Kyrkledaren Jorge Bergoglio sätter sin fot i Lund på måndag, knappt 499 år efter att Martin Luther den 10 november 1517 skickade stridstexten Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum till en påvlig potentat i Mainz, och därmed iscensatte den så kallade reformationen av kristendomen.
Följden av Luthers kätterska teser blev en explosiv religiös kärnreaktion, som hittills har resulterat i drygt fyrtio tusen enskilda samfund i ett otal huvudinriktningar. Man kunde därmed tycka, att det är en smula sent att söka försoning, så här ett halvt årtusende och otaliga förödande krig senare. Men biskopen i Rom är här just för att bedriva «ekumenik», ett teologiskt fackord för «ecklesiastisk» eller kyrklig enhet.
Man skulle därmed kunna hävda, att det finns ett enskilt samfund för varje enskild sats i den kristna bibelen, eller för varje tolkning av den. Den första schismen 1054, som resulterade i uppdelningen mellan katolicism och ortodoxi, handlade bland annat om sådana viktiga ting som om brödet i «nattvarden» skulle vara «syrat» eller inte. Som så ofta dröjer sig teologins finare argument kring påvens skägg, i bildlig mening en figur för fullständigt irrelevanta trivialiteter, även om den moderna samtiden ändå bjuder på mer påtagliga skillnader.
Enighet mellan de två eller tre huvudfårorna, om vi för ett ögonblick glömmer de tusentals mindre förgreningarna med sina respektive meningsskiljaktigheter, handlar i slutändan om vem som är chef, det vill säga vem som ska stå för den slutliga tolkningen av kyrkans budskap. Chefen, som givetvis måste vara biskopen i Rom, måste å sin sida kompromissa med den egna ideologin, och låta den «liberalteologiska» strömningen få betydande inflytande i den moderna kristendomen.
Det skulle i sin tur i praktiken innebära en betydande uppmjukning av den katolska läran, nämligen i synen på kvinnan, sexualitet, preventivmedel, äktenskap, abort med flera brännande ämnen, ty det är inte demokratiskt eller populistiskt möjligt för de mer tyglade lutherska samfunden att ändra uppfattning i dessa frågor – exempelvis bestämmer svenska fritidspolitiker över teologin i den svenska statskyrkan.
Katolska kyrkan är dock helt fri att modernisera sin lära, och brukar också göra så med något eller några sekels fördröjning. För de många kuvade i katolska kulturella miljöer vore detta trots allt en välgärning, och i den meningen vore en «ekumenisk» framgång välkommen. I så måtto är biskopens visit inte helt oviktig, även om hans kyrka, enad eller ej, i all väsentlighet har spelat ut sin roll och inte längre har någon politisk, filosofisk eller annan betydelse av rang.
När kristi vikarie träffar sin möjliga lokala underhuggare i form av statskyrkans ärkebiskop, är det bara den initierade trogna skaran som med mer allvarligt intresse följer förloppet. För oss övriga blir det mest ett lustigt medialt spektakel, i vilket ska koras vem som har störst hatt och pråligast klädsel.
Den tidiga människan hade natthimlen som underhållning. Himlavalvets fixstjärnor rörde sig i samlad tropp, och skänkte därmed ordning och stabilitet i världen. Även solens förlopp från arla gryning till sena skymning präglades av förutsägbarhet, medan månen var en mer förbryllande kropp. Den rörde sig mer fritt, och kunde även betraktas under dagen, i olika faser. Ibland skymde månen solens skiva i perfekt förhållande, vilket av människan vanligen tolkades som ett omen om gudarnas vrede, och sålunda ledde till religiösa dåd och akter av olika slag.
Solen ☉︎ och månen ☽︎ blev naturliga föremål för dyrkan i religionen, och sågs som gudar som behövde blidkas för fred, god skörd och ett gott liv. Men det fanns även andra himmelska kroppar som rörde sig oregelbundet, inte minst kometer, som uteslutande tolkades som järtecken om en förestående katastrof.
Venus ♀︎ är för den vana betraktaren den mest iögonenfallande kroppen på himlavalvet, utöver solen och månen. Det beror på att den är mer ljusstark än samtliga fixstjärnor, och att den rör sig i en självständig bana. Till yttermera visso syns planeten bara under gryning eller skymning, vilket i många fall har lett till tolkningen att det rör sig om två objekt: aftonstjärnan och gryningsstjärnan.
Men redan den sumeriska astronomin visste att det rör sig om en och samma kropp, och den förknippades i mytologin med Inanna, himmelens fru, som senare skulle renderas som Afrodite i grekisk mytologi, Venus i romersk, och Freja i fornnordisk. Det var kärlekens, åtråns, skönhetens och segerns gudinna, kvinnan förkroppsligad.
Just den omständigheten att Venus bara syns under gryning och skymning, och inte under dag eller natt, är en ledtråd som förantikens tänkare kunde ha nyttjat för att dra slutsatser om solsystemets beskaffenhet. Men insikten om jordens sfäriska natur infann sig först hos de joniska tänkarna under 600-talet f.v.t., främst och först hos Pytagoras. Erathostenes ritade senare den första världskartan, och mätte med bara 15 % felmarginal jordens omkrets ~240 f.v.t., tusentals år efter sumererna.
Antikens syn på världsalltets konstruktion landade ändå i en geocentrisk världsbild, med jorden som terra firma och solen och himlakropparna i rörelse runt den. Den ptolemaiska ordningen kunde inte förlika sig med att jorden skulle vara stadd i rörelse, eftersom objekt på ytan föreföll stabila och inte var utsatta för en veritabel virvelvind. Vakuum kände man inte till, inte heller lämplig matematik för att handskas med den dynamik som planeternas rörelser beskrev.
Orsaken till att Venus bara syns under gryning och skymning är att planeten rör sig i en inre bana relativt jorden. Därmed syns den inte under dagen, då den ljusstarka solen skymmer allt, och inte heller under natten, då den aktuella jordytan är vänd från solen och därmed också från den bana kring vilken Venus kretsar. I retrospekt helt självklart, men vansinnigt svårt för människan i den tidiga historien att inse, inte minst på grund av religiösa blockeringar om jorden som världsalltets mittpunkt.
Den geocentriska världsbilden skulle bli förhärskande in i medeltiden, och först komma att utmanas under renässansen och den vetenskapliga revolution som tog sin början med Nicolaus Copernicus under 1500-talet, och som fick sitt definitiva genombrott med Galileo Galilei i 1600-talets början. Optikens förfining medgav framväxten av allt mer raffinerade teleskop, i vilka man kunde se att även Venus hade faser, likt månen. Därmed framstod den heliocentriska bilden som otvetydig, och senare landvinningar av Johannes Kepler skulle med matematisk precision visa att planeterna rör sig i elliptiska banor runt solen.
Galileo Galilei understöddes av renässansens förnämsta patronskap i form av familjen Medici, men eftersom hans filosofiska tankegods föreföll att strida mot den biblicistiska synen på världsalltet, fick delar av familjen viss ånger och anmälde honom till den andliga makten. Galilei drogs inför inkvisitionen, som satte honom i husarrest för hans kätterska åsikter. Hans skrifter förverkades och nedtecknades i censurrullan Index librorum prohibitorum, i gott sällskap av Copernicus och Kepler. Han slapp i vart fall undan det brinnande bålet, till skillnad från Giordano Bruno, som också förfäktade en heliocentrisk världsbild, och än värre företrädde en panteistisk gudssyn.
Måhända var religionens bryska hantering av den återuppståndna vetenskapen en bidragande orsak till att himlen senare skulle fyllas med än fler gudar från alla panteon förutom det abrahamitiska. Ty på himlavalvet syns ingen kristusfigur med änglaskara, men väl hela det romerska och grekiska menageriet av mytologiska personligheter, senare kompletterade med nordiska, persiska och andra mytologiska figurer för månar, asteroider och planetoider.
Mars ♂︎, Merkurius ☿︎, Jupiter ♃︎, Saturnus ♄︎, och Neptunus ♆︎ stammar sedan antiken alla från romersk mytologi, medan Uranus ♅︎/⛢︎ är den enda kropp som har namngetts efter grekisk mytologi. Jorden ♁ är vanligen skild från mytologin, i egenskap av den mest förnimbara av kroppar.
Det kunde dock ha slutat i nepotism redan från början, då Galilei namngav Jupiters fyra stora månar efter familjen Medici, men slutligen segrade Simon Marius förslag att namnge månarna efter Zeus älskarinnor Io, Europa, Ganymedes och Callisto, på inrådan av Johannes Kepler – Marius upptäckte månarna samtidigt med Galilei. Zeus är här naturligtvis den grekiska motsvarigheten till Jupiter, gudarnas gud. De flesta av Jupiters sextiosju månar har motsvarande koppling till Zeus, vanligen nymfer som Amalthea, Himalia, och Elara.
Runt Mars kretsar Phobos och Deimos, tvillingpar till turturduvorna Venus och Mars. De personifierar skräck och rädsla. Saturnus månar upptäcktes långt senare, men nomenklaturen följde samma inriktning: Pan, Daphne, Atlas, Prometheus, Pandora, Mimas, Enceladus, Tethys, Dione, Rhea, Titan med flera följer ur grekisk mytologi, medan Ymir, Suttungr, Skathi, Thrymr, Narvi, Fenrir och Farbauti i den nordiska gruppen härstammar från nordisk mytologi.
Uranus avviker inte bara i att vara uppkallad efter en grekisk mytologisk förlaga, utan även i att dess månar följer en dramaturgisk tråd med rötter i Shakespeare. Runt Uranus kretsar således satelliter med namn som Julia, Ophelia, Desdemona, Rosalind, Margaret, Titania och Oberon. Neptunus månar återställer dock ordningen med Triton, Nereid, Naiad, Thalassa, Despina, Galatea och en rad andra figurer förknippade med Poseidon, som är Neptunus grekiska förlaga.
Bland de miljontals bumlingar som kretsar i mer excentriska banor i solsystemet återfinns än fler romerska och grekiska mytologiska personligheter, som Ceres ⚳, Pallas ⚴, Juno, ⚵, Vesta ⚶, Flora ⚘, Hygeia ⚕︎ och Pluto ♇. När samtliga panteon sedermera har börjat sina, har man nyttjat personnamn både inom facket och i andra grenar (Zappa!), eller mer katalogliknande beteckningar med bokstäver och siffror: S/2007 S 3 är också en måne i Saturnus system, om än inte lika sexig som Pandora.
Stjärnornas talrikedom – två hundra miljarder bara i Vintergatan – ger med nödvändighet samma slags katalogsystem i den senare nomenklaturen, medan de för blotta ögat synliga stjärnorna har mer prosaiska beteckningar. Klaudios Ptolemaios påbörjade katalogiseringen under andra århundradet vår tid i verket Almagesta, men sedermera slog den kristna medeltiden till, och all vetenskap försvann till Bysans och det muslimska kalifatet.
Av det skälet har de flesta synliga stjärnor på himlavalvet arabiska namn, som Mirfak/Mirfaq (förklädet), Vega/Wāqi (fallande örnen), Sheratan (de två tecknen), Phad (låret), Deneb (hönsstjärten), Alcor (den ljussvaga), Hamal (gethuvudet), Mintaka (bältet, nämligen Orions), Rigel (jättens fot), Shedir (bröstet) och Enif (näsan, nämligen den på Pegasus). Profeten Muhammad och hans anhang finns dock inte nedtecknade i denna digra förteckning.
De religiösa erövringsteologierna var måhända så upptagna med att dana sina jordiska imperier att de helt glömde bort den himmel de hade utlovat, och föreföll istället strängt upptagna med att hitta på nya polyteistiska figurer i allsköns änglar, helgon och martyrer, samt att i förekommande fall förknippa dessa med befintliga lokala objekt för dyrkan i erövrat land.
För kyrkan framstod astronomin på sin höjd som ett medel för att beräkna den exakta dagen för påsken, medan mer uppbyggliga och vetenskapliga tillämpningar inte passade in i den religiösa mallen. Den kristna världsbilden var redan nedtecknad en gång för alla i den ofelbara bibelen, och därmed fanns inget behov av att expandera riket bortanför jorden, eftersom det mer betraktades som en kättersk fantasi utan nytta.
I annat fall hade våra dagars rymdsonder måhända styrt kosan mot planeterna Johannes (Jupiter), Markus (Merkurius) och Matteus (Mars), och de hade säkerligen betecknats med bibliska namn som Abraham, Kain och Maria snarare än Galileo, Viking och Kepler. Raketen hade inte hetat Apollo, utan Paulus, och rymdteleskopet hade kallats Abel snarare än Hubble.
Nascita di Venere, Sandro Botticelli, 1486. Galleria degli Uffizi, Firenze. Venus födelse, det vill säga gryningsstjärnan. Ironin har att samma patronskap Medici födde såväl Botticelli som Galilei, men den senares uppenbarelser om den verkliga Venus kom att skaka om betydligt mer än den förras skandalösa pinuppa.
Den katolska biskopen i Rom, Jorge Mario Bergoglio, har idag «kanoniserat» Anjezë Gonxhe Bojaxhiu (1910/1997), mer känd som moder Teresa av Kolkata. Hon räknas därmed som ett «helgon» i den katolska irrläran, trots omfattande vittnesbörd om ekonomisk försnillning och vanvård av utsatta och mindre bemedlade; se exempelvis The missionary position: mother Teresa in theory and practice av Hitchens.
För sådan «kanonisering» krävs att ett «mirakel» har påvisats, men i vanlig ordning har de «mirakulösa» inslagen i Teresas handel och vandel en tillfredsställande naturvetenskaplig orsak. Det gäller även den vanvård som hennes gärning omfattar, exempelvis att husera personer med smittsamma sjukdomar tillsammans med andra patienter, att inte ge smärtlindring, och att se lidandet som en naturlig och eftersträvansvärd komponent.
Ett annat «helgon» i den kristna världen är Kyrillos av Alexandria (376/444), mest känd för att ha iscensatt en omfattande förföljelse av «hedningar», judar och «kätterska» kristna. Vad helgonförklaringen består i är icke bekant, men kanske har den grund i att stadens samtliga synagogor brändes till grunden i en utrensning och att judarna förvisades, en kristen ritual som präglar historien fram till modern tid och som är det direkta ursprunget till nazismens förbrytelser.
Kyrillos låg även i fejd med prokonsuln Orestes i en bitter maktkamp om stadens styre. Vid ett tillfälle angreps Orestes av en mobb av kristna munkar, men han räddades av lokalbefolkningen, som även dödade en av de angripande munkarna. Munken blev senare förklarad martyr av Kyrillos.
Rivaliteten mellan det sekulära romerska styret och den kristna uppstickaren fick ett sekundärt offer i Hypatia (350/415), grekisk matematiker, filosof och astronom, verksam som föreståndare i Alexandrias nyplatonska skola. Hypatia var en dåtida kändis, beundrad av såväl allmänheten för sin dygdighet som kolleger för sin omfattande kunskap i tidens vetande. Hypatia är den första kvinnliga matematiker av rang historien känner.
Hypatia sågs som en katalysator i striden mellan Kyrillos och Orestes, och därför kidnappades hon en kväll av en kristen mobb, som förde henne till en närbelägen kyrka, i vilken hon kläddes av, förödmjukades, och torterades med tegelstenar och ostronskal tills all hud hade avlägsnats. Den kristna kärleken bjöd sedan anhängarna att stycka Hypatia i delar, och bränna dessa på bål.
Senare apologeter har sökt försvara illdådet med att Hypatia utnyttjade sin «demoniska» charm för att bedra människor med «sataniska knep», att hon var en «otrogen hedning» som var hänförd i musikens, magikens och astronomins konster. Det barbariska kristna pack som mördade henne var förstås rättrogna gudsmän som bringade ordning i staden, inte helt olikt samtidens muslimska salafister som härjar i Mellanöstern och i svenska förorter.
Atenskolan / Scuola di Atene (Raphael, 1511). Raphaels mästerverk avbildar antikens främsta filosofer.
Det bestialiska mordet på Hypatia utgjorde ett symboliskt slut på antikens storhetstid, som skulle komma att följas av ett tusenårigt kristet religiöst mörker, där vetenskap och kunskap förkastades och kvinnans ställning reducerades till ett mannens bihang. År 380 v.t. stadfäste kejsar Theodosius (346/395) kristendomen som enda rättmätiga religion, ett beslut som raskt implementerades i alla samhällssegment i den romerska republiken. År 391 förbjöds «hedendom» det vill säga all ickekristen verksamhet, inklusive de olympiska spel som skulle hållas år 393. Världen skulle få vänta i femtonhundra år på deras återkomst.
Två år dessförinnan, år 389 v.t., lät han ärkebiskopen Theofilos av Alexandria förstöra Serapeion, den enda kvarvarande delen av det magnifika biblioteket i Alexandria, antikens ledande lärdomscentrum. Kristen apologetik ger här att Serapeion mer var ett «hedniskt» tempel snarare än ett bibliotek, och att templet ändå inte innehöll särskilt många papyrusrullar.
Den klassiska antikens kunskap, i vart fall de rester som återstod, föll småningom i muslimernas händer, där den utvecklades och småningom återupptäcktes under den europeiska renässansens 1400-tal. Tusen förlorade år kan således direkt härledas till vanvettig kristen maktutövning, och enbart yttre omständigheter som pest och muslimsk erörvring förmådde småningom bryta ordningen.
Trots alla dessa kristendomens illdåd, från destruktionen av den västerländska civilisationen till inkvisition, kolonisation och annat förtryck, tycks förlåten finnas given oavsett omständigheter i övrigt. En sådan nåd har sannerligen inte visats andra system av samma kaliber, och frågan är varför en sådan tolerans ständigt medges denna avgjort människofientliga lära.
Atenskolan / Scuola di Atene (Raffaello Sanzio, 1511). Hypatia ingår inte i framställningen, utan kvinnan utgörs av Raphaellos älskarinna. Symboliskt kan man ändå representera Hypatia i detta sammanhang. Typsnittet Hypatia lanserades av Adobe 2007.
I ett av den kristna tokhögerns propagandablad, Världen idag, figurerar homofoba moralpredikanter som Siewert Öholm och Olof Edsinger. Den senare kan läsas med viss morbid skadeglädje, då de intellektuella saltomortalerna avlöser varandra på typiskt kristet vis, exempelvis när han oförblommerat blottar sin religiöst neurotiska beröringsskräck inför den i buddismen centrala yogan.
Förutom sagda beröringsskräck visar Edsinger och för all del en mängd andra kristna debattörer upp en förskräcklig religiös analfabetism när de försöker beskriva andra läror med inadekvata kristna termer. Han tror exempelvis att ett av yogans syften är att förena den individuella «själen» (atman), med «världssjälen» (brahman), och att man genom att praktisera (sekulär) yoga därför utsätter sig för denna «andliga verklighet» och därmed påverkas i religiös riktning. Detta från samma klick som brukar hävda att man minsann inte riskerar att bli kristen av lite välsignelser och psalmer i skolavslutning i kyrkan?
Men yoga är förstås inte exklusivt en hinduisk företeelse, och den stammar inte heller från hinduismen, precis som bön inte är ett kristet påfund, men ändå används i kristen praktik. Yoga är i grunden en metod för att behärska sinnet och kroppen, en kombination av meditation och gymnastiska övningar.
Den har helt sekulärt ursprung och är en förvedisk filosofisk yttring, men finner en naturlig plats i religiösa system som syftar till mental befrielse av något slag, exempelvis moksha i hinduism och nirvana i buddism: att uppnå självförverkligande, självkännedom och befrielse från okunnighet – man kan förstå varför en del kristna känner ett visst obehag inför detta!
Vidare är yoga central i buddismen, framförallt i mahayana, och det hör inte till vanligheterna att buddister «konverterar» till hinduismen för att de praktiserar yogisk meditation. Buddismen förkastar för övrigt begreppet «själ» (eller rättare «inre själv»), och hävdar istället ett «ickesjälv» (anatman, negationen av atman). I buddismen är förgängligheten central, och det finns ingen underliggande entitet som «vandrar» mellan existenser. Härav följer att begrepp som samsara inte kan beskrivas med kristna idiottermer som «själavandring», utan är en helt igenom annorlunda företeelse.
Yoga är och förblir därför ett verktyg som kan användas både sekulärt och religiöst, och den har ingen inneboende religiös konnotation i sig själv, precis som vinet i nattvarden inte bär på någon annan «spirituell» komponent än den upplyftande känsla man vederfars av att inmundiga drycken. Den religiösa aspekten uppstår först i en religiös kontext.
Edsinger har även varit på utflykt till Dragon gate (龙门, Lóngmén) i trakterna kring Älvkarleby. Där har han sett en staty av Guanyin, «nådens gudinna», och således förfärats över dess okristliga framtoning. Därefter följer en skur av okunnighet och missuppfattningar, av vilken den första är att det skulle röra sig om en gudinna.
Buddismen erkänner nämligen vare sig gudar eller gudinnor, och den rätta termen är således bodisattva, en högst levande jordisk person som har föresatt sig att viga sitt liv åt att hjälpa människor till befrielse. Det är en person med ofantligt stort medlidande med andra, och en aning skruvat skulle man kunna hävda att Jesus var en bodisattva, om än inte i namn.
Guanyin (观音, guānyīn) är kinesiska för att observera ljud, eller mer prosaiskt att höra världens ljud, eller rättare sagt världens sorger och klagomål. Det längre namnet är därför 观世音 (guānshìyīn), där 世 (shì) betyder just värld. På sanskrit kallas han Avalokiteśvara, med likartad betydelse. Han, hon – könet är ointressant för den som har uppnått fullständig befrielse, och ingen vet vem som är den historiska förebilden.
Buddister ber således inte till gudar eller gudinnor, utan till förebilder som Budda och bodisattvor, en form av andligt utformad respekt för mästare och föredömliga personer. Guanyin är den mest populära bodisattvan, och särskilt förknippad med medlidande (inte «nåd», en annan kristen term som saknar relevans). Edsinger bör vara noga på sin vakt, ty Guanyin finns med oss i princip överallt, nämligen där kameror av märket Canon (Kannon på japanska) fortsätter att se och höra världens sorger och glädjeyttringar.
Edsingers religiösa analfabetism framträder därefter i ett allt klarare ljus, då han redogör för ett antal inskriptioner på nämnda staty, varav en strof lyder: Större tur med fler söner och manliga barnbarn. Buddismen har förvisso en patriarkal historia, dock inte lika allvarlig som den kristna, men pamfletten i fråga härrör inte från buddism och har inget med Guanyin att göra.
Det är istället en traditionell kinesisk uppfattning som ännu äger giltighet på landsbygden, och som mer har rötter i konfucianism än något annat tänkesystem. Denna form av synkretism är förstås svår att greppa för monoteister, men i Östasien samsas buddism och konfucianism helt naturligt med daoism, folkreligion och andra religiösa företeelser av samma snitt – det är först när islam eller kristendom dyker upp på arenan med sina absoluta sanningsanspråk som det blir tumult.
Slutligen kan man bara sucka djupt när Edsinger förknippar texten tur och framgång för vem som helst, vid vilket tillfälle som helst och var som helst med buddism, eftersom det med eftertryck visar hur religiöst obildad han är. Buddism handlar om att utplåna otillfredsställelse genom att sluta vara fäst vid materiell och annan världslig framgång, och buddister söker helt enkelt inte lyckan. Det är istället just ett annat kinesiskt sekulärt ordspråk, som har intet med buddism att göra.
Edsinger skriver förstås för de redan troende, och kan tillåta sig att inte bara tumma på sanningen, utan även misshandla den rejält. Men förutom att det är intellektuellt ohederligt, är det också i strid med de «bud» de kristna ständigt hänvisar till, men aldrig själva tycks kunna följa: du skall icke bära falskt vittnesbörd.
Gulliga assimilerade arabiska flickor viftar med blågula flaggor, vars förlaga är ingen mindre än de banér som användes vid de kristna korstågen mot dåtidens arabiska kalifat. Från sin apanagefinansierade kortegevagn vinkar den privilegierade kungafamiljen tillbaka, varvid politiska högtidstal och flagghissning tar vid. Se där en nationaldag i kungariket Sverige.
Svenska flaggans dag har hundra år på nacken, instiftad till minne av Gustav Vasas tronbestigning 16 juni 1523 (6 juni enligt äldre juliansk tideräkning). Även nationaldagen, som instiftades först 1983, knyter an till Vasa, men även till 1809 års regeringsform, som sägs ha gett oss så mycket gott. Kronan och korset är således alltjämt de otidsenliga symboler som representerar Sverige.
Det hävdas att nationaldagen är en dag för sammanhållning, då vi firar det som förenar oss snarare än det som skiljer oss åt. Svenska värderingar som anses vara gemensamma är således den liberala demokratins kärnvärden; rätten till liv och frihet; friheten att inte tro, men även att tro; och en styrelse grundad i folkviljan. Det måste vara därför vi firar den icke demokratiskt valde monark som saknar egen religionsfrihet, och det måste vara därför vi viftar med en flagga som i grunden symboliserar en alldeles bestämd tro.
Dessa gemensamma värderingar är för övrigt inte särskilt svenska, utan stammar som det mesta från kontinenten. Den omhuldade religionsfriheten förelåg i Sverige nominellt först 1951, i praktiken inte förrän år 2000, även om korsets privilegier alltjämt är omfattande.
Vi slår oss gärna för bröstet med vår tryckfrihetsförordning, som anses vara världens äldsta. Sant är att en sådan förordning tillkom 1766, men undantaget från friheten var just kritik av kronan och korset, den maktens företeelser det fanns mest anledning att kritisera – vad är en sådan tryckfrihet värd? Förordningen avskaffades för övrigt redan 1772 efter Gustav III:s statskupp, återinstiftades 1809, men fick full laga kraft först 1840.
Sverige som fri nation har inte existerat förrän i senmodern tid, men den friheten är självklart värd att fira. Gemensamma värderingar baserade på liberal sekulär demokrati är således tämligen självklara, medan det är mindre självklart att förknippa dessa värderingar med symboler som uttrycker dess motsats. Det är hög tid att förnya och modernisera symboliken, och att en gång för alla skrota sådant som inte överensstämmer med de gemensamma värderingarna.
Värderingarna i fråga har för övrigt mer europeisk prägel, och vi har därför anledning att hellre fira våra gemensamma europeiska värderingar. Att ställa till med nationell yra är att markera gräns mot andra, och rimmar illa med den kosmopolitiska kultur som har etablerat sig i Sverige.
Nationalstaten kan och bör naturligtvis firas, som en hyllning till den kontinuerligt föränderliga kultur som manifesteras av nationens kontinuerligt föränderliga population under en fast strukturell ram av liberal demokrati och mångfald i högsta möjliga antal dimensioner: en individuell, mångkulturell och ickenationalistisk högtid, som ändå paradoxalt nog fordrar nationalstatens ramverk, ty utan den existerar inga rättigheter. Men ta bort gud och knugen, de hör inte dit.
