Ryssland – Sida 27 – ⚛︎ dougherty ☸︎

Jag är fan för gammal för att hålla reda på undervegetationen på Tuben, och är vanligtvis inte heller särskilt road av amatörhumor. Till de som därstädes tycks ha skapat sig en profil hör Kristina «Keyyo» Perushina, en drygt tjugoårig cutie med förtrollande ögon och stor charm, med bakgrund från Omsk i Sibirien.

Statstelevisionen – vars uppdrag inte är att göra dylika program – skickade henne på resa tillbaka till hemstaden med Johan Rheborg, en av många som under inflytande av rysshatande medier har format en negativ bild av landet. Programmet ger således en mer nyanserad bild av vår granne i öst, samtidigt som det nog presenterar Perushina för en större och äldre publik.

I’m dock only in it for the cuties, och för språket. Ödet att flytta till ett nytt land och lära sig ett nytt språk är inte särskilt ovanligt, men är förstås en ganska krävande omställning för ett barn. Dock är det än mer krävande för en vuxen, som inte är lika formbar och plastisk som ett barn. Perushina var åtta år när hon gjorde resan över transsibiriska järnvägen till Moskva och vidare till Dalarna i Sverige, vilket man kan förstå som en resa man minns för evigt – och därför vill återuppleva.

Är man åtta år lär man sig ett nytt språk utan brytning, varför man blir lite perplex när Perushina i sista avsnittet säger sig prata med en egensinnig brytning. Nog för att man märker något annorlunda med Keyyos uttal, men det är inte brytning, utan att växelvis falla in i ett myller av olika dialekter man har utsatts för under barndomen, plus en smula gemensamt språkligt förfall som alltid präglar ungdomen.

Ett sådant språk som på ordnivå kan svänga mellan dialektala uttal är inte helt ovanligt bland personer som har flyttat mycket som barn, och det torde givetvis accentueras om man får ett grundspråk och en grunddialekt först som åttaåring. Om den dialekten dessutom är det särpräglat svängiga dalmålet är saken helt given.

I Ryssland är dialekt tillbakaträngd, och man pratar nära nog enhetligt i större delen av landet, med små variationer. Om man ändå har dialekt kan man falla tillbaka på den standardryska man lärt sig i skolan. Här säger sig Keyyo underligt nog prata ryska utan (regional) accent, som en åttaåring, men det är alltså vad som präglar standardryskan som helhet. Hon torde alltjämt prata den ryska som hon hade med sig från Omsk, renodlad för mammans uttal.

I Sverige har dialektutträngningen inte varit lika påtaglig, men nog tillämpades i folkskolan länge en ansats att bryta ned dialekt till förmån för något slags rikssvenska. I det tungt stockholmscentrerade Sverige finns alltjämt en sådan negativ attityd till dialekt, något vi således delar med Ryssland. Det är därför många i officiella sammanhang som television anpassar sitt språk, medvetet eller ej, och det är vad vi ser även med Keyyo. Troligen stabiliserar hon en mälardalsk riksaccent före trettio, även om dalmålet kommer att sitta i på samma sätt som ryskan.

Det neurala nätverk som ligger till grund för språket har olika styrka för olika ord och företeelser, varför ord med många bindningar är hårdare knutna fonologiskt. Dessa har egenskapen att dominera när man anpassar nätverket för en ny dialekt, varför en svängning uppstår. Det är samma fenomen som när man lär sig ett nytt språk men präglas av en hårt knuten fonologi och grammatik i grundspråket – brytning uppstår. Genom träning kan man anpassa nätverket för det nya språket, och man skapar då nya bindningar och knutpunkter. För barn är detta en mindre krävande (och helt automatisk) process, men den kan utföras även av vuxna intill perfektion.

Den tredje underligheten Perushina uttalar är att hon säger sig se svensk ut. Nu finns det för all del inga stora skillnader mellan ryssar och svenskar, men Keyyo ser avgjort rysk ut, särskilt när hon draperar sig i slöja i en ortodox kyrka och får något storartat högdraget och allvarligt över sig. Inget fel med det, ryska kvinnor är ju uppskattade för sin skönhet, om än inte för feminin charm.

Bombastiska demagoger i medier eldar massorna med hätska termer som «Assadregimen» för att förklara den syriska situationen. Därmed har man, även på förmedlande nyhetsplats, tagit ställning i konflikten mot al-Assad och Ryssland, och för USA och en kommande jihadistregim i Syrien, bestående av de förmodade segrarna i de stridande rebellfraktionerna, varav de flesta hör till terrornätverkens band.

Låt oss därför begrunda vad saken egentligen gäller, och varför Förenta nationerna är och har varit tandlöst i att bringa ordning i den humanitära katastrofen. Kartan nedan visar hur stormakternas pjäser är uppställda i det geostrategiska spelet, nämligen i form av utländska baser, och här framgår att Rysslands enda postering i Mellanöstern finns just i Syrien. Rysslands intresse är självklart att bevaka denna utpost.

USA vill å andra sidan motsatsen, det vill säga att mota bort ryssarna för att bli ensam herre på täppan i regionen. Av det skälet har man lagt ned omfattande resurser på att stödja regimkritiker och att forma rebellgrupper för att destabilisera Syrien. Det är inte al-Assad man i första hand har velat eliminera, utan Ryssland, med full vetskap om att en jihadiststat skulle komma att ersätta den nuvarande installationen. Tanken att USA skulle kunna invadera Syrien med landtrupp är dock befängd, eftersom det skulle resultera i direkt konflikt med Ryssland.

Kalla kriget tog således aldrig slut, utan tog bara en ny skepnad. Efter Sovjetunionens fall och Warszawapaktens upplösning har Nato expanderat in i Baltikum, Polen och andra territorier invid Rysslands gräns, vilket har fått landet att revidera sin säkerhetsdoktrin. Samtidigt upplever sig Ryssland förnedrat, med följd att Putin med populistiskt majoritetsstöd har kunnat rusta upp och hävda sig i den regionala politiken, i syfte att åter göra Ryssland till en stormakt. Annekteringen av Krim är trivial i beaktande av detta.

Därför är också Förenta nationerna impotent, för att de båda makterna har vetorätt i säkerhetsrådet. Det är så organisationen är konstruerad från första stund. De brutala effekterna på civilbefolkningen är en sekundär fråga och ses som indirekt skada som är underordnad den geopolitiska ordningen. Man ger förstås en läpparnas bekännelse för tragiken, men pekar mest finger åt motparten, medan sanningen är att båda har exakt samma grad av medskyldighet: det går inte att särskilt peka ut Ryssland, så som man gör i «objektiva» medier.

Men det finns även andra intressen i konflikten. Iran stödjer den syriska regeringen och Saudiarabien rebellerna (trots att Syrien till övervägande del är sunni) i det proxykrig som sedan länge utkämpas mellan de stora shia- och sunnistaterna. Här är Iran en fiende till USA, medan Saudiarabien är en allierad, vilket ytterligare låser USA till rebellsidan, trots att den består av fientliga krafter.

Ytterligare en spelare i konflikten är kurderna, som strider mot al-Assad och därmed finns på den amerikanska sidan. För Türkiet är det främsta målet att förhindra kurdernas framfart och en framtida kurdisk stat, varför man sedermera har ställt sig på al-Assads och Rysslands sida, enkannerligen sedan kuppförsöket mot Erdoğan tidigare i år. Men Türkiet är medlem i Nato och allierat med USA, vilket bara accentuerar virrvarret i getingboet.

Kina deltar indirekt i spelet genom att stödja Ryssland i internationella sammanhang, nämligen för att man likt Ryssland känner av en stark amerikansk närvaro kring sina gränser, och således har ett naturligt intresse av att reducera USA:s globala inflytande.

Givet hur brädet ser ut kan USA därför svårligen gå segrande ur konflikten. Syrien kommer att bestå, och rebellerna motas bort, även om det för al-Assad är en pyrrhusseger av formidabla mått. De verkliga förlorarna är dock civilbefolkningen och det allt mer destabiliserade Europa som axlar den humanitära katastrofen i stormaktsspelets skugga.

Kategorier