Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Rapsoljevänsterns halmgubbar

Sojavänstern på vänsterkommunistiska Aftonbladet vaknade plötsligt till liv! I ett ledarstick undrar någon Lina om jordbruksminister Kullgren med ekipage äter «köttchips» på helgen, och menar att hetsen mot «sunda matvanor» måste upphöra. Alltså tydligen att äta rapsoljeindränkta akrylamidchips framför teven…

Ty om man äter riktig mat som kött i balans med ris och grönsaker, uppstår inte det där plötsliga insulininducerade hungersuget omedelbart efter att man har ätit någon plantbaserad ultraprocessad substans, som frukostflingor eller dylikt. Därmed uppstår inte heller behovet av att käka chips framför teven, eller att inta en massa sockriga «mellanmål» under dagens lopp.

Saken gäller egentligen den förhärskande vegonormen, det vänsterkommunistiska påfundet att «plantbaserat» skulle vara den mest nyttiga kosten, även för «klimatet», nota bene! Det är alltså ingen tillfällighet att det är klimatvänstern som är drivande i kötthetsen, den som jordbruksminister Kullgren förgäves söker motarbeta, då han inte har pli på myndighetsvänstern.

Enligt skribinnan Lina finns ett belagt negativt samband mellan köttätande och hälsa, men samtliga sådana «samband» är korrelationer byggda på epidemiologiska studier av ytterligt svagt värde. Däremot finns kliniska studier kring unga och äldres behov av animaliskt protein för att undvika kortväxthet alternativt skörhet på äldre dagar.

Det finns inte heller någon brist på studier kring den näringsbrist som plantbaserad kost ger upphov till, nämligen avseende mineraler som zink, selen och (hem)järn, fettlösliga vitaminer ADEK samt inte minst essentiella fettsyror som DHA och EPA, som i praktiken bara kan fås via fet fisk, ägg och kött.

Sådan näringsbrist ger upphov till kognitiva besvär som depression och småningom demens, och plantätare är överrepresenterade i statistiken för dessa åkommor. Den ensidiga plantdieten ger även upphov till diabetes, och man finner mycket riktigt den högsta prevalensen av diabetes i världen i kolhydratbältet mellan Mellanöstern och Indien, regioner där sockret dominerar stort i kosten.

Aftonbladet likväl som rapsoljevänstern i övrigt borde inse var det egentliga problemet ligger istället för att jaga den köttsliga väderkvarnen, nämligen i ultraprocess av alla de slag, inte minst i de chips som Lina tycks vilja tugga på utan att förstå konsekvenserna. Men eftersom ultraprocess i stort sett uteslutande är plantbaserad, kommer klimatargumenten alltid att ta överhanden – enskildas hälsa har aldrig varit ett mål för kollektivistiska strömningar som socialism.

Till yttermera visso vevar Lina blint med sina vänsterkrokar genom att bygga en rad halmgubbar kring skolmaten, som att «köttvång» skulle införas. Jimpan (SD) har varit tydlig med att vegetariska alternativ alltid ska finnas, så ock animaliska. Däremot inte nödvändigtvis halal, kosher eller andra märkliga särkrav. Det är en rimlig ordning som effektivt bilägger det nutritionella kulturkriget och ger skolbarnen vad de behöver.

Biff och grönsaker till alla skolbarn, varje dag.
Kategorier
Kultur Politik Ryssland Vetenskap

Rysslandsaktivist ur tiden

Problemet med forskare som tar aktiv ställning i politiska frågor finns inte bara i klimatforskningen, utan även i många andra fält, inte minst sådana som i sig är politiska. Forskarens uppgift är nämligen inte aktivistens, det vill säga att förfäkta ett visst narrativ, utan att objektivt, konsekvensneutralt och förutsättningslöst framlägga fakta och omständigheter.

I samma ögonblick forskaren tar ställning för en viss sak, svärtas hans akademiska gärning omedelbart, och tvivel uppstår kring hans egentliga bevekelsegrunder. Det är som med den moderna erans «agendasättande» journalister, en yrkeskategori som på allvar tror sig ha i uppdrag att frisera beskrivningen av verkligheten i syfte att förändra denna i någon riktning.

Den uppgiften ligger istället hos politiker, opinionsbildare, debattörer och andra med en tydlig roll att förfäkta just åsikter. Forskarens och nyhetsjournalistens uppdrag är istället att ge underlag åt sådan debatt, varvid opinionsbildaren kan välja de körsbär han tycker är smakligast och förkasta andra.

Men «forskare» som ger luft åt personliga åsikter saknas inte, och inte sällan har de hemvist vid Utrikespolitiska institutet. Det kan gälla «kinakännare» som Björn Jerdén, som portades från Kina för sin aktivism kring konfuciusinstitut, och som nu leder ett helt kotteri av aktivister i ett «nationellt kunskapscentrum», och det gäller även sådana som «rysslandskännaren» Martin Kragh, vars senare karriär främst har varit aktivistens.

Inte sällan extraknäcker den typen av aktivistforskare vid någon «tankesmedja» för att dryga ut månadspengen, medan andra figurerar som «experter» i medier. Just Kragh kröntes för det senare uppdraget i främst statsmedier, medan hans kolleger emellanåt syns i spalterna på obskyra rapporter med yttersta finansiär i amerikanska kongressen.

Det är också denna omständighet som motiverar de många lovtal som nu hålls över Kragh, efter att denne somnat in efter en längre tids sjukdom, en form av panegyrik som aldrig hade förekommit för en mer undanskymd forskare utanför den mediala manégen. Elogen har helt enkelt sin bakgrund i den hållning som präglade Kraghs aktivism, som resonerar starkt med allmogens av media inpräntade uppfattning.

Ty neutral var Kragh inte i förhållande till Putin, Kreml och allt som har med det moderna Ryssland att göra, utan han tog tydlig ställning mot Kremls «spinndoktorer» (som han uttrycker det i en essä utgiven på… Timbro). Det är också just denna omständighet som ligger till grund för statstelevisionens värvning, ty det statsmediala ukraïnalaget är som bekant allt annat än neutralt utan snarare att se som en propagandistisk del i Sveriges och Västs aktiva engagemang i kriget.

Tragiskt är förstås att människor går bort i relativt ung ålder, men den egentliga tragiken är att inte bara människan Kragh slocknade, utan även hans akademiska livsgärning. Den litteratur han producerade kommer snart att falla i glömska, och han kommer inte att sätta något som helst avtryck i den fortsatta diskursen om Ryssland. Och inte heller kommer hans aktivism att ha tjänat till något, vilket var och en kommer att bli varse en bit in i framtiden.

Människor kommer och går, men Kreml består.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Angrip ultraprocessen

I Sverige debatterar man att förbjuda sociala medier för ungdomar, men inte att förbjuda energidryck och ultraprocessade substanser som grundlägger sjukdom senare i livet. Man debatterar visserligen intag av koffein för barn och unga, men inte konsumtion av socker, vegetabiliska oljor och syntetiska ämnen som emulgeringsmedel.

För vuxna går debatten hellre kring det naturliga köttet, som på falska grunder demoniseras som hälsofarligt, samtidigt som myndighetsvänstern har dragit ut i försvar för ultraprocessade substanser som frukostflingor. Detta nämligen för att ultraprocess är plantföda och således en del i den kötthatande klimatvänsterns strategi för att ersätta animaliskt med plantbaserat.

Även högern har sin beskärda del av befängdhet, som de tokkristnas folkhälsominister Forssmed (KD), som hellre satsar på fritidskort för unga än att angripa livsmedelsindustrin och lagstifta kring ultraprocessade substanser. Forssmed verkar på allvar tro att man kan springa bort en dålig diet på ultraprocess, men det är det fetmaepidemin visar att man inte kan.

Fetmaepidemin visar också att personligt ansvar inte är en faktor för andra än ett mycket litet fåtal som i virrvarret av desinformation kan bilda sig en korrekt uppfattning om näringslära och sunda vanor. Epidemin, med behäftade sjukdomar, kan inte tryckas tillbaka med mindre än att industrin angrips, och detta är politikens självklara uppgift, på samma vis som man en gång angrep tobaksindustrin (som numera sätter avtryck i livsmedelsindustrin med samma metoder).

Kommerspressens lösning på dilemmat tycks vara att ge Ozempic till alla, det vill säga att bota symptomen med dyr diabetesmedicin från Danmark istället för att angripa rotproblemet med den utbredda förekomsten av ultraprocessade substanser. Det är uppenbarligen inte hållbart, och vad detta experiment på miljontals människor småningom resulterar i är inte heller känt.

Känt är däremot att ultraprocessindustrin – med företag som Nestlé, PepsiCo, Unilever, Coca-Cola, Danone, Mondelez, Kraft Heinz, Mars och Kellogg’s i frontlinjen – slåss med näbbar och klor i domstolar mot alla former av nationell reglering, och att man använder samma slags kemiska teknik som en gång tobaksbolagen för att göra de ultraprocessade substanserna beroendeframkallande med en given formel av socker, vegetabilisk olja, salt, smak och textur.

Inte minst barn utgör en stor målgrupp, och det är här frukostflingorna, den smaksatta och sockrade yogurten, läsken och andra substanser kommer in i bilden. Dels är barn och unga lätta byten för sådana produkter, då de saknar relevant information, och dels är det en målgrupp som man beräknar ha i sitt våld även i vuxen ålder.

Politikens uppgift måste framgent alltså vara att systematiskt angripa ultraprocessen. För ändamålet finns en rad hållpunkter som kan betas av för att komma till rätta med problemet, även om man kan räkna med att livsmedelsindustrin kommer att slå tillbaka med all kraft. Man kan även förutsätta att en stor del av politiken och myndighetsvänstern erhåller mutor av sagda bolag för att gå deras ärenden, det är så det ser ut i land efter land. Hållpunkterna så:

  • inför straffskatt om 200 % på samtliga ultraprocessade produkter
  • inför obligatorisk varningsmärkning på ultraprocessade produkter
  • momsbefria hela och naturliga produkter som kött, fisk, ägg, bär och grönsaker
  • totalförbjud all reklam för ultraprocessade produkter som chips och snabbmat
  • utred korruptionsförhållanden i livsmedelsindustrin, omfattande element i politiken och myndighetsvänstern

Där har du vägen framåt, och det är för politiken bara att realisera. I vart fall om man vill få bukt med skenande utgifter för vård i kölvattnet av den fetamepidemi som primärt orsakas av ultraprocessade substanser samt förbättra folkhälsan. Brukar detta inte vara ett viktigt politiskt mål i Sverige? Varför är det då så tyst om den bevisat sjukdomsframkallande ultraprocessen?

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Första elektrokontinenten?

Sovjetunionen försökte toppstyra sin ekonomi medelst femårsplaner, men resultatet kom aldrig i närheten av de uppsatta målen. På samma sätt hade Kina under folkrepublikens tidiga skede helt hopplösa femårsplaner, som aldrig kunde realiseras utan tvärtom skapade mer armod.

Detta för att ledargarnityret av revolutionärer valde att skicka intelligentsian ned på landet att arbeta på fälten istället för att leda näringslivet, medan den politiska toppen helt saknade adekvat kompetens. Härav sådana katastrofer som Det stora språnget.

Kina har fortfarande femårsplaner, men de är numera mest riktlinjer, och de utformas av experter. Ledningen består inte heller längre av revolutionärer, utan av civilingenjörer, ekonomer och andra räknenissar med praktisk erfarenhet från verkligheten, till yttermera visso sådana som är barn av den galna kulturrevolutionen, inte minst Xi Jinping själv, vars far Xi Zhonggun förföljdes.

Det är med den historiska bakgrunden i minne man ska betrakta Europeiska kommissionens nya «Electrification action plan», en av många «aktionsplaner» som flödar av logorré och politiska sexord, men som har föga med verkligheten att göra. Man ska förstå detta som EU:s motsvarighet till sovjetekonomins femårsplaner, synnerligen detaljerade traktat kring vad man vill uppnå, veritabla skrivbordsprodukter av idealistiskt tankegods.

Det räcker med att ta en enda siffra för att förstå att vi här har att göra med fullständiga idioter, nämligen målsättningen om att gå från en elektrofieringsgrad om 23 % i dag till 46 % 2040, alltså om bara fjorton år. Det är fullt i klass med Mao Zedongs föreställning under Stora språnget om att komma i kapp Storbritanniens stålproduktion på femton år genom att engagera bondebefolkningen i produktionen, nämligen genom att smälta ned de jordbruksredskap som hade behövts för att bruka jorden och därmed undgå den svält som blev resultatet.

Sedermera kom Kina inte bara ikapp Storbritannien, USA och andra i fråga om stålproduktion eller produktion överhuvudtaget, utan snurrar numera flera varv runt alla andra, men det berodde alltså inte på att man hade ställt upp mål i femårsplaner, utan på att man lät marknaden verka fritt samt sörjde för att ge de bästa möjliga förutsättningar.

Bryssel har inte för avsikt att härma detta, utan tror sig kunna dirigera utvecklingen med något slags kommandoekonomi, trots att man inte har något som helst inflytande över nationella ekonomier. Samtidigt motverkar man kraftigt utvecklingen på en lång rad sätt, bland annat genom att ha kraftiga tullar på grön teknik från Kina, inte minst elbilar, vindsnurror, solceller och batterier i något fåfängt hopp om att kunna utveckla en inhemsk industri av samma rang.

Målsättningen är att bli den första «elektrokontinenten», en anspelning på Kina som världens första elektrostat, men om man vill förverkliga det krävs nog annat än fagra ord och politisk berusning, nämligen att ge de förutsättningar som krävs.

Till dessa hör att plocka bort elskatten i varje EU-land, helt och hållet, på det att det blir ekonomiskt gynnsamt att nyttja el. Det är det inte i dag, utan taxan är dubbelt så hög som i Kina och USA, vilket så att säga inte underlättar Europas konkurrenskraft.

Man måste givetvis även plocka bort samtliga tullar på grön teknik och låta billiga kinesiska elbilar välla in över kontinenten. Om Europa vill konkurrera får man göra det därifrån, genom att utveckla bättre alternativ utan skydd från staten. Däremot kan EU välja att ha en industripolicy och på olika vis främja utvalda industrier, så som tidigare i Kina.

Europa måste även kraftigt bygga ut först och främst kärnkraften för att få erforderlig baskraft, och på denna frenetiskt bygga ut vind-, sol- och vattenkraft. Man måste även tillfälligtvis tillbaka till den billiga ryska naturgasen för att näringslivet ska ha skuggan av en chans, även om det blir ett svårt piller att svälja.

Infrastrukturen måste även hänga med, och nätverket av laddstolpar måste således byggas ut. Detta måste vara enhetligt i hela Europa, och här har Bryssel sin naturliga roll att spela i att standardisera, utöver att ge ekonomiska incitament för utbyggnaden. Då följer man Zhongnanhai i dess fotspår, genom att praktiskt underlätta omställningen, snarare än att producera meningslösa pappersprodukter.

Med en sådan reform når man maximalt resultat, men om det blir 46 % eller något annat går inte att sia om. Förmodligen blir det mer, och det är då marknadens förtjänst, i kombination med klok politisk styrning. Precis som i Kina.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Så röstar jag

Regimer kommer och går, men sossepolitiken består. Tidöregimen gjorde därvidlag ingen skillnad, utan utmärkte sig genom att 1) stärka den socialdemokratiska sexköpslagen (lex Onlyfans); 2) ytterligare inskränka «yttrandefriheten» (lex Förintelseförnekelse); 3) yttermera understödja statsmedierna; 4) höja elskatten; 5) samt utöka invandringen.

De så kallade Sverigedemokraterna utmärkte sig å sin sida genom att främja märkliga «Israel först»- och «Ukraïna först»-policyn snarare än att sätta Sverige och svenskarna först, och det förefaller som att man faktiskt vill ha hit halva Ukraïna och hela Palestina. Sverigevännerna gjorde dessutom som partier brukar när de får smak för makten, det vill säga vänder på en femöring i ståndpunkter, i SD:s fall avseende hetslagen, som man vill behålla för att den kan användas mot «antisemiter».

På förekommen anledning är det hög tid att sluta tro på partiernas amsagor och fagra vallöften, som ändå aldrig infrias. Makt ska man få när man har bevisat sig vara duglig, inte som förskottsbetalning bara för att sedan rycka på axlarna. Detta återkommande politiska bedrägeri måste bestraffas.

Inte för att en enstaka röst spelar någon roll i en valautokrati som den svenska, men kanske kan fler inspireras att inta en hårdare attityd gentemot partiautokratin, på det att verklig förändring småningom kan komma till stånd. Personlig principiell hållning ska inte heller underskattas, och man ska kunna stå rak i ryggen över de ståndpunkter man förfäktar.

Det parti som avskaffar Systembolaget får således min röst. Det ska inte dröja sig om en halvmesyr eller kompromiss, utan monopolet ska avvecklas fullt ut. Det ska inte heller begravas i långbänk i utredningsväsendet, utan ska ske snarast. Rösten får drivande parti ändå först när reformen är fullt genomförd, det vill säga i nästkommande val, inte förr.

Det parti som avvecklar statsmedierna får på samma vis min röst. Även här ska det röra sig om en fullständig nedsläckning i både lag och verklighet, men med möjlighet att från grunden dana en opartisk och objektiv allmänteve med ett synnerligen smalt utbud som inte täcks av kommersiella eller andra intressen. Rösten får partiet när reformen är genomförd, det vill säga i nästkommande val därefter.

Ett parti kan även driva igenom en fullständig avveckling av sexköpslagen, potentiellt parallellt med någon form av regleringsreform av liberalt snitt. Lagen infördes en gång i tiden utan någon som helst konsekvensanalys, och den kan således avskaffas på en eftermiddag under samma omständigheter. Rösten får drivande parti ändå först när reformen är genomförd.

Det parti som avvecklar hetslagstiftningen och därmed inför yttrandefrihet kommer med den största säkerhet att erhålla min röst. Det vill säga när verket är fullständigt avklarat, och rösten erhålls då i nästkommande val.

Partier kan även stärka demokratin genom att avveckla monarkin och införa republik, varvid kungahuset privatiseras. Majestätets tjänster får då upphandlas på gängse vis, om hans roll behövs vid kontakter med monarkier i Mellanöstern och liknande. En sådan reform får bombsäkert min röst. I efterhand.

Demokratin kan stärkas än mer genom att införa direktdemokrati enligt schweizisk modell, varvid varje grundlagsförändring måste underställas folkets prövan, samtidigt som folket äger rätt att givet en viss kritisk massa ta upp för votering varje enskilt lagförslag. Samma visa här, genomför detta och rösten läggs på dig och ditt parti. Men först i efterhand, som tack!

Vidare kan ett parti ta sig an statskyrkan, som ännu är en sådan då den regleras särskilt i lag och har omfattande tentakler in i den allmänna förvaltningen. Det parti som fullständigt knoppar av statskyrkan från statsapparaten har garanterat min röst, och det som nu kallas Svenska kyrkan får då kalla sig något annat och klara sig helt på egen hand, utan något som helst understöd. Rösten får partiet i efterhand!

Här har vi alltså en omfattande katalog av liberala spörsmål som bara väntar på ägare, men i verkligheten finns inte ett enda parti som driver en enda av dessa frågor. Med undantag för monarkin, vars avveckling kommunisterna faktiskt förespråkar – det säger en hel del om det illiberala tillståndet i nationen.

Tills vidare ska jag därför faktiskt lägga min röst på Vänsterpartiet kommunisterna, inte för att man paradoxalt ligger närmast ovan liberala ordning, utan för att bestraffa den «höger» som inte kan skiljas från det socialistiska folkhemmet, utan som gång efter annan inte bara omhuldar sagda socialistiska folkhem, utan dessutom vidgar det istället för att satsa på frihetsreformer.

Vänsterpartiet kommunisterna får därför hädanefter min röst, i alla tre valen (statskyrkan, som jag inte är medlem i, ska givetvis framledes inte ha något val), som straff och partierna till varnagel, fram till dess att en eller flera av ovanstående liberala reformer är fullständigt genomförda. Det håller inte längre att rösta på det minst onda, utan nu är hög tid att börja ställa krav!

Om högern ska bedriva vänsterkommunistisk politik är det lika bra att stödja vänsterkommunisterna, så att det blir ordentligt gjort.