Kategori: Språk

Kategorier
Kultur Politik Religion Språk

Bibelen 2026, inshallah

De kristnas skrift brukar översättas med något sekels mellanrum, för att i någon mån göra innehållet läsligt för nyare generationer i en mer modern språkskrud. Eftersom senaste utgåvan kom för bara tjugo år sedan, kunde man tro att nästa version låge längre bort i tiden, men man planerar nu att lansera en nyöversättning redan 2026.

Saken motiveras med förnyat kunskapsläge om de grekiska urkunderna, men kunde även ha något att göra med det faktum att den första officiella översättningen till svenska av «nya testamentet» trycktes 1526 på Gustav Vasas uppdrag, som ett led i den då pågående reformationen. Sverige fick ju en protestantisk statskyrka över en natt 1524, då påvens makt över religionen drogs in och ersattes med ett nationellt salighetsverk på lutheransk grund.

J Första timanom tha all tingh waro skapat, Tha skop gudh himel oc iordh Jordhen hon war än thom oc onyth oc mörker war ower all element, Oc gudz andhe gaffs ower alla elementa, Tha sagdhe gudh wardhe lyws, Oc genstan j samma ordhe wardh lyws, Oc gudh han saa oc wndherstodh at lywset war nyttogt oc gaat, Oc thy at skildhe han lyws oc mörker, lyuset kalladhe han dagh oc mörkret nat, Oc ther mz wardh qwäldher oc morghon Första daghen ther näst sagdhe gudh wardhe fästa oc stadughet mit j watneno, Oc the fästan hon skili watn fran watne, Oc gudh han giordhe fästo oc stadughet, Oc mz the fästonne, thz är mz enom stadwghom hymel Tha at skeldhe gudh thz watnet som war wndher hymilenom, fran thy watnena som war owan för hymlenom Oc thy kalladhe gudh fästona oc stadoghetena hymil, Oc swa war fran qwälle oc til morghon annar daghen.

1 Mos, 1502 (Vadstena, handskrift)

Inofficiella översättningar i klostren fanns förstås redan från 1200-talet, och bibelen är en viktig skrift såtillvida att den är en likare med vilken man kan studera språkets utveckling, i svenskan såväl som andra språk. Gustav Vasas bibel är därvidlag ett exempel på den äldre nysvenska som då hade etablerats under hanseatiskt lågtyskt inflytande.

J Begynnelsenn skapadhe Gudh himmel och iord. Och iorden war ödhe och toom, och mörker war på diwpet, och Gudz ande sweffde offuer watnet. Och Gudh sadhe, Warde liws, Och thet wardt liws, Och Gudh sågh liwset at thet war gott. Tå skilde gudh liwset jfrå mörkret, och kalladhe liwset, Dagh, och mörkret, Natt. Och wardt aff affton och morghon förste daghen. Och Gudh sadhe, Warde itt fäste emellan watnen, och åttskilie watn jfrå watn. Och gudh giorde fästet, och åttskilde thet watnet som war vnder fästet, jfrå thet watn, som war offuan fästet. Och thet skeedde så. Och Gudh kalladhe fästet, Himmel. Och wardt aff affton och morghon, then andre daghen.

1 Mos, 1541 (Gustav I)

Officiella översättningar av hela bibelen föreligger från 1541, 1618, 1703, 1917 och 2000. Svenska kyrkan är alltjämt en statskyrka som regleras hårt i lag, men den formella och kosmetiska skilsmässan från staten år 2000 gör att 2026 års översättning sker av biblicister i Svenska bibelsällskapets regi utan direkt statlig inblandning.

I Begynnelsen skapade Gudh Himmel och Jord. Och jorden war öde och toom, och mörker war på diupet, och Gudz Ande swäfde öfwer watnet. Och Gudh sade: Warde Lius, och thet wardt lius. Och Gud såg liuset at det war godt. Tå skilde Gudh liuset ifrå mörkret. Och kallade liuset Dagh, och mörkret Natt. Och wardt af afton och morgon then förste dagen. Och Gudh sade: Warde ett Fäste emellan watnen, och åthskilje watn ifrå watn. Och Gudh giorde fästet, och åthskilde thet watnet som war vnder fästet, ifrå thet watn, som war ofwan fästet. Och thet skedde så. Och Gudh kallade fästet Hiummel. Och wardt af afton och morgon then andre dagen.

1 Mos, 1703 (Karl XII)

Kristendomen har från allra första stund varit en anpasslig ideologi, som har lagat efter läge beroende av de politiska omständigheterna. Efter Västroms fall lät man således religionen utvecklas efter de nya germanska herrarnas önskemål, vilket sedermera ledde till schism och splittring med den östromerska kyrkan, likväl som den ortodoxa. Reformationen åstadkom ytterligare split, och därefter har även skett en veritabel kärnklyvning i tusentals enskilda samfund med något olika inriktning. Herrens vägar är outgrundliga.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: «Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: «Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.» Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

1 Mos, 1917 (Gustav V)

För varje tid har kyrkan haft att attrahera nya själar, i den mån man inte med maktspråk har kunnat tvinga på populasen dess doktriner. I vår postkristna postmoderna tid för både statskyrkan och frikyrkorna en tynande tillvaro med sjunkande medlemstal, samtidigt som det demografiska underlaget förändras kraftigt. Det är bara en tidsfråga innan islam är den främsta aktiva religionen i Sverige, vilket kommer att ställa saker och ting på sin spets.

Statskyrkan har redan tagit sats för en sådan utveckling, bland annat genom livligt «ekumeniskt» samarbete med islam. Dess kvinnliga härförare Antje Jackelén har som valspråk «Gud är större», det vill säga det man på arabiska uttalar «ʾAllāhu ʾakbar», och man bedriver en viss mission i orten för att locka till irtidad (apostasi) bland de kulturmuslimska invånarna, samtidigt som man välkomnar nyfrälsta migranter med öppna armar.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: «Ljus, bli till!» Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sade: «I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.» Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

1 Mos, 2000 (Carl XVI)

Med den omfattande migrationen och klyvningen av samhället i subkulturer i utanförskapsområdena kommer även en kulturell förskjutning, inte minst i språket. Svenskan har som alla andra språk alltid påverkats av influenser utifrån, och de händelser vi bevittnar i nutiden kommer på samma sätt att ha inverkan inte bara på ordförråd utan kanske även grammatik – exempelvis V2-regeln lär småningom försvinna om blattesvenskan får större genomslag i det allmänna språket.

En adekvat översättning av den heliga skrift måste därför anpassas efter dessa nya kulturella förutsättningar, genom att inkorporera en för tiden lämplig språkdräkt och sådana kulturella referenser som är begripliga för samtiden, utan att för den skull begå våld på den ursprungliga traditionen. Inledningen av skriften skulle därför kunna komma att te sig enligt följande, enligt undertecknads ödmjuka förslag:

Wallah, i början Allah gjorde kaoz med himmel o jord. Jorden var chok keff, yani, djupen var kale o en gudsvind rullade fram på vattnet. «Sho bre, tänd lyset!» Aboow, vart ljus. Inshallah, o Mannen tyckte de va halal, yani, han delade lyset från mörkret. Allah sa lyset var dag o mörkret han sa var natt. Händish kväll och morgon, första dan. Mannen sa: «I vattnet ska va en dom, som ska dela vattnet.» Så händish. Gud gjorde domen och skilde vattnet under och över domen. Mannen sa domen var himlen. Yalla, händish kväll och morgon. Det var den andra dan, o Allah chillade.

1 Mos, 2026 (Victoria I)

Huruvida det verkligen blir en så omfattande revidering återstår att se. Kristendomen är trots allt en konservativ kraft, som knappast leder utvecklingen vare sig i språkligt, politiskt eller annat hänseende. Men samtidigt blöder kyrkan och är i desperat behov av en ansiktslyftning för att kunna vidmakthålla sitt gudomliga rike i nationen, och för den skull kan man behöva tala med blattar på blattars vis när stammisklientelet av tvångsanslutna pensionärer faller av pinnen i allt snabbare takt. Inshallah!

Kategorier
Kultur Språk Vetenskap

Indoeuropéer: häst, vagn och pest

En obehaglig historisk sanning är att vi delvis är arvtagare till ett folk som spred sjukdom och våld vida omkring i Europa och Asien, att vi är en produkt av våldtagna kvinnor av forna folkslag som i mångt och mycket utraderades på den manliga sidan, och att vi är ättlingar till en stäppkultur som har präglat våra språk och vår kultur från Indien och Xinjiang i Kina till Iberiska halvön och Brittiska öarna.

Det beryktade viruset från Wuhan är nämligen ingenting mot den pest som stäppkulturen Jamna kring Svarta havet spred med början för 5 000 år sedan. Pesten fick man genom samvaro med djur, eftersom man bedrev boskapsskötsel snarare än att jordbruka.

För den snabba spridningen svarade kombinationen av hjul och vagn, ett tekniskt paradigmskifte som lät Jamna erövra Eurasien under ett par tusen års tid av expansion, inte helt olikt hur indianer utraderades i Amerika av europeiska kolonisatörer med överlägsen teknik och en dold arsenal av biologiska vapen i form av smittsamma sjukdomar.

Det är ur Jamna de keltiska, italiska och hellenska högkulturerna föds, likaså de senare persiska, indiska och germanska. Rom och Grekland är indoeuropeiska arvtagare, nästan samtliga våra europeiska språk är besläktade från en och samma urkälla, och vi har alla en genetisk samhörighet som stammar ur den urindoeuropeiska kulturen.

Vi är söner och döttrar av ett ölpimplande barbariskt släkte, smutsiga halvnomader som levde intimt med djur och tog för sig varhelst de kunde, härdade och modiga män och kvinnor som var ett med hästen och var nyfikna på vad som fanns bortom horisonten, råa och våldsamma kämpar som hade ett knepigt och invecklat språk och en underlig kultur med polyteistiska figurer som åskgudar och mjölk som föda, en stridsyxekultur som erövrade större delen av världen. Det är ett arv att vara stolt över.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Språk Vetenskap Xinjiang

Skönheten från Loulan

Bland uigurerna i Xinjiang i västra Kina finns personer som inte alls ser ut som typiska türkfolk, utan mer liknar européer med blont eller rött hår och blå ögon. Det är för att de är européer med blont eller rött hår och blå ögon, nämligen tillhörande det forna indoeuropeiska folkslaget tokharer, som sedermera assimilerades av uigurer.

Indoeuropéerna stammar från jamnakulturen vid Svarta havet, och har genom våldsam expansion under bronsåldern lagt under sig i stort sett hela Eurasien fram till Kina, plus senare kolonisation av Amerika och Australien. Det kunde ske genom att man var först med att tämja hästen och nyttja hjulet, och genom en höggradigt hierarkisk stratifiering av samhället.

Det rör sig alltså inte om germaner och kelter som har förirrat sig österut, utan om förfäder till både germaner och kelter som har expanderat i alla riktningar från ett förmodat urhem vid Svarta havet vid -4500. För det senare finns stöd i arkeologi, komparativ lingvistik och inte minst genetik, som med god precision förlägger sagda urhem någonstans i nuvarande Ukraïna.

Uigurisk flicka. (PD)

En äldre hypotes gör gällande att urhemmet stod i Anatolien, vilket skulle kunna tyckas ha stöd i att det äldsta (-1600/-1300) kända indoeuropeiska språket är hettitiska, som talades av hettiterna i nuvarande Türkiet – det fanns inga türkar där vid den tiden, utan anatolerna var indoeuropéer, de första att emigrera från urhemmet vid -4000. Tokharerna hör till den näst äldsta migrationskullen, från -3700, medan Västeuropa och Iran/Indien erövrades i nyare tid, från -3100 fram till -1000 (germaner).

Indoeuropeisk migration (CC BY-SA 3.0 Alphaton)

Tokhariska språk hör till de så kallade kentumspråken i den indoeuropeiska språkfamiljen, till skillnad från satemspråken. Centum, med uttal /k/, är här förstås talet ett hundra på latin, medan motsvarande på avestiska är satem med uttal /s/. Att vi säger hundra med /h/ och latinets arvtagare spanska med flera nyttjar /s/ för motsvarande räkneord beror på senare ljudförändringar, och uppdelningen rör således ett mer ursprungligt förhållande.

Alla kentumspråk, med undantag för de tokhariska, är förlagda till Västeuropa och Anatolien (hettitiska) och satemspråken till Östeuropa, Iran och Indien. Att tokhariska språk (det finns flera) inte är satemspråk beror således på att det är en mer ursprunglig gren, och att satemspråken därmed är en konsekvens av en intern utveckling i det indoeuropeiska kärnområdet med senare förgreningar.

Genom tokharerna har hästen och hjulet introducerats i Kina (vid -1200), och faktum är att det kinesiska ordet för kärra (車, chē, fornkinesiska *kla) kan stamma från kukäl (tokhariska A) eller kokale (tokhariska B), ytterst från urindoeuropeiskans *kʷékʷlos. Än mer fascinerande blir etymologin i betraktande av det äldre ordet 軲轆 (gūlu).

Från urindoeuropeiskans *médʰu för mjöd (det vill säga alkoholhaltig brygd av honung) har vi mīt på tokhariska B, och därifrån en vidare härledning till motsvarande kinesiska ord 蜜 (mì, fornkinesiska mit) för honung, och vidare förgrening till Korea (밀, mil) och Japan (mitsu). Även türkarna har tagit till sig mjödet genom *mïr, uppenbarligen en populär dryck.

Vi känner de tokhariska språken, uppdelade i varianter A (turfanska), B (kucheiska) och C (kroranska eller loulanska), genom skrifter från -800 fram till 1200-talet, då både språken och folket upphörde att existera. A är här det mer ursprungliga språket, och det nyttjades som liturgiskt språk, medan variant B var det gängse talspråket. Status för variant C är mer osäker.

Alfabetet var inte latinskt, utan av brahmisk typ. Från induskulturen tog man även buddismen, som utgjorde tokharernas religion, i vart fall av deras texter att döma. Några ord på tokhariska B: laks (fisk, samma som vårt lax), mācer (moder), pācer (fader), ñem (namn), tuwe (du), wes (vi), trey (tre) och śana (fru, jämför polska żona och ryska жена). Därmed inte sagt att vi skulle kunna språka med dem, för de flesta ord är betydligt mer avlägsna.

Belägg för tokharisk expansion in i Xinjiang finns från -2000 genom mumier bevarade i det torra ökenklimatet. DNA-analys visar kaukasiskt arv med ljus hårtyp, med patrilinjärt arv helt och hållet av västeurasisk typ och matrilinjärt av mer blandad sort – samma fenomen som visar sig i Västeuropa, där hela manliga släkten utraderades medan de kvinnliga assimilerades av indoeuropéerna.

Vid begravningsplatsen Xiaohe (小河墓地) i Lop Nur i Xinjiang har man funnit ett trettiotal sådana mumier och runt tre hundra gravar, varav många plundrade. Platsen dateras till bronsåldern, med äldsta fynd från -2000. 92 % eller 11 av 12 manliga fynd visade spår av haplogrupp R1a1, som är typisk för Västeuropa och har sitt ursprung i jamnakulturen.

Skönheten från Loulan. (CC BY-SA 4.0 漫漫长冬)

Vid en annan begravningsplats i Lop Nur (Taiyang, 太阳墓地) har man funnit en välbevarad mumie av en vit europeisk kvinna med rött hår. DNA-analys visar på keltiskt och skandinaviskt ursprung, men även sibiriskt – vilket är ekvivalent med att hon var tokhar. Hon dog -1900 i fyrtioårsåldern, var runt 155 cm lång och går under benämningen skönheten från Loulan (楼兰美女, Lóulán měinǚ). Loulan är det kinesiska namnet för Krorän, som tokharerna själva kallade sitt oasrike.

Tokharerna hade inte mycket att sätta emot när man slutligen hamnade mitt i stridigheterna mellan den kinesiska Tangdynastin och å ena sidan türkiska nomader och å den andra det tibetanska imperiet. Både Tang och Tibet erövrade i omgångar de tokhariska oasstäderna, och från 800-talet tog det uiguriska khanatet över för gott. Tokharerna inlemmades i khanatet, och försvann därmed successivt som självständig folkgrupp.

Yun Duo (云朵) sjunger Wo de Loulan (我的楼兰, Mitt Loulan)
Dokumentär om Loulan
Kategorier
Kina Politik Språk

x, j, q

Statstelevisionen har antingen beslutat sig för att medvetet uttala kinesiska namn fel, givet den fnurra på tråden man för närvarande har med Kina och dess ambassadör. Eller så har man medarbetare som är monumentalt okunniga, lata och nonchalanta. Inget hindrar förstås en kombination av dessa två möjligheter.

Sedan länge använder man konsekvent uttalet «hu-a-wei» (/hʉ.a.weɪ/) för telekomföretaget Huawei (/ˈhwɑːˌweɪ/), något som inte verkar förekomma någon annanstans i världen. Man har helt enkelt avskaffat diftonger i tevehuset, och förmår inte kombinera u och a till «ua». Om det skrevs på äldre vis som hwawei skulle polletten förmodligen trilla ned, och det är för svenskt vidkommande inget svåruttalat namn.

Statstevemedarbetarna kan inte heller uttala namnet på världens mäktigaste person enligt Forbes, Kinas president Xi Jinping. I närmaste approximation låter det som om man säger «Shi Yinping», men man behöver här faktiskt inte approximera överhuvudtaget.

På mandarin uttalas x som /ɕ/, en tonlös alveolopalatal frikativa på lingojargong, det vi vanligen benämner tje-ljud. Kan man säga tjära (/ˈɕɛːˌra/) eller Kina (/²ɕiːna/) kan man således även uttala x /ɕ/ på mandarin, ty det är exakt samma ljud. Av någon anledning nyttjar man istället tonlös postalveolar frikativa /ʃ/, som vi inte har i svenskan, men som motsvaras av engelskans sheep. Xi uttalas således /ɕi/ som i tji – eller /ɕi³⁵/ för Xí (习) med toner, men det är förstås överkurs.

Även j är i mandarin en tonlös alveolopalatal frikativa, besläktad med x. Kan man säga kjol (/t͡ɕuːl/) på svenska, så kan man även uttala jin (/t͡ɕin/) på mandarin, ty det är exakt samma ljud. Med toner har vi /t͡ɕin⁵¹/ för Jìn (近). Ping erbjuder inga problem, utan uttalas som det låter – /pʰiŋ³⁵/ med toner för píng (平). Hela namnet Xí Jìnpíng (习近平) uttalas därför /ɕiː t͡ɕinˈpʰiŋ/, där ː betyder långt uttal och ˈ markerar accenttryck.

Näst i rangordningen i Kina, och nummer femton i världen enligt Forbes, är premiärminister Li Keqiang. Statstelevisionens Johan Norborg, som har medverkat i åtskilliga gallaspyende dokumentärer om Kina, uttalade detta i Rapport som «Li Kekk-iang», vilket bara är ämnat att bekräfta den inledande tesen.

Men q i mandarin är som j med aspiration /t͡ɕʰ/, och qiáng uttalas således /t͡ɕʰjɑŋ/, eller /t͡ɕʰjɑŋ³⁵/ med toner. Det är alltså som kj i kjol, men med lite extra utblås.

Lǐ är busenkelt /li/ som på svenska, fast med fallande-stigande ton /li²¹⁴/ om man vill vara hyperkorrekt. Svårare är då kè (/kʰɤ⁵¹/), som uttalas med aspirerat k och en mellansluten bakre orundad vokal – man kan närmast approximera med ett ø (svenskt ö). Hela namnet Lǐ Kèqiáng (李克强) uttalas således /liː kʰɤ.t͡ɕʰjɑŋ/.

Som tidigare hävdar jag att den som i journalistisk gärning ämnar bevaka eller rapportera om Kina, denna supermakt i vardande, måste bekanta sig med grundläggande kinesisk fonologi, och som ett minimum bör göra klart för sig bästa approximation av uttal, särskilt för förgrundsfigurer och större bolag. Hur svårt kan det vara i en uppkopplad värld som erbjuder gränslös information i ämnet?

Men man verkar hellre vilja stoltsera med sin obildning och sin oförmåga att göra ett gott hantverk eller att vidarebilda sig. Frågan mer kunniga tittare ställer sig är annars hur det är med kunskaperna i övrigt, om man inte ens kan uttala namn och företeelser i någorlunda approximation. En journalist som uttalar premiärministern som «Kekk-iang» ger så att säga inget förtroendeingivande intryck, utan framstår som alldeles fel person på alldeles fel plats.

Kategorier
Kultur Religion Språk

O sol

Denna solens dag – söndag – 22 december 2019 infaller årets kortaste dag, och nu vänder vi åter mot ljusare och småningom varmare tider. Vintersolståndet är här, och vi firar vår sol med att dricka jul i hennes ära. O ärade väteboll på himlavalvet, du som ger oss värme, ljus och liv!

Solen är den allra ursprungligaste av gudomliga företeelser, dyrkad i samtliga grundkulturer, i indoeuropeisk kultur sedd som Dyēus Pətḗr eller dagsljusets gud. Härav följer romerska Iupiter (Iovis Pater, djous patēr), grekiska Zeus Patér (Diós i genitiv) och Dyáuṣ Pitṛ́ i vedisk tradition, likväl som Tyr (Tīwaz) i germansk.

Sol har sitt etymologiska ursprung i urindoeuropeiskans *sóh₂wl̥, med sentida ättlingar som hindis sūraj (सूरज), grekiskans ílios (ήλιος), persiskans xor (خور) och ryskans sólnce (со́лнце), samt förstås sol eller sun med avledningar i germanska och romanska språk.

Egypten hade på motsvarande sätt Ra (𓁛) som huvudgud för solen (𓇳), tillsammans med himmelsguden Horus (𓅃) och dennes konsort Hathor (𓁣). Mesopotamien hade istället Utu (𒀭𒌓), tvilling till himmelens dam Inanna (𒈹) och senare transformerad i babylonisk mytologi till Marduk (𒀭𒀫𒌓, Amar-Utu), som kopplades till Jupiter. Ytterligare utveckling slog samman flera gudar till en mer kraftfull representation, som sedermera utmynnade i monoteistisk tro på en enda gud, men alltjämt en himmelsgud, alltjämt en abstraktion av solen.

Samma monoteism har senare bearbetat den indoeuropeiska traditionen genom omtolkning. I Rom firades Dies natalis solis invicti eller den oövervinnerliga solens återfödelse på just vintersolståndet, som inföll den 25 december i juliansk kalender.

Den kristendom som etablerade sig i Rom med kraft under 300-talet kunde inte tolerera att något skiner starkare än jesusfiguren, varför man kort och gott bestämde sin profets födelsedag till just det datumet och ändrade föremålet för firandet.

Erövringskonceptet tillämpades sedermera även på den germanska julen och dess traditioner – man fick inte längre fira solen, utan enbart jesusfiguren, och symboliken med Lussi som med ljus i hår representerar solens återkomst förknippades istället ad hoc med ett italienskt så kallat helgon.

Det råder dock ingen tvekan om vad det soldyrkande svenska folk egentligen håller högst. På vintern firar vi kanske inte solen i formell mening, men nog längtar vi efter den, och tar oss i förekommande fall på semester till den. På sommaren har vi alltjämt vår magiska midsommarfest, julens polära motsvarighet vid sommarsolståndet, och solen håller ställningen i veckoschemat som den lediga söndagen. Det naturdyrkande svenska folk kunde inte kuvas.

O älskade fusionsklot uppå himmelen, vi håller dig högst av alla, kära gudinna. Skänk oss värme och ljus, solbränna och fotosyntes! Ge oss liv och grönska, ultravioletta strålar och fossila bränslen! Sätt molekylerna i rörelse och piska upp vattnet ur oceanerna, ge oss regn, vind och knoppar som brister! Skål, du gula skiva i det blå!