Vi har varit inne på det förr, och det tål att upprepas: japanska rockduon Glim Spanky (グリムスパンキー) är ett fenomen som ger 60- och 70-talsrocken nytt liv i nutiden. Och det är hela kitet med kläder, grafik och andra attribut, men med en fräschör som är helt modern.
Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, och man bör betona att det är en duo med en extremt kompetent gitarrist i Kamemoto Hiroki (亀本寛貴) och duktiga kompmedlemmar, men den otvivelaktiga stjärnan är ändå sångerskan och gitarristen Matsuo Remi (松尾レミ), med en raspig röst som brukar liknas vid Janis Joplins.
Matsuo Remi (松尾レミ)
Faktum är att hon emellanåt ser ungefär lika nerknarkad ut som nämnda Joplin, men det är nog helt naturligt. Detta är en japanska med maximal självkontroll, på en och samma gång en helyllebrud och en farlig femme fatale, och därmed också vansinnigt vansinnigt vansinnigt attraktiv.
Matsuo Remi (松尾レミ)
För musiken spelar det naturligtvis ingen roll, men personen Matsuo Remi är bland de mest tilldragande av kvinnor. Knappast en skönhet i traditionell bemärkelse, men extremt fotogenisk och oerhört säregen – så japansk! Det är kärlek från första till sista ögonkastet.
ワイルド・サイドを行け
Duon kokar ofta soppa på spik, med enkla sets istället för påkostade scener. Det är renodlat och tekniskt fulländat, och genuint och äkta – de behärskar musiken live lika bra som i studio, helt i sjuttiotalets tradition. Sin image odlar de helt professionellt.
ハートが冷める前に
Matsuo har någon gång hävdat att rock sjungen på japanska är en oxymoron, men jag vill nog hävda motsatsen, att det passar alldeles utmärkt. Troligen är hon alldeles för känslig för sitt eget språk, på samma sätt som vi kan vara för svenska i dylika sammanhang.
All of us
Gruppens låtar slår ofta an från första ackordet – som Boys & girls (ボーイガール), 褒めろよ (Homero yo) och ダミーロックとブルース (Dummy rock and blues) – och är om inte geniala till sin natur så mycket ovanliga för japansk musik.
Vill man bli idol i Korea kan man inte heta Pranpriya, så man gör klokt i att byta namn till Lalisa, eller kort och gott Lisa (리사). Och om man kommer från Thailand kan det vara klokt att i tidiga år studera koreanska, i alla fall om man siktar på en karriär i K-popens värld.
Det har burit frukt, för numera är Lisa bland de hetare namnen i genren, och överlägset populärast i gruppen Blackpink, vilket har föranlett en del inre slitningar.
Men berömmelsen är befogad. Lisa rappar och sjunger i paritet med kollegerna, men dansar på en nivå som ingen annan kommer i närheten av. Det skadar inte heller att hon talar flera språk eller att hon är bland de mest attraktiva av kvinnor i denna värld. Man får aldrig nog av denna förföriska sötma.
Kina har aldrig haft någon soft power, förkunnar man på DN-tidningens ledarsida. Detta apropos att landet för närvarande försöker vinna beundran och respekt i coronakrisens spår genom att bistå världen med medicin, utrustning och läkare.
Jag tror att man här måste skilja mellan å ena sidan kommunistpartiets trubbiga och tondöva ansträngningar att gilla vinnande, ett företag som aldrig kan lyckas, och å andra sidan spontana yttringar ur det kinesiska folkhavet.
Exempelvis gick en sändning bistånd från Wenzhou till Italien i ren sympati och som svar på motsvarande italienskt stöd i ett tidigare skede, utan någon politisk inblandning eller ekonomisk transaktion. På samma sätt ser vi Alibabas Ma Yun skicka respiratorer till USA i rent filantropiskt syfte och för att söka goodwill, helt utanför det officiella Kinas strategi, och det uppskattas i New York.
Det är ekvivalent med att den falske Trump inte representerar USA:s mjuka makt, utan att denna finns utanför politikens domäner. Sant är förstås att politiken har nyttjat kulturen för att söka inflytande, som ett sätt att exportera värderingar, i USA:s fall frihet uttryckt genom musik och film. Kalla kriget vanns inte med kärnstridsspetsar, utan med jeans och rockmusik.
Kina har härvidlag ett stort problem i att försöka kopiera den bedriften, eftersom partiet ligger som en våt filt över sådana frihetliga uttryck i kulturen. Om det är mjuk makt man söker ska man släppa kulturen och ordet fritt, så att hundra blommor kan blomma ostört. Mjuk makt kan aldrig kommenderas fram, utan är en organisk företeelse som växer ur frihet.
Ändå finns det skäl tro att Kina kommer att fortsätta öka sin mjuka makt, dels genom att man successivt klättrar på den akademiska stegen, och dels genom att förmedla högkvalitativ kultur av olika slag, främst film. Den kinesiska filmkulturen är framgångsrik trots den hårda repressionen, men skulle kunna bli flera snäpp vassare om den utan tyglar tilläts utöva social kritik hemmavid – sådant stoff som har gjort amerikansk film världsledande.
På musikens område har Kina inget alls som minner om Sydkoreas «under», utan är likt Japan mer nationellt och regionalt förankrat. Språket är förstås en tröskel, även om man ska komma ihåg att få begrep engelska då jazz och rock erövrade Europa. Språket hindrar inte heller kinesisk musik från att gå på export till Japan, vars språk är lika avlägset kinesiska som våra.
Men Kina har samtidigt något vi inte har, åtminstone inte i tillnärmelsesvis samma omfattning, nämligen en enorm visskatt och i kraft av folkmängden en ofantlig mängd talanger. Ta en sångfågel som Ariana Grande och multiplicera med femtio samt upphöj i ett par potenser, och Kinas verkliga potential kan skönjas.
Det finns à priori ingenting som hindrar att den skatten kan komma att uppskattas av en internationell publik eller att den kan utvecklas i mer kreativ och modern riktning vad det lider. Det kan dessutom gå väldigt snabbt när förutsättningarna är de rätta. Kinesisk rock är för närvarande ett skämt, men jazz och mer seriös musik är etablerade genrer i en kultur som annars mest premierar gullighet.
Under den nominellt kommunistiska ytan sjuder grytan med talang av ett mått som bara matchas av USA, om ens det. När de krafterna väl släpps fria kan inget hindra att de småningom erövrar världen och sprider kinesisk kultur vida omkring. Förutsättningarna för att utöva mjuk makt finns förvisso.
Sångfågeln Yun Duo (云朵) sjunger Tianlu (天路). Det är typiskt bara Qiang- och Tibet-tjejer som behärskar dessa register.
Tibetanska sångfågeln Alan (阿兰) sjunger Qingzang gaoyuan (青藏高原, Qinghai-Tibet-platån).
케이팝 (keipab eller K-pop [kåpopp]) är inte vida spridd i Sverige eller Europa, även om skaran lyssnare växer. Anledningen härtill torde vara att koreansk pop har anpassat sig kraftigt efter västerländska genrer och normer, medan motsvarande kinesisk och japansk musik är mer originell och fokuserad på lokala och regionala marknader.
Man skulle även kunna hävda att det finns ett större inslag av mer seriös musik i Kina och Japan, medan Korea lägger fokus på kommersialisering. Men industrin är viktig för landets image, och den stöds av regeringen på ungefär samma sätt som tidigare det svenska «musikundret».
Jag kan inte hävda att jag är någon inbiten fan, utan har ett mer sekundärt intresse av fenomenet. Man kan notera att koreanskan är avsevärt bättre anpassad för snabb pop än såväl kinesiska som japanska, och en vanlig orsak till att västerlänningar och andra asiater lär sig koreanska har med K-popen att göra.
Motsvarande gäller för japanska och japansk kawaiikultur, och det finns en del likheter, men den koreanska varianten är mer sexualiserad och rider stort på artisternas utseende. Inte så att utseende är oviktigt i västerlandet, men det är oftast sekundärt i förhållande till musiken. I betraktande av dessa gudomligt söta koreanska tjejer (som ofta figurerar som deep fakes på porrsajter) undrar man lite över prioriteringen, och vilka talanger som kanske inte räcker till i den konkurrensen.
Korea har så att säga ingen Ariana Grande, utan den vanligaste formationen är tjej- och pojkgrupper. Det är förvisso intelligent pop och bländande koreaografi (sic), men inget som sticker ut som originellt – Psys slagdänga Gangnam style undantaget.
En nyare grupp av det slaget är 블랙핑크 (Beullaegpingkeu) eller Blackpink, bestående av fyra medlemmar av varierande bakgrund. De har haft visst genomslag i USA, vilket visar att bryggan mellan öst och väst, speciellt språkbarriären, nog kan överbryggas givet vissa betingelser.
Bidrar här med mina fem ören i den processen med 마지막처럼 (Majimakcheoreom / Som om jag vore din sista). Du kommer garanterat att nynna ma-ma-majimakcheoreom för dig själv efter ett par varv, och förhoppningsvis känna en första kärlek till detta ascoola språk.
너 뭔데 자꾸 생각나 (gimme little bit of that) Jag fortsätter tänka på dig
자존심 상해 애가 타 (gimme little bit of this) det skadar min stolthet, hjärtat
얼굴이 뜨겁고 가슴은 계속 뛰어 ansiktet blir rött och hjärtat slår
내 몸이 맘대로 안 돼 어지러워 kan inte kontrollera mig själv, jag blir yr
넌 한 줌의 모래 같아 (gimme little bit of that) du är som en näve sand
잡힐 듯 잡히지 않아 (gimme little bit of this) jag har dig i mitt grepp men du slipper ifrån
넌 쉽지 않은 걸 그래서 더 끌려 du är inte lätt att ta så jag vill ha mer
내 맘이 맘대로 안 돼 어이없어 mitt hjärta vill inte lyssna
지금 너를 원하는 Jag vill ha dig nu
내 숨결이 느껴지니 kan du känna det i min andedräkt
널 바라보고 있어도 missing you även när jag tittar på dig
서툰 날 won’t you set me free en dålig dag
A:
Baby 날 터질 것처럼 안아줘 Baby håll mig hårt som om jag skulle explodera
그만 생각해 뭐가 그리 어려워 sluta tänk, vad är så svårt
거짓말처럼 키스해줘 내가 너에게 kyss mig som om allt vore en lögn
마지막 사랑인 것처럼 som om jag vore din sista kärlek
B:
마지막처럼 마-마-마지막처럼 Som om jag vore din sista
마지막 밤인 것처럼 love som om det vore vår sista natt, hjärtat
마지막처럼 마-마-마지막처럼 som om jag vore din sista
내일 따윈 없는 것처럼 som om det inte funnes någon morgondag
Uh, I’ma fall in love, baby you gon’ finna catch me uh, give you all of this, baby call me pretty and nasty ’cause we gonna get it my love, you can bet it on black we gon’ double the stack on them, whoa I be the Bonnie and you be my Clyde we ride or die xs and os
시간은 흘러가는데 Ju mer tiden går
마음만 급해지지 desto mer desperat blir jag
내 세상은 너 하나만 missing you min värld består bara av dig
Sjuttio- och åttiotalens megastjärna i Asien var tveklöst Deng Lijun (邓丽君) från Taiwan. Det sägs att hennes musik utgjorde inspiration för ett nyligen uppvaknat Kina, vars ledare Deng Xiaoping styrde om dagen, medan Deng Lijun förgyllde natten. Hennes popularitet utanför den kinesiska sfären beror på att hon var flerspråkig och även framförde sina sånger på japanska och indonesiska.
I bakgrunden fanns enkel folk- och vismusik, som medgav möjlighet att maximalt utnyttja röstens register och förmedla ett brett spektrum av känslor. Det är samma princip som kännetecknar många andra framgångsrika asiatiska artister, och för all del även mycket av västerländsk pop. Många senare storheter, som Wang Fei (王菲), har tagit stort intryck av Deng.
Texten är en bearbetning och ett koncentrat av en tonsatt dikt från 1927 av Xu Zhimo (徐志摩) med samma namn. Det är en allegorisk framställning av kärlek, där flickan i fem verser möter ett allt mer fientligt hav och sedermera slukas av det. Den arytmiska sångstilen är karakteristisk för Asien, och medger ett mer obundet förhållningssätt till musiken. Även poesin är typiskt integrerad i vispopen, vilket gör den förhållandevis tung.
女郎你为什么 Tjejen, varför
独自徘徊在海滩 vandrar du fram och tillbaka på stranden
女郎难道不怕 tjejen, är det inte så att du fruktar
大海就要起风浪 att havet är på väg att piska upp stormiga vågor
