Kategorier
Europa Kultur Politik USA

Summa VM

Protesterna uteblev över att världsmästerskapen i fotboll delvis hålls i USA samtidigt som skurkregimen har avrättat en nations samlade ledargarnityr och anfaller sagda land (Iran) utan giltig orsak, tagit en annan nations ledare gisslan och övertagit den faktiska styrelsen av landet (Venezuela), samt inte minst hotat att annektera territorium från förment allierade länder (Danmark). Det är ju så att USA alltid kommer undan med sin handel och vandel, eftersom Sverige och Europa är amerikanska marionetter som inte vågar bita ifrån mot husse.

Även i detaljer har funnits en lång rad omständigheter man skulle kunna ha betänkligheter kring, exempelvis hur lag och enskilda spelare missgynnas i landets fascistiska migrationssystem, hur tillgängligheten brister kring arenorna då landet knappt känner begreppet kollektivtrafik, med mycket mera.

Å andra sidan finns också vi företrädare för att sporten inte ständigt ska kontamineras med politik, utan ska stå fri från sådan smutsig hantering, enkannerligen då den är så skevt och orättvist tillämpad. Sporten som sådan har sedan antiken alltid handlat om förbrödring under vapenvila, ett utmärkt tillfälle för kombattanter att diskutera under vänskapliga former samtidigt som man tävlar under rättvisa dito.

Mer berättigad kritik gäller emellertid arrangemanget som sådant, och det har sannerligen inte saknats företeelser att racka ned på. En gäller de så kallade vätskepauserna, avbrott mitt i halvlek under förevändning av att spelarna måste inmundiga vatten.

Det är ett fenomen som kanske inte är så underligt i ett land vars invånare av arten Homo americanus kännetecknas av att ständigt bära en vattenflaska i rem kring livet eller i medhavd väska, en företeelse som inte har så mycket med vetenskap att göra som med det faktum att landet saknar tillförlitligt kranvatten samtidigt som Big Water har lyckats med sin kampanj för att sälja vatten på flaska för en dyr peng.

Hydreringsbrejket tillämpas även under störtregn och vid arenor med luftkonditionering, varför man kan misstänka att saken har mer att göra med de amerikanska tevebolagens behov av annonspengar än spelarnas fysiska hälsa. Under alla omständigheter har denna nya indelning av matchen i quarters visat sig vara spelförstörande, då ett lags moment plötsligt avbryts, samtidigt som taktiksnack ger förändrad matchbild minuterna därpå.

En annan nymodighet av samma slag är att finalen ska ha en varieté insprängd i halvtidsvilan, viket är ytterligare ett sätt på vilket kommersen tillåts mjölka evenemanget på sportens bekostnad. Vilan ska vara i en kvart, och det är inte klarlagt hur längre tids vila påverkar matchbilden – spelarna kyls av och tappar därmed prestationsförmåga, varvid den normalt intensivare andra halvleken riskerar att förbytas i en andra första halvlek av stramare och försiktigare karaktär.

Dämpande på evenemanget har även varit gruppspelets slappa utformning, där en lång rad tredjeplacerade lag numera går vidare till finalspel. Detta tillsammans med imbecilla tankar kring att utvidga cupen till hela sextiofyra lag är exempel på schlagerisering av fotbollen, det vill säga en form av allt mer bloat som förtar spänningen då det tar en evighet att komma i hamn. Samtidigt förstör det i än högre grad klubbspelet, som blir vilande alldeles för länge.

Ett fenomen i samtiden är att nationella lag numera i allt större utsträckning är bastardiserade med element som inte är av typisk etnicitet för landet i fråga. Om det franska laget för fyrtio år sedan bestod av idel fransoser, består det i dag av enbart spelare med afrikansk etnicitet, en radikal förändring.

Det är inte likadant i alla lag, men det blir allt vanligare med spelare med annan härstamning än från landet i fråga, vilket ställer hela tanken med ett världsmästerskap mellan nationer på sin spets. Grundförutsättningen har alltid varit att nationerna utgör homogena entiter, men om man fritt kan plocka in beståndsdelar från övriga världen blir mästerskapet till slut meningslöst.

Å andra sidan har VM alltid dominerats av Europa och dess forna kolonier, mellan vilka spelarutbyten gynnar båda parter. Sedan de första mästerskapen 1930 har pokalen gått till Brasilien (Portugal) fem gånger, Tyskland fyra gånger, Italien fyra gånger, Argentina (Spanien / Italien) tre gånger, Frankrike två gånger, Uruguay (Spanien) två gånger, England en gång och Spanien en gång.

Bland de fyra bästa finns under samtliga mästerskap bara ett afrikanskt lag (Marocko 2022, fjärdeplats), ett asiatiskt lag (Sydkorea 2002, fjärdeplats) samt ett lag från Mellanöstern (Türkiet 2002, brons). Santliga övriga är europeiska lag eller forna kolonier därav. Indien och Kina finns inte på kartan, trots sina massiva befolkningar.

De senare lider förvisso av sina tillkortakommanden, men hela strukturen kring FIFA är byggd kring europeisk fotboll, och det finns starka intressen av att Europa med dess forna kolonier fortsätter att dominera. Ryktena om matchfixning är inte helt ogrundade, och en del domarinsatser ger vatten på kvarn i saken – hur dyrt är det egentligen att köpa en domare?

I rent sportsligt hänseende har lag som Frankrike och Spanien briljerat, men särskilt Frankrike har visat sig vara alldeles för inriktat på tekniskt raffinemang framför effektivt spel med avslut, vilket är den enda anledningen till att man missade finalplatsen och sedermera förlorade mot ett viljestarkare England i bronsmatchen.

England i sin tur tappade sin effektivitet när man lade sig på försvar efter 1–0 mot Argentina i semifinalen, ett fenomen som är alldeles för vanligt i fotboll. Anfall är alltid bästa försvar, och lägger man sig på defensiven bjuder man in motståndaren till avslut samt tappar det egna momentet.

Argentina har liknade problem med tendens att briljera och bristande motivation. Det är egentligen bara Spanien som har spelat helt felfritt, och som därför bör stå som mästare för andra gången i kväll. Samtidigt är det ofta bara tillfälligheter som avgör på den här nivån, och fegt osvuret är bäst. Men Spanien vinner!

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Frontalangrepp mot vårt sätt att leva

Betraktar man myndighetsvänsterns kollektiva ansträngningar är det uppenbart att dessa kvinnodominerade misandriska institut bortanför demokratins räckvidd har som yttersta målsättning att angripa mannen och hans leverne. Är det inte köttet som är fokus för nitet, så är det spelandet, porren, alkoholen eller andra typiskt manliga intressen.

Det är i stort ett frontalangrepp mot vårt sätt att leva, och det blev så här när man släppte in kvinnorna i politiken. Kvinnors själsliv är nämligen primitiva, och uppehåller sig sällan vid abstrakta ting som nationalekonomi, geopolitik och teknisk utveckling, utan är mer fokuserade på familjelivet och uppfostran, att förkunna vad man inte får säga eller göra und so weiter.

Därför ska man inte bli förvånad när det illiberala etatistiska förbudspartiet Folkpartiets representant i Tidöregimen instruerar sin myndighetsvänster att undersöka hur «manosfären» påverkar «pojkar och män» ur ett «jämställdhetsperspektiv», enkannerligen i sociala medier. Bakom instruktionen ligger av någon anledning Arbetsmarknadsdepartementet, som väl mer borde ha fokus att pressa ned arbetslösheten än att ägna sig åt wokistisk ideologiproduktion?

Folkpartiets Nina Larsson har tidigare gett uttryck för sin «oro» om förekomsten av «strypsex» hos unga, och det tycks vara denna donnas självpåtagna kall att göra sig till socialtant för alla ungdomar i Sverige, vare sig de vill eller inte. Det är samtidigt typiskt för ett illiberalt etatistiskt parti som Folkpartiet att anta sådan social ingenjörskonst i sitt program.

Uppdraget går till Jämställdhetsmyndigheten i samarbete med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, där blott de långa namnen uppmuntrar till att gå fram med motorsåg med dessa obehövliga aber. Regimen vill specifikt att myndighetsvänstern undersöker hur den digitala medieanvändningen påverkar «normer» och «värderingar», och på vilket sätt dessa avviker från regimens normativa katalog.

Den senare kännetecknas som bekant av ett mjukt velourideal, i vilket mannen är tyglad och domesticerad, fjärran från sin naturliga frihet. Idealet realiseras genom att frånta pojkar och män testosteronbildande kost som kött och andra källor med animaliskt protein i utbyte mot soja, rapsolja och tillsatt socker. Samtidigt angrips styrketräning och dylika testosteronbildande verksamheter medelst politisk association med ytterhögern, i vad man benämner «aktivklubbar».

Men för att upprätthålla denna dotrinära radikalfeministiska ordning krävs kontroll över «medielandskapet», på det att pojkar och män och alla andra inte ska kunna välja sin egen livsfilosofi medelst influerare på Tuben och andra källor, utan helst ska indoktrineras i den enda rätta livsstilen så som förkunnad av regimen och statsmedierna, så som var fallet på den gamla goda tiden under etermediemonopolet.

På annat sätt kan det faktiskt inte tolkas, att regimen på detta sätt återkommande angriper sociala medier och andra digitala källor, som om man hade någon exklusiv rätt att forma människors värderingar, åsikter och normer. Jag kan tipsa Nina Larsson om att regimen inte alls har någon sådan rätt, utan ska passa sig jävligt noga för att trampa i sådana sumpmarker.

Frihet är en grundläggande värdering i det svenska samhället, och alla oavsett kön ska ha möjlighet att leva det liv de önskar utan att ständigt hindras, överprövas och övervakas av regimen och dess folkpartistiska socialtanter respektive kristna prelater i dessa sina livsval. Informationen vill vara fri, och informationen kommer att vara fri. Informationen hittar alltid en väg.

Nä, Nina Larsson är inte en spännande kvinna, utan en etatistisk nucka.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Rätt frågor i värmen

Då var det slut för den här gången, det vill säga med fint och varmt väder. Redan på söndag har vi åter sossegrått ruskväder med max 14 °C under dagen, en siffra som väl ska hålla stockholmarna och miljöpartisterna på gott humör. I alla fall enligt myndighetsvänsterns väderkartor, där man sätter grön temperatur kring nollan och allt rödare på allt över det.

Faktum är att maximalt rött uppnås redan vid 25 °C, och allt ovanför det går asymptotiskt mot grått. Helt obegripligt för den som har färger, skalor och liknande som yrke, men det begripliggörs förstås av den rödgröna politiska klimatagendan, vars syfte är att försöka skrämma populasen med värme- och skogsbrandsbias. De politiska väderkartorna är en del av den skrämseltaktiken, man manipulerar kartorna medvetet med inherenta varningsfärger för detta syfte.

Under ett valår blir det dessutom extra viktigt för den rödgröna vänsterns främsta vallokomotiv – statstelevisionen – att försöka sätta denna klimatagenda, och om det inte finns några inhemska bränder (det gör det inte), så är man redo att söka upp dem varhelst de uppstår. I värsta fall repriserar man 2018 års skogsbränder i en märklig form av nyhetsförpackning.

Men den som inte håller med om agendan och dess förmenta viktighet stämplas givetvis som «klimatförnekare», och vän av ordning flikar gärna in att det inte är «normalt» för Sverige att ha temperaturer kring 30 °C, eller för den delen 40 °C i södra Europa. På vilket man enkelt kan svara att det visst är normalt, och att de svårslagna svenska värmerekorden är av gammalt datum. Däremot förelåg häromdagen ett köldrekord, men mediabiasen gör att sådant inte riktigt bubblar fram.

Färganomali i de politiska väderkartorna, en form av illa dold manipulation.

Vetenskapsförnekare!, säger då vän av ordning, och menar att the science is settled avseende klimatet, det vill säga att jorden värms upp kontinuerligt av fossila utsläpp. Men det är alltså inte det som förnekas, utan att det skulle vara något «extremt» med temperaturtoppar (och -dalar).

Temperaturförhöjningen yttrar sig alltså inte på det viset, utan i högre medeltemperatur. Framförallt sker denna ökning i en gradient mot polerna, medan ekvatorn förblir jämnvarm. Och framförallt är det nätterna som blir varmare, inte dagarna.

Det gör att människan i princip inte märker av förändringarna (annat än i mediabiasen), som blir märkbara först på flera generationers sikt. Det gäller även de eventuella konsekvenserna, och det finns så att säga inget givet i att en stad ska bestå för evigt, utan den flyttar sig organiskt efter förutsättningar i form av kustlinje, vattenstånd, flora, fauna och annat, och det sker över sådana tidsrymder att det inte påverkar det momentana livet – förmodligen måste man dra nya rörledningar, asfaltera nya vägar och bygga nya hus efter hundra år i vilket fall som helst?

Nej, det finns inte någon som egentligen «förnekar» att dessa skeenden pågår, men däremot finns olika uppfattning om vad de eventuella konsekvenserna blir, och vad man i så fall ska göra åt det, om något alls. Summerar man utvecklingen så här långt står det nämligen klart att förloppet inte går att reversera, eftersom ingen är intresserad av att bromsa in den ekonomiska utvecklingen för att bevara det nuvarande tillståndet i en värld som ändå ständigt rör sig.

Elektrostaten Kina har den mest logiska hållningen, nämligen att gasa sig ur fossilberoendet genom att bränna upp allt kol och med den energin ta fram så mycken grön teknik man bara kan. Det är av den anledningen man är världsledande på batterier, elbilar, vindsnurror och snart även nyare former av kärnenergi.

Egentligen är det bara Europa som försöker späka sig ur vad man betecknar som en «klimatkris», men det är dödfött givet att resten av världen inte har samma ambition. Konsekvensen blir bara att det redan ansträngda Europa förlorar i den ekonomiska och tekniska kapplöpningen, samtidigt som det europeiska bidraget till reduktionen blir irrelevant.

Betraktar man utnyttjandet av elektricitet i Sverige och övriga Europa, finner man att denna har legat mer eller mindre konstant i decennier. Det betyder inte att vi har haft samma utväxling under all denna tid, utan bara att förbrukningen har effektiviserats med värmepumpar, isolering, LED-lampor och så vidare.

Men den stundande framtid är elektrisk, och mer effektivisering kommer inte att lösa problemet med elslukande elbilar och artificiell intelligens. Det sistnämnda har förvisso stor potential i ytterligare effektivisering, vilket kineserna redan har visat genom Deepseek och andra modeller, men det man bör ta till sig är att AI-agenter kommer att finnas precis överallt, och att de kommer att behöva en viss grundläggande mängd energi – det är den moderna formen av glödlampan.

Det är en effekt av Jevons paradox, och den stiltje som har rått i elförbrukningen under några decennier ska snarast ses som en tillfällig platå, som en anomali. Det vi har att förvänta oss är kraftigt ökad förbrukning, som därmed motiverar kraftigt ökad produktion.

Det är alltså ingen tillfällighet att *Tjornobyl (Tjernobyl) och Fukushima (福島) redan är glömda och att kärnkraft planeras precis överallt, utan är en konsekvens av att energibehovet är ett annat än eljest. Särskilt Europa lider av kronisk energkris sedan man i en märklig form av rödgrönt industriellt självmord lade ned sin kärnkraft i Tyskland, Sverige med flera länder, samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas som man nu desperat försöker göra sig av med.

Kina och USA har fattat detta, att man inte kan bromsa sig ur dilemmat, och att klimatförändringarna får hanteras, eftersom de ändå inte går att förhindra. Europa har emellertid ännu inte förstått detta, utan har fortfarande elfenbenstornsmässiga ambitioner kring klimatet, samtidigt som man paradoxalt nog lägger strafftullar på den teknik som finns på området, nämligen den från Kina. EU:s linje är inte koherent.

Vad Europa behöver är först och främst att förflytta diskursen från politiska väderkartor och allmänt tjafs om väder, och att istället börja skissa på lösningar, som samtliga fordrar enorma mängder av energi för att realisera. Varifrån ska denna energi komma, hur ska den bekostas, hur ska den främja näringlisvets konkurrens med omvärlden?

Hur ska energin utnyttjas, och hur ska EU kunna driva egen framväxt av AI-agenter och annan modern teknik snarare än att förlita sig på opålitliga parter i andra delar av världen? Mer allmänt, hur ska EU kunna ha en egen IT-industri som är fristående från USA och Kina?

Man kan glädjande notera att fransmännen och några fler för närvarande försöker bryta beroendet av amerikansk mjukvara och molntjänster, men det krävs att hela Europa gör en liknande ansträngning på alla nivåer för att främja framväxten av en sådan inhemsk IT-industri, samt för den elektricitet som behövs för ändamålet.

Det är denna typ av frågor man behöver deliberera i pressen och bland allmogen, inte skrika satan bara för att det är fyrtio grader i Paris några dagar under året. Släpp klimatbiasen och kom ut på banan, där det verkliga spelet redan pågår mellan Kina och USA, men där EU inte ens är bänkvärmare.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Välkomna de kinesiska överherrarna!

Volkswagen har Kina att tacka för decennier av lukrativa marknadsfördelar, där den kinesiska marknaden har stått för miljontals producerade bilar årligen. Ett resultat av att Volkswagen som första bilfabrikör öppnade filial i Shanghai under 1980-talet, då Kina just hade öppnat upp under Deng Xiaopings statskapitalistiska marknadsreformer.

Kina har lika mycket att tacka Volkswagen för att man visade vägen för den inhemska bilindustrin, genom tekniköverföring, joint venture-avtal och utbildning av kinesiska arbetare. Sådana joint venture-strukturer med Volkswagen och andra är vad som en gång fick Japan och Korea att blomstra tekniskt och ekonomiskt, och vi ser exakt samma sak hända i Kina.

Det är ett rättvist utbyte, där en tillverkare får åtkomst till billig produktionskraft, pålitliga villkor under en stabil politisk regim samt inte minst en enorm marknad. Under många år präglades den kinesiska stadsmiljön av miljontals Volkswagen Santana i form av taxibilar, men i takt med att den en gång utfattiga kinesiska befolkningen transformerades till välbärgad medelklass har den bilden förändrats påtagligt.

Numera har den tyska överkapaciteten av bilar nått en smärtgräns, och självaste Volkswagen är sedan länge i kris. Frågan är inte om hundratusentals arbeten kommer att försvinna i Tyskland eller om fabriker kommer att läggas ned, utan huruvida Volkswagen småningom blir uppköpt av kinesiska intressenter.

Den första elektrostaten – Kina – är nämligen numera överlägsen i att producera bilar, och det är istället tyska ingenjörer som vallfärdar till Kina för att lära om batteriteknik och annat, där Europa ligger långt efter. Samtidigt pratar självaste Bryssel om en omvänd ordning, där europeiska företag ingår joint venture-avtal i Europa med kinesiska intressenter, just för att komma i åtnjutande av kinesisk teknik.

Men av det lär nog inte bli något, utan det handlar istället om rena uppköp av europeiska krisföretag. Alternativet är just nedläggning och massarbetslöshet, en mardröm för politiker i demokratier, varför man inte har så mycket annat val än att välkomna de nya kinesiska överherrarna.

Det är också den naturliga följden av EU:s märkliga merkantilism, där man har infört kraftiga tullar gentemot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina samtidigt som man vill «ställa om» till grön teknik i rekordfart. Förhoppningen har varit att man genom att stödja omoderna och tokdyra europeiska bilar ska kunna fortsätta stå pall i konkurrensen, men det enda man åstadkommer med sådan vaddering av det egna näringslivet är säker företagsdöd – det är detta vi ser med Folkvagnen.

Det hjälper inte heller att Europa har en energikris till följd av fullständigt hjärndöda beslut att lägga ned kärnkraft i Tyskland, Sverige med många fler länder, och inte heller att man inte längre har den ryska gasen utan istället har borrat sig fast i en meningslös konflikt i Ukraïna.

Allt mer kinesiskt ägande i Europa är den helt givna följden av denna utveckling, och vi har gubevars erfarenhet av detta i Sverige, där Volvo sedan länge ägs av kinesiska Jili (吉利). Det lokala bladet och dess kusin i huvudstaden hötter med jämna mellanrum med fingret och varnar för negativa konsekvenser av kinesiskt inflytande, men de presenterar förstås aldrig några konstruktiva alternativ.

Effekterna av kinesiskt ägande blir knappast värre än under tidigare amerikansk dominans, då Kina inte riktigt har samma politiska ambitioner som Washington. Däremot är det givetvis så att Kina har och kommer att ha inflytande i proportion till sin ekonomiska storlek, och det kan aldrig vara något fel i det.

Det är detta som brukar kallas mjuk makt, det vill säga förmågan att utöva inflytande genom rationella argument och övertalning, till skillnad från hård makt i form av sanktioner, embargon, exportkontroll och andra metoder som allt flitigare nyttjas av USA och ett allt mer trängt Europa.

I regelbundna mätningar av sådan mjuk makt hamnar typiskt Kina och de två andra östasiatiska drakarna Japan och Sydkorea i det yttersta toppskiktet, tillsammans med USA och några andra västerländska länder, och det är nu bara en tidsfråga innan Kina kniper förstaplatsen framför det dalande USA.

Mjuk makt.

Många tänker sig kanske att mjuk makt mer är K-pop och dylika kulturella faktorer, men det är ett vidare begrepp som innefattar tekniskt avancemang, akademisk framgång, företagsamhet, diplomati och mycket annat. Givet att Kina numera kraftigt dominerar patentligan och den vetenskapliga forskningen samt är den ledande teknikmakten, är det alltså tämligen givet att man befinner sig i den absoluta toppen, trots att man inte har samma kulturella cool-faktor som Japan och Korea.

Detta är samtidigt en ordning som länge har varit i görningen, och vi är ganska många som har förutspått det vidare skeendet i bredare termer. Europa gör sitt bästa för att bromsa och fördröja förloppet, men det kommer förstås inte att röna framgång. Europa måste istället acceptera verkligheten som den är och börja gasa för att komma ikapp. Ett första steg är alltså att välkomna de nya kinesiska överherrarna, så tar vi det därifrån.

Typisk stadsmiljö i Kina för 15–20 år sedan, med VW Santana som dominerande bilmärke, framförallt i taxiflottan. Europa får nog börja vänja sig vid tanken att den europeiska stadsbilden på motsvarande vis kommer att präglas av kinesiska elbilar.
Kategorier
Kultur Matematik

Miljarder procents vinst

Ständiga experiment pågår kring strategier för Oddset och andra spelformer, och i en ny plan fastnade jag för Kelly-kriterium för relativt låga odds i intervallet 1.35–1.70. Detta efter en analys av tidigare utfall, varvid den måttligare utvecklingen på sikt ger bättre resultat än en mer volatil med högre odds.

Med en sådan strategi skulle man göra bortåt 6 000 % eller sextio gånger pengarna under ett års tid, vilket många menar inte är möjligt. Faktum är att den allmänna uppfattningen är att man förr eller senare förlorar, och att det inte är möjligt att knäcka spelbolagen.

Det kanske det inte är, nämligen om man blir «limiterad» av sagda bolag, som inte erbjuder justa spelformer utan mer liknar kriminella nätverk. Men undantaget den faktorn är det enligt mitt – och mängder av professionella spelares –  förmenande fullt möjligt att tjäna ganska bra pengar på oddsspel, med en avkastning som är betydligt högre än för aktier och andra papper, även om spelformen är behäftad med en större risk.

Ett flertal tusen datapunkter är tillräckligt för att slå fast sambandet, nämligen om man har en strategi och följer den till punkt och pricka. Det är de stora talens lag som då gör sig gällande, och det är svårt att se att utvecklingen plötsligt skulle vända riktning. Vad skulle orsaken till det vara?

Nå, det innevarande experimentet kolliderar emellertid med världsmästerskapen i fotboll, vilket inte hade behövt betyda så mycket om bolagen hade erbjudit lägre divisionsspel i högre utsträckning. Dessvärre har det varit ont av den varan, varför antalet matcher har sjunkit drastiskt under VM-äventyren i Nordamerika.

Men då kan man förstås spela på VM, och därmed avvika från det gängse protokollet med högre insatser och andra oddsintervall. Tesen här är att 1) lagen är helt motiverade att ta sig vidare, till skillnad från i mången annan cup; 2) skrällar sker alltid i gruppspelet; 3) skrällar är mindre vanliga i slutspelet, där favoriterna håller i större utsträckning än eljest, eftersom man måste ta sig vidare.

Eftersom mitt spel enligt Kelly-kriterium ändå är inriktat på favoriter på hemmaplan, är spel på slutspelet i VM en rimlig ansats att inkorporera i strategin. Och det har visat sig vara en kassako, med närmare tio gånger pengarna i retur så här långt.

Faktum är att utvecklingen är så brant, att om den skulle fortsätta i samma tempo, så skulle utvecklingen över helåret landa på 18 000 000 000 %, eller arton miljarder procent med ord. Det är 180 miljoner gånger pengarna det, naturligtvis helt omöjligt att infria.

Istället bekräftar utvecklingen de inledanden antagandena, nämligen att VM-slutspel är tämligen säkert att spela på. När mästerskapen väl är över återfår utvecklingen sin mer flacka karaktär med fler förluster insprängda, och med insatser som sträcker sig till högst en procent av den sammanlagda kassan, eller upp till tre procent vid vissa synnerligen lovande matcher.

I det längre loppet blir det då ett litet uppåthack i kurvan över utvecklingen, en knöl som med tiden nöts ned allt mer och småningom försvinner. Men det är ändå en tidig boost, som tar upp utvecklingen ganska rejält, nämligen till 1 400 % över sju och en halv veckor. Kan du matcha det?

Våldsam utveckling på oddset.