Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Momika död, Kristersson nöjd

Nej, du hörde inte moderatledaren eller någon annan folkpartistisk potentat i Tidölaget beklaga det faktum att den så kallade «koranbrännaren» Salwan Momika under gårdagsnatten avrättades i en betongförort i Södertälje. Han var tvärtom lättad att ett problem hade undanröjts, och hans pajasministär hade förstås krattat manegen för detta dåd.

Moderatjuntan berättade nämligen i samband med koranbränningarna att man «fördömer … de islamofobiska handlingar som enskilda personer gjort sig skyldiga till vid manifestationer i Sverige», och att «Uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans har inte någon plats i Sverige eller i Europa.»

Därmed tog man entydig ställning för islam och kröp i stoftet för «profeten» och dennes lakejer, och man talade i termer av att återinföra blasfemilag. Danmark gick längre och återinförde faktiskt en sådan, medan den svenska regimens röda åklagerskor lät åtala Momika för tankebrottet «hets mot folkgrupp». Dom skulle ironiskt nog meddelas samma dag som Momika avrättades.

Kristersson och hans hejdukar är alltså knappast vänner av yttrandefrihet, men det visste vi sedan tidigare. Man har aldrig i regeringsställning värnat frihetliga frågor, även om man ofta ger falskt sken av att omhulda sådana, utan är ett repressivt parti i likhet med den övriga partifloran.

Man är fullständigt besatt kring att prioritera sådana ideologiska brott mot staten hellre än att städa upp i gängkriminella miljöer, stärka den svenska demokratin och värna svenska medborgares fri- och rättigheter. Bit för bit monterar man ned kvarvarande fragment av sådana friheter, samtidigt som man skruvar upp generell trålning och annan avlyssning av medborgarna – det varken började eller slutade med FRA-lagen.

Men trots dessa repressiva verktyg når man inga resultat med buset, och kan inte ens skydda personer ansatta av islam eller andra krafter. Man fördömde även Lars Vilks för dennes konst, men han fick småningom personskydd, även om detta senare i sig innebar hans död. Momika tycks inte ha haft något sådant skydd alls, vilket rimmar med regimens inställning att man gärna ville få bort honom – man instruerade som bekant myndigheterna att utvisa honom.

Nu är Momika död, och i Orten jublar man över detta faktum. Allah är stor! skriver den muslimska diasporan i Sverige på Tiktok och andra socialer, och man skänker en tacksamhetens tanke till den svenska regimen för att man tog dess parti. Kristersson har skaffat ny valboskap, Kristersson har valt islam framför västerländsk liberalism.

Salwan Momika blev en martyr för det fria ordet. Ge honom en staty på central plats!
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Stark tradition

Det är märkligt hur en türk tar sig friheten att i en mediemegafon berätta för det svenska folk om dess traditioners ursprung. Därtill en förment sekulär türk, som år ut och in förkunnar att julen minsann är en kristen högtid. Nämligen Thomas Gür å sionisttidningen Göteborgspostens ledarsida.

Ändå är det en tämligen ringa andel av svenskar som firar sådan kristmässa, medan den förkrossande majoriteten har ett fullständigt sekulärt och traditionsenligt förhållande till den ursprungliga germanska julen. Som en midvinterfestival då man med familj och i goda vänners lag frossar i rött kött och starka droppar samt delar ut klappar.

En stark tradition uppstår inte ur tomma intet, skriver türken, och i det har han förstås rätt. Däremot går han alldeles fel i premisserna, då traditionen inte har några som helst kristna rötter, utan har approprierats – stulits – av den erövringsteologi som kristendomen utgör.

Den kristna sekten var initialt kulturellt naken, ett tabula rasa, när den uppstod i Grekland under det första århundradet vår tideräkning. Man byggde sin teologi på judarnas, som i sin tur är ett amalgam av panbabyloniska berättelser och religiösa föreställningar.

Traditionen har att berättelsen om Noaks ark och syndafloden har bibliskt ursprung, men flodmyten stammar i själva verket från sumerisk kultur, känd från Gilgamesh-eposet och tidigast belagd i det akkadiska Atrahasiseposet, båda från 1800-talet f.v.t. På samma sätt förhåller det sig med de flesta andra berättelser i den judiska toran, medan det strikt judiska tillskottet är ett politiskt narrativ om att förkasta Ba’al, Inanna och andra föremål för dyrkan till förmån för den ende guden, den lokale stormguden Jahve, sedermera upphöjd till israelisk nationalgud – judarna «valdes ut» för att härskas av El.

Men även monoteismen lånade judarna från assyrierna under den så kallade fångenskapen, då ledande religiösa kanaaniter hölls i husarrest därstädes. Man plankade existerande doktriner och föreställningar rakt av, enkannerligen de kring babyloniska stadsgudar och senare assyriska nationalgudar. På så sätt mejslade man fram en strikt judisk kultur, skild från övrig kanaanitisk.

Grekerna med Saul («Paulus») i spetsen arbetade i samma tradition, då man tog toran som utgångspunkt (det «gamla testamentet») i arbetet att ta fram en ny kanon eller ett nytt vittnesbörd, orienterat kring den smorde Jesus, som korsfästes av romarna för att sedermera återuppstå på den tredje dagen.

Men även den berättelsen stal man från befintlig tradition, nämligen Inannas nedstigning i undervärlden, där Inanna representerar Venus, morgonstjärnan som emellanåt försvinner från natthimlen i ett underligt mönster. Även element kring den egyptiska mytologin kring himmelsguden Horus inlånades, enligt en teoribildning.

Det specifikt kristna tillskottet utgörs av att redovisa Jesu liv och de politiska omständigheter som dåtilldags var förhandenvarande – i sig ett ovärderligt historiskt dokument, om än naturligtvis tillrättalagt – samt att upphöja den judiska nationalguden till universell – katolsk. Detta för att kunna appellera till andra än judar, för att finna en större skara anhängare. Av samma skäl slopade man judisk könsstympning («omskärelse»).

Sekten förde inledningsvis en ganska tynande tillvaro, men den spreds så sakteliga i det romerska riket. Konsilier hölls för att befästa liturgi och kanon, exempelvis att inkorporera den judiska påsken i läran, men med en strikt kristen knorr kring återuppståndelsen.

Sedermera växte sig läran allt starkare i Rom, och man fann då skäl att även inlemma befintliga romerska traditioner i den kristna kulturen, nämligen för att underlätta assimilation. Den romerska högtiden Natalis solis invicti hölls till ära av vintersolståndet, men med fixerat datum 25 december i den julianska kalendern, och detta fick därmed bli Jesu födelsedag.

I denna kalendariska kalkyl noterade man även att den romerska vårdagjämningen den 25 mars sammanföll med Jesu tillblivelse genom «helig ande», även om den bibliska berättelsen förkunnar att Jesus föddes på vårkanten. Men detta rörde sig inte om en vetenskaplig analys, utan om att erövra folket i mission, och då hade man att lägga beslag på befintliga traditioner kring Saturnalia, det romerska midvinterfirandet, samt likställa kristusfiguren med solen själv – ty solen är den ultimativa källan till alla himmelsgudar i panbabylonisk och annan tradition.

Kristendom blev sedermera romersk statsreligion år 380, varvid ursprungliga romerska seder, riter och religiösa föreställningar bannlystes, och då kristen exklusivitet istället påbjöds. Medeltiden inleddes, och med den ett tusenårigt mörker i europeisk historia.

Den kristna cancerns vidare metastatiska spridning över Europa skedde under samma erövringsmetodik, nämligen genom att inlemma befintliga traditioner och religiösa föreställningar i kristen skrud, vanligen genom att förknippa lokala gudomar och religiösa figurer med kristna helgon – så kallad kristianisering.

På så sätt kunde den skandinaviska trollpackan Lussi, som vid vintersolståndet kom med ljus i hår för att markera ett nytt åt i vardande, associeras ad hoc med det sicilianska helgonet Lucia, med en liknande mytologi, under det märkliga förhållandet att seden inte praktiseras någonstans mellan Sicilien och Skandinavien.

Den germanska julen var tämligen enkel att norpa, då den romerska motsvarigheten redan hade upptagits i den kristna kulturkanon. Träddyrkan och blot förbjöds visserligen prompt, men de flesta traditioner vidmakthölls och försågs med kristen fernissa. Det är annars inte förknippat med kristendom att äta skinka vid jul, inte heller att dela ut klappar, eller för den delen en lång rad andra företeelser kring den germanska julen.

Även andra germanska högtider har man försökt inkorporera, med varierande framgång. Exempelvis misdommar menar man ska firas till minne av Johannes döparen, men det görs helt enkelt inte – den «hedniska» traditionen kunde aldrig betvingas. Majfirandet förknippade man med helgonet Valborg, men traditionen tar fasta på det astronomiska förhållandet att det är halvvägs mellan vårdagjämning och sommarsolstånd – för övrigt även det en romersk sedvänja (Floralia), eller snarare en panindoeuropeisk.

En stark tradition uppstår inte ur tomma intet, utan har alltså rötter som går betydligt längre tillbaka i tiden än den kristna irrläran. Kristendomens egna futtiga rötter har inte räckt till för att locka anhängare, varför man har stulit den ena seden efter den andra för att tvinga fram underkastelse. En barbarisk lära upprätthållen av pedofiler, kleptomaner och onda krafter av allsköns slag, som man gör bäst i att kasta av sig, inte minst genom att vidmakthålla den oförvanskade forn sed.

Detta har ingenting med kristendom att göra.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

«Gud» hjälpe generation Z?

Den ickeknullande generation av nykterister med allehanda bokstavsdiagnoser, de brajande snöflingorna födda 1997 eller senare, tycks i gengäld för böcker och kunskap ha anammat smak för religion. I vart fall ökar inträdena till statskyrkan i den kvartilen, rapporterar statsteve (som är en megafon för sin myndighetskollega).

Religiositet och psykisk ohälsa går visserligen hand i hand, men man kan här nog även skönja kulturuella aspekter av denna utveckling, som att ungdomsgenerationen numera är mer höger än vänster. Samma politiska skala omfattar ungefärligen även graden av sekularism, med ateister i vänsterfalangen och troende i den kristborgerliga.

Samtidigt befinner sig Västerlandet på nedgång, med osäker ekonomisk utveckling, irrationell kultur kring woke och värdegrundspolitik, vetenskap i förfall och allt mer aktivism av olika slag. Under sådana omständigheter kan religionen säkert utgöra lockbete, även om just statskyrkan snarare är en del av denna märkliga vänsterkultur.

Statskyrkan är nämligen kontrollerad av staten per lag och direktiv, att det ska vara en «demokratisk» «folkkyrka» som ska göra si och så och anamma de värden som staten momentant upprätthåller. Kristendomens kärna tappade man för länge sedan, vilket är en orsak till dess allt större irrelevans.

Statskyrkan har således förvandlats till ett salighetsverk som bibehåller den «historiska kontinuiteten» på ungefär samma sätt som den meningslösa monarkin, och främst nyttjas för att propagera den statliga värdegrunden, numera kring *2SHBTQIAP++, islams storhet och så vidare. Ett något ökat inträde betyder därför inte så mycket, utan är kanske mest en mindre modetrend bland ett visst klientel.

Aktiva inträden rapporteras utgöra 12 788 till och med november månad, att jämföra med 11 646 under 2023 och 10 086 under 2022. Men redan 2021 hade man 12 086 inträden, i samma härad. Per capita kan man notera en svag uppgång sedan början av tvåtusentalet, och fluktuationen på senare år är i den meningen marginell – det rör sig om ungefär en promille av befolkningen som aktivt söker medlemskap.

Långt fler lämnar samtidigt den statskyrka man tvångsanslöts till, även om den trenden är stadd i minskande sedan några år tillbaka. Pekuniära motiv är en orsak, en annan den avsmak för abrahamitisk religion som har präglat samhället under senare tid, i den islamistiska jihadismens spår.

«Kulturkriget» är en annan orsak, där den militanta ateismen rönte framgångar kring sekelskiftet, i Sverige företrädd av de så kallade humanisterna, som numera för en tynande tillvaro i egenskap av «samfund». Ytterligare medlemstapp skedde när statskyrkans översteprästinna skanderade att «gud är stor» i samband med ett massivt inflöde av muslimer.

Sagda «kulturkrig» frodas alltjämt, och tar sig märkliga uttryck i huruvida man bör önska god jul eller «god helg» för att inte stöta sig med religiösa invandrare. En annan fraktion förordar kristen tradition som motgift mot islamiseringen, men religion kan inte bekämpas med religion, samtidigt som de abrahamitiska religionerna förstås har samma «gud» och stammar ur samma tradition – det är samma skräp.

Statskyrkan balanserar nu kring strax över femtio procent medlemmar av befolkningen. Med senare tids dämpning av utflödet och viss ökat inflöde kan man i interpolation förutse statskyrkans död kring år 2044, en viss förbättring i förhållande till tidigare prognos som förlade slutpunkten till 2037.

I praktiken kommer en stabilisering att ske kring en viss nivå som man bara kan spekulera i – kanske tjugo procent? Men när bara en minoritet av folket är medlemmar i statskyrkan är det hög tid för staten att ta ett kliv in i den moderna demokratin, som måste vara helt sekulär till sin natur. Statskyrkan måste alltså skiljas från staten, denna gång på riktigt.

Det innebär att inga lagar reglerar Svenska kyrkan, som dessutom måste byta namn; att Skatteverket inte bistår religionen i att inhämta medlemsavgifter; att lagar kring begravning, giftermål med mera sekulariseras och inte tar avstamp i kristen uppfattning. Religionen måste stå på egna ben i det så kallade civilsamhället, och ska inte ha någon som helst beröring med staten, exempelvis uppbära bidrag eller åtnjuta andra förmåner.

Angående generation Z och andra grupper är det därmed mer relevant att se hur stort intresset är för den verkliga religionen i frikyrkotraditionen och de allt större muslimska «samfunden» i riket, ty det är i de miljöerna religion praktiseras, medan statskyrkan har en helt annan roll. Och här kan man observera att medlemsantalet i frikyrkan dyker än snabbare än i statskyrkan. Dödare har «gud» aldrig varit.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Saudiskt bollinnehav

Saudiarabien står som värd för världsmästerskapen i fotboll 2034, och det är bra. Sport förbrödrar och ger möjlighet till dialog och kulturella och andra utbyten mellan folk med olika politiska och andra system. Idrotten måste stå öppen för alla, att ta del av, att utöva och att arrangera.

Men i vanlig ordning finns en politiskt korrekt klick i Väst som söker kapa idrottsevenemang för sina egna smutsiga politiska syften. Man ser sig själv som «ägare» till dessa evenemang, och menar att de bara ska delas ut till de finaste av demokratier och därmed inte till diktaturer eller länder med ett tvivelaktigt förhållande till mänskliga rättigheter eller västliga värderingar.

Med detta menar man vanligen inte USA, med sina utländska fångläger, dödsstraff, tillämpning av tortyr och annat som alltid tolereras, utan bara länder utanför den västliga sfären. Man söker därmed utöva politisk påtryckning mot dessa länder, något man vanligen betackar sig för när det gäller den egna nationen. Som alltid finns en stor diskrepans mellan ord och handling när dessa hycklare uttalar sig.

Mänskliga rättigheter i all ära, men sådana är upp till vart och ett land att självt omfamna i den grad man förmår. MR-jesuiterna vill förstås gärna klassificera dessa rättigheter som «universella» och därmed missionera dem varhelst man kan, och däri ligger problemet. Mänskliga rättigheter blir i ett sådant paradigm inget annat än en sekulär religion som ska pådyvlas andra med makt, i strid med folkrätten.

Därtill har man en helt egen uppfattning om vad mänskliga rättigheter är, och man tror på fullt allvar att «rätten att älska vem man vill» är en sådan «universell» mänsklig rättighet. Det är det inte, vilket var och en kan försäkra sig om genom att faktiskt läsa deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Sant är förstås att EU har antagit en sådan «rättighet», men den blir för den skull knappast «universell». Vi kan bara ha en uppsättning mänskliga rättigheter, och om de ska ha universell giltighet måste de också antas universellt, det vill säga i Förenta nationerna. Bryssel kan inte pådyvla världen sin speciella uppfattning.

Bland de mänskliga rättigheter som faktiskt föreligger finns därtill olika tolkningar av vad de innebär. Det västliga rastret är därvidlag sällan det samma som i andra delar av världen, utan resulterar i en annan projektion. Oaktat att man alltså ser mellan fingrarna med rättigheterna när det gäller USA, som artikel fem (förbud mot tortyr), artikel sju (likhet inför lagen) med mera.

Objektivt kan man ändå klandra Saudiarabien för mycket, och det är knappast ett liberalt paradis på jorden. Men den kampen är främst saudiernas, medan vi övriga har att agera föredöme och i dialog framhålla vår åsikt. Exempelvis under idrottsliga och andra evenemang. Isolering och tvång leder sällan till framsteg.

Sport och politik ska alltså inte sammanblandas, men däremot kan idrotten ge kontaktytor för politiska uppfattningar. När västerlänningar anländer till ökenlandet kommer man inte bara med pengar, utan även med värderingar och åskådningar som man ger uttryck för, och som observeras av saudierna – och därmed ger upphov till intern debatt av olika slag. Det är det enda legitima sättet att påverka, och det är i praktiken överlägset det unkna tvång man söker tillämpa.

Kategorier
Kultur Politik Religion

Kristmässa exkluderande, men inte jul

Statliga ståljätten SSAB, med dille på «fossilfritt stål», tycks ha hamnat i ett värderingskrig efter att ha uppmanat sina anställda att inte önska «god jul», utan snarare «god helg», för att vara «inkluderande». Men hade vi inte lämnat woke bakom oss?

Sverigevännerna protesterar mot tilltaget för att man anser att svensk kultur ska värnas, och att man ska ta seden dit man kommer. Det är förstås alldeles riktigt, men utsagan behöver nog en nyansering.

Ty svensk kultur betyder i detta avseende en sekulär jul, som därför per definition redan är inkluderande. Sekulär i meningen att traditionen inte har något alls med kristendom att göra, utan är den ursprungliga svenska kulturen kring midvintern.

I den traditionen finns inget katolskt «helgon», utan bara Lussi som hon framträder på årets kortaste dag, och inte heller något grekiskt «helgon» Nikolaus, utan bara en jultomte i Julners – Odens – skepnad. Tomtar har man inte i Jerusalem, inte heller granar, och gris äter man bestämt inte alls i den traditionen – Särimner är vår kultur, kristmässa en främmande.

En sådan kultur, med fokus på astronomiska högtider som sommar- och vintersolstånd och med inramning av ett perifert och arkaiskt polyteistiskt persongalleri, är inkluderande från första stund, och företräder inte något religiöst eller annat sanningsanspråk. Medan å andra sidan den som tar illa upp av att tillönskas god jul förmodligen har just ett sådant sanningsanspråk, i egenskap av att tillhöra en monoteistisk religion, vanligen i den abrahamitiska traditionen av judendom, kristendom eller islam.

Man kommer alltså aldrig att finna någon indier eller kines invända mot en sådan önskan om en god jul, då man i de kulturerna saknar monoteistiska strömningar och mer lutar åt antingen ateism eller polyteism i hinduism och kinesisk folkreligion. Den förment förolämpade är istället muslimen som tror på allah som ende gud, eller sverigedemokraten, som i sin nykristna tillvaro tror att jul är en kristen högtid – det rör sig här om kristianisering.

Den sekulära julen utgör därför svensk baskultur, på vilken man kan lägga till vilken personlig sedvänja som helst, utan att det berör någon annan. «God jul» betyder i detta avseende inget annat än att man tillönskar personen en trevlig tid under midvintern, och man behöver i övrigt ingalunda ha någon respekt för vederbörandes religiösa griller.