken ska således ha existerat på fastlandet innan de migrerade till Japan, vilket är ungefär samma sak som att de keltiska språken numera inte finns på det europeiska fastlandet utan på de brittiska öarna.
Här kan man föreställa sig att blandning sker med lokala språk, vilket då tar språket i en ny riktning och avlägsnar det mer från sitt tidiga arv. Man kan på samma sätt förstå att kinesiskan, eller dess rötter, inte hade inflytande på annat sätt än genom lånord på grund av väsensskild grammatik och annan struktur.
Kinas tidiga kulturer (särskilt Yangshao) har således bidragit med gener, teknik, kultur, odling och lånord, men har inte påverkat grunden i de japoniska och koreanska språken. Det innebär också att folkslag inte har kuvats till underkastelse, utan har kunnat behålla sin särprägel, till skillnad från i Europa, där indoeuropéerna gjorde rent hus.
Däremot har det uppenbarligen skett massiva folkvandringar, varvid förfäder till dagens koreaner och japaner har drivits från Manchuriet ned mot Koreahalvön och vidare mot Japan. Türkarna har rört sig i den andra riktningen, åt norr och väster, och har en betydligt mer nomadisk komponent än de jordbrukande urjapanerna och urkoreanerna.
Den lingvistiska delen av analysen söker sammanställa en swadeshlista för ett stort antal altaiska språk genom tiderna, det vill säga grundläggande basord som antas vara svårare att påverka genom inlån och kulturell påverkan, här för termer relaterade till jordbruk, tamdjur med mera, det vill säga centrala begrepp för dessa tidiga kulturer.
Ett exempel är ordet för (jordbruks)fält, vilket man ger en urtranseurasisk (UTE) rot *pata. Motsvarande etymologiska härledning är då för urjapanska *pata → hata + *ka (plats) → hatake (はたけ, 畑), som är det moderna japanska ordet för fält.
För koreanska har vi på samma sätt urkoreanska *patʌ → MK pàth → K bat (밭). För türkiska anger man *(p)ata med bortfall av p → ata med flera termer, som dock har skiftat betydelse till ö i de flesta språk.
Ett annat exempel rör alkohol, det vill säga att fermentera, blomma med mera, vilket man ger en rot *saga-. För urjapanska har man då *saka-, vilket småningom leder till japanskans sake (さけ, 酒). Urkoreanskan anges ha *sak-, vilket leder till koreanskans sseokda (썩다), det vill säga att ruttna.
För koreanskan anger man alternativet *su(k)u-, med vidare härledning till sul (술), som betyder just alkohol. Liknande härledningar har man för turkiska, mongoliska med flera familjer.
Ordet för en vävd slags stråmatta betecknar man *mosi på UTE, med härledning *mosi → mushiro (むしろ, 蓆) på japanska. Motsvarande för koreanska är *mosi → mosi (모시). Samtidigt är en enklare japansk härledning mushi (むし, 苧) för själva växten som nyttjas, ett ord som av vissa anses vara ett koreanskt lån.
Studien har ett omfattande material för den som vill fördjupa sig i sådan spännande etymologi, men det är alltjämt småpotatis i jämförelse med det rika materialet för indoeuropeiska språk. Samtidigt kommer man nog inte så mycket längre med enbart lingvistiska metoder, varför de arkeologiska och genetiska får allt mer betydelse för att indirekt bevisa eller förkasta saken. Hypotesen har nog dock stärkts en gnutta, tror jag.
