Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Vetenskap

De första svenskarna

Statstelevisionens program om De första svenskarna i två delar har nu visats. Programmet karakteriseras emellertid framförallt av att visa upp en sentida svensk i form av programledaren Jonathan Lindström, som breder ut sig, tar stor plats och viftar frenetiskt med händerna som en statsman. Vi får se nämnde Lindström snubbla på fält, teckna bataljer samt hänge sig åt högst privata uttolkningar av hällristningar, och hans egenkära drag går helt enkelt inte att ta miste på när han drar omkring som en åldrad Indiana Jones med hatt under cirka hälften av programtiden.

Man kan också anmärka på de egendomliga ambitionerna att framställa de första svenskarna som i princip afrikaner med blå ögon, som om ingen evolution alls hade ägt rum mellan -70 ka och -10 ka, och som om neandertalkomponenten inte existerade. Detta trots att man senare visar hur evolutionen fortskrider raskt på betydligt kortare tidsrymder om hundratals år. De första människorna i Europa vid -40 ka var avsevärt annorlunda än sina förfäder i Afrika, och den vidare utvecklingen vidgade gapet än mer genom isolation, drift och selektivt tryck.

I den andra delen berättar man bara summariskt om den indoeuropeiska kulturens spridning, utan att ens definiera vad indoeuropeiska språk är och hur de hänger samman. Grafiken i övrigt visar föredömligt dynamiken i befolkningsförflyttningar, men saknas för de kulturella komponenterna, likväl som för den genetiska spridningen. Av någon anledning ägnar man hellre en stor del av tiden åt ett slag i Tyskland, för att illustrera framväxten av hövdingariken och handelsvägar i Nordeuropa – men man tar här inte upp den germanska kultur som blir resultatet av denna nordliga hegemoni med Sverige som centrum.

Trots dessa irriterande märkligheter – och det ska sägas att det inte är en lätt sak att göra en dylik framställning – är serien i huvudsak korrekt och välgjord, och det är en rimlig framställning av ämnet. Fackmän som deltar kompenserar för den yvige programledarens tillkortakommanden med en mer modest och saklig framtoning. En fyra kan jag tänka mig att tilldela serien, om jag hade recensentens makt.

Det är också ett angeläget ämne att ta upp i den förvirrade tid som råder, och man undrar om statstelevisionen är medveten om implikationerna av att definiera svenskar på detta «biologistiska» sätt. Ta till exempel Lindströms slutsatser av det DNA-prov han lät genomföra på sig själv:

Det här är den stora pusselbiten som fattades i mitt eget DNA. Jag ser nästan exakt likadan ut som stridsyxingarna. Det är märkligt att människorna som vällde in i Europa på stenåldern fortfarande dominerar min arvsmassa efter fem tusen år. Och samma mönster ser man hos nästan alla nordeuropéer i dag.

Med nordeuropéer menar han därvidlag inte invandrare i något utanförskapsområde, utan en majoritet av etniska skandinaver och i synnerhet etniska svenskar som definieras av en likartad genetisk profil och en säregen kultur, det vill säga en sådan svenskhet som i den politiska debatten inte ens anses existera. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan identitetsvänsterns många statsunderstödda nätverk rycker ut för att försöka återställa fadäsen.

Däremot är det inte alls märkligt att vi har samma DNA-profil som hos den snörkeramiska stridsyxekulturens företrädare, ty i avsaknad av selektionsmekanismer eller befolkningsersättning (som tidiga europeiska jordbrukare eller jamna) är det helt förväntat. Evolutionen går på sparlåga utan sådana faktorer.

I dagens Sverige lever fler utsocknes än någonsin, och de kommer från mer avlägsna platser än tidigare, med för oss helt främmande kultur. Med denna invandrade massa sker ingen nämnvärd beblandning i genetisk bemärkelse, och inte heller i kulturell, utan folkslagen håller sig åtskilda även om de verkar i samma geografiska rum. Den etniska svensken kvarstår därför intakt, och det är därför det är korrekt säga att det finns en svensk nation och identitet som är skild från den vidare betydelsen av medborgare i staten Sverige. Det är en viktig slutsats som följer av denna framställning.

Kategorier
Kultur Politik Vetenskap

Inga afrikaner med blå ögon

Statstelevisionen ämnar sända en serie kallad De första svenskarna, om hur det som i dag är Sverige populerades då isen drog sig tillbaka. Vem vet, det kan mycket väl vara en intressant serie, och det är förstås välkommet att statstelevisionen behandlar detta intressanta ämne, särskilt som vi här rör oss i genetikens sfär – ett farligt ämne för identitetsvänstern.

Men påannonseringen lämnar mycket i övrigt att önska, och är till sin natur politiskt laddad. Möt de första svenskarna: «Liknade inga som lever i Europa i dag». Så fick Skandinavien Europas mest blandade befolkning. Det är alltså blandningen som framhävs, nämligen för att betona att ett blandat samhälle är positivt och alltid har funnits. Till yttermera visso illustrerar man dessa de första svenskarna med en afrikansk man med blå ögon, vilket är en konstruktion som saknar all förankring i verkligheten.

Sant är att magdaleniens västliga jägare–samlare inte liknade dagens européer, likväl som att de var en oerhört homogen skara som nyligen hade begåvats med blå ögon (vid -12 ka). Homogeniteten kommer sig av isoleringen under senaste nedisningen, och Eurasien hade ett flertal sådana distinkta populationer.

Men blå eller ljus ögonfärg samvarierar alltså med ljus hy, som gradvis och i omgångar hade framträtt sedan migrationen från Levanten vid -45 ka och framåt. Även Levantens populationer hade ljusare hy än de band som migrerade ut ur Afrika vid -70 ka, dels som en följd av blandning med neandertal (BNC2, en neandertalgen som styr hudpigment).

Samtliga sena västliga jägare–samlare som har påträffats har en mutation i OCA2 för blå ögon, och saknar förvisso mutationer för ljus hy i SLC224A5 och SLC45A2, men det finns ytterligare en handfull gener som bestämmer pigmentering – det är därför den framträder gradvis och i olika konstruktioner, som i Asiens gulare variant. SLC224A5 och SLC45A2 muteras i samband med att jordbruket kommer till Eurasien från Anatolien, och ger gradvis än ljusare hy, på grund av att jordbruksdieten är fattig på D-vitamin (den framträder alltså inte bland populationer som livnär sig av fisk och vilt och får solvitamin i snörik miljö). Ljust (tunnare) hår i sin tur är en variant på temat.

Tre urpopulationer ligger till grund för dagens västeuropéer. Dels västlig jägare–samlare, överlevare från istidens magdalenien och ättlingar till kulturerna solutréen, gravettien och aurignacien, som utgör själva grundmaterialet. Dels tidig europeisk jordbrukare, populationer från Anatolien som spred jordbruket till Europa och beblandade sig med västlig jägare–samlare, så till den grad att den senare mer eller mindre trängdes ut. Och dels indoeuropeisk migration, som även den åstadkom en fullständig befolkningsersättning.

Det genetiska materialet genomgår alltså en omfattande förskjutning då tidiga europeiska jordbrukare gör entré. Samtida européer som mest minner om dessa tidiga jordbrukare, med snarlik genetisk profil, finner man på Sardinien, som är en kortväxt population. Västlig jägare–samlare hade tvärtom anlag för större längd, och jordbruksmigrationen från Anatolien förklarar därför delvis varför sydeuropéer är kortare än nordeuropéer.

Jordbruket sprider sig norrut, och anländer sent till de mest nordliga breddgraderna. Men de anatoliska migranterna får inget starkt fäste i Skandinavien, som förblir den sista utposten för västlig jägare–samlare. Blå ögon försvinner nästan helt i Europa med jordbruksmigrationen, men bevaras alltså i Skandinavien på grund av denna omständighet, likväl som i Kaukasus, och sprids senare åter i Europa med snörkeramisk kultur likväl som germansk folkvandring.

Av detta skäl är statstelevisionens påstående felaktigt. Sverige och Skandinavien behöll sin homogenitet längre än övriga Europa, och omfattades inte av det första befolkningsutbytet. De första svenskarna är de som mest troget har hållit fast vid ursprungligt genetiskt material. Däremot omfattades även Skandinavien och Sverige av den indoeuropeiska vågen vid -2 ka, då nytt genetiskt material, indoeuropeiskt språk och indeouropeisk kultur skövlade Europa. Från indoeuropéernas jamnakultur återintroduceras även anlag för större längd, samt haplogrupp R1a.

Sant är visserligen att östliga jägare–samlare (ukraïnska istidstillflykten) också hade en fot i Skandinavien, men eftersom de var mer framträdande i Baltikum är påståendet att Sverige var mest blandat under en tid ändå felaktigt. Det är att koka soppa på spik, och att man väljer att lyfta fram en sådan futtig bisak – tillsammans med en alldeles för mörkhyad representant – går bara att begripa ur ett mångkulturalistiskt synsätt.

Kategorier
Asien Kina Kultur Språk

Bästa skriften

Låtsas för ett tag att du inte har en aning om språkliga begrepp som konsonanter, vokaler eller fonem, och att du lever i civilisationens framväxt under bronsåldern för fem tusen år sedan. Människan i Levanten hade sedan tidigare funnit ett sätt att tygla sädesslag, och kunde därför bli mer bofast. Istället för att leva i grottor byggde man underjordiska hus i lera, och de första samhällena växte fram när befolkningen ökade.

Under människans första 300 000 år hade man levt uteslutande som jägare-samlare i mindre band och stammar, och man hade inte haft något större behov av att föra räkenskap eller nedteckna saker för minnet. Man hade ägnat sig åt kultur via muntlig tradering, och de enda symboler man hade haft att göra med var enkla representationer av streck för antal samt betydelselösa geometriska mönster. Det är inte ens säkert att ett fullt utvecklat språk existerade innan den beteendemässigt moderna människan utvecklades vid -70 000.

Med större befolkning uppstår arbetsdelning, och därmed ett behov av att bokföra transaktioner. Produktion, handel, löner, lager med mera måste nedtecknas, då hjärnans minne inte räcker till och då det krävs någon form av organisation och kontraktuell säkerhet. Enkla piktogram som föreställer vanliga objekt nedtecknas i det medium man behärskar, vilket är lera. Piktogrammen föreställer boskap, sädesslag, föremål och så vidare, och man utvecklar någon form av numerisk kod för att hålla räkning.

Du, som lyckligtvis är son till någon i det styrande skiktet, slipper kröka rygg på fälten, och har att ansvara för bokföring i denna spännande tid (alternativt är dotter som ansvarar för religiösa bestyr). Bladet är oskrivet, och du har frihet att på egen hand utveckla den skrift som växer fram. Du är den som inte bara nyttjar befintliga symboler, utan emellanåt har att hitta på nya. Efter ett tag inser du att det blir rätt många symboler att hålla reda på, och att en del begrepp är mer svåra att representera, till exempel namn på personer i handel och arbete, personer som kan komma från andra traditioner.

Du börjar därför förenkla de rena piktogrammen till mer abstrakta former, och kombinerar dem i än mer abstrakta glyfer för snabbare skrift. Även om du har fått primitiv bildning har du små möjligheter att representera språket fullt ut med dina symboler, och du har heller ingen möjlighet att bära med dig lexikon på stentavlor omfattande över tusen symboler. Piktogrammen börjar därför anta en fonetisk karaktär när du vill representera något okänt med kända symboler, vars initiala ljudvärden antas som fonetiska element.

Den kilskrift du är med om att ta fram indikerar förutom stiliserade begrepp således även ljudvärden, ungefär som den senare kinesiska skriften, och är ett steg på vägen mot ett renodlat alfabet. Dina kolleger i Egypten har något motsvarande system på gång med utveckling av piktografiska hieroglyfer till ett mer fonetiskt system, och de har dessutom fördelen av att kunna nyttja pergament för sin skrift.

Närmare femton hundra år senare, vid -1700, föreligger som en vidareutveckling det renodlade fonetiska systemet hos fenicierna, ett sjöfarande semitiskt handelsfolk. Det feniciska alfabetet är en abjad, det vill säga ett alfabet bestående uteslutande av konsonanter, eftersom denna form passar semitiska språk väl. ’Vn svnsk kn fktskt skrvs md ’nbrt knsnntr ’ch ’lltjmt vr lslgt.

Semitiska språk har visserligen ett fåtal vokaler (vanligen a, u och i), men de används obetonade bara i skrift då det krävs förtydligande, eller för att lära barn läsa. När den feniciska skriften togs upp av grekerna genom handeln tillkom symboler för vokaler, dels genom en slump, dels för att grekiskan har så många fler vokaler och en annan syntax. Därmed var alfabetet fött.

I teknisk mening utgjorde den feniciska symbolen 𐤀 ett oxhuvud (’ālep), vilket i grekiskan blev ett Α (alfa) efter rotation nittio grader. Feniciska tecknet 𐤁 representerar på samma sätt ett hus (bēt), det vill säga B (beta); 𐤂 en käpp (gīmel), vilket blev grekiska Γ (gamma; G, C); 𐤃 en fisk (dālet), det vill säga Δ (delta; D), och så vidare. Bruket spreds till etrusker, latinare och andra med lokala anpassningar och variationer, och resten är så att säga historia.

Men den feniciska uppfinningen spreds vida omkring, inte minst till Indusdalen, där den gav upphov till brahmiskriften vid -400. I förstone tycks indiska skriftsystem förefalla helt väsensskilda, men de har alltså samma feniciska ursprung som det latinska alfabetet. Feniciska 𐤓 (rēš, huvud) blev grekiska Ρ (rho, R), vilket motsvaras av brahmis 𑀭 och devanagaris र. Feniciska 𐤈 (ṭēt, hjul) blev grekiska Θ (theta), brahmi 𑀣 (tha) och devanagari थ.

Sanskrit hade en annan fonetik än de semitiska språken, varför den brahmiska skriften anpassades efter dessa förhållanden. Brahmi och senare avledningar som devanagari är således konsonantalfabet med en grundvokal (a), och övriga vokaler märks ut med diakritiska tecken eller i förekommande fall självständigt. I en sådan abugida får man istället ta bort den inneboende vokalen vid behov.

I hindi är क (ka) en grundläggande stavelse, och konsontanen k erhålls genom ett diakritiskt tecken क् eller via regler. Andra vokalvärden fås med motsvarande tillägg, som का (ka:), के (ke), कै (kai), कि (ki), की (ki:), को (ko), कौ (kau), कु (ku), कू (ku:), र्क (rka) och कँ (kam). I modern hindi används stavelserna i princip som renodlade konsonanter, men i sanskrit nyttjades sammansatta konsonanter för att eliminera inneboende vokal. Exempel: क्या (kya:, vad) har ligaturen क्य (kya), som inte är samma som कय (kaya); धन्यवाद (dhanyava:d, tack) har ligaturen न्य (nya), som inte är samma som नय (naya); बुद्ध (buddha) har ligaturerna बु (bu) och द्ध (ddha), som är skilda från बउ (bau) respektive दध (dadha).

Längre österut dominerade emellertid ett logografiskt system som det kinesiska, vars ideografiska tecken bär på både betydelsebärande element och fonetisk information, om än ofullständigt. Rena piktogram som 日 (rì, sol) och 月 (yuè, måne) kan kombineras till 明 (míng, ljus; klar), som i sin tur kan nyttjas abstrakt, som i 说明 (shuōmíng, säga-klart = förklaring). Skriften passar sinitiska språk väl, eftersom de är analytiska och därmed i avsaknad av böjning, konjugation och andra egenheter – ett morfem motsvaras alltid av ett tecken.

Kinas dominans spred skriften till Japan, Korea och Vietnam, men den är mindre lämpad för dessa språk. Exempelvis japanskan har därför kompletterat skriften med stavelsealfabet som hiragana (ひらがな eller 平仮名) och katakana (カタカナ eller 片仮名). Stavelsealfabeten påminner om abugidor, men har även renodlade vokaler som あ (a), い (i), う (u), え (e) och お (o). Även om japanska kan skrivas fullständigt med kana, nyttjar man de kinesiska tecknen som baselement. Hiragana används istället för funktionsord och böjningselement. Satsen 私は学生です kan således dechiffreras som 私 (watashi, jag), は (wa, subjektmarkör), 学生 (gakusei, student), です (desu, kopula = är), med typisk blandning av tecken och stavelser i en komplex blandskrift.

Koreanskan är snarlik japanskan i grammatisk struktur, även om språken i övrigt saknar nära släktskap. Men Korea valde en annan väg genom att gestalta ett artificiellt särdragsbaserat fonemiskt alfabet från grunden. Vertikala vokaler ㅏ (a), ㅓ (eo) och ㅣ (i) representerar lågt register, horisontella ㅗ (o), ㅜ (u) och ㅡ (eu) högre. Kombinera elementen för diftonger, ㅗ + ㅏ = ㅘ (wa, eller oa), eller lägg till ett streck för uppmjukning, ㅑ (ya), ㅛ (yo) och så vidare.

Det koreanska alfabetet hangeul har således funktionell fonetisk information inbyggd i de enskilda tecknen. Till skillnad från latinska och andra alfabet skrivs tecknen dock inte linjärt, utan kombineras i block till för Östasien typiska morfem: ㅎ ㅏ ㄴ ㄱ ㅡ ㄹ ger vid kombination 한글 (han-geul). Kinesiska tecken används numera bara för distinktion vid behov, men hangeul ärver alltså stavelseblock och morfembas från kinesiskan.

Vietnamesiska är i likhet med kinesiska ett analytiskt tonspråk, och kunde med fördel ha behållit de kinesiska tecknen. Istället infördes en latiniserad skrift under fransk ockupation, och den behölls vid självständigheten 1954, bland annat för att den medförde enklare undervisning. Exempelvis ordet modernisering skrivs numera hiệnđạihoá, att jämföras med kinesiskans 現代化 (xiàndàihuà).

Tanken att ersätta kinesisk skrift med ett alfabet har emellanåt väckts. Det vietnamesiska exemplet visar att det förvisso är möjligt, men att det knappast ger några andra fördelar än att sänka den inledande tröskeln. Den otympliga vietnamesiska skriften med sitt överflöd av diakritiska tecken är under alla omständigheter inte den bästa kandidaten.

Detta föranleder frågan om skriftsystem är helt utbytbara, och om något skriftsystem kan anses vara mer fördelaktigt än andra. Finns det något bästa skriftsystem? Den första frågan kan besvaras med ett nja, då exempelvis indoeuropeiska och syntetiska språk svårligen kan skrivas med logografiska tecken. Ändå har japanska och koreanska länge använt just kinesiska tecken i avsaknad av egen skrift, men till ett pris. Vietnamesiskan lär ursprungligen ha varit mer syntetisk med rika flektionsmönster, men språket transformerades av den kinesiska skriften – det är för all del möjligt att kinesiskan själv delvis är ett resultat av sitt skriftsystem.

Hindi kan skrivas med arabiska tecken, och kallas då urdu. Det finns heller inget som hindrar att ett alfabet ersätter abjader eller abugidor, utan det skulle förmodligen vara fördelaktigt, förutom i kulturhistoriskt och estetiskt hänseende. Inte minst skulle man slippa otympligheten i den stora mängden sammansatta konsonanter, eller den fonetiska osäkerheten i avsaknad av sådana. Men som det grekiska exemplet visar är vokalrika språk inte lämpade för abjader eller ens abugidor, även om ett stavelsealfabet som kana skulle kunna nyttjas. Olika språk har således olika fonetiska förutsättningar, och dessa avspeglas i skriftsystemet.

Alfabeten har fördel i att vara lättlärda och fonetiskt förhållandevis representativa, beroende på språk. Nackdelen ligger i att skriften inte hänger med i talspråksutvecklingen, och att ortografin blir lidande då äldre skriftformer används. Exempelvis h är numera stumt i romanska språk, och engelskans många varianter av uttal på -ough (eller svenskans sj-) förskräcker.

Logografiska skriftsystem som kinesiska har en betydligt högre tröskel med sina många tecken, men är å andra sidan beständiga över geografi och tid. Skriften är lika representativ oavsett dialekt, och äldre texter kan läsas utan större problem. Min egen erfarenhet av kinesiskan är att tecknen är ett mindre problem, och att svårigheterna snarare ligger i toner, uttal och mängden fasta uttryck. Om det inte funnes fördelar med tecknen skulle de ha skrotats för länge sedan, inte minst i Japan. Tecknen ger stadga.

Koreanska hangeul brukar framhållas som ett lysande exempel på lingvistisk innovation, men systemet är mindre lämpligt för språk med konsonantkluster, som germanska och slaviska språk. För tonspråk som kinesiska skulle ett särdragsbaserat system som hangeul behöva kompletteras med tonmarkörer, men problemet hur man särskiljer den stora mängden homonymer kvarstår. 请客 och 顷刻 är lätta att skilja åt, medan den alfabetiska representationen qǐngkè är identisk.

Tanken på ett enhetligt globalt skriftsystem är därför meningslös, då respektive språks fonemiska förutsättningar avgör lämpligheten. Även om ett system som IPA i princip skulle kunna användas, är det alltjämt inga andra än språkvetare som vill ta i ett sådant otympligt verktyg. Språk har inte bara till syfte att vara omedelbart fonetiskt klara, utan bygger även kultur, tradition och kontinuitet.

Kategorier
Asien Kultur Språk

Arisk härskarras

तेरा नाम क्या है? Eller uttryckt med latinska bokstäver: Terā nām kyā hai? Även den som inte kan ett ord hindi skulle kunna gissa sig till vad det kan tänkas betyda. På latin är motsvarande fras med standardiserad ordföljd: Quod nōmen tibi est?, och på en modern arvtagare som spanska Cuál es tu nombre? Ord för ord finns här en släktskap, trots femhundra mils avstånd i geografin och tusentals år i tiden.

तेरा (terā) är genitiv singular av तू (tū, du), från sanskrit त्वम् (tvám) och ytterst från urindoeuropeiska (UIE) *túh₂, som i sin tur genererar tu, du, you med flera kända varianter i ljudförändrad form, samt genitivformer som ditt. Hindi kryllar visserligen av nyare engelska importer från kolonialtid, men नाम (nām) stammar från sanskrit नामन् (nāman) och ytterst från UIE *h₁nómn̥, från vilket namn, name och så vidare kommer.

क्या (kyā) härleds ur sanskrits किम् (kím), från UIE:s *kʷím, ackusativ m/f av nominativformen *kʷís, som betyder vem/vad. *Kʷís genererar i sin tur latinets quis och avledningar som quod, urgermanskans *hwaz och vidare över fornnordiskans hvat, fornsvenskans hvad och den moderna svenskans vad. H är en ljudförändring från k, och numera helt stumt.

Slutligen är है (hai) en avledning från sanskrits अस्ति (asti), att vara. Existensverben är mer komplicerade, men härledningen följer av att sanskrit förutom diatesen aktivum även har mediopassivum, i vilken हे (he) utgör första person singular. Aktivformen अस्ति (asti) följer ur urindoeuropeiskans *h₁ésti, som ligger till grund för de latinska formerna est med flera, samt det urgermanska *isti.

Man skulle även kunna räkna från ett till tio på hindi, och vem som helst skulle höra uppenbara likheter med mer närbelägna språk: एक, दो, तीन, चार, पाँच, छह, सात, आठ, नौ, दस, eller ek, do, tīn, cār (tjar), pā̃c (pantj), chah, sāt, āṭh, nau, das. Motsvarande urindoeuropeiska former är här: *óynos, *dwóh, *tréyes, *kʷetwóres, *pénkʷe, *swéḱs, *septḿ̥, *oḱtṓw, *h₁néwn̥, *déḱm̥t.

Möjligen förefaller एक (ek) skilja ut sig, men härledningen kommer här av alternativformen *óykos i UIE. चार (cār, tjar) kommer från samma ljudförändringar som ligger till grund för ryskans четы́ре (četýre) eller polskans cztery, samt motsvarande resonemang för छह (chah). För ordet पाँच (pā̃c, pantj) är det istället italiska och germanska som har genomgått ljudförändringar.

Även om hindi inte är begripligt för européer, är språket fullt av ord av gemensamt indoeuropeiskt ursprung, som दाँत (dā̃t) (UIE: *h₃dónts; grekiska: δόντι (donti); sanskrit: दन्त (dánta); svenska: tand); हृदय (hŕdā, hjärta); आँख (ā̃kh, öga); माता (mātā, moder); पितृ (pitŕ, fader); सूअर (sūar, svin); नाक (nāk, näsa); मुंह (mũh, mun) och så vidare. Går man bakåt i tiden och jämför klassiska språk som sanskrit, latin och grekiska blir likheterna än större, varför man föreställer sig att allt konvergerar i ett urindoeuropeiskt grundspråk som bas, någon gång under tidig europeisk koppar-/bronsålder för 5–6000 år sedan.

Indoeuropeisk migration (CC BY-SA 3.0 Alphaton)

Den basen förläggs numera till kulturen Jamna vid Pontiska stäppen och Svarta havet, en nomadisk kultur som i omgångar har spridits öst och väst med hästen som transportredskap. Hjulet uppfanns inte av Jamna, men kombinationen av häst och vagn möjliggjorde blixtsnabb förflyttning och överlägsna stridsmetoder. Man kan jämföra med de senare mongolerna, som under ett fåtal khaner lade under sig det största imperiet någonsin, och under en tid hotade hjärtat av Europa.

Skillnaden är att mongolerna inte gjorde några som helst avtryck, utan försvann lika snabbt som de kom. Det är en sak att erövra, en annan att befästa och regera. Om Jamna är inte så mycket känt, men det rör sig här inte om ett imperium som växer, utan om enskilda individer och grupper som prövar lyckan, ungefär som de senare vikingarna, kanske av klimat- eller andra skäl. De erövrar inte i traditionell mening, utan lyckas etablera sig som hövdingar varhelst de landar, i kraft av teknisk och kanske även kulturell överlägsenhet – Europa i stort var vid denna tid ett bakvatten i förhållande till Mesopotamien.

De inte bara migrerar, utan sprider även sina gener, på de lokala männens bekostnad, något som bara är möjligt om migranterna har en högre socioekonomisk ställning, det vill säga något bättre att erbjuda. Öst- och Västeuropa får nu massiva tillskott av haplotyp R1a och R1b, och den genetiska basen förändras. Samma sak händer i Persien, Anatolien och Indien, där den senare högkulturen får se draviderna trängas undan av invandrade indoeuropéer från ryska stäppen. Härav har människor i norra Indien ofta ljusare och europeiska anletsdrag, och härav följer att sanskrit och senare hindi, urdu och andra indoeuropeiska språk uppstår på den indiska underkontinenten, nämligen migranternas tungomål i kombination med lokalbefolkningens fonologiska arv.

De ursprungliga folken ersätts inte helt, men det gör däremot språken och delvis även kulturen, även om den senare mer växelverkar. Norden påverkas direkt av Jamna, och en sådan hierarkisk maktstruktur med eliter tillåter att hövdingar kan sprida både gener och kultur snabbt i en befolkning, till priset av genetisk utarmning. Italiska folkslag tar tvärtom till sig av annan kultur, som etruskisk, grekisk, egyptisk och fenicisk, men man kan notera att av de ursprungliga europeiska språken existerar idag bara baskiska, estniska och finska, medan etruskiska är utdött (ungrarna och türkarna är senare kolonisatörer).

Som resultat av denna kulturimperialism är den indoeuropeiska språkfamiljen i dag den mest spridda av alla, med närmare hälften av världsbefolkningen som modersmålstalare. Utan Jamna och dess migration, inget klassiskt Grekland, inget Rom, inget Europa som vi känner det. Vad ska man egentligen kalla en sådan märklig folkgrupp, ett kulturellt isolat som utan egen högcivilisation lyckas transformera språk, kultur och genom över halva Eurasien?

Hitler och de rasbiologiska företrädarna vid tiden hade sin bild klar, att dessa arier var övermänniskor, och att den nordiska rasen stod överst i rangordning. Det var tyskarnas lott att dominera världen i och med denna supremacitet. Arier, från indiska आय (ārya, ädel man), betecknar ursprungligen vad indier och perser kallade sig själva, men i vidare mening personer som är lojala med nationen, religion och traditionen, eller en budda. Även ordet Iran avleds av ārya.

Problemet är bara att आय (ārya) är ett lokalt indoiranskt ord som saknar urindoeuropeiskt ursprung, men det kom trots det att tillämpas på indoeuropéer överlag. Ett annat problem är att nationalsocialisterna såg slaver och en del andra folkslag som undermänniskor, men det är etniska grupper som har minst lika mycket indoeuropeiskt ursprung som någonsin germaner, förmodligen mer då germaner indoeuropeiserades sent.

Men modern genetik och arkeologi i kombination med den lingvistik som länge har varit känd pekar ändå mot att just detta folkslag i kulturen Jamna för sin tid var kulturellt överlägset andra. Man hade just den samhällsorganisation, den kunskap och de tekniska förutsättningar som krävdes för att sprida sin kultur och sitt språk vida omkring, som ingen annan har gjort varken förr eller senare.

Migrationen skedde i omgångar, över flera tusen års tid. Man skulle kunna tänka sig att lokalborna rätt och slätt bara kopierar vad migranterna har, men istället är det migranternas kultur och språk som kommer att prägla den lokala orten, över vidsträckta områden. Man kan även tänka sig att en relativt avancerad kultur ganska enkelt kan dominera en mer primitiv, men det förklarar inte hur man gör samma sak med en högkultur som Harappa i Indusdalen vid -1800. Inte heller rör det sig om numerär överlägsenhet, och inte heller om erövring i krig. För mig framstår detta som det allra märkligaste av historiska skeenden, och man måste ändå känna en viss respekt och vördnad för en sådan bedrift.

Kategorier
Kultur Politik Språk

Kulturmarxistiska nyord

Av någon anledning har det blivt en «tradition» att staten via sitt språkråd varje år förkunnar vad man menar är «årets nyord». I årets upplaga ingår ord som menscertifiera, flygskam och swishjournalist. Föregående år ingick ord som alternativa fakta (som är ett begrepp, inte ett ord), kompetensutvisning och postfaktisk.

Man kan här se en trend av att vilja premiera ord som används av de statsunderstödda mediernas krönikörer, men mer sällan nyord från den faktiska verkligheten eller andra medier (egentligen borde jag inte klaga; 2008 års bloggbävning är mitt bidrag). Det är alltså en kulturmarxistisk nyordslista, som följer en vänstersocialliberal agenda snarare än att spegla språket som det är.

Ta till exempel ordet kulturmarxism (68k träffar på Google), som aldrig har varit föremål för Språkrådets listor. Varför inte? För att ordet används av den så kallade radikala högern. På samma sätt förhåller det sig med ord som batikhäxa (22k), godhetsknarkare (15k), asylindustrin (9k), kebabtekniker (25k), pensionsräddare (16k), feminazi (1.3M), sjuklövern (99k), no go-zon (12k) och skäggbarn (39k).

Man kan föreställa sig att rådet väljer bort pejorativa uttryck som omfattar vissa människogrupper, men det förklarar inte varför frekventa ord som sjuklövern, no go-zon, godhetsknarkare och batikhäxa utelämnas – de förekommer ändå sporadiskt i statsunderstödd PK-press. Man tar nämligen med betydligt ovanligare ord som gubbploga och kjolprotest, med blott ett hundratal träffar på Google.

2007 fann man skäl att slå ett slag för klimatet genom att inkorporera ord som klimathot, klimatlarm, klimatneutral, klimatsmart, klimatsäkra, klimatvänlig, klimatångest och koldioxidbanta i listan, medan ett ord som klimatalarmist (7.4k) utelämnas. Varför? För att det inte passar in i den agenda man vill förmedla, för att det inte används av södertörnjournalisterna.

Det har inte alltid varit så. Ord som kebabspråk (1987), blattesvenska (2006) och ankarbarn (2007) har ändå en negativ konnotation för det här klientelet, men speglar språket som det faktiskt används. Under tiotalet har nyordslistan således anpassats efter de röda politiska vindarna, och man ansar kraftigt i rabatten.