Frågetecknen är många angående terrorattentatet i Moskva, och svaren låter vänta på sig. Islamiska staten har visserligen tagit på sig ansvaret, men det behöver inte betyda något annat än att man vill ha lite uppmärksamhet. Specifikt pekas grenen IS-K (Khorasan) ut för implementationen av angreppet.
Men IS-K opererar primärt i Afghanistan med omnejd, och har på sitt samvete runt hundrafemtio terrorattacker i landet och grannlandet Pakistan. Därutöver har man registrerat en operation vardera i Tadzjikistan (2019) och Iran (2024), det vill säga två andra grannländer i regionen.
Därifrån är steget till Moskva tämligen långt, och man har heller ingen naturlig flyktväg från en sådan operation – såvida inte man har något slags samröre med Ukraïna och dess västliga supporterskara. De fyra gripna gärningsmännen är till yttermera visso tadzjiker, inte afghaner, vilket ger ytterligare huvudbry. En av dem säger sig ha fått betalt för att utföra uppdraget, det vill säga att han är legosoldat i någons sold. Vems?
Islamiska staten ger sig ut på ny world tour.
Jänkeriet varnade för ett par veckor sedan just för en attack av detta slag, men varför basunerade man ut det öppet istället för att informera SRV och FSB via hemliga kanaler? Om signalspaningen var välunderbyggd gav man därmed även terroristerna förvarning, varvid man fick tillfälle att omgruppera och ändra planering. Det är inte så att Washington här ville skaffa sig ett alibi i en operation man själv är delaktig i?
Nog för att Ryssland har varit behjälpligt i att utradera kalifatet i Syrien, men frågan är då varför hämnden kommer först nu, ett decennium senare, och varför just Khorasan skulle ha intresse av att spilla krut och resurser på den saken? Än mer besynnerlig blir saken i ljuset av att Moskva på senare tid ofta har tagit islams parti, exempelvis under de svenska koranbränningarna.
För närvarande torde islamisternas fokus vara på judarna och Israels folkmord i Gaza, varför angreppet på Ryssland ter sig tämligen feltajmat, om det nu verkligen är av islamistisk natur. Ryssland står ju här i princip på Hamas sida, eller i vart fall inte på den amerikanska marionetten Israels. Även Islamiska staten bedriver ytterst sin verksamhet på geopolitisk logik, och detta är givet omständigheterna i så fall en knasig operation.
Stats- och kommersmedier i huvudfåran ger uttryck för den bisarra tesen att Moskva under en «falskflaggoperation» skulle ha mördat sina egna landsmän i syfte att motivera en kommande mobilisering, eller i vart fall drar nytta av händelsen i den riktningen. Det är en avskyvärd analys, och man förstår av det större händelseförloppet att den inte kan ha någon riktighet.
Den springande punkten här är om det är med sanningen och verkligheten överensstämmande att de islamistiska legosoldaterna tog sin flykt mot den ukraïnska gränsen, eller om just den utsagan är en rysk fabricering i syfte att kleta skuld på Zelenskyj. Men om detta verkligen är korrekt är det i Kiev den rykande pistolen finns, och det vore då i linje med hur den korrupta regimen i Ukraïna har agerat på senare tid i räder in på ryskt territorium.
Om det å andra sidan är ett genuint och bisarrt islamistiskt angrepp utan logisk verklighetsförankring indikerar det att terrorismen åter har en internationell utblick, som en given följd av israeliternas etniska rensning i Gaza. Man har väckt den islamistiska vreden, och det kan då ytterligare komplicera den geopolitiska situationen.
Man kan här erinra sig att den svenska regimens utrikesföreträdare Billström har uttalat att den judiska apartheidstatens svar på Hamas räd är «proportionerligt» (30k döda, varav hälften barn), och att landets statstelevision utan att blinka har välkomnat ockupationsmakten att delta i den årliga schlagerfestivalen trots det pågående genocidet.
Ett tämligen naturligt mål för islamistisk terrorism är därmed sagda festival, som går av stapeln i Malmö 7–11 maj. Svensk säkerhetspolis lär inte vara bättre skickad än FSB och SRV att undanröja sådana operationer, och det kan därmed bli en våldsam mardröm för nationen. Potentiella celler finns det gott om i staden, som sedan länge plågas av islamistiskt inflytande. Som man bäddar får man ligga, och skadeglädjen i statstevehuset kan bli kortvarig när karman slår till.
Den kristna sekten uppstod under första århundradet i Grekland, och blev inom loppet av några hundra år statsreligion i det romerska imperiet. Men till Sverige kom läran långt senare, och den svenska kyrkan bildades först 1164. Forn sed städades raskt undan, och den svenska konformismen hade sin gilla gång.
Kyrkans ställning hade då redan börjat försvagas under en medeltid stadd i förändring mot renässans, och den reformation som kulminerade med Luther och de efterföljande religionskrigen skakade om Europa. Sverige var här dock snabbt med på noterna, och kunde redan 1536 ansluta till det protestantiska lägret, nämligen för att det gav möjlighet för Vasa att förstatliga kyrkan och nyttja institutionen för egen räkning.
Sverige ansökte sent om medlemskap i den tidens europeiska union – katolska kyrkan – och blev raskt indraget i korståg mot de otrogna finnarna, vilket gav upphov till den historiska fientligheten med Novgorod, det vill säga Ryssland.
I Europa ledde vetenskaplig revolution, upplysning och ett flertal andra rörelser till franska revolutionen 1789, då man raskt gjorde sig av med både gud och kung samt införde demokrati. Detta var dock inget för Sverige, som väntade till 1921 med att etablera demokrati. Religionsfrihet fick vi faktiskt först 1953, men kvar är såväl kungen som den i lag reglerade statskyrkan – som nu används på samma sätt som tidigare för att sprida och befästa tidens vänsterliberala doktriner.
Avsmaken för Napoleons bombliberalism var stor i Sverige, särskilt som den ledde till att vi förlorade Finland, även om vi samtidigt fick Norge som tröst. Nationen beslöt att bli neutral, avskärmad från omvärlden, utan att beakta de underliga strömningar som timade i Europa.
Under världskriget resulterade denna attityd i att Sverige tillät tyska förband i transitrafik genom landet, samtidigt som man förvägrade brittisk och fransk trupp att undsätta det av Sovjetunionen angripna Finland. Finlands sak var inte vår, och inte heller Europas. Det var visserligen klok politik, men samtidigt självisk.
Som en konsekvens var Sverige inte intresserat av att ingå i det djupare samarbete som etablerades i kol- och stålgemenskapen efter kriget, senare kallat Europeiska gemenskapen (EG) och numera Europeiska unionen (sedan 1993). Sverige anslöt som bekant först 1995, nästan halvannat sekel efter grundandet.
På samma sätt fanns inget intresse av att ingå i militäralliansen Nato, som bildades 1949 i syfte att värna fred i Europa och Nordamerika samt utgöra grundbult i det kalla krig som tornade upp sig under amerikanskt inflytande. Sverige dominerades av Socialdemokraterna, vars vänsterlutning förhindrade en vidare gemenskap med västmakterna.
Visserligen låg vi tidigt under täcket med amerikanerna, då vi i hemliga fördrag samarbetade kring signalspaning och hade ganska omfattande militärt samarbete, men mycket av den socialdemokratiska politiken var i opposition till västliga friheter. Sverige var därför på ytan en neutral stat som odlade ett socialistiskt folkhem med statliga monopolmedier, statligt apoteksmonopol, statligt alkoholmonopol och en i övrigt omfattande statlig inblandning i näringslivet.
Tekniskt paradigmskifte med satellitteve pajade dock monopolet, och därmed kom svenskarna att åtnjuta främmande tankar i större utsträckning än tidigare – Socialdemokraterna misslyckades med att förbjuda parabolantenner. Frihetens idéer är vad som ledde till närmandet mot EU samt viss liberalisering av landet. Men inte mer än att systemmonopolet bevarades, statskyrkan alltjämt reglerades av staten och att statsmedier fortsatt hade en stark ställning. Än i dag är svenskarna inte betrodda att handla vin i matbutiken som i resten av Europa.
Det rör sig här uppenbarligen om ett mycket efterblivet land, som långt senare än andra länder inkorporerar moderna strömningar, om alls. Naturligtvis med undantag för vissa vänsterliberala doktriner, som man snabbt har importerat från amerikansk universitetsmiljö, strömningar som inte är av vikt för folkets materiella välfärd men som är utmärkta verktyg för att kontrollera människors tankar och att bedriva social ingenjörskonst med.
Det efterblivna landet tar nu ytterligare ett extremt sent steg genom att hoppa på den numera helt förlegade militäralliansen Nato, sjuttiofem år efter dess grundande. Detta sker därtill i fullständig panik, utan demokratisk förankring i debatt och sedvanlig parlamentarisk exercis. Minsta skitlag måste behandlas under flera år i den byråkratiska grottekvarnen, men att växla säkerhetsordning tycks vara lika enkelt som att byta underkläder.
De JAS-plan vi aldrig lyckas sälja får i alla fall ny målarfärg.
Men även det är egentligen i enlighet med svensk tradition, där vi kan byta tro från en dag till en annan när överheten så vill, varvid konsensusandan fordrar att alla sjunger i samma kör och att alla medborgerliga magneter pekar i samma riktning, på det att man i annat fall riskerar att bli utfryst, brännmärkt och förvisad.
Ryssen kom emellertid inte under hela kalla kriget, och har för övrigt inte synts på två hundra år, men om man får tro ledargarnityrets paranoida retorik står Sverige snart på tur att angripas av den ryska hären, och därför är det så bråttom, bråttom, bråttom att upptas i Natos medlemsrulla, för att det ska göra oss säkrare. Det tog dock nästan två år.
Men dels innebär det att Moskva nu ser Sverige som en kollektiv bricka i Nato under amerikanskt kommando, och att man därmed riktar missiler mot svenska installationer samt förbereder för hybridkrigföring på ett sätt som annars aldrig skulle ha skett under neutral flagg. Vi blir därmed inte alls säkrare, utan utsätter oss istället för risken att bli kollateral skada vid en konflikt mellan Ryssland och Nato.
Och dels innebär medlemskapet inte alls någon garanti för att övriga Nato kommer till undsättning om vi mot all förmodan skulle bli angripna. Den beryktade artikel fem i Nato-fördraget utgör inget absolut krav för medlemsländerna att skicka trupp, utan biståndet kan ske i den omfattning som enskilda medlemstater finner nödvändigt.
Det enda medlemskapet innebär är egentligen att vi i än högre utsträckning avhänder oss vår självständighet, och därmed blir en lydstat under USA. Washington behöver inte invadera för att installera baser, som i Tyskland och Japan, utan får utan motprestation åtkomst till svenskt territorium, därtill under egen jurisdiktion. Lycka till med att reversera denna ordning när USA faller samman under kaotiska inrikespolitiska stridigheter!
Nato-runkarna i högern – och numera även i vänstern – har långt om länge fått sin vilja igenom, men det är knappast något som gagnar Sverige och svenskarna. Förr eller senare uppstår svekdebatten, och det kan bli ett tämligen underhållande evenemang att ta del av.
Det är i grunden bra med ett förstärkt försvar, men inte i regi av Nato. EU måste arbeta fram en egen organisation, fri från skadligt amerikanskt inflytande.
Rykten har florerat om att tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) lider av obotlig prostatacancer, och att hans liv därmed snart är till ända. Man har från «exilregeringens» håll sedermera förnekat detta, men faktum kvarstår att lamans hälsa är allt mer vacklande, och att hans tid är på upphällningen.
Hans mentala förmågor har sedan länge varit stadda i förfall, vilket har kommit till uttryck på en rad genanta vis, på ungefär samma sätt som när Sleepy Creepy Joe Biden ramlar, snubblar och är alldeles för närgången med småbarn. Laman hade i somras en liknande pederast incident, då han uppmanade en pojke att suga hans tunga.
Givet den aktningsvärda åldern om 88 år kan man kanske förvänta sig allt större skörhet, men lamans ohälsa är samtidigt delvis självförvållad. Efter flykten till Dharamsala 1959 inspirerades Dainzin Gyaco av den lokala indiska kulturen, omfattande vegetariansk diet, men det bar sig inte bättre än att han blev svårt sjuk. På läkares inrådan återgick han till en balanserad kost med rikligt inslag av kött.
Tibet är världens tak, med ett kargt klimat som inte medger någon större omfattning av jordbruk. På samma sätt som i Mongoliet består kosten därför huvudsakligen av kött, som är den diet man därstädes är anpassad till, inte helt olikt oss skandinaver. Det finns en utbredd missuppfattning om att buddister inte äter kött, särskilt inte munkar, men det är en minoritetsuppfattning och inte en generell föresats – buddan instruerade sina lärjungar att äta allt vad som bjuds.
Prostatacancern kan möjligen härledas till sexuell inaktivitet, då laman under hela sitt liv inte tycks ha känt intimt umgänge med en kvinna. Han är och förblir därför i sinnet en pojke, och kanske är det därför han (och lamakulturen) har en dragning till just pojkar. Man kan i lamans fall svårligen föreställa sig självbefläckelse via Spankbang eller andra källor, men å andra sidan ska man nog inte utesluta någonting när det gäller religiösa potentater.
Laman är döende.
Nå, när laman efter en lång och utdragen period av svåra smärtor slutligen somnar in vidtar den politiska konflikten om att utse hans efterträdare. Laman själv hävdar här att tibetanerna har att avgöra huruvida ämbetet lama ska upprätthållas, och att han vid behov ämnar reinkarneras i ett annat land än Kina, eller avstå från reinkarnation överhuvudtaget.
Oaktat att reinkarnation är en religiös myt är det ändå så att det inte är upp till Dainzin Gyaco att bestämma vare sig det ena eller det andra, utan för detta ändamål föreligger en given liturgisk gång. Samtidigt kan man kanske invända mot att den politiska makten lägger sig i religiösa bestyr, en företeelse som rimmar illa med den sekulära tanke som upprätthålls av såväl Folkrepubliken Kina som delar av det moderna Väst.
Men det är inte underligare än att den svenska statskyrkan kontrolleras av världslig politisk lag, eller att religionsfriheten i den liberala demokratin är helt underställd andra fri- och rättigheter. Religionen är fri i den utsträckning den inte ställer till med problem, eller för den delen utmanar den politiska makten – vilket laman gör.
Och på samma sätt som den svenska kyrkan är instiftad uppifrån och ned, och sedermera reformerad genom kungligt dekret, är institutionen dalai lama etablerad och reglerad av den värdsliga makten. Man kan här notera att ordet dalai (ocean; stor) är av mongoliskt ursprung, vilket har sin grund i att ämbetet instiftades av tümedklanens Altan khan 1578.
Speciellt underhandlade khanen med företrädare för Gelug-sekten (gulhattarna), vars ledare Soinam Gyaco (索南嘉措, 1543–1588) bjöds in till Mongoliet för att undervisa i läran. Khanens intresse för religionen var emellertid helt världsligt, nämligen i så måtto att han ville utnyttja buddistisk tro för att «reinkarnera» sig själv som ättling till Kublai khan, vilket skulle ge honom formell arvsrätt till tronen.
Soinam Gyaco upphöjdes således till dalaiin khan, och i utbyte proklamerade denne att Altan khan var reinkarnationen av Kublai khan. Lamaämbetet uppstod alltså som en gemen affär, varvid kan noteras att Soinam Gyaco är den tredje laman i serien – de två första förärades sina titlar postumt. Av en ren händelse utsågs sedermera Altan khans barnbarn Yoindain Gyaco (云丹嘉措, 1589–1617) till den fjärde laman, det vill säga en tümedmongol snarare än en tibetan – han erkändes emellertid inte av tibetanerna, och blev förmodligen förgiftad.
Genom denna kohandel stärkte Altan khan sin ställning, men otvetydig vinnare var ändå Gelug, som blev ledande falang i både Tibet och Mongoliet, där sedan tidigare den konkurrerande Sakya-sekten (rödhattarna) dominerade. Tibetansk buddism under Gelug cementerades därmed som mongolisk statsreligion.
Konflikt utbröt emellertid i Tibet då konkurrerande skolor utmanade Gelug och den rådande ordningen. Bland andra sekten Karmapa förbjöd deltagande i att söka den fjärde lamans reinkarnation, men man kunde småningom med viss mongolisk assistens sätta den femte laman Lobsang Gyaco (罗桑嘉措, 1617–1682) på tronen 1622.
Tibet fortsatte emellertid att vara ett veritabelt getingbo, utsatt för rivalitet från alla håll och kanter, med såväl inrikes religiösa strider som imperieambitioner från mongoler och manchuer, de senare sedermera erövrare av Kina under dynastin Qing (1644–1911). Med hjälp av mongolledaren Güshi khan kunde Gelug slutligen segra, varvid Tibet enades under den femte laman 1642. Güshi khan upphöjde även lamaämbetet till den högsta religiösa och politiska auktoriteten i Tibet.
Potalapalatset färdigställdes 1649 under den femte laman.
Det nyligen etablerade Qing-hovet bjöd in laman till Beijing i syfte att anställa denne i förhandlingar med mongolerna, i kontinuitet från tidigare dynastin Ming, varvid tibetansk buddism under Gelug även blev de regerande manchuernas religiösa rättesnöre. Särskilt skulle Tibet under Qing komma att inkorporeras i imperiet från 1720, nämligen då Tibet allt mer befann sig under attack och därmed hade behov av externt skydd.
Under kejsar Kangxi (康熙, 1654–1722) installerades 1721 den sjunde laman, Gaisang Gyaco (格桑嘉措, 1707–1757), samtidigt som Tibet utropades som kinesiskt protektorat, en annektering som skulle råda fram till dynastins fall 1911. Laman betraktades visserligen som suverän ledare över Tibet, men besluten togs i praktiken av den kashag (råd) som instiftades samma år.
Kejsar Qianlong (乾隆, 1711–1799) instiftade 1793 lottdragning från den gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som metod för att välja ny lama bland ett antal kandidater, nämligen för att undvika fusk och korruption samt för att framställa sig själv som religiös auktoritet. På så sätt kunde man undgå politisk infiltration från religiöst håll, och den tibetanska och mongoliska noblessen kunde hållas på mattan.
Gyllene urnan användes första gången 1822 för att vaska fram den tionde laman Cüchim Gyaco (楚臣嘉措, 1816–1837), och har därefter nyttjats för såväl nummer elva och tolv som ett antal panchen lama. De två senaste lamorna, nummer tretton och fjorton, valdes dock inte genom lottdragning, eftersom undantag beviljades av centralregeringen i Beijing – de utsågs istället direkt.
Reinkarnation via lotteriets bönehjul.
Den innevarande fjortonde laman – Dainzin Gyaco (丹增嘉措, 1939–) – sattes på tronen redan som ettåring 1940, då under godkännande av Republiken Kina. Värt att notera här är att Tibet likt en lång rad andra provinser i Kina förklarade sig självständigt efter dynastins fall 1911, dock naturligtvis utan att få internationellt erkännande för det.
Vi hör sällan – aldrig – den bisarra tankegången att exempelvis provinsen Yunnan betraktas som ett «land», även om man likt Tibet utropade «självständighet» från Kina. Anledningen till att Tibet (och i parallell Xinjiang) ges denna särställning är för att det är ett strategiskt gränsområde som kan nyttjas för att underminera en förment fiende.
Givet att nationalisterna hade vunnit inbördeskrigt hade Tibet återinlemmats i riket på exakt samma sätt som under kommunisterna, med den skillnaden att USA och världen i övrigt hade ryckt på axlarna. Men under det kalla krig som tornade upp sig fann man skäl att gripa in för att på alla vis obstruera Kina, varvid självständighetsrörelser i Tibet (likväl som Xinjiang och sedermera Hongkong) blev instrumentala.
Den nittonårige laman blev därmed en pjäs för CIA och den amerikanska administrationen att nyttja under det tibetanska upproret 1959, som ligger till grund för de förvecklingar som alltjämt präglar regionen. Det amerikanska uppsåtet liknar dagens försök till «färgrevolution» i allehanda länder, med mål att beväpna och träna gerillagrupper samt to keep the political concept of an autonomous Tibet alive within Tibet and among several foreign nations. I själva verket kunde Washington inte bry sig mindre om de Kinas indianer som Tibet präglas av, utan saken rör enbart geopolitiska förvecklingar.
Laman har därefter i exil i Dharamsala sedan 1959 blivit en internationell symbol för denna självständighetsrörelse, varvid han ofta benämns som tibetanernas «andlige ledare». Hans «krav» är autonom ställning i Kina för det «större Tibet» som omfattar inte bara regionen Tibet, utan även en rad kransprovinser: Qinghai, Sichuan, Gansu och delar av Xinjiang. Därtill vill han ha en egen armé.
Beijing har förstås avvisat sådana ohemula krav, men i princip välkomnat lamans återkomst till Lhasa under mer verklighetsförankrade premisser. Nu är det dock för sent, och den gaggige laman har ingen som helst ambition att avsluta sitt ämbete på ett för Tibet gynnsamt vis, utan väljer att gå i döden i exilens bitterhet.
Seden med gyllene urnan gäller emellertid alltjämt, och det är med sådant förfarande nästa lama kommer att utses. Vad «exilregeringen» i Dharamsala tar sig till för att kontra det är irrelevant, eftersom den inte har någon som helst legitimitet i Tibet.
Enligt kejsar Qianlongs dekret 1793 – «Förordning i 29 artiklar för effektivare styre av Tibet» (钦定藏内善後章程二十九条) gäller för övrigt explicit att vare sig dalai lama eller panchen lama har rätt att inneha politiska befattningar eller att delta i politiska spörsmål:（十二）达赖喇嘛和班禅额尔德尼在世时，其亲属人员不准参预政事。
Det är en parallell till det svenska statsskicket, med en monark som är politiskt bakbunden och begränsad till ceremoniella funktioner. Vill man ändra på given och hävdvunnen lag och tradition får man nog helt enkelt invadera Tibet och störta nuvarande ministär i Beijing.
Det kommer förstås inte att hända, och när laman går ur tiden kan folken i Tibet äntligen befrias från sin geopolitiskt tryckta tillvaro, ty då förlorar Väst sin sista hållhake i regionen. En patriotisk lama kan installeras, varvid frid etableras på världens tak.
Friheten kommer slutligen till Tibet med lamans död.
Voldemort Zelenskyj vill närma sig Väst i kulturell mening genom att helt sonika flytta den ortodoxa kristmässan (till skillnad från skandinavisk jul) från sjunde januari till tjugofemte december, men han tycks då vara ute i ogjort väder. Givet omständigheterna kan man kanske förstå antipatin gentemot Ryssland, men för den skull kan man inte begå våld på sin egen kulturhistoria.
Att den ortodoxa kyrkan firar kristmässa den sjunde januari hänger förstås samman med skiftet från den julianska kalendern till den gregorianska år 1582. Syftet med den senare var att åtgärda den drift som den romerska kalendern ger upphov till, då den inte tar hänsyn till att året är (ungefär) 365.2425 dagar snarare än exakt 365.25. Skillnaden om 0.0075 motsvarar således 0.75 dagar per sekel, vilket småningom förflyttade den kristna påsken allt längre framåt våren, till kyrkans förtret.
Eftersom den ortodoxa sfären inte lyder under Rom struntade man i skiftet fram till början av nittonhundratalet, då den ryska oktoberrevolutionen ägde rum och gav upphov till en sekulär sovjetregim, som föranstaltade kalenderbyte. 31 januari 1918 följdes således av 14 februari, varvid tretton dagar ströks ur kalendern. Oktoberrevolutionen i sig ägde enligt ny gregoriansk tideräkning således rum den sjunde november.
Ukraïna implementerade emellertid gregoriansk tideräkning omedelbart 1582, då man vid tiden var en del av det katolska Polen-Litauen (1385–1795) snarare än att utgöra en rysk entitet. Det är sådan litauisk kolonisation och andra historiska företeelser som ytterst ligger till grund för den inre splittring som föreligger i dagens Ukraïna.
Man kan här notera att ukraïnierna (krimtatarer, zaporoger, zaporizjakosacker) under Chmelnytskyj-upproret (1648–1654) vände sig till tsar Romanov i Moskva för bistånd att befria sig från den litauiska ockupationen, varvid östra Ukraïna åter blev en del av Ryssland – ungefär motsvarande de ryskdominerade oblast som i dag är annekterade av Putin plus Kiev med omnejd; detta är inte en tillfällighet.
Under alla omständigheter fortsatte den ortodoxa kyrkan att följa juliansk tideräkning, varvid kristmässan infaller tretton dagar senare i den gregorianska kalendern, det vill säga sjunde januari. Eftersom den ortodoxa kyrkan har sitt säte i Moskva, föreligger sedan länge en enhetlig doktrin i hela den östortodoxa sfären, inklusive Ukraïna. Det är ekvivalent med att katolska kyrkor följer Rom, kanske med undantag för den i Kina.
En relevant historisk omständighet här är att den ortodoxa kyrkan faktiskt uppstod i Kievriket, med början 988 då Vladimir den helige av Kiev lät sig döpas i den grekisk-ortodoxa kyrkan. Kievrus i sig är samtidigt ursprung till såväl Ukraïna som Ryssland, som i många stycken är en och samma historiska entitet.
Stora schismen 1054 föranledde emellertid ett brott mellan Kiev och Rom, varvid den östortodoxa kyrkan gick sin egen väg. Mongolernas invasion under 1200-talet innebar vidare att Kiev förlorade i politiskt inflytande, varvid kyrkans säte förlades till Vladimir-Suzdal i dagens Ryssland, inte långt från dagens Moskva.
Vladimir-Suzdal efterträddes sedermera av Moskvariket 1283, då det mongoliska riket allt mer kom att lösas upp, och östortodoxa kyrkan följde i maktens fotspår. Den rysk-ortodoxa kyrkan uppstod som självständig entitet 1448, då man förklarade sig självständig från Konstantinopel, som vid tiden var på sin upphällning (Östrom gick under 1453 då osmanerna intog staden).
Den östortodoxa kyrkan har alltså av historiska omständigheter kommit att vandra från Kiev till Moskva, då Kiev tidvis har varit under ockupation av mongoler (från 1240) och senare en del av polsk-litauiska samväldet. Ukraïna har historiskt varit en slagpåse för krafter från alla håll och kanter, inte minst från västimperier som Österrike–Ungern och Hitler-Tyskland, med förlängning in i dagens dramatik.
Icke desto mindre har Ukraïna behållit en ortodox religiös profil, med närmare tre fjärdedelar hörande till den ortodoxa kristendomen. Efter Sovjetunionens fall instiftades Kievpatriarkatet eller Ukraïnska ortodoxa kyrkan 1992 som en lokal gren, men den hade inget större stöd i vare sig befolkning eller andra grenar av ortodoxa kyrkan.
Istället formerades Ortodoxa kyrkan i Ukraïna 2018 som en delvis självständig gren (dock knuten till Istanbul), fri från Moskvapatriarkatet, som ett resultat av annekteringen av Krim och den infekterade relationen med Ryssland. Ukraïnakyrkan tillkom givetvis på politiskt initiativ under Petro Porosjenko, som efterträdde Viktor Janukovytj på presidentposten efter den USA-initierade statskuppen eller färgrevolutionen 2014 (Euromajdan).
Man kan jämföra denna händelseutveckling med reformationen i Sverige, då Gustav Vasa 1536 proklamerade den svenska kyrkan som lutheransk statskyrka, eller med den stora schismen 1054. Den vidare politiseringen med religiöst kalenderbyte under Zelenskyj ger motsvarande vibbar av medeltid, och visar att man knappast har förstått vad saken dröjer sig om.
För det första är statskyrkor inte längre typiska inslag i Väst, utan undantag från regeln om religionsfrihet. Det är inte politikens uppgift att lägga sig i religiösa samfunds bestyr. Zelenskyj kunde härvidlag ta intryck av amerikanska konstitutionen, om han verkligen vill emulera Väst: Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof.
För det andra klipper Ukraïna därmed banden med sin religiösa och kulturella historia, vilket knappast har folklig förankring. Vladimir Lenin kunde inte ha gjort det bättre, och den judiske Zelenskyj har nog ungefär lika mycket förståelse för sakens essentiella natur som den förstnämnde. Varför inte lika gärna anamma katolicism eller protestantism på en gång, om man nu verkligen vill gå den västliga vägen, om än fem hundra år för sent? Varför nöja sig med mesiga halvmesyrer?
Julens «huvudstad» existerar inte, och ligger framförallt inte i Palestina. Inte heller «kristmässans» huvudstad är Betlehem, utan förstås Rom, då kristendom är en romersk erövringsteologi med rötter i Grekland byggd på en judisk förlaga. Kristmässan har överhuvudtaget ingenting att göra med begreppet jul, annat än att man på känt manér har försökt införliva ursprungliga traditioner som egna – så kallad kristianisering eller Interpretatio Christiana.
Den grekiska läran utgjorde år 40 v.t. en extrem liten sekt, men stod trehundra år senare som majoritetsreligion i det romerska riket, med Konstantin den store (r. 306–337) som främsta vektor. Han, grundare av Konstantinopel, lät sig själv döpas på sin dödsbädd, och blev därmed den förste kristne kejsaren. Dessförinnan hade han verkat för större tolerans gentemot kristna, för att inte säga ha favoriserat den nya filosofin.
Kristendomen blev formellt erkänd genom första konciliet i Nicaea 325, sammankallat av Konstantin. Konciliet delibererade främst religiösa spörsmål för att utmejsla en enhetlig «ortodox» lära, då det fanns betydande åsiktsskillnader kring Jesus som existens, treenigheten och dylika element. Men det var från denna punkt religionen blev en maktfaktor.
Konstantin förknippades annars med Sol invictus, eller kortare Sol, solgud i den romerska mytologin. Om namnet låter bekant är det för att latin är ett indoeuropeiskt språk besläktat med vårt, varvid urindoeuropeiskans *sóh₂wl̥ ligger till grund för urgermanskans *sōwulō vidare till fornnordiskans sól och svenskans sol. *Sunnǭ → sunna → sun är en annan härledning.
Solkulten utgjorde romersk statsreligion sedan åtminstone den tidiga republiken, vilket inte minst framgick av att mynten periodvis präglades med solguden som dekoration, alltjämt under Konstantins tid. Festivalen Dies natalis invicti – den obsegrades födelsesdag – hölls till solgudens ära som sig bör vid vintersolståndet under midvinterfirandet Saturnalia (17–25 december), formellt fixerat vid 25 december i den julianska kalendern.
Soli invicti comiti (310, Konstantin).
Rom var likt tidigare civilisationer i Sumerien och Egypten polyteistisk till sin natur, med skiftande mytologi och traditioner, men med fast förankring i dyrkan av solen och dess betydelse för skörden. Samma fenomen föreligger i de flesta andra kulturer världen över, från Kina till Skandinavien och Mesoamerika.
Men häri ligger förstås även grunden till kristmässan, ty den monoteistiska kristendomen kan inte ha konkurrerande avgudar. Under Konstantin vidmakthölls visserligen traditionerna, men han lät samtidigt riva tempel och avyttra offerriter, och därmed hade skiftet påbörjats.
Under Theodosius den store (r. 379–395) upphöjdes kristendomen år 380 till statsreligion, samtidigt som den traditionella mytologin motarbetades. Religionsfriheten upphörde, den eviga elden i Vesta-templet slocknade, de olympiska spelen förbjöds, biblioteket i Alexandria förstördes.
Hypatia mördades av en kristen mobb, och den vetenskapliga lågan slocknade för tusen år framåt. Medeltiden gjorde entré, och Västrom närmade sig sitt slut under interna stridigheter och yttre tryck från germaner stadda i folkvandring. År 476 föll imperiet, men kristendomen bestod under de germanska stammarnas erövring.
Religionen måste för den tidens människor ha utövat en lockelse i jämförelse med befintliga traditioner, ty i annat fall hade den inte kunnat spridas så snabbt. Ett liv efter detta och synen på alla människor som jämlika torde vara givna element, medan de polyteistiska germanerna kanske mer såg religionen som ett befintligt och praktfullt maktredskap.
Under alla omständigheter konsoliderades kyrkan i det medeltida Västeuropa under nya betingelser, vilket småningom ledde till schismer och separation med den ortodoxa varianten i Konstantinopel, i det alltjämt levande Östrom. Vidare mission skedde för att ytterligare sprida läran, men även korståg nyttjades för att implementera religionen med våld.
När Skandinavien kristnades skedde det uppifrån och ned, under svaga kungar som sökte gemenskap i den tidens europeiska union, det Tysk-romerska riket, under en gemensam religion och världsåskådning. Inbördes strider rasade i ett par hundra år innan skiftet var komplett, och forn sed fasades ut i Skandinavien på samma sätt som tidigare i Rom.
Vi skandinaver och germaner hade vid tiden en motsvarande vinterfest i jul kring vintersolståndet, med huvudguden Oden som julens gud (Jólnir), men det var förstås en smal sak att även här inkorporera seden i den kristmässa som hade etablerats i Rom på Sols bekostnad. Man hade då förlagt Jesus födelsedag till 25 december, även om evidensen pekar mot april eller maj runt år 6–4 f.v.t., i syfte att upphöja den primära festivalen till profetens ära snarare än solens.
För andra högtider har kristendomen nyttjat en allt längre räcka «helgon» för att kristianisera företeelser med kristen fernissa, som exempelvis (det misslyckade) försöket att förknippa midsommar med Johannes döparen. Midsommaren är här den andra extremen i de båda solstånden, och en parallell festival till julen, med den egenheten att vi i Sverige firar själva aftonen snarare än den efterföljande dagen, som kristendomen har sökt appropriera. Härav har jul och midsommar kunnat förbli någorlunda självständiga.
Även traditionen med Lussi har man sökt förvanska medelst ett «helgon», som tycks ha tagit hela vägen från Sicilien till Sverige utan att passera övriga Europa, i sanning en märklig företeelse. Den ursprungliga seden är visserligen höjd i dunkel, men den har förstås inget alls att göra med kristendom, utan är en del av midvinterfirandet kring jul, där Lussi representerar ljuset som vänder åter och därmed signalerar ankomsten av ett nytt år.
Att lussefirandet ligger på trettonde december är för övrigt en effekt av att Sverige 1753 antog den gregorianska kalenderreformen, med resultat att elva dagar ströks – 17 februari gick direkt till 1 mars. Lussi firas egentligen på vintersolståndet, medan julen i sig är en längre festperiod som följer därpå.
Ordet jul är här av urgermanskt ursprung *jehwlą, plurale tantum med betydelse fester eller firanden. Oden i egenskap av Jólnir är primär figur för evenemanget, men även andra asagudar går under begreppet jólnar eller festgudar.
Oden färdas som bekant på Sleipner, den åttabenta hästen i fornnordisk mytologi. Man kunde tro att såväl tomten som dennes åtta renar är derivat härav, men en del vill förneka det och menar istället att självaste tomten har kristna rötter, naturligtvis i form av ett «helgon» (nämligen Nikolaus av Myra i Grekland, en av figurerna som deltog i första konciliet i Nicaea 325). Interpretatio Christiana antar emellanåt löjeväckande dimensioner…
Naturligtvis präglas den föränderliga och levande julen numera av många mer moderna inslag, samtidigt som de kristna flagorna hänger kvar i form av ljusstakar, advent och sådana företeelser, och inte minst har man greppet om Lussi (även om ju ingen äter «Luciabullar»). Men få svenskar utanför de tunna kristna leden ser julen som något annat än en traditionell svensk högtid, under vilken Särimner dominerar på julbordet och den verkliga jultomten kommer med klappar i fornnordisk tradition.
Blotandet är numera ersatt av plastkulor i granen, som i sig symboliserar en form av äldre träddyrkan, sådan som bannades av den kristna kyrkan under svensk medeltid. Julgranen har annars sina rötter i renässansens Centraleuropa, ytterst som en vintervariant av midsommarfirandets majstång, sedermera ersatt med en officiellt dekorerad gran och småningom införlivad som en privat företeelse i hem och stugor.
Man kan kanske inte förneka att kristendomen är en europeisk religion som har satt djupa avtryck i kultur och traditioner, men å andra sidan ska man inte heller förneka vårt arv och våra djupaste rötter i fornnordisk och germansk sed. Det är hög tid att vårt svenska kulturella ursprung får en renässans.
