Kategori: Liberalism

Folkpartiet förbuds«liberalerna» höttar åter ett blött finger i luften för att se vart vindarna blåser, och lyfter opportunistiskt frågan om att införa ett «porrfilter» i alla nya mobiler. Detta efter en bisarr nyhet om en kvinna som fått skador av så kallat «strypsex», vilket man menar är en vanlig företeelse.

Men alla som surfar porr – de flesta av oss, minus Reinfeldt – vet att den nischen inte alls hör till huvudfåran, utan utgör en extrem fetisch i mängden. Verkligheten följer klockrent denna distribution, varför «strypsex» ingalunda är en vanlig företeelse. Däremot har den socialistiska antiporrmaffian intresse av att framställa saken så, vilket följer ett givet mönster av att förvränga sanningen för egna syften.

Och till denna radikalfeministiska antiporrmaffia hör givetvis de kyrkborgerliga förbudsliberalerna i Folkpartiet, det «frisinnade» partiet som inte känner något annat än förbud i sin politiska katalog. Det underliga skolpartiet menar att unga ska få sexualkunskaper i skolan snarare än i porren.

Men sexupplysningen i skolan är en idealiserad verksamhet som är renons på känslor och samtidigt helt instrumental i sin anda. Sex har man enligt denna modell för att uppnå något slags syfte, som att alstra barn eller att bekräfta en socialistisk uppfattning av «kärlek», medan den råa kåtheten alltid lämnas därhän eftersom den inte kan gestaltas inom ramen för den torra undervisningen.

Erotiken har alltså inte i skolan att göra, utan är föremål för kulturskapare att gestalta. Men eftersom den statsfeministiska prägeln förbjuder all slags sensualitet i det offentliga rummet, förskjuts sexuella skildringar till porrens utmarker på nätet. Det finns därmed ingen kvalitetsgranskare, utan all slags pornografisk kitsch samlas med de få guldkornen av kvalitativ erotik i det vakuum som definierar nätet.

När samhället kapitulerar och föser skiten under mattan uppstår alltså denna situation med ett visst klientel som fastnar i fetischer av olika slag. Istället borde man ta ansvar genom att gestalta den goda erotiken, men det omöjliggörs naturligtvis av den statsfeministiska doktrin som är allestädes närvarande och genomsyrar det socialistiska samhället.

I praktisk mening löser ett «porrfilter» på mobiler ingenting, eftersom ett sådant enkelt kan kringgås och därtill inte har med saken att göra, då porrkonsumtion i regel sker via dator. Men förslaget är i samma anda som tidigare försöksballonger kring begränsad skärmtid för barn, genompopulistiska förslag i syfte att försöka appellera till ett klientel av upprörda skolfröknar för att i någon mån öka stödet i opinionen – det går ju sådär, givet att partiet kontinuerligt tappar mark.

De så kallade «liberalerna» lär inte vinna terräng genom att steg för steg emulera Kinas metoder för att begränsa åtkomsten till information på nätet, utan bör tvärtom gå i den diametralt motsatta riktningen, och därmed försvara porr och andra uttryck. I vart fall om man vill göra skäl för det namn man så falskeligen bär.

Fordom fanns så kallade rökrutor för elever som bolmade cigaretter, en företeelse vars momentana omständigheter jag inte känner. Det gällde då att trycka tillbaka ett hälsovådligt bruk av tobak bland unga, i vad man skulle kunna benämna en godtagbar form av paternalism. Inte minst för att rökning har en passiv och illaluktande form.

Gissningsvis lär skolorna numera vara rökfria, men i stället har snuset etablerat sig som det självklara valet. Inte minst bland tjejor, som snusar det vita mintiga alternativet. Huruvida det numera råder förbud för elever att på skolområdet lägga in en prilla är för undertecknads del okänt, men under alla omständigheter efterlevs nog inte ett sådant förbud.

Minns att kristmuppen Forssmed faktiskt föreslog prillkontroll medelst oral inspektion för något år sedan, men vad som blev av den «reformen» är okänt. Förhoppningsvis läxade Busch upp den virrige ministern och hans renlevnadsfascism.

Men Forssmeds likar till prilliga prussiluskor finns överallt i Sverige i olika nivåer av politiska styren. I den göteborgska kranskommunen Kungsbacka har den styrande moderatregimen beslutat att dra halalpolitiken ett snäpp längre genom att avkräva lärararkåren renlig levnad, inte minst avseende bruk av tobak.

Min gamle lärare, för övrigt i samma kommun, hade nog tvingats sluta eftersom han var svårt beroende av nikotin medelst piprökning, något som inte upplevdes som ett problem vid tiden och som inte fick till följd att elever plötsligt började röka pipa. Men nu får samma kår inte längre stoppa in så mycket som en prilla, ens under egen arbetstid då ingen ser på.

Det är så den kristborgerliga fascismen uppenbarar sig i praktiken, då ett gäng godhetsdårar söker detaljreglera såväl elevers som anställdas leverne. Man åberopar «sunt förnuft», men man tycks inte ens ha vanligt snusförnuft när man så von oben missbrukar sitt politiska mandat.

Skolans fostringsuppdrag omfattar att vägleda elever till ett sunt leverne, och ett rökförbud för det klientelet är därför inte ett frihetligt problem. Det är däremot motsvarande fascism angående snuset, eftersom det inte är behäftat med några påvisbara hälsoproblem. Men allra minst har kommunen att göra med motsvarande bruk hos lärare, och tanken att elever skulle emulera lärare är helt befängd.

Snus är helt enkelt inte ett problem, och inte heller alkaloiden nikotin är att betrakta som mer skadlig än te eller kaffe, om än mer potent. Om det är hälsa man är bekymrad om är det knappast snuset man ska ge sig på, utan snarare alla former av ultraprocessad föda, inte minst i den egna bespisningen. Samt förstås att bedriva fysisk rörelse på schemat, det man brukar kalla idrott eller tidigare gymnastik.

Sossarna vill «blanda befolkningen», med vilket menas att «nyanlända» som kommer till Sverige ska placeras i områden som är «socioekonomiskt starkare». Än de gängse utanförskapsghettona, vill säga, till vilka man vill begränsa inflyttningen. Detta som en del i den «integrationspolitik» som partiet antog på sin kongress härförleden.

Men redan uppradningen av punkter i sagda program är feltänkt, då man å ena sidan hävdar en stram svensk migrationspolitik för att integrationen ska fungera, och å den andra en jämn fördelning av nyanlända över landet genom att alla kommuner tar ansvar. Stram migrationspolitik är emellertid att helt enkelt inte ta emot fler som har något behov av att flytta till utanförskapsghetton.

En tredje punkt berättar om arbetsmarknadsetablering för utrikesfödda, det vill säga ytterligare privilegier som inte medges för infödda svenskar, som tidigare gratis tandvård, förtur i bostadskön, undantag för meritokratiska regler med mera. Än en gång sviker Socialdemokraterna svenskarna, och det är därför nog ingen bra grund att gå till val på.

Programmet berättar emellertid inget alls om den miljonhövdade skara som redan sitter fast för livet i ghettona, och de lär inte få bli grannar med Anderssonskan och den övriga sosseeliten, som fortsatt har privilegiet att bo i gated communities av olika slag. Vem som ska betala kalaset för somalier som bosätter sig i Lidingö framgår inte av partiprogrammet.

Däremot står det redan klart att en sådan regim är dömd att misslyckas på förhand, med resultat att de som drabbas av den invasiva arten tar sitt pick och pack till ett annat område, eftersom de inte vill kännas vid bråk, kriminalitet och andra fenomen som ofta präglar det mångkulturalistiska samhällsexperimentet. Man kan helt enkelt inte tvångssocialisera människor mot sin vilja, i vart fall inte i ett fritt samhälle.

Man ska komma ihåg att den uppkomna situationen med själva existensen av utanförskapsghetton och dess följder i form av våldsam gängkriminalitet, hög arbetslöshet och så vidare främst är Socialdemokraternas «förtjänst», och man har under åren komplett misslyckats med att städa upp efter sig, exempelvis i att tackla kriminaliteten.

Det vore därför höjden av naivitet tro att sossarna nu skulle ha mer framgång än tidigare, särskilt som man inte angriper rätt problem. Nej, bostadspolitiken ska inte «användas» för att «blanda befolkningen», som om människor vore pjäser som kan flyttas dit staten kommenderar, utan svaret är att äntligen släppa bostadsmarknaden lös med marknadshyror på det att marknadsekonomins osynliga hand kan lösa den kroniska bostadsbrist som sossarna åstadkommit.

Nej, fler somalier ska inte flytta till Sverige, utan tåget ska gå i den diametralt motsatta riktningen, medelst omfattande återvandring. Därigenom uppstår överhuvudtaget aldrig problemet att «placera» «nyanlända», utan man kan tvärtom börja riva de socialistiska miljonprogrammen.

Nej, Sverige ska inte ha mer av kvotering, varken för invandrare eller några andra förment prekära grupper, utan nationen måste åter börja präglas av strikt meritokrati. Hudfärgsvänsterns kvoteringssamhälle måste upplösas till förmån för ett färgblint samhälle där hudfärg och andra parametrar utan relevans inte spelar någon roll, utan enbart den faktiska kompetensen.

Det rapporteras om trängsel på anstalterna, med dubbelbeläggning och snart trippelbeläggning i varje cell. «Sprängfyllda fängelser är en tickande bomb», menar en notorisk ledarredaktion, som inskärper att det inte ingår i någon påföljd att bli ihjälslagen av en cellkamrat med psykiska problem.

Lösningen torde alltså vara att dels bygga ut anstalterna, eftersom antalet interner sägs komma att tredubblas fram till 2030, det vill säga om fem år. Det är en kort startsträcka för det ultrasega och sovjetbyråkratiska Sverige, där byggnation alltid är evighetsprojekt till stratosfäriska kostnader. Det är dessutom si och så med viljan att komma till skott, än mindre att ta första spadtaget.

Ett alternativ är att döma till elektronisk fotboja i högre utsträckning för lindrigare brott med upp till ett års påföljd, eftersom majoriteten av intagna inte sitter längre än så. Men det måste också innebära att det inte alls är de grova våldsverkarna som sätts bakom lås och bom, utan allt fler småförbrytare och vardagsbrottslingar.

Det är alltså som eljest när regimen förordar «hårdare tag» att tvångsmedlen i första rummet nyttjas för att tråla småstim, medan de stora fiskarna får gäcka vidare. För en sådan som provokonstnären och dissidenten Dan Park finns nämligen alltid en cell, och det är för regimen – oavsett kulör – extremt viktigt att denne bångstyrige man på samhällets marginaler läxas upp på det att han må upphöra med sin affischkonst.

Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men desto viktigare då för de röda åklagerskorna att kampen fortsätter att tysta de obehagliga rösterna. Det är sådana ideologiska brott mot staten som alltid prioriteras i praktiken, och fängelserna rymmer således mest sexköpare, rattfyllerister, haschtomtar, Onlyfans-fluktare, alternativjournalister och andra element som är lätta att lagföra.

För vilken gång i ordningen Dan Park nu sitter inspärrad är okänt, men för straffet om fyra månader för att ha sagt «neger» på internet kunde elektronisk fotboja tydligen inte komma på fråga. Saken illustrerar därmed det större problemet, och man undrar vad en sådan som rikspolischef Petra Lundh egentligen gör om dagarna annat än lyfter lön och uttalar plattityder – en horribel felrekrytering, helt i linje med moderatregimens övriga misslyckanden på i snart sagt varje område.