Kategori: Kultur

Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik Religion

Yoga i skolan

ॐDe kristna är irriterade på att yoga praktiseras i skolan, samtidigt som konfessionella inslag som bön inte får förekomma enligt lagen. Speciellt tycks man mena att det är religion att uttala ett långt och ljudligt «aum» (ॐ) i samband med praktiken. Detta tycks tarva en närmare utredning, och man kan då först konstatera att yoga är en i grunden vedisk meditativ teknik för att uppnå ett avslappnat sinnestillstånd. Samma teknik används även flitigt i dharmiska traditioner, och är mer eller mindre definierande för chanbuddismen (zen, 禅) och dess tradition av yogacara.

Vitt skilda skolor inom hinduism och buddism använder alltså yoga som ett meditativt redskap, och yoga praktiseras faktiskt även av anhängare till de abrahamitiska religionerna. Yoga är också en naturlig del av den mångkulturella new age-rörelsen, men praktiseras framförallt i Västerlandet för dess förment hälsosamma effekter. Det finns visserligen inga godtagbara evidens för annat än måttlig fysisk påverkan av lättare sjukdomstillstånd, men praktiken har påvisbar effekt på psykiskt välbefinnande, andhämtning med mera.

Yoga är således en psykologisk praktik av rent instrumentell karaktär. Det är klart att ett sådant instrument kan användas på ett «andligt» sätt i religioner, liksom att ursprunget är religiöst, men så länge det inte finns någon mer specifik koppling till en viss religion eller andlig tradition är det att anse som ett fristående verktyg – ett avslappningsmedel.

Man kan jämföra med kinesisk andningsteknik som qigong (气功) eller en mer omfattande lära som taijiquan (太极拳), som båda har rötter i såväl daoism som chanbuddism men som kan nyttjas helt fristående. Begreppet qi (气) för andning/luft har således underliga konnotationer i kinesisk medicin, men är samtidigt ett välutvecklat begrepp inom alla former av kinesisk kampsport, utan att för den skull ha någon som helst religiös prägel.

Yoga praktiserad som en fristående teknik kan därför omöjligen utgöra ett konfessionellt inslag av religiös natur, utan kan självklart användas som ett psykologiskt instrument i skolan för att slappna av mellan varven. Rätt utfört kan det skapa mer harmoniska elever som därmed förbättrar inlärningsförmågan, och under inga omständigheter kan det vara skadligt att sitta lotus en stund.

Ett konfessionellt och därmed förbjudet inslag blir sådan praktik först då den kan anses vara kopplad till en specifik religiös eller andlig kropp eller tradition. Att man uttalar «aum» i detta sammanhang räcker inte som kriterium för en sådan koppling, utan är i sin allmännaste form bara en del av den meditativa praktiken – ordet konnoterar ett utdraget brummande ljud, och har enbart i symbolisk betydelse religiös koppling. Även denna praktik förekommer alltså i vitt skilda skolor och kan inte kopplas till någon enskild tradition, religion eller andligt väsen.

Ett konfessionellt inslag skulle kunna utgöras av att recitera sutror eller mantran i samband med yogan, liksom att sakralisera praktiken genom religiösa symboler (för exempelvis «aum») av olika slag, men så länge en sådan kontext saknas kan yoga inte i någon mening jämställas med så uppenbart konfessionella inslag som bön till en viss religions gudar, demoner och andra väsen.

Förutom att sådan meditation har viss nyttoeffekt är det förstås bra att barn kommer i kontakt med ett instrument som nyttjas flitigt i större delen av Asien. Det får föras på kontot för allmänbildning att lära praktiskt och teoretiskt om denna asiatiska teknik och kultur.

Kategorier
Kina Kultur Politik

一虎八奶

Dissidentens öde är vanligen hårt, ty sällan blir man ihågkommen efter det att man har fått lite uppmärksamhet i utländska medier. Det kan hjälpa om man får ett nobelpris, som tidigare Liu Xiaobo, men även sådana utmärkelser svalnar av ganska snabbt. Om vi pratar kinesiska dissidenter finns också ofta ett märkbart glapp mellan inhemskt och utländskt stöd, där frenetiska och revolutionära aktivister i den utländska demokratirörelsen är avskärmade från den mer evolutionära varianten som finns i Kina.

Exempelvis är det få som vet vem Wei Jingsheng är, och än färre bryr sig vad han gör i sitt amerikanska utanförskap. Han har tappat kontakten med sitt hemland och är därför inte längre relevant, annat än som en symbol för den tidiga rörelsen. Liu Xiaobo kunde ha följt i Weis spår genom att acceptera ett erbjudande om emigration till USA, men Liu visste att hans kamp då skulle ha varit förgäves. Han valde istället martyrskapet i fängelse, och belönades sålunda för det med en liten norsk medalj.

I den mer evolutionära skolan finns konstnären Ai Weiwei, som för närvarande ställer ut på Louisiana i Danmark, dock utan att själv medverka. Ai har ju anklagats för skattebrott, en anklagelse som i och för sig skulle kunna vara riktig men som samtidigt tidigare använts som allmänt tillhygge för att klämma åt uppkäftiga personer (ungefär som man gör i Sverige när någon sätter upp en strippklubb eller utför liknande brott mot statsfeminismen eller socialismen).

Varför man angriper skaparen av OS-arenan Fågelboet i Beijing i just denna tid är annars inte helt klarlagt. Spekulationerna att det har samband med den nordafrikanska jasminrevolutionen är långsökt, eftersom Ai Weiwei inte har spelat på den och inte heller har liknande ambitioner. Men oavsett vilka bevekelsegrunder som ligger i botten av denna röra har saken sedermera kommit att utvecklas till en politisk fars, där Kina trappar upp insatsen av rädsla för att förlora ansiktet – vilket man här är på väg att göra, till skillnad från i andra dissidentfall.

Ai Weiwei tillhör annars inte den revolutionära klick som vill ha snabb och samhällsomstörtande förändring, utan är bara en frispråkig typ, som råkar vara oerhört välkänd. Han är dessutom konstnär, och antas därför allmänt ha större svängrum än de flesta i sin kritik av samhällsfenomen.

När regimen så ansätter denna välkända konstnär med anklagelser om pornografi är måttet helt enkelt rågat för stora delar av allmänheten, och myndigheterna står med ändan bar. Diktaturen i Kina är aldrig starkare än vad populasen medger, och här har man inget som helst stöd för sina vidare trakasserier mot Ai.

Dels är det så för att vem som helst med sina sunda vätskor i behåll kan se att de bilder Ai publicerat inte har minsta pornografiska innehåll. I portalverket «一虎八奶» (En tiger, åtta bröst) framträder för övrigt Liumang Yan (流氓燕, eller perversa Yan) längst till höger i något fetnad skepnad jämfört med när hon själv för en del år sedan gjorde sig ett namn på nätet genom att plocka av sig trasorna och därmed bidra till en social och sexuell revolution som sedan dess fortgått i accelererande takt.

Men dels är det så också för att en sådan anklagelse slår mot alla kineser, mot människan och hennes natur, om hon inte får visa sig i den naturliga och nakna skruden utan att det av myndigheterna ska betecknas som «obscent». Således slår det moderna och numera mycket friare Kina tillbaka med massiv vedergällning genom att massbomba nätet med samma slags nakenbilder som redan florerar i ymnig mängd. Det är en löjlig anklagelse, och detta genomskådar kreti och pleti.

Med en etablerad konstnär är det dessutom så att det finns ett ekonomiskt värde i allt vad denne företar sig, och verken lever därför vidare i all evighet, särskilt om de har politisk sprängkraft. Koppla detta med Streissand-effekten, och vi inser att denna tiger med åtföljande åtta bröst just har odödliggjorts av den kinesiska regimen. Man har inte läst handboken i detta fall, utan har agerat med taffligt handlag. Ai Weiwei har därmed visat hur dissidenteriet bäst bör utföras.

Kategorier
Kina Kultur Språk Teknik Vetenskap

Astronaut, kosmonaut, yuhangyuan

Medan USA bränner sina pengar på krigföring, lånar över sina tillgångar och lägger ner sitt rymdfärjeprogram gör Kina tvärtom. Man investerar bland annat på ambitiösa rymdprogram, med utsikt att i framtiden bli en kraft att räkna med även i rymden. Visserligen har man ännu lång väg att gå innan man kan mäta sig med USA eller Ryssland, och man har mycket gratis tack vare tidigare gjorda erfarenheter och rysk teknik i grunden. Men man går i alla fall i rätt riktning, till skillnad från de andra forna stormakterna, och det kommer förmodligen en dag då man leder istället för följer.

Igår påbörjades med en uppskjutning i Jiuquan således bygget av Himmelspalatset (天宫, Tiangong), en rymdstation som ska fogas samman i etapper och bli en bas för vetenskaplig forskning. Med den erfarenhet man gör i detta kan man även småningom accepteras in i den internationella rymdstationen, när man bevisat att man kan hantera dockning och andra mer avancerade manövrer i rymden.

Det är ändå saker som ligger relativt långt fram i tiden, och vi kommer successivt att bekanta oss med Kinas närvaro i dessa sammanhang. Detta kanske även i biprodukter som science fiction-verk av olika slag, där kineser inte bara framställs som diplomater som ska övertygas om det amerikanska stargate-programmets förträfflighet, utan som finns mitt i handlingens centrum.

Under rymdkapplöpningens tid begåvades vi med nationella termer för rymdfarare, där amerikanerna något överdrivet menade att man var stjärnkryssare eller astronauter, medan ryssarna mer korrekt kallade sig kosmonauter, vilket mer motsvarar vårt (sällan använda) rymdfarare.

I medier kallas den kinesiska motsvarigheten taikonauter, efter det kinesiska ordet taikong (太空), den yttersta tomheten, det vill säga rymden. Rymdfarare skulle då på kinesiska heta taikongyuan (太空员), alternativt taikongren (太空人), vilket är en möjlig term. Yuan är en medlem av en besättning eller ett bolag, ren är människa eller person.

En mer korrekt benämning vore dock yuhangyuan (宇航员), där yu är en generell benämning för rum eller rymd och hang betecknar navigation. Alternativet hangtianyuan (航天员) används också som en synonym, där tian betyder himmel eller sky. Kinesiska motsvarigheten till amerikanska Nasa heter således Guojia hangtianju (国家航天局), d.v.s. Nationella rymdindustribyrån.

Den ryska varianten kosmonaut skulle på kinesiska kunna skrivas yuzhouren (宇宙人), där yuzhou betyder kosmos eller universum (rum plus oändlig tid). Yuhangyuan, hangtianyuan eller taikongren – välj vad du vill, alternativt använd konsekvent begreppet rymdfarare oavsett nationalitet. Rymden är människans nästa vandringsled, det är inte en plats där nationaliteter eller gränser på vår lilla jord har så stor betydelse.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Tibet

Andlig ledare

Ofta har man anledning att fundera närmare över mediespråket, varför man väljer en viss bestämd formulering istället för en annan, och vem det är som i bakgrunden egentligen slår fast detta språkbruk, som sedan följs slaviskt av hela kåren. Exempelvis benämns den fjortonde tibetlaman Dainzin Gyaco vanligen som Tibets andlige ledare, för övrigt helt i enlighet med vad den andlige ledaren själv anser.

Är då den svenska statskyrkans ärkebiskop Anders Wejryd i samma mening att betrakta som «Sveriges andlige ledare»? Om inte, vad är det egentligen för kriterier som gör att folken i Tibet – vad man nu menar med det – unisont ska förknippas med en enskild religiös ledare för en enskild sekt i en enskild religion?

Oavsett hur man definierar Tibet gäller nämligen att det inte är en religiöst eller etniskt monolitisk region, utan ett område som härbärgerar olika grupperingar. De flesta har visserligen genom tidigare teokratiska strukturer underkastats tibetansk buddism, även om det inom denna religion finns ett otal rivaliserande sekter. Men samtidigt finns sedan urminnes tider tibetanska muslimer av olika slag, och de kan nog inte i ens den mest avlägsna mening sägas lyda under den lamaistiske andlige ledarens domäner.

För Kina som helhet – och Tibet oavsett definition är en del av Kina – är detta mångkulturella inslag än tydligare, då det sedan civilisationens vagga finns ett otal religioner och etniciteter som verkar sida vid sida. Speciellt är det väldigt få som bekänner sig till en enda religion, samtidigt som få religioner i området kräver exklusiv tillhörighet så som är fallet med de monoteistiska läror som dominerar i vårt västerland.

Begreppet andlig ledare påklistrat en viss etnicitet eller ett visst begränsat område i en sekulär stat med religionsfrihet är i bästa fall trams, men dessvärre är det samtidigt behäftat med politiska konnotationer i en bestämd favör, givetvis i motsatt riktning till vad som stipuleras i officiell svensk och västerländsk utrikespolitik.

Mer korrekt vore att säga, att den fjortonde tibetlaman är andlig ledare för och bara för tibetanska buddister (åtminstone bland gulhattarna), medan hans politiska ledarskap sedan 1959 inskränker sig till det i «exilregeringen» i indiska Dharamsala och de anhängare som samlats där. Detta är ekvivalent med den mer rimliga utsagan att Anders Wejryd är andlig ledare för och endast för de bekännande kristna som tillhör Svenska kyrkan, men inte för några andra.

Numera är laman inte heller politisk ledare i någon som helst mening, eftersom han har efterträtts av Lobsang Sangay, en sekulär politisk gestalt som är född i Indien och aldrig satt sin fot i Tibet. Ett öde han till viss del delar med laman, som ju är född i byn Hongya i Qinghai, om än i en kulturtibetansk enklav.

Lobsang Sangay kan dock aldrig bli ledare av något slag för tibetaner i Kina, eftersom han inte är vald av dem och eftersom de inte har en aning om vem han är. Vem som slutligen ska överta rollen som «andlig ledare» för tibetanska buddister när den nu 76-årige laman småningom somnar in är för övrigt höljt i dunkel och är naturligtvis ett politiskt rävspel på hög nivå.

Kategorier
Kina Kultur

Guldharens år inleder våren

I den gamla germanska runkalendern inföll nyåret på den första fullmånen efter vintersolståndet. I år inföll denna fullmåne den 19 januari, som firades med en traditionell disting.

En variation på det temat är att istället beakta den andra nymånen efter vintersolståndet, och vi har då det kinesiska nyåret, som i år infaller idag den 3 februari. Det är den allra största och viktigaste tilldragelsen i kinesisk kultur, och ett slags motsvarighet till vår jul vid vintersolståndet – en närmast ofattbar mängd resor görs inom Kina under den period nyåret firas.

Precis som för gamla germanska kalendrar tar man i den kinesiska bondekalendern hänsyn till både solens och månens rörelser, ty om man enbart beaktade månen skulle året driva med 11–12 dagar per år och årstiderna skulle avlänkas från månaderna. En strikt solkalender har motsvarande brister.

Den gregorianska kalender vi numera använder överallt i världen är inte en strikt astronomisk kalender i denna mening, utan istället en aritmetisk kalender med grund i äldre astronomiska förlagor. En aritmetisk kalender har fördelen att den är enklare att hantera, med färre rörliga dagar, men å andra sidan är den imprecis och måste justeras med skottår och skottdagar – att jämföra med astronomiska kalendrar som är evighetsmaskiner.

Om den aritmetiska kalendern är bra för administration och vardagsbestyr är den astronomiska desto mer lämplig för kulturella ändamål, som att fira årstidernas växlingar och andra fenomen i naturen. Fördelen med att låta helgdagar ta avstamp i sådana astronomiska och andra naturliga fenomen är förstås att det rör sig om universella och inkluderande företeelser där alla kan känna samma grad av gemenskap, till skillnad från de strikt politiska helgdagar som religiösa tilldragelser eller exempelvis första maj utgör – sådana helgdagar är exkluderande och förutsätter att man tillber rätt gud eller har rätt slags politiska värderingar.

Få människor, om någon, torde ha något emot solen eller månen, de «gudar» vi «tillbad» i den ursprungliga kulturen innan ökenreligionen kom, vilket är varför midsommar, midvinter (jul) och andra astronomiskt betingade fenomen har denna universella giltighet. Invandrare med olika religiösa preferenser kan utan vidare inkluderas i dessa festiviteter.

Självklart finns i varje sådan tillämpning kulturella särdrag, och det finns inget särskilt universellt i exempelvis den kinesiska drakbåtsfestivalen – men heller inget exkluderande. Kräftpremiär eller firande av vårens ankomst kräver inte att man tar ställning till något, så som man implicit gör om man deltar i socialistiska första maj-firanden.

I det kulturellt karga landet Sverige har vi sedan länge gjort oss av med stora delar av vårt rika ursprungliga kulturarv; det har dels perverterats av religiösa inkräktare, dels rationaliserats in i en aritmetisk jobblinjetillvaro. Vintersolståndets jul infaller således alltid den 24 december, medan midsommaren alltid infaller på en fredag, oberoende av de egentliga solstånden.

Därför är det kanske inte så konstigt att man med viss avund betraktar den rika kultur som bland andra Kina uppvisar för en häpen värld, en kultur som vibrerar kring den klassiska sol-måne-kalendern och vars helgdagar i princip alltid rörligt följer månens och solens precisa rörelser.

Även vi i västerlandet har ju en «zodiak» med djur, men den har mest antagit dimensioner av kvasivetenskapligt trams i form av horoskop och annat. Den kinesiska kalendern är å sin sida en evighetskalender utan fixa årtal och med en periodicitet på 60 år, enligt sexagesimal räkning (talet 60 som bas har använts i många kulturer för att det är ett tal med många delare och därför praktiskt att använda i olika sammanhang).

Således finns ett ytterligt komplicerat system med tio himmelsstammar, tolv jordgrenar och fem element som bygger namnet på året, varvid man traditionellt tillfogar den innevarande regenten för att närmare precisera perioden.

I år är i kinesisk tideräkning således dels 公元2011年 (gōngyuán 2011 nián, 2011 allmän tideräkning), dels 辛卯年 (xīnmǎo nián, det 28 året i den 60-åriga cykeln) med den åttonde himmelsstammen 辛 (xīn, lidande) och den fjärde jordgrenen 卯 (mǎo, tapphål).

Det är också 立春 (lìchūn, vårens början) enligt de 24 soltermer som året delas in i, eller mer allmänt 春季 (chūnjì, vårsäsong) i termer av årstider. Det är vidare 正月 (zhēngyuè, första månaden) i termer av månader.

De tolv jordgrenarna har också korresponderande zodiakdjur, och 卯 (mǎo) svarar mot 兔 (tù, hare). I år är således i kinesisk tideräkning harens år, 兔年 (tùnián). Harpalten är vidare av en viss typ, nämligen av guld eller metall, 金 (jīn), som svarar mot himmelsstammarna 庚 (gēng) och 辛 (xīn). Eftersom det finns två varianter här skiljer man dem åt med 阴阳 (yīnyáng), varvid 辛 (xīn) svarar mot 阴 (yīn, mörk).

Noga räknat är det alltså 辛卯金兔年 (xīnmǎo jīn tùnián), eller förenklat guldkaninens år. Gott nytt kaninår heter på kinesiska 兔年快乐 eller tùnián kuàilè, som man gärna får utbrista om man träffar på en kines i dagarna.

Enkelt kinesiskt nyårsfirande