Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland

Orbán och Modi visar vägen

Regimtelevisionen SVT:s propaganda kring konflikten i Ukraïna har en uppenbar bias, inte bara i så måtto att man tar ställning för Zelenskyjs sida och därmed gör sig till en aktiv part i informationskriget, utan även i hur man i skevt urval rapporterar kring händelser relaterade till kriget.

Exempelvis agerar man megafon för Zelenskyj när Indiens premiärminister Narendra Modi besöker Moskva för att diskutera möjliga vägar till fred, och av statsteves rapportering framgår således bara att Zelenskyj är «besviken» över att ledaren för världens största demokrati träffar Putin. Vad herrarna har samtalat om berättar man inte, eftersom det stör det förhärskande narrativet.

Samtidigt fortsatte Orbán Viktor sin turné i samma syfte, det vill säga att söka finna en väg till dialog mellan parterna samt supermakterna USA och Kina. Men Orbáns fredsinviter uppskattas inte av Bryssel, vars «utrikeschef» hävdar att Orbán inte har «mandat» att agera för EU:s räkning. Ungern har för närvarande ordförandeskapet i unionen.

Men «utrikeschefen» Borrell har inte heller något «mandat» att diktera för enskilda EU-länder vilka de kan träffa eller vad de kan diskutera med andra parter. Borrell är en icke folkvald byråkrat utan någon som helst befogenhet att tala för Europas räkning, och han är tillsammans med «presidenterna» von der Leyen och Michel mest en belastning för kontinenten.

Kina, Indien och Ungern agerar för fred, till skillnad från Väst.

Orbáns initiativ måste tvärtom ses som välkommet då EU har grävt ned sig djupt i skyttegravarna och inte är villigt att söka fred, utan mest ställer töntiga ultimata som inte har någon som helst möjlighet att förverkligas. Man vill inte förstå att Ryssland kontrollerar situationen och har övertaget, särskilt i det längre loppet, och vill uppenbarligen inte heller förhandla.

Orbán förstår å andra sidan detta, och är en av mycket få realister i den europeiska skaran av statsmän. Hans blixtvisit till Beijing och Modis motsvarande besök i Moskva ska ses i ljuset av den fullständigt misslyckade «fredskonferensen», till vilken motparten Ryssland inte ens var inbjuden och vars slutdokument inte skrevs under av andra än de krigförande västländerna med allierade.

Dokumentet i fråga var för övrigt en nedskalad kopia på det fördrag Kina lade fram långt tidigare, men som då avvisades av Väst och Zelenskyj. Kina framställs i Västs propaganda som Rysslands anförvant, men man står alltså fullständigt neutral i konflikten. Man hävdar folkrätten och betonar Ukraïnas suveränitet, samtidigt som man i balans beaktar säkerhetspolitiska aspekter av Natos utvidgning.

Det är och har varit den springande punkten i konflikten ända sedan 2008, och det är alltså om det man måste förhandla, ju förr desto bättre. Hur man skulle få slut på kriget på annat sätt står nämligen skrivet i stjärnorna, och det måste Bryssel inse.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Knähunden Kristersson

Kristerssons kabinett tycks ha publicerat ännu en «nationell säkerhetstrategi», en typ av politiska pamfletter som numera inte bara duggar tätt utan mer har antagit formen av spöregn, kanske för att flytta fokus från regimens fundamentala misslyckanden att komma tillrätta med inrikespolitiska problem som gängkriminalitet, recession, inflation och annat.

Men det som framkommer av luntan är gammal skåpmat, och med samma karaktär av tunnelseende som i tidigare rapporter. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än att värna Sveriges frihet, fred och säkerhet, hävdar man, samtidigt som man gör sig till en allt mer aktiv part i det krig som pågår på kontinenten samt utmanar Ryssland och därmed gör Sverige till måltavla för hybridkrig och framtida konflikt med kärnvapen.

Regimens mål tycks alltså inte alls vara Sveriges frihet, fred och säkerhet, utan tvärtom att äventyra denna genom att involvera sig i geopolitiska förvecklingar och göra sig till USA:s nyttiga idiot. Åtminstone på presskonferensen betonades återigen Ukraïnas rätt att själv välja väg i fråga om säkerhetspolitisk inriktning, det vill säga att bli medlem i Nato, och att Ryssland inte äger rätt till intressesfärer i regionen.

Men därmed bekräftar man bara att man struntar i den förhandenvarande säkerhetsordningen och bejakar Natos expansion på Moskvas säkerhetspolitiska bekostnad. Man ignorerar fullständigt Moskvas röda linjer och gör sig till aktiv part i ett farligt geopolitiskt spel som ytterst handlar om att bredda Västs räckvidd istället för att respektera status quo. På så sätt värnar man näppeligen svensk fred och frihet.

Följsamheten till Washington noteras, i det att man babblar vidare om den «regelbaserade världsordningen» samt slänger sig med begrepp som «Indopacifien». USA:s fiender är per automatik också våra, varvid man räknar upp de gängse vedersakarna Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea. Hur det slutna Pyeongyang eller shiaregimen i Tehran ens avlägset skulle kunna utgöra hot mot Sverige framgår emellertid inte av rapporten, utan hör till kategorin fria fantasier.

Sverige håller koll på det «kinesiska hotet».

Angående Kina är det uppenbart att den egna snurriga ideologiproduktionen via diverse «centra» under aktivister som Jerdén har fått regeringen att gå alldeles vilse i pannkakan. Det är också viktigt att stärka vår kunskap om Kina, hävdar man visserligen, men så har man sagt i många år utan att man för den skull röra sig bort från klichéernas och propagandans värld. Den djupare förståelsen saknas.

Kinas totalitära utveckling, geopolitiska ambitioner och strävan efter att omforma den regelbaserade världsordningen innebär ett hot mot Sveriges nationella säkerhet, hävdar man således i «strategin», men vad det skulle vara för «totalitär utveckling» är inte gott att veta. Kinas riktning är i själva verket den diametralt motsatta, med allt större mått av öppenhet mot omvärlden – även om omvärlden inte riktigt tycks välkomna den öppenheten.

Kina har inte heller någon ambition att «omforma den regelbaserade världsordningen», men däremot att avveckla den unipolära ordning i vilken USA godtyckligt sätter reglerna samt vid behov struntar i dem. Den ordningen är i praktiken redan historia, men i Rosenbad lever man i en svunnen tid och i uppenbart förlegade föreställningar om världen.

Det lär bli uppenbart för var och en i sinom tid, och i det kortare perspektivet kan det komma att gestaltas i form av markanta svängningar i amerikansk inrikespolitik samt en kinesisk fred i Ukraïna, händelser som inte lär mottas med applåder i vare sig Rosenbad eller Bryssel. Kristersson får nöja sig med att vara USA:s knähund och drömma vidare i sina besynnerliga Nato-fantasier.

Sverige som amerikansk marionett.
Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland

Förhandling enda lösningen

Propagandan i svenska regimmedier hävdar att Ryssland förlorar inte mindre än sex gånger fler män än Ukraïna längs fronten, i vart fall enligt Voldemort Zelenskyj. Detta trots att Kiev har manfall och tvingas sätta in fyrtioplussare och gravida kvinnor, samt har underskott i artilleripjäser, och trots att man har förlorat slaget om ännu en by.

Återkommande i regimpropagandan är att Putin är isolerad i omvärlden, att han lider av obotlig ohälsa, och att han när som helst kan avsättas i en statskupp, då det lär ska finnas många hugade spekulanter redo att ta makten och avsluta kriget. Den ryska ekonomin sägs också gå dåligt i ljuset av sanktionerna.

Men statsmedierna utelämnar typiskt nog att Putin har deltagit i internationellt toppmöte i Qazaqstan, där Shanghais samarbetsorganisation (SCO) i dagarna samlades för sitt årliga möte. Det är världens största regionala organisation, motsvarande ⅘ av kontinentens geografiska yta, ⅖ av världens befolkning och ⅓ av den samlade globala bruttonationalprodukten.

De tio länderna, inklusive Kina och Indien samt nytillskottet Belarus, är inte en allians eller pakt likt Nato eller EU, men har omfattande samordning i frågor kring ekonomi, politik och säkerhet. I ljuset av västerländska sanktioner har man bland annat intensifierat samordning av transaktioner i lokala valutor, vilket påskyndar avdollariseringen och stimulerar transformationen mot en polycentrisk världsordning.

Moskva står alltså inte isolerat i någon rimlig mening, och inte heller tar dess ekonomi stryk av sanktionerna i den omfattning som hävdas. Man lider ingen brist på några varor, och kan exportera mer olja och gas än någonsin till neutrala länder, och för all del även fortsatt till EU och Sverige. Ryssland har resiliens, och folket i stort stödjer Putins ambition.

Under de omständigheterna är den verkliga knäckfrågan hur länge Ukraïna ska härda ut, och likaså hur länge det västliga stödet ska fortsätta. Presidentvalet i USA kan i ett slag förändra förutsättningarna om Trump vinner – vilket mycket talar för – varvid Europa nog också får kasta in handduken. Då har man gett bort Ukraïna utan förhandling.

Men även vid fortsatt militärt stöd kvarstår faktum att Kiev inte har tillräckligt manskap för att fortsätta kriget. Den matematiken har varit förhandenvarande ända från början, och det är den som ger det slutliga utslaget när allt är sagt och gjort. Ryssland kollapsar inte, utan man håller bekvämt fronten så länge det behövs.

För oss i den realpolitiska falangen står det klart att fred bara kan åstadkommas med förhandlingar, och att det kommer att kräva territoriella och andra eftergifter från Kievs sida. Man har inte mycket att vinna på att fortsätta strida i en hopplös kamp, eftersom man bara dränerar fler resurser och förvärrar förutsättningarna för återhämtning.

Åtminstone Orbán Viktor förstår denna realpolitiska dynamik, och söker därför på eget bevåg kommunicera med dem det berör, det vill säga Zelenskyj och Putin. För detta får han dock kritik av stridspittarna i EU, inklusive den svenska regimens idealistiska USA-marionetter, som tycks vilja fortsätta detta krig in absurdum trots att förlusten redan är given. Man vill inte ha fred, utan har uppenbarligen andra motiv för att låta konflikten fortsätta.

Men av opinionen i EU och Ukraïna att döma är Orbán rätt ute med sina fredstrevare. Europeiska utrikesrådet (ECFR) mäter kontinuerligt sentimentet i frågan, och i den senaste undersökningen framkommer en del intressanta resultat.

Det visar sig bland annat att Ukraïna föga överraskande är mest optimistiskt kring krigets utgång, medan länderna i EU har en mer realistisk inställning. Den förhärskande attityden är, i ökande grad, att en kompromisslösning kommer att prägla slutresultatet, och då bör man förstås arbeta i den riktningen.

Européerna har även en realistisk inställning kring den ryska krigsmakten, och förstår att Ukraïna under nuvarande förutsättningar inte har förmåga att återta förlorat territorium. Samtidigt tror man inte på inblandning från Natos sida, varför förutsättningarna inte kommer att ändras.

Ukraïnierna har måhända en överoptimistisk inställning till den egna förmågan, men uppvisar samtidigt ambivalens. Å ena sidan utesluter man en kompromiss om medlemskap i Nato mot att avstå territorium, men å den andra lutar man åt att avstå territorium för att behålla sin suveränitet. Det tycks alltså finnas en viss realistisk ådra även hos ukraïnierna, även om man utåt visar kompromisslös försvarsvilja.

Mig säger dessa siffror att den enda vägen ur dilemmat är förhandling, och ju förr desto bättre. Ju mer tiden går, desto sämre blir Kievs kort. De som hävdar annorlunda har uppenbarligen inte Ukraïnas välgång framför ögonen, utan hyser fördolda motiv av något slag, kanske att med ukraïnierna som pjäser nöta mot och försvaga Ryssland. Men man försvagar bara Europa.

Ukraïninerna inser att man kommer att behöva avstå territorium i en förhandlingslösning för att kunna bevara suveränitet i övrigt.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Bättre värld med Trump

Donald Trump är affärsman, och i de kretsarna brukar man fimpa verksamheter som är olönsamma i någon mening. Som Nato, eller europeiska allierade. I don’t give a shit about Nato, som han själv uttrycker saken, och han vill inte punga ut med skattepengar på konflikter som inte angår USA.

Kanske skulle han på inrådan av andra inte gå riktigt så långt, men han skulle definitivt sätta punkt för kriget i Ukraïna genom att dra in vidare amerikanskt stöd, varvid Europa inte har så mycket annat val än att följa i dennes fotspår. EU tvingas därmed inse att man inte kan förlita sig på USA och att pax americana därmed är över.

Det är i grunden bra, eftersom Europa då måste stå på egna ben istället för att utgöra vasall åt Washington, och man kan inte heller stå under amerikanskt beskydd i utbyte mot att ständigt blunda för amerikanska övergrepp. Europa måste bli självständigt, ett tredje centrum jämte Washington och Beijing, samtidigt som man måste ha ett realistiskt förhållande till Moskva.

Onkel Sam drar sig tillbaka till en fredligare tillvaro.

Trumps aversion mot Nato innebär vidare att planerna på att bygga en motsvarande organisation i Asien lär skrotas. Därmed avbryts den skadliga upprustning som för närvarande pågår, med ett allt mer militariserat Japan i färd med att överge sin pacifistiska konstitution och under övervägande att blanda sig i frågan kring Taiwan. Asien har haft nog med japanskt vapenskrammel under det gångna århundradet.

En logisk följd av en sådan utveckling är att USA:s våldsamma militära överkapacitet kan bantas, varvid pengarna bättre kan användas för civil upprustning, inte minst av landets förfallna infrastruktur. Det är helt enkelt en bättre värld när länder investerar i den egna nationen hellre än att söka konflikt med andra.

Onkel Sam spelar högt mot Kina.

Handelskriget och trätorna med Kina lär dock fortsätta och kanske intensifieras, men Zhongnanhai ser ändå långsiktiga fördelar med Trump vid rodret, bland annat sagda avspänning i Asien och förändrade geopolitiska förutsättningar genom försvagade allianser. Hellre hård ekonomisk konkurrens med fulspel än risk för storkrig, och oddsen är betydligt högre för att Trump skulle komma till Taibeis försvar – därmed är även risken för en invasion automatiskt lägre.

Avspänning i världen kompenseras emellertid med hårdare stridigheter internt när USA sluter sig inåt, och Trump lär ha långt skridna planer på att angripa monarkin och adeln i Washington samt mer radikalt bearbeta den djupa staten. Även det kan vara till global båtnad, då den vänsterextrema exporten av woke kan komma att begränsas kraftigt när den amerikanska nationen återfår sansen en smula.

I kombination med ett Europa som vrider sig åt höger kan det vara början på slutet av det svåra tjugotalet, och ljuset av en mindre renässans kan kanske börja skönjas i slutet av tunneln. Ja, jag ska heja på Trump.

Den fortsatta kampen mellan USA och Kina blir mindre krigisk och mer strategisk under Trump.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland

Statsmedial desinformation

Oberoende medier är en hörnsten i demokratiska samhällen, sägs det. Men problemet är att det inte finns några sådana, och inte heller medier fria från agendasättning, bias och förvrängning i urval och framställning. Särskilt gäller att framträdande stats- och kommersmedier i huvudfåran är etablissemangsnära och därmed lierar sig tätt med dessa intressen.

Betrakta exempelvis hur Svenska dagbladets utrikeskorre Malin Ekman häromdagen sade upp sig från blaskan på grund av redaktionellt tryck att forma verkligheten efter kartan, det vill säga överge konsekvensneutral rapportering för att i dess ställe ställa saker och ting till rätta med hänvisning till läget i omvärlden med mera.

«Fel sida» får inte gynnas av journalistiken, ett grepp vi känner från hela konkarongen av oligarkiska mediekonglomerat, som under decennier har agerat utifrån en vänsterliberal agenda och därmed särskilt angripit Sverigedemokraterna i parti och minut, en trend som fortsätter in i denna dag. Även Trump hör förstås till «fel sida».

Särskilt allvarligt är att de offentligfinansierade statsmedierna har samma slags utpräglade vänsterliberala profil i allt från urval och framställning i journalistiken till den redaktionella sammansättningen. Statstelevisionens monumentala vänsterkantring är välkänd sedan länge, och särskilt dess aversion mot Sverigedemokraterna – det vill säga «fel sida».

Statsmedierna är som bekant även en del av totalförsvaret, och därmed även av statens delaktighet i Västs krig mot Ryssland. Man lyder under en «demokratiparagraf» som åsidosätter all objektivitet och föranstaltar att man i alla lägen och i egen tolkning ska ta ett visst statsskicks parti istället för att rapportera sant och konsekvensneutralt. Härav följer massivt förvrängda skildringar av länder som Kina, men framförallt gäller att rapporteringen från kriget i Ukraïna dras med våldsam bias tangerande propaganda.

Reportrar, analytiker och kommentatorer framför utan undantag en endimensionell bild kring krigets bevekelsegrunder och utveckling, utan att ta i beaktande den geopolitiska verkligheten eller att fördjupa sig med nyanserade analyser från personer som Mearsheimer eller Sachs, perspektiv som är betydligt mer förankrade i verkligheten än Elin Jönssons märkliga känsloutbrott eller Paasikivis ständigt felaktiga frontanalyser.

Paasikivi lägger ut texten i svensk statsteve.

Härav ska man inte bli förvånad över att Ryssland häromdagen drog pluggen för de svenska statsmedierna, tillsammans med en rad andra västmedier med likartad propagandamässig rapportering. Detta i sin tur som svar på EU:s motsvarande censur av RT, Sputnik, Rossijskaja Gazeta, Izvestija, Voice of Europe och RIA Novosti, som samtliga anklagas för att sprida rysk propaganda.

Det gör de naturligtvis, men inte i större omfattning än svensk statsteve sprider antirysk propaganda. Medier på båda sidor är – gör sig till – del av det större informationskriget istället för att utföra det journalistiska uppdraget att ta reda på sanningen i varje enskild detalj, utan hänsyn till vilken sida som «gynnas». Och så förfar man alltså ständigt även i andra politiska frågor, kring Sverigedemokraterna, kring Trump, kring Kina med flera.

Av detta skäl gör EU sig själv en våldsam björntjänst när man bedriver censur mot ryska källor, eftersom man då frångår de enda verkliga värden av vikt som vi kan hävda mot entiteter som Ryssland. När vi frångår demokratins mest fundamentala beståndsdelar i form av informations- och yttrandefrihet fäller vi oss själva med snubbeltråd avsedd för andra, och går i vår egen fälla. Vi förlorar då omedelbart informationskriget, och kan inte peka finger mot Moskva när man svarar med samma mynt, utan sänker oss till samma eländiga nivå.

Politisk kommissarie berättar för SVT-ankaret vad han ska säga.

I slutändan riskerar man ett våldsamt förtroenderas, när den faktiska verkligheten inte längre korrelerar med rapporteringen i etablissemangsnära stats- och kommersmedier, nämligen när Ryssland i slutändan står som segrare, trots en förment usel armé av desertörer, en sjuk statschef utsatt för ständig maktkamp i Kreml och en rysk ekonomi som står vid ruinens brant. Ryssland – det vill säga «fel sida» –, som ju inte får vinna kriget enligt dessa «oberoende» och «opartiska» medier, men som ändå gör det.

I ett sådant bisarrt medielandskap kan man inte förlita sig på några få enskilda aktörer, speciellt inte de som hävdar sig vara «oberoende» och «opartiska», utan det är då viktigare än någonsin att konsultera båda sidor plus aktörer som ligger utanför desinformationsområdet, exempelvis källor i Asien. Alla med någorlunda självbevarelsedrift gör ju så, och berörda journalister överlag läser förstås både RT och RIA Novosti.

Problemet är att den stora massan inte gör så, utan matas med en ensidig framställning som inte kan karakteriseras som annat än propaganda, ett eländesnarrativ av samma slag som karikerades i «1984» kring motståndarens fördärvlighet och den egna sidans motsvarande uppbygglighet, det vill säga så långt man faktiskt kan komma från «opartiskhet» och «oberoende». Vad det skulle tjäna till är inte gott att veta, ty demokratin kan inte fortleva i ett tjockt täcke av desinformation.

Statsmedierna formar alltjämt allmogens världsbild, men den stämmer inte med den verkliga världens utformning.