Två förödande världskrig lade Europa i ruiner och försköt den globala maktbalansen. Extrem nationalism hade länge söndrat kontinenten. Tyskland, då den västra halvan, blev inte rumsrent över en natt, utan var isolerat efter krigsslutet. Men Tyskland hade naturtillgångar som Frankrike inte hade, nämligen kol och stål.
Kol- och stålgemenskapen gav således fransoserna tillgångar och tyskarna erkännande och återinträde i världsgemenskapen. Beneluxländerna och Italien ingick också i denna den första europeiska gemenskapen, vars slutliga mål var att bilda en europeisk federation för att förhindra ytterligare krig mellan nationer över resurser.
Det målet är ännu inte nått, då EU i grunden är en konfederation av suveräna stater som har ingått förbund i fördrag. Enhällighet inom förbundet krävs för fördragsändringar, vilket blir svårare att upprätthålla med fler medlemsstater och allt större komplexitet i organisationen. Konfederationer är som skapta för att upplösas, och unionen har därför utvecklat ett antal federala drag som ett sammanhållande kitt.
Europaparlamentet och EU-domstolen är två sådana federala organ som har beslutsrätt i hela gemenskapen, och där nationalstaten inte längre är suverän; suveräniteten har delvis förhandlats bort i fördrag. Den gemensamma valutan är en annan federal företeelse, där vissa stater har ett tidsbegränsat undantag. Försvar, skatter, socialpolitik och utrikespolitik ligger emellertid alltjämt på nationell nivå, och EU är därför ingen fullskalig federation.
Europeiska gemenskapen är således en sammanslutning av nationer snarare än medborgare. Tanken är inte och har aldrig varit att upplösa nationerna och bilda en europeisk superstat, utan att skapa gemensamma förutsättningar för medlemsstaterna. Med gemensamma regler, fri rörlighet, gemensam valuta och så vidare blir handel och annat utbyte mer effektivt och gynnar samtliga medlemsländer, samtidigt som Europa framstår som en starkt sammanhållen enhet för omvärlden.
Samtidigt är balansgången svår att upprätthålla. Sedan unionens första tid har motstånd funnits mot alltför stora mått av överstatlighet, och den senaste tidens utveckling har accentuerat detta problem. Unionen har åstadkommit frihet för europeiska medborgare, men har samtidigt misslyckats med att skydda de medborgare som inte har kunnat utnyttja friheterna fullt ut. Å andra sidan är det nationalstatens uppgift att sörja för det skyddet, och EU har inte mandat att göra det, eftersom unionen inte är en fiskal federation.
Öppna gränser inom unionen är en annan frihet som numera är förknippad med problem, nämligen för att unionens yttre gränser inte kontrolleras gemensamt utan av enskilda nationalstater. Numera finns en antydan till en sådan gemensam ansträngning, men den är ofullständig. Migrationskrisen är ett resultat av unionens oförmåga att hantera dynamiska situationer som inte i förväg är förhandlade i fördrag eller beslutade i gemensamma församlingar. Eftersom EU inte har utrikespolitiska befogenheter kan man inte snabbt och resolut hantera akuta situationer som berör flertalet medlemsländer.
Unionen skulle således behöva utvecklas till en fullskalig federation med gemensam beskattning, gemensamt försvar och gemensam utrikespolitik i tillämpliga delar, så att unionen i sig själv kan agera när det krävs. Dilemmat är att de suveräna nationalstaterna motsätter sig en sådan utveckling, samtidigt som de skyller resultatet på unionen.
Men det är inte Europeiska unionen som beslutar om hur många flyktingar som söker asyl i enskilda nationalstater, den har ingen beslutanderätt alls, och medlemsländerna står handfallna i att komma överens om en gemensam lösning, eftersom man har vitt skilda ståndpunkter. En federal union skulle ha befogenhet att redan från början kontrollera skeendet vid den yttre gränsen och därefter i den vidare hanteringen.
Att lösa upp unionen är inget alternativ, ty då skulle Europa snabbt sjunka in i gamla mönster av nationella trätor och till och med krig. Konkurrenskraften gentemot omvärlden skulle för de flesta länder försvagas, och ansenlig friktion skulle uppstå i handel och andra utbyten. Något måste vi ha lärt av Europas blodiga historia?
En starkare federation innebär förvisso att den nationella suveräniteten minskar, men å andra sidan blir det då ordning och reda på torpet. En union med en handlingskraftig centralenhet skulle med säkerhet orsaka bisterhet i månget nationellt parlament, men skulle å andra sidan klara av att reda ut de kriser som förlamar unionen och dess medlemsländer. Man förlorar en del, men vinner desto mer.
Den komplexa organiserade religionen uppstod med de första civilisationerna i Sumer, som en vidareutveckling av den naturreligion och schamanism som tidigare präglade mänskligheten. Nymodigheten att metodiskt bruka jorden medgav en stabil bofast tillvaro, i vilken befolkningen kunde växa betydligt snabbare än tidigare.
De första stadscivilisationerna i Uruk och annorstädes instiftade en ojämlik arbetsdelning, och med den en stratifiering i samhället när inte alla längre behövdes för manuellt arbete. Det är ingen tillfällighet att matematik, skrift och astronomi uppstod när tid gavs för tankearbete åt en del av befolkningen, eller att religionen kunde utvecklas i samklang med politiken som ett styrinstrument i den nya enheten.
Sedan tidigare i förhistorien hade människan utvecklat en komplex föreställning om gudar som styr tillvaron för olika domäner, från en tidigare uppfattning om en besjälad natur. Regn och vind krävde en stormgud, skörd och fortplantning behövde en fertilitetsgud, och lycka i krig fordrade en krigsgud, till vilka man kunde offra för välgång. När städer framträdde krävdes en särskild skyddsgud för staden, och senare även en nationalgud när komplex av städer i riken uppstod.
Gudarna ansågs stå i särskild förbindelse med människorna, och gudarna försågs därför med typiskt mänskliga drag. Den högste av gudar var alltid av manlig karaktär, men hade precis som de jordiska männen en kvinnlig gemål. Gudarna präglades av mänskliga karaktärsdrag, som avund, ilska, svartsjuka, skönhet och godhet, och det litterära dramat uppstod i spåren av den muntliga berättartraditionen om gudarnas förehavanden.
Politiska händelser påverkade religionen. När en region invaderade en annan behövde respektive panteon jämkas och förenas synkretiskt, och i förekommande fall lät man en föreställning dominera över en annan i varierande grad. Kulturell diffusion under fredliga former medförde också ständiga förändringar i panteon, och nya gudar tillkom medan andra försvann eller ersattes. Kulturella religionskrig förekom tidigt i den mänskliga civilisationen, där regioner kunde hävda religiös överhöghet över andra.
Texterna över tid, rum och kultur varierar således i detalj, som en konsekvens av den ständigt förändrade religionsbilden. I grova drag kan man skissa ett panbabyloniskt panteon med himmelsguden An som sumerisk huvudfigur. Motsvarande namn är Anu på akkadiska, och El på ugaritiska. An eller Anu betyder himmel, medan El rätt och slätt är titeln herre.
Panbabylonisk religion
Sumeriska är ett språkligt isolat, varför dess nomenklatur inte har rönt någon större spridning. Akkadiska och senare babyloniska liksom ugaritiska tillhör dock den afroasiatiska språkfamiljen, med assyriska, arameiska, hebreiska och arabiska som medlemmar. Ordet el återfinns i alla dessa språk i varianter som ilu, alah, ilah och så vidare, och finns exempelvis i namnen Israel och Allah. Ett annat ord för herre är baal, bel eller belu med flera varianter, och dessa titlar användes ofta generiskt för olika gudar, men särskilt för den högste av dem.
Ans viktigaste gemål är Ashera (Uraš), himmelens fru, moder jord, den heliga. Tillsammans har de sjuttio söner, och släktträdet är därför enormt, för att inte säga oöverskådligt med tanke på variationerna i olika traditioner. De har förstås även döttrar, varav Inanna (Ishtar, Astarte, Venus) är den mest framträdande, och den som senare tar sin mors roll som Ans gemål i en del traditioner (av politiska konsekvenser, inte som ett fall av incest).
Den viktigaste sonen i förhållandet är Hadad (Adad, Ishkur), oftare Baal Hadad, eller kort och gott Baal, herren. Hadad är en stormgud som styr över regn och vind, och därmed ordnar så att skörden kan växa. Tillsammans med far Anu/El och mor Ashera bildar han en gudomlig trojka som har stor dominans i regionen, medan övriga figurer återfinns i en undre nivå.
Och där reste han ett altare, som han gav namnet «El är Israels gud». (1 Mos 33:20)
Även i det polyteistiska Kanaan dyrkas El och Baal, liksom Ashera och Astarte. El framträder här som nationalgud i det Samarien och Juda som utvecklas då det kanaanitiska stadssystemet förfaller. Den judiska kulturen och religionen är ett utskott av kanaanitisk dito, och utvecklar här sina egenheter. Bland annat framträder en transjordansk stormgud kallad Jahve som en viktig härförare för israeliternas stridigheter med olika kontrahenter.
När den högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob herrens andel, Israel hans arv och egendom. (5 Mos 32:8–9)
Toran eller gamla testamentet berättar här att herren Jahve ingick i gudarådet, där El den högste var styrelseordförande i egenskap av kosmisk skapargud. Den då kända världens landområden gav El sina sjuttio söner att förvalta, och det föll på Jahves lott att bli israeliternas gud (trots att han inte var Els son). Det judiska prästerskapet upphöjer här Jahve till ny nationalgud, och pensionerar i princip El. Jahve approprierar småningom Els egenskaper, och tar även hans fru Ashera till gemål. Jahve växer således i inflytande, även om man alltjämt dyrkar Baal och Ashera.
Men det ska bli värre. När Nyassyriska riket uppstår för snart tre tusen år sedan utövar man stort kulturellt inflytande i regionen, och nationalguden Ashur dominerar i en antik form av kulturimperialism, även i Samarien. När det assyriska inflytandet småningom avtar efter ett par hundra år, vill man på sina håll framhäva sin nationella identitet klarare. I Israel resulterar detta i att Jahve upphöjs till inte bara nationalgud, utan såväl regional som global och kosmisk gud, samtidigt som prästerskapet gör rent hus med det övriga panteon. Monoteismen var därmed född, som ett resultat av religiopolitisk nationalism.
Öster om Jerusalem, söder om Fördärvets berg, skändade han de offerplatser som Israels kung Salomo hade låtit inrätta åt Astarte, Sidons vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas skändlige gud. Stenstoderna krossade han, asherapålarna högg han ner och platsen där de stått fyllde han med människoben.
Också altaret i Betel, offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, inrättade, han som förledde Israel till synd, också detta altare och denna offerplats förstörde Josia. Han brände offerplatsen och krossade allt till stoft. En asherapåle brände han upp. Då han vände sig om och fick se gravarna där på berget lät han hämta benen därifrån och brände dem på altaret; så ohelgade han detta. (2 Kung 23)
Det första av de så kallade budorden inskärper att det nu bara finns en gud, och det är därmed nedpräntat i skrift hur människorna ska förhålla sig. All avgudadyrkan förbjöds, och alla uttryck för sådan dyrkan förstördes bryskt. Prästerskapet hade nämligen bestämt att herren hade sagt så, i en ny tolkning, som bokstavligen innebär att småguden Jahve hade mördat såväl skaparguden El och sin egen fru Ashera som alla övriga gudar som tills dess hade antagits existera.
En mer välvillig tolkning är förstås att gudsbilden raffinerades, och att man rotade ut förlegade element. Samtidigt fanns behov av kontinuitet, varför toran redogör för förloppet snarare än att bara teckna den nya läran på ett tomt blad. Detta förfarande skulle senare upprepas när den kristna läran tog avstamp i den gamla judiska läran, med en än mer universell (katolsk) gud, för alla människor och inte bara för judar.
Kristendomen tog också den monoteistiska förstörelselustan i arv, och tillämpade den varhelst man fick fotfäste, från Rom och Alexandria till Uppsala och Jerusalem. Tempel och människor brändes, och traditioner approprierades. Anspråket på sanningsmonopol skulle förpesta Europa under en tusen år lång medeltid, och världen lider än idag i sviterna av monoteistisk erövringsmentalitet, inte minst i Mellanösterns blodiga kamp mellan olika uttolkare av islam.
Kristendomen mallade sin lära på befintliga strukturer över hela Europa. För att hantera polyteistiska miljöer begagnade man sig av systemet med helgon för att underlätta approrieringen, så att gudar kunder ersättas med figurer från det kristna menageriet. Grekland och Rom hade sedan tidigare inkorporerat en hel del religiöst gods från Levanten, inte minst via fenicierna, i ungefär samma förlopp som vidarebefordrade alfabetet.
Över hela kontinenten fanns således traditioner och religioner med överlappande element, delvis som ett resultat av kulturell diffusion, vilket även avspeglade sig i språket. Fader gud är exempelvis inte en kristen uppfinning, utan en betydligt äldre företeelse som existerade i ett flertal kulturer. Kristendomen invecklade istället begreppet genom treenigheten, eftersom man hade en gudsson att ta hänsyn till i en monoteistisk kontext.
Etymologi
Begreppen för gud i olika språk går att härleda till urindoeuropeiska (PIE) rekonstruktioner. Stammen *dyeu- (skina) ger här upphov till *dyeu-ph₂tēr i PIE, dyauṣ pitā i sanskrit, zeu pater (zeús blir diós i genitiv) i klassisk grekiska, samt dieus-pater i latin (det vill säga *iou-pater eller iūpiter). Detta är fader gud, himmelsfadern, eller den skinande fadern, ytterst en abstraktion av solen. Dagsljusets gud kompletterades i urindoeuropeisk religon av en motsvarande nattgud.
Från *dyeu- kommer också *deiwós (gud), som ger upphov till latinets deus (gud) och vidare i diēs (dag), liksom till urgermanskans *tīwaz, fornnordiskans týr och svenskans ti som i tisdag. Motsvarande former finns i en rad andra språk.
Det germanska gud har dock en annan etymologi, med rötter i *ǵʰew-, som betyder att åkalla eller att offra med dryck. Participformen *ǵʰutom (åkallad) i urgermanskan leder till *gudą (den man åkallar) och vidare till fornnordiskans goð och dess moderna former i germanska språk. Observera här att goð är neutrum, och att guð i maskulinum är en kristen beteckning. Med goð avses då andra gudar, medan guð är den enda guden.
Kristendomen hade ett arvrike till sitt förfogande för att bedriva sin religiösa imperialism, men samtidigt måste den ha haft något att erbjuda människorna innan den blev statsreligion. I en antik kontext framstod kristendom således som en attraktiv företeelse för många, och läran kunde därför småningom eliminera Zeus, Jupiter och Oden.
Kristendomen kommer helt säkert att själv möta det ödet någon gång i framtiden, men det är då troligen inte en annan gud som står för dödskyssen, utan en rationell värld som förpassar religionen till mytologins fascinerande domäner.
I ett land som länge präglades av att den statliga televisionen under sitt politiska monopol dirigerade massorna med påbjudna kulturformer, kunde man lätt förledas tro att en tecknad anka med vänner utgör julens huvudfigur. Lutfisk, statstelevision, klapputdelning och sedan julbord, i en typisk konfiguration.
Programmet har stadigt en tätposition i tittarstatistiken med bortåt fyra miljoner åskådare, även sedan statstelevisionens monopol gick i graven, och trots den omfattande censuren av i samtiden politiskt inkorrekta företeelser. Som sådant är det förstås en given tradition, även om konkurrensen numera är stor. Orsaken till att traditionen uppstod torde bero på att ett tevekulturellt svältfött folk på julafton fick en liten glimt av den fria världen, i ett specialarrangerat julpotpurri signerat Disney.
Det kunde ha varit värre, exempelvis en jul med Televinken, Drutten och Jena med flera öststatsmässiga program som låg i tiden. 1979 hotade en kader vid statstelevisionen att plocka bort programmet för att ersätta det med ett mer politiskt korrekt format, men sedan kom satellitteve och grusade statstelevisionens ränker.
Månne är det då istället Mammon, som figurativ husgud för kommersen, som är julens huvudperson? Krämarna har förvisso sin bästa tid under julkommersen, och folk handlar till förbannelse, bara för att sedan ta smällen nästföljande månad. Det är ett kiv och ett liv, ett stök och ett bök, men handeln är egentligen bara en grundförutsättning för högtiden. Seden är dessutom relativt ny, då få hade råd att handla klappar innan 1940-talet och masskonsumismens tidevarv.
En bättre kandidat är då jultomten, den speciella tomtenisse som delar ut julklapparna. Gårdstomtarna är gnomer, en form av jordandar i dvärgformat, med vitt skägg och färgad luva. Tomten representerar den som en gång lät uppföra en egendom, som en naturandlig kvarleva i en förfaderskult. Tomten vaktar gården (eller tómten med annan betoning, skild från tòmten), och traditionen bjuder att han regelbundet belönas med en tallrik risgrynsgröt. Gröt, eller i förekommande fall öl eller mjölk, ges även till andra tomtegubbar och vättar vid vårdträdet, det träd som dominerar en gård. Tomteträdet är en helig företeelse som inte får antastas.
Jultomten är emellertid inte en vanlig tomte, utan en nisse i storformat, med reguljära tomtegubbar som medhjälpare. Den moderna tomten är en manifestation av en underlig folkloristisk rundgång, senast inlånad från kontinenten och sedermera något anpassad till (men inte identisk med) den amerikanska Santa Claus, vars nederländska förlaga Sinterklaas har sina ursprungliga rötter i fornnordisk mytologi, med stänk av främmande religiös fernissa. I den genuina nordiska seden stod annars julbocken för klapparna.
Den verkliga förlagan till jultomten är dock Oden, gudarnas gud. Julner (festaren) är ett av hans många namn, och en klassisk rendering av honom är som en vandrare med vitt skägg och luva. Santa Claus transporterar sig och sin last med åtta flygande renar, medan Oden rider på Sleipner, en åttafotad springare med flygförmåga. Sinterklaas har två svartepettrar till sin hjälp, medan Oden har två svarta korpar Hugin och Munin på sina skuldror.
Jultomten är således otvivelaktigt en huvudkaraktär under julen, men han är dels en nyare företeelse, dels bara en manifestation av många andra. Tomten är inte orsaken till julfirandet, utan har mer en instrumental och symbolisk roll i det. Huvudrollen spelas av en annan gestalt, om än i mer dunkel skepnad.
Den tolvdagarsperiod under midvintern som julen kretsar kring omfattar traditioner som Lussinatta och Lussevaka, en andakt i att hålla onda demoner stångna under årets kortaste dag. Odens jakt är en mytologi kopplad till denna föreställning, vilket ger honom attributet som den ursprungliga jultomten. Visst kalendariskt krångel har förskjutit datum för seden, samtidigt som traditionen har försetts med en del främmande attribut, men Lussi firas alltjämt som en förhoppning om stundande ljusare tider.
Solen är alltså julens huvudrollsinnehavare. Det är mindre dramatiskt för nutidsmänniskan, som bor i kärnenergiuppvärmda hus och myser i överflöd, men i forna tider utgjorde vintern en fruktansvärd prövning på liv och död, särskilt vid missväxt. Omvänt sker årets andra stora höjdpunkt vid midsommaren, då vi återigen firar solen, då i sin fulla prakt. Men även i modern tid går det knappt en dag utan att vi under vintern pratar om mörkret och längtan efter sol och ljusare tider. Vi är sedan urminnes tider soldyrkare, och det med rätta.
Jul betyder fest, om än med dunkelt etymologiskt ursprung; det finns ingen tydlig koppling till indoeuropeiska förlagor. Julen i sin moderna utformning är visserligen en sammansmältning av ursprungliga och främmande seder, kommersialism och nyare traditioner, men i grunden kvarstår evenemanget som en traditionsenlig midvinterfest, oavsett vad man försöker stoppa in i den i form av politik och främmande religion. Solen står som alltid i centrum.
Mja, så där vansinnigt överraskande är väl nu inte Moderaternas partijargong, med tanke på ålderssegmentet i det aktuella fallet kring Delom Haffo och hans puerila avhyvling av minister Annika Strandhäll (S). Sådant lumparsnack förekommer helt naturligt i sådana grabbiga miljöer, och föreställningen var som bekant inte avsedd för en större publik. Samtidigt är det en yrkesetisk hållning att inte pladdra fritt när en mikrofon eller kamera finns närvarande, och Haffo får därmed ta konsekvenserna av sin oprofessionella svada.
Man skyller på nätet och dess förment hätska atmosfär, men sanningen är att sådant pladder alltid har förekommit i mer privata miljöer. Internet har bara råkat flytta ut köksbordet till den offentliga miljön, och man får därför ta det för vad det är, nämligen en ovanligt stor kaserndiskussion för öppen ridå.
Etablissemangsmedier benämner det kort och gott «näthat» och vill prompt förbjuda företeelsen med ett knippe passande lagar och genom att bussa Magdalena Ribbing på packet. Man vill helt enkelt ha tillbaka sitt åsiktsmonopol och sin funktion som samhällsdebattens grindvakt. Men det spelar ingen roll hur mycket man grinar från sina mediala elfenbenstorn, man får helt enkelt gilla läget med en ny verklighet.
På sätt och vis kan man hävda att samhällskontraktet är under omförhandling, vilket det i och för sig är kontinuerligt. Yngre generationer har alltid förfärat etablissemanget och föräldragenerationerna genom att använda ett i jämförelse med samtiden förråat språk, men sedermera har bruket normaliserats någorlunda och införlivats i vardagen. Könsord sattes inte på pränt för ett par generationer sedan, men är i dag allmängods även i seriös press, beroende av ämne (dock inte som skällsord, naturligtvis), liksom i populärkulturen. Samtidigt tenderar språkbruket att gå i vågor av vulgaritet och uppstramning.
Kvitterjargongen kräver starka uttryck för att man inte ska dränkas i kakafonin av miljoner andra kråkors samtidiga kraxande. Samtidigt är det en direkt form av skrift, som har mindre med eftertanke att göra. Sålunda har moderater som Thomas Böhlmark benämnt Nalin Pekgul (S) klappturk, ett epitet som för övrigt även nu ges Haffo i andra kanaler. Men jargongen känner inga partigränser, utan förekommer i alla led.
Det är gulligt att man vill införa politisk korrekthet bland fotbollsklackar som skriker rasistiska och andra tillmälen, liksom styra upp ohyfsade subkulturer på nätet. Men det kommer självklart aldrig att fungera, utan är en del av just sådana kulturer. Det städade språket hör till den traditionella offentligheten, och är då en del av ovan nämnda kontrakt: vi kliar visserligen inte varandras ryggar, men vi attackerar inte heller varandra verbalt.
Nå, mer intressant är då varför vissa ord är tabubelagda i det städade offentliga rummet. Man kanske tycker att det är självklart att hora är ett grovt förklenande epitet, och man överför då möjligen rollens samtida status (den har varierat) på en person. Men grunden till att hora är nedsättande har ursprungligen mer patriarkala orsaker, nämligen att horan åsidosätter en gift kvinnas exklusivitet och mannens motsvarande ägandeskap. Horan är därmed bara instrumental i att förklena en labil relation och därmed dess parter, som framställs som misslyckade.
Etymologiskt stammar ordet hora från protogermanskans *hōrǭ, och tidigare från protoindoeuropeiskans *kāro-, som inte betyder något annat än kär (med samma etymologi) eller älskad. En hora är alltså en älskling, vid sidan av. Föraktet kommer sig ytterst av ovan nämnda orsak, men egentligen är det väl horbocken som är den som bör fördömas, inte den som leder honom i frestelse? Personligen ser jag detta ord i en helt annan dager, och anser att det är en förolämpning mot alla horor att uppgradera en falsk och lismande politiker och maktmänniska som Strandhäll till en sådan status.
Bruket av svordomar varierar världen över. En del kulturer är mer sexuellt och fekalt lagda, andra mer religiöst. Sverige hör traditionellt till den senare typen, där ord som helvete, fan och jävlar anses vara tabubelagda uttryck. För att det ska vara på det sättet krävs givetvis en religiös fond, ty utan en sådan är begreppen tämligen meningslösa. I takt med att Sverige har sekulariserats har orden för dessa fantasibegrepp mycket riktigt devalverats, och räknas numera som högst beskedliga för att inte säga intetsägande kraftuttryck.
Helvete stammar annars från runsvenskans helvíti, som utgör två led. Hel är detsamma som dödsriket, och förekommer i begrepp som slå ihjäl (slå i hel), ytterst från protoindoeuropeiskans *ḱel-, som betyder dölja. Víti är å andra sidan runsvenska för bestraffning (jämför vite), och hela ordet betyder därmed Undervärldens bestraffning. Senare har ordet kommit att ersätta hel som begrepp för dödsriket i sig, och man kan därmed be någon att dra åt helvete (dra till hel), det vill säga önska livet av någon; i sanning en förolämpning.
I andra kulturer finns mer raffinerade sätt att förolämpa folk, exempelvis genom att tilltala en japan i fel person, medan en del av våra uttryck inte skulle fungera i exempelvis Kina. Dra åt helvete saknar helt motsvarighet, eftersom helvetet inte är en begreppsmässig del av buddismen. Ett ord som 小屄 (xiǎobī, lillfitta), är ett relativt klent och emellanåt helt familjärt uttryck, medan 王八蛋 (wángbadàn, hanrej, bedragen äkta man) och 傻屄 (shǎbī, dumfitta) hör till standardsvordomarna bland äldre respektive yngre generationer.
I slutändan är det bara ord, och det är väl mer intentionen som ska fördömas än ordvalet. Men även om vokabulären naturligtvis vidgas med kraftuttryck av olika slag, måste man ändå vinnlägga sig om att nyttja dem i rätt kontext, eftersom de bär på starka värderingar. Om Marshall Mathers (Eminem) kan svära sig fram i konsten, har även andra friheten att begagna sig av uttrycken, men under samma slags ansvar («Någon jävla ordning ska det va’ i ett parti»).
Kärt barn har många namn, inte minst kvinnor. Men varför heter det kvinna, och varifrån kommer alla dessa benämningar på olika synonymer? Här är kinesiskan betydligt trevligare i etymologisk mening, eftersom den har sin yttersta grund i enkla piktogram, som 女 (nǚ) för kvinna: det vertikala strecket är kroppen, och de två nedre korsade strecken armarna. Tecknet är således sidställt.
Tar man nu ett annat tecken för kvinna, 婦 (fù, förenklat 妇), ser man att tecknet 女 ingår som en så kallad radikal i kompositionen, medan det andra tecknet utgörs av en kvast (帚, zhǒu): en kvinna är en person som hanterar kvasten. Kinesiskan uttrycker således i sina tecken en form av klichéer kring egenskaper förknippade med det som avbildas.
Ta exempelvis tecknet 好 (hǎo, bra), som utgörs av en kvinna och ett barn: bra är när man har kvinna och barn. På samma sätt är tecknet 安 (ān, stilla; tyst) komponerat av en kvinna under ett tak, med given innebörd. Stoppa in två prickar i tecknet 女 och vi erhåller 母 (mǔ, mor), det vill säga en kvinna med två bröst, redo att dia avkomman. Tre kvinnor 姦 (jiān) är detsamma som otrohet.
Så långt kommer vi inte i svenskan, ty i grunden finns den urindoeuropeiska (PIE) rekonstruktionen *gʷḗn, som inte har någon annan betydelse än kvinna. Denna rekonstruktion kan sedan avledas i flera förgreningar, men av intresse här är två ytterligare rekonstruktioner i urgermanskan (PG): *kwenǭ (kvinna) och *kwēniz (fru).
Från PG erhåller vi sedan alla kända former i den germanska språkfamiljen. Fornengelskan (FE) använde således cwene, vilket sedermera har utvecklats i engelskans queen (drottning) och det numera utdöda quean, som är en mer nedsättande term för kvinna: prostituerad. Fornnordiskan (FN) tog en annan vändning i form av kona (kvinna; fru), ur vilken runsvenskans (RS) kona stammar.
Typiskt för RS och andra forngermanska språk är samma slags morfologiska grammatik som latinet uppvisar, nämligen böjning av substantiv efter genus och kasus. Utvecklingen mot modern svenska har präglats av att ersätta morfologi med analys i form av prepositioner, modala hjälpverb och andra konstruktioner. En komplexitet har därmed förbytts i en annan, och egentligen större; modern svenska är faktiskt inte enklare än forna varianter, utan betydligt grötigare.
Ordet kona böjdes således efter numerus (singular och plural), kasus (nominativ, ackusativ, dativ och genitiv), liksom efter bestämd och obestämd form, inalles sexton olika former. I obestämd form fanns singular kona (n.) och kono (a., d., g.) samt plural konor (n., a.), konom (d.) och kvinna (g.). Motsvarande böjningar i bestämd form gavs av konan (n.), konona (a.) kononne (d.) och kononnar (g.) i singular, samt konornar (n., a.), kononom (d.) och kvinnanna (g.) i plural.
Ordet kvinna (quinna) i modern form är således obestämd form av plural genitiv för kona, det vill säga kvinnors med en modern beteckning. Det vore intressant att veta hur just den udda formen kom att dominera i den förenklade grammatiken, med tanke på att grannländerna har bevarat kona/kone intakt i nominativ singular.
PIE är grunden för alla europeiska språk, med några få undantag som finska, ungerska och baskiska. De tre huvudfårorna utgörs därvid av germanska, romanska och slaviska språk, en uppdelning som även ligger till grund för politiska konflikter i historien. Fornnordiskan har här varit ett centrum för germansk kulturberikning i Europa, tack vare vikingarnas handel och vandel på de brittiska öarna och delar av kontinenten, liksom i Ryssland.
Latinet (L), liksom tidigare grekiskan, har utgjort ett annat och mer självklart centrum. PIE ligger här till grund för många gemensamma former i latin, PG och deras derivat, som PIE *kʷod → L quod, PG hwat → eng. what, sv. vad, och så vidare. PIE för kvinna, *gʷḗn, är således också representerat i latinet som cunnus, som dock har tagit en huvudsaklig betydelse av vulva.
En vanligare beteckning för kvinna på latin är istället härlett ur PIE *dʰeh₁m̥h₁néh₂ (den som ammar), vidareutvecklat i uritaliska (PI) fēmanā, och därifrån till latinets femina och vidare i franskans femme, italienskans femmina och spanskans fémina.
Spanskan använder dock vanligen ordet mujer för kvinna. Härledningen är PIE *(h₂)moldus (mjuk; svag), från roten *mel- (mild), och härifrån får vi latinets mollis (mjuk; mild; svag). Komparera adjektivet som mollior (mjukare; mildare; svagare), och vi får småningom avledningen mulier (kvinna; fru; fegis), det vill säga ett adjektiviserat substantiv för det täcka könet. I de spanska delarna av Romerska riket dominerade uppenbarligen ett vulgärlatin med mulier som föredragen term.
Italienskan använder på motsvarande sätt vanligen formen donna, härlett ur latinets domna, kort för domina (dam; husfru), femininum av dominus (härskare), avlett från domus (hem). PI *domos och PIE *dṓm ligger här i grunden, med rotordet *dem- (bygga). Det svenska ordet dam har sedermera etablerat sig på fransk grund (dame).
Med domina och avledda former har ordet kvinna således även kommit att beteckna en sekundär betydelse som dominerande härskarinna över en domän, det vill säga en fru. Latinets huvudsakliga ord för fru, uxor, är dock ett isolat, och stammar inte från PIE. Man kan här erinra sig att Rom var granne med etruskerna, vars språk var isolerat, och därmed hade en del andra influenser.
Vårt ord fru kommer ytterst från PIE *pro-w-(y)o-s, som betyder den främsta. I PG finns den maskulina formen *frawjaz (herre) och den feminina *frawjǭ (fru), med en inneboende betydelse av dominans. Gudaväsen som Frej och Freja är avledda från denna etymologi, och betyder alltså inget annat än herre respektive fru, som är närmast universella beteckningar för gudar.
Fornengelskan renderade detta som frowe, medan fornnordiskan tidigt hade formerna frú, frúa och frúwa (samt det skojsamma frugha). Svenskans fru, i betydelsen härskarinna, förnäm kvinna eller åtminstone gift kvinna, stammar från denna utveckling. Härskarinna i huset var husfrun, som sedermera kom att uttalas och skrivas hustru. Från medelhögtyskans vrouwe utvecklades i medelnytyskan diminutivformen vrouwicken, vilken sedermera tog formen frögdeken i fornsvenskan och således fröken i svenskan, som en beteckning för en ogift kvinna. Det är inte mer annorlunda än att engelska master i diminutiv är mistress.
De brittiska öarna påverkades starkt av keltiskt språkbruk, och har därför en annorlunda grund än kontinentala Europa. PIE *gʰʷíh₂bʰ-, som betyder skam, sköte eller vulva, utvecklades i PG *wībą, som betyder kvinna eller fru. Den senare betydelsen har kommit att dominera, som i FE wif och wyf, FN víf, FS vīf och sedermera svenskans viv, ett ord som inte längre är i allmänt bruk. Wife är dock den gängse beteckningen i engelskan.
Nå, om kvinna egentligen är en kona, är då en konung en konas unge? Det är en skämtsam form av vulgäretymologi, men faktum är att det ändå är en träffande beskrivning. Kung, eller konung, stammar från PG *kuningaz, som i sin tur är avlett från *kunją (familj; klan; släktskap) och *-ingaz (stammar från). PG *kunją avleds i sin tur från PIE *ǵenh₁-, ett verb med betydelsen producera, ge upphov till, eller föda. Kung betyder därför avkomling från en förnäm släkt.
PIE *ǵenh₁- (föda) har nu ingenting att göra med PIE *gʷḗn (kvinna), utan är helt olika rötter. Men samtidigt existerar i FN en form kwenungaR som benämning för en fruktbarhetsgudinna, det vill säga ordet härskarinna avlett från ordstammen för kvinna. Även de tidigaste skrivarna kunde för all del nog tillåta sig att konstruera fyndiga nyord, och det är helt säkert en sådan ordlek vi här har att göra med. Och helt säkert är att varje kung ytterst stammar från en kona.
