Godhetssignalerandet känner inga gränser när regimen Kristersson under veckan pryder sina sammankomster med regnbågsvimplar, som komplement till motsvarande blågula ukraïnska flaggtyg som man viftar med året runt i övrigt. En ständigt leende statsminister berättar om hur förment god han och hans regering är, och vad man gör åt den förment utsatta ultraminoriteten av transsexuella och andra element, samtidigt som man förringar det bestiala folkmordet i Gaza.
I en debattartikel i en av de båda penisstorleksstidningarna föredrar han och hans underhuggare i Tidö-regimen vad man har gjort och ämnar göra för *2SHBTQIAP++-personer, men aktstycket är inte ämnat annat än att lämna en besk eftersmak i munnen. Det är skryt om ingenting alls, och i själva verket ett mästerverk i floskler och eufemismer.
Man ska komma ihåg att rättigheter alltid står i motsats till andras friheter, och när man på bred front utlovar sådana rättigheter till *2SHBTQIAP++-personer, är det på din och min bekostnad av de allra mest grundläggande av friheter. Exempelvis är den kristborgerliga regimens märkliga vidgning av den socialdemokratiska sexköpslagen att omfatta tjänster på Onlyfans ett frontalangrepp mot informations- och yttrandefriheterna, men man säger sig göra det under skenargumentet att förhindra «exploatering» av *2SHBTQIAP++-personer.
Samtidigt fortsätter man då att vända ryggen åt en av de grupper som faktiskt ingår i Pride-rörelsen, nämligen skaran av sexsäljare och andra figurer i den genren, som porraktörer. Det sker i strid med människorättsorganisationer som Amnesty international, som har stående kritik mot Sverige för dess märkliga sexköpslag.
Regimens repression visar med eftertryck att man inte alls är intresserad av dessa frågor per se, utan kapar föreställningen i utvalda snitt för egna syften, samtidigt som man fortsätter att utöva sedvanlig statsmoralism i socialdemokratins anda. Man för fram symbolfrågor på den yttersta marginalen, istället för att bedriva vettig, rationell och effektiv politik för den stora breda majoriteten.
Kristersson och hans ineffektiva kabinett liknar därvidlag mer en president eller kung med stab, vars syfte är att klippa band vid Pride-festivaler eller att på annat vis ägna sig åt obetydliga symbolfrågor, snarare än att utöva makt för att stärka medborgarnas frihet och ekonomi. Liknelsen fulländas av att Sverige faktiskt stampar på tillväxtens nollstreck, samtidigt som arbetslöheten är rekordhöga tio procent under denna makalöst inkompetenta regim.
I övriga världen är vänsterliberal woke och godhetssignalerande på kraftig reträtt, och får ge vika för allt större inslag av traditionella värderingar, rationalitet och till och med visst inslag av cynism. Men i vänsterblivna Sverige fortsätter godhetssignalerandet och de vänsterliberala flosklerna med full styrka, alldeles oavsett om det är «höger» eller «vänster» som styr – om någon nu kan se någon som helst skillnad. Det är äcklande.
Detta är han bra på, Kristersson. Men just inget annat.
Vänsterliberala wokeindustrin satte spenatsmoothien i halsen när man för några dagar sedan såg reklam för jeans med en vit, smal, ung och tilldragande kvinna, snarare än som brukligt en kroppspositivistisk transsexuell afroamerikan med benprotes. I själva verket betecknar man kampanjen som «nazistisk», och menar att den för fram ett budskap av «eugenik» och «vit supremati».
Fordom såg all reklam ut så, innan vänsterkommunistiska krafter angrep kommersiella budskap för att vara «objektifierande» och «misogyna». Sedermera tillkom allt fler märkliga krav om «diversifiering» och «mångfald» även i reklamens värld, ett stilgrepp som numera har blivit normbildande.
När man således bryter denna vänsterliberala norm med en normal och sexig kvinna iförd tajta jeans som avslöjar kroppens former, blir kontrasten alltför omfattande för wokeindustrins högljudda megafoner. I vart fall i Amerika, Aftonbladet tycks ännu inte ha stämt in i gnällkören.
Genes are passed down from parents to offspring, often determining traits like hair color, personality, and even eye color. My genes are blue.
Till saken hör även att modellen, Sydney Sweeney, berättar att hon har blue genes, innan en röst korrigerar att Sydney Sweeney has great jeans. Denna lilla ordlek med genes/jeans ligger till grund för den märkliga nazistanklagelsen, men visar kanske mest att den vänsterkommunistiska flygeln helt enkelt har tappat det.
Företaget, American Eagle, har tvingats ta ett par steg tillbaka och ersätta den ursprungliga reklamvideon med en bantad version, men nettoeffekten blir ändå enorm uppmärksamhet för sitt varumärke och sina produkter. Så görs lyckad reklam, i dubbel bemärkelse.
Och om detta är nazism, ja då har vi män bara att börja följa ideologin. Då är vi alla nazister, tror jag. Heil Sweeney!
Att man har dubbla måttstockar när det gäller krig och konflikter är ingen nyhet, och att just polackerna på Dagens Nyheter skulle uppvisa en sådan när det gäller nyhetsrapporteringen kring judarnas folkmord i Gaza kom nog inte som en överraskning. Förmynderiet är så hårt att ett flertal journalister har lämnat sina tjänster i protest, enligt statsradion.
Det brukar ju betecknas som en antisemitisk «tankefigur» att judarna styr en stor del av medierna, därtill en «klassisk» sådan. På samma sätt menar man i dessa kretsar att det är «antisemitiskt» att blanda samman judar och staten Israel, men faktum är att judar i förskingringen ständigt implicerar sig själva som judestatens lakejer istället för att ta avstånd.
DN-tidningens journalistiska haveri är härvidlag inget undantag, utan ger bara högoktanigt bränsle till dessa «tankefigurer». Man binder ris för egen rygg genom detta agerande, på samma vis som den olagliga judiska ockupationsmakten gör sig till en total global paria när man blir sina slaktares arvtagare och anställer folkmord i Gaza.
Trollet har alltså spruckit i ljuset av dessa fasansfulla händelser, och var och en kan nu skåda det uppenbara. Lite till mans undrar nu var och en om den misslyckade konstnären i Wien kanske ändå var något på spåret.
Samtidigt som judestaten bombar och medvetet svälter ihjäl befolkningen genom att förhindra flödet av förnödenheter, tittar den politiska klassen i Sverige och Europa bort och låtsas som att ingenting har hänt. Man säger lite fina och till intet förpliktigande ord, men diskrepansen gentemot det där andra kriget är avgrundsdjup. Man har tagit ställning för brutaliteten.
Några sanktioner riktas alltså inte mot judestaten och dess frontfigurer så som den störtflod av repressalier som har aviserats gentemot Putin, Kreml och Ryssland. Men ryssarnas «fullskaliga» invasion till trots bedriver man inte folkmord, och den konflikten har inte tillnärmelsevis skördat lika många civila offer som den i Gaza. Om ryssarna är odjur, vad är då israeliterna?
Säkert har man medvetet en långsiktig «plan» om att ta Gaza i utbyte mot en tids kritik, i förhoppningen om att det småningom ska falla i glömska. Bara det att folkmord aldrig glöms, och att den som anställer sådana får en evig prick i belastningsregistret – detta borde judarna veta bättre än andra.
Plump i protokollet blir det även för de figurer som stödjer sådana folkmord, explicit eller implicit. På samma sätt som man än i dag pratar om vissa svenskars nazistiska sympatier, kommer man i framtiden att associera Wolodarskis och Kristerssons gäng med den tyranniska regimen i Tel Aviv. Man har besudlat sig själv med blodet från Gaza.
Val hölls ju i provinsen Taiwan för drygt ett och ett halvt år sedan, med resultat att Demokratiska framstegspartiet (Minjingdang, 民进党) tappade kontrollen i provinsens kammare (Lifayuan, 立法院) till Nationalistpartiet (Guomindang, 国民党) och dess koalitionspartner Folkpartiet (民众党).
Framstegspartiet behöll visserligen presidentposten under nye ledarfiguren Lai Qingde (赖清德), men denne får överhuvudtaget inget uträttat, eftersom hans politik unisont röstas ned i kammaren. Vad gör partiet då? Jo, utlyser en folkomröstning om att eliminera tjugofyra folkvalda ledamöter från Nationalistpartiet i vad man kallar «den stora utrensningen» (dabaimian, 大罢免).
Motivet sägs vara att ledamöterna är «kinavänliga» och därmed utgör både en «säkerhetsrisk» och en «fara för demokratin», märkliga begrepp vi känner från den kontemporära västliga diskursen, men som alltså i sig själva är antidemokratiska till sin natur: för att skydda demokratin måste vi montera ned demokratin.
Demokratin på Taiwan åtnjuter numera en framträdande position vid de smått löjliga rankinglistorna över länders demokratistatus, men provinsens demokrati är i själva verket ung och bräcklig. Ön hade världens längsta undantagstillstånd 1949–1987, under vilken Nationalistpartiets diktatur och vita terror dominerade politiken.
Lai Qingde och Framstegspartiet med satelliter söker nu en motsvarande «grön terror» under vilken provinsen i praktiken skulle falla in i ett enpartisystem med alla motståndare eliminerade. Ett bekvämt sätt att regera på, men med demokrati har det förstås inget att göra. Demokrati kännetecknas just av denna ständiga politiska kamp.
Nationalistpartiet är nu inte oskyldigt i denna härva, utan initierade faktiskt den lag som möjliggör avsättning av folkvalda ledamöter, i syfte att bekämpa korruption. Man föll i egen grop, så att säga. Men det är ändå Framstegspartiet som har valt att framhärda i detta kuppförsök, som man rätteligen måste kalla det, då lagen missbrukas för helt andra motiv.
Väljarna avvisade dock unisont denna propå, och samtliga tjugofyra ledamöter för Nationalistpartiet sitter kvar. För att avvisa en redan invald ledamot hade det räckt med att blott en fjärdedel av väljarkåren röstar för, i vad man skulle kalla «okvalificerad minoritet». Det är en märklig demokrati.
Sådan «revokation», som det kallas i statsvetenskapen, tillämpas i en handfull länder som Peru, Venezuela, Ecuador och Japan, samt alltså den kinesiska provinsen Taiwan. Fenomenet förekommer även på delstatsnivå i USA, och till exempel försökte man avsätta guvernör Gavin Newsom under 2021.
Diktatorn Lai Qingde och hans antidemokratiska framstegsparti har tillrättavisats av väljarkåren, som uppenbarligen inte tolererar denna sorts ekon från det förflutna. Lais retorik om «antikommunism» är uppenbarligen malplacerad i relation till Kommunistpartiets mäktiga fiende Nationalistpartiet, men den sortens språk avslöjar samtidigt att allt inte står rätt till i utbrytarprovinsen och att man har en skadlig polarisering av samma snitt som i USA.
Ska poliser, eller för den delen militärer och andra offentliga funktionärer, förnedra ämbetet genom att marschera i Pride-tåg och närvara vid andra politiska spektakel? Där har vi den mediala sommartorkans heta debattämne i tabloiderna, ironiskt nog mellan två sossar, om än av olika karaktär.
Den oförbätterlige Jan Emanuel, som gjorde sig en grov hacka på migrantdebaclet, menar å sin sida att poliser ska utföra sitt arbete och inte närvara vid politiska manifestationer, oavsett hur goda intentionerna må vara. Politisk kamp ska inte blandas ihop med yrkesutövning, är argumentet.
Jan Emanuel inskärper vidare att det finns alltid de vars politiska övertygelse är finare än alla andras, vars mänskliga rättighet är viktigare än andras och att dessa lite finare figurer därför tycker att just deras politik inte är politik, för deras politik är så god att den inte räknas som politik utan bara som godhet.
Ty det finns de som anser att *2SHBTQIAP++ inte har med politik att göra, och därmed inte heller rörelsens flaggor och symboler, utan är ett uttryck för en mänsklig rättighet om att få «älska vem man vill», som den löjliga ramsan lyder. Motdebattörem ansluter sig således till denna devis, och menar att det ingår i polisens uppdrag att stå upp för vårt demokratiska system – den liberala demokratin.
Givetvis ska man få «älska vem man vill», därom finns helt enkelt inget kvalificerat motstånd, och den frågan är sedan länge överspelad. Det är en avslutad politisk kamp, som sossarna aldrig var drivande i utan sedermera anslöt sig till, som så många andra. Och sossarna är än i dag inte drivande för denna kamp, utan motarbetar aktivt och våldsamt delar av rörelsen, exempelvis sexarbetare och andra, i strid med Amnesty internationals kritik.
Men om den uppfattningen är dominerande och vägledande i Sverige och större delen av Europa och Västvärlden, är *2SHBTQIAP++ för den skull inte en mänsklig rättighet. Man vill säkert att det ska vara en sådan, men man kan inte ha sina egna mänskliga rättigheter. Sådana rättigheter med universell tillämpning kan bara beslutas om av det universella samfund vi kallar Förenta nationerna, annars är det ingen mänsklig rättighet. De mänskliga rättigheterna enligt denna ordning redogörs för i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och i den står faktiskt inte ett ord om *2SHBTQIAP++. Så var det med det.
Men denna omständighet har ändå ingen bäring på huvudfrågan, huruvida statliga funktionärer ska delta i den avslutade kampen eller «försvara den liberala demokratin». Ett enkelt exempel kan få illustrerara hur absurd frågeställningen är: Sverige har alltid haft en försvarsmakt, och kommer alltid att ha. Dess uppdrag under 1300-talet var knappast att försvara den «liberala demokratin», utan rikets gränser. Samma sak gällde under Karl XII:s tid, och gäller faktiskt än i dag.
Noga räknat försvarar militären aldrig ett visst politiskt system, utan en given nation och dess fysiska gränser. Och på samma vis upprätthåller polisen, den civila grenen av statens våldsmakt, ordningen i ett samhälle enligt de lagar som beslutas av den styrande regimen, alldeles oavsett om denna är en «liberal demokrati» eller inte.
Om Sverige i morgon erfar en kommunistisk eller annan revolution, kommer försvaret och polisen alltjämt att ha samma uppdrag, och ska således underställa sig statsmakten oavsett skepnad. Så var det med det.
Till syvende og sidst är det märkligt populärt bland sossar att likställa den «liberala demokratin» med den senaste versionen av det socialdemokratiska partiprogrammet, men man kan inte ha sin egen «liberala demokrati», på samma vis som man inte kan ha sina egna «mänskliga rättigheter». Detta är ett begrepp som måste ligga fast och som alla måste vara överens om, man kan inte hela tiden flytta målstolparna.
Ty om «liberal demokrati» omfattar *2SHBTQIAP++, var Sverige och för den delen inget annat land en «liberal demokrati» för trettio år sedan, och än mindre för femtio, sjuttio och hundra år sedan. Det är en orimlig slutsats. Demokratin som begrepp kan inte ändras, utan man får då definiera en ny terminologi för vad man menar.
Liberal demokrati är således det ramverk som bygger samhället, det skelett på vilket muskler och organ fogas enligt politisk deliberation. Aborträtt, *2SHBTQIAP++ och annat hör inte till detta skelett, utan är politiskt kött som är eller kan vara föremål för ständig deliberation. Polen och USA blir alltså inte mindre demokrati för att aborträtten inskränks, och Ungern blir inte mindre demokrati för att man har en annan uppfattning om *2SHBTQIAP++. Det är upp till nationella församlingar att besluta om dylika spörsmål.
Ramverket eller skelettet utgörs istället av ett fåtal oförytterliga och högst grundläggande fri- och rättigheter, väsentligen de som uttrycks i liberala demokratiers konstitutioner. Sådant som föreningsfrihet, uttrycksfrihet, allmän rösträtt, frihet att delta i politiska församlingar, politisk pluralism, informationsfrihet samt fria och rättvisa val. Synd då att just dessa grundläggande friheter ständigt utsätts för angrepp av regimer av samtliga kulörer, inte minst avseende uttrycks- och informationsfrihet.
Liberala demokratier kännetecknas även av marknadsekonomi (som Sverige har haft en halvdan variant av i kanske fyrtio år), religionsfrihet (i Sverige bara sedan 1953), skydd av de mänskliga rättigheterna (i FN:s tappning, ej omfattande *2SHBTQIAP++), skydd för privat egendom (nåja) samt maktdelning (Sverige är istället folksuveränt).
Det är alltså tveksamt om Sverige överhuvudtaget kan karakteriseras som en «liberal demokrati», men alldeles oavsett detta ska begreppet «liberal demokrati» inte förväxlas med Socialdemokraternas partiprogram eller önsketänkande om vad som borde känneteckna en sådan.
Med denna begreppsbildning klargörs också myndigheternas uppdrag, och framförallt vad de inte ska syssla med. Tjänstgörande poliser ska därmed inte gå i Pride-tåg, första maj-demonstrationer eller andra manifestationer för en viss politisk eller annan åskådning, utan ska upprätthålla ordningen i samhället, enkannerligen under sådana manifestationer.
På samma sätt ska militären försvara landet, inte prideflaggan eller någon viss politisk ordning. Och den senare ska inte hissas av kommuner, ej heller den ukraïnska, utan enbart den svenska i kombination med lokala landskaps- och kommunflaggor, såvida inte statsbesök föreligger. Så var det med det.
