Jesusflocken viskar att Kristdemokraterna borde avskaffa prefixet i partinamnet, då man menar att den njugga migrationspolitiken rimmar illa med så kallade «kristna värderingar». Det är alltid dessa värderingar som styr, men i vanliga fall är det den sekulära efterträdarens varianter som står i centrum: demokrati, mänskliga rättigheter och sådant.
Gemensamt för värdegrundsreligiösa är emellertid det ständiga missionerandet och mästrandet av andra, ett ofog som har präglat Väst sedan man började expandera kolonialt med kronan, korset och kanonen som attribut. Än i dag är denna uppfostrande besserwisserattityd dominerande i utbyten av olika slag, inte minst handelsavtal.
En typiskt kristen värdering är således synen att man företräder en överlägsen lära, som man dessutom har ett kall att pådyvla andra, med eller mot dessas vilja. Den kristne guden anses vara «universell», och efterträdaren i den sekulära MR-religionen har samma anspråk på att omfatta hela mänskligheten.
Men det där med «gästfriheten» är knappast en kristen värdering, då sekten under närmare två tusen år har bedrivit ett program som mer minner om isolationism och enhetlighet än mångkulturell blandning. Judar som hade fördrivits till Europa fick aldrig någon given hemvist, utan utsattes intermittent för pogromer, sattes i ghetton, tvangs bära symboler samt blev föremål för diskriminerande lagstiftning, med slutlig kulmen i nationalsocialisternas industriella tillämpning av programmet. Strikt talat gäller den kristna gästfriheten bara andra kristna, medan de otrogna räknas som fiender, ett attribut man har gemensamt med systerreligionen islam och andra monoteistiska hatteologier.
Sverige var ett slutet land för andra än kristna fram till senmodern tid, och full religionsfrihet instiftades faktiskt först 1953. Fram till 1970 var så gott som hela befolkningen medlemmar i statskyrkan, dels som en effekt av tvångsmedlemskapet vid födseln, och dels som en konsekvens av en etniskt enhetlig befolkning. I dag har siffran halverats, samtidigt som den svenska stammen har spätts ut i samma andel.
Den nykristna synen att omhulda migranter från andra världsdelar och andra religioner är således ett modernt påfund, och har ingen motsvarighet i historien. Det är också främst en statskyrkomässig uppfattning, som inte helt av en tillfällighet rimmar med den socialistiska uppfattningen i frågan.
Statskyrkan är ett kungligt salighetsverk som likt andra grenar i den korporativistiska staten har erfarit den långa marschen genom institutionerna under socialdemokratisk hegemoni. Härav följer den moderna inriktningen, med floskler som «Allah är större», horsminkade transprällar och andra wokeistiska fenomen i samtiden, uppfattningar som pådyvlas statskyrkan genom den «demokratiska» ordningen med de gängse politiska partierna i «kyrkomötet».
I den kedjereaktiva fission som kristendomen har erfarit sedan Rom delades i två återfinns förvisso sekter som har en naturligt mer gästvänlig attityd, främst de samfund som flydde till engelska kolonier under katolsk och luthersk repression i Europa. Men till dessa hör knappast den svenska frikyrkorörelsen, till vilken de tungotalande kristdemokraterna hör.
Kristdemokraterna är alltså inte samma sak som den statskontrollerade Svenska kyrkan, utan har främst medlemmar från en viss falang inom frikyrkorörelsen, enkannerligen bland pingstvänner. Man har inte samma värderingar, och det är inte Svenska kyrkans sak att definiera vem som är «mest kristen».
Till yttermera visso är Kristdemokraterna ett politiskt parti snarare än ett trossamfund, även om man tar som grund vissa kristna föreställningar och idéer. Partiet bildades i mitten av 1960-talet som en reaktion på att kristendomskunskap ersattes med religionskunskap på schemat i grundskolan, att den kristna bönen i skolan togs bort, och att den fria sexualiteten fick genomslag, inte minst med fri abort som ett resultat och en metod.
Denna sexualneurotiska attityd har väl filats ned betänkligt på senare tid, när partiet tvärtom vill grundlagsskydda aborträtten och partiets sympatisörer har samma levnadsmönster som alla andra. Samtidigt har man behållit vissa ideologiska element kring «subsidiaritet» och familjen som den minsta beståndsdelen (snarare än individen, då).
Men i de kristdemokratiska doktrinerna finns inte migrationspolitik medtagen, utan det är en fråga som kan delibereras lika fritt som energi, klimat och andra sekulära frågor. Det registrerar inte på den kristna radarn inom partiet, som i huvudsak är konservativt och «karismatiskt» med frälsning och eskatologi på programmet. I klartext: mussarna är välkomna om och endast om de omvänder sig genom heligt andedop, inte genom att ge läpparnas bekännelse till homosexuella böjelser i sista minuten.
Bibelen innehåller måhända mången berättelse om «migration» i en eller annan tolkning, men luntan innehåller framförallt aforismer som kan tolkas lite hur man vill, och framförallt innehåller den stora mängder hat mot folkgrupper som tror på fel gud eller handlar förkastligt, exempelvis på sexualitetens område. Man kan inte plocka sina russin, utan måste konstatera att bibelen knappast är en källa till migrationspolitisk salighet.
