Svenskan har ett könsneutralt personligt pronomen i form av han, som även kan fungera som könsbestämning i kontrast till hon. Men utan känt subjekt är han en beteckning för vilken person som helst, på samma sätt som man (ackusativform av det äldre maþær) är en beteckning för en människa snarare än en person av manligt kön.
Den radikala tokfeminismen har emellertid tolkat dessa vedertagna företeelser som ett manligt privilegium, och därmed propagerat för ett särskilt könsneutralt pronomen *hen, samt bruk av en istället för man. Vänsterpressen och dess sympatisörer har sedermera anslutit, medan högersidan har förhållt sig svalare till fenomenet.
Av allt att döma har man inspirerats av det finska hän för denna konstruktion, men det är då att märka att finskan helt saknar genus, medan svenskan har kvar genusformer just i pronomen. Den naturliga lösningen för svenskans del hade därför varit att fullfölja kollapsen av genus genom att avskaffa de könsbestämda formerna hon, henne och hennes istället för att försöka införa ytterligare ett personligt pronomen.
Som finskan och en del andra språk visar behövs nämligen ingen bestämning av genus i tredje person singular, på samma sätt som vi klarar oss alldeles utmärkt utan sådan bestämning i alla övriga fem personer. I äldre svenska fanns särskilda former även i plural, nämligen þē och þā, men de jämkades småningom samman i de.
I språkvetenskaplig mening är bruket av *hen därför en anomali, ett exempel på politisk styrning av språket i motsatt riktning än den vedertagna degrammatikalisering som sker för språk i friktion med andra (historiskt latin, plattyska, franska, tyska och engelska).
Huruvida reformen har förutsättningar att överleva återstår att se. Givet att det egentligen inte är en språkfråga, utan en politisk förkastningslinje, blir grundtipset att det är en fluga som småningom försvinner med förändrade värderingar och vänsterns kollaps.
Själv nyttjar jag *hen enbart i pejorativ mening, för att beteckna personer av halvkön, som Klimat-Greta, barnet som blev utsett till «årets kvinna», eller för att racka ned på vänsterelement som omfattar bruket.
Hennarna finns typiskt i Stockholms innerstadsmiljöer, bland miljöpartister, socialister och journalister, sådana vars övriga vokabulär består i ord som «intersektionalitet», «rasifiering», «ickebinär» och «klimathot». Bland normala människor förekommer bruket inte överhuvudtaget, annat än i ironi.
Den sargade Svenska akademien har en ordlista, som lär ska vara en förteckning av ordförrådet i det levande språket. Högst vanliga ord som kulturmarxist, batikhäxa, skäggbarn, godhetsknarkare, klimatalarmist eller sjuklövern finns dock inte upptagna. Däremot är de «goda» politiska orden med, exempelvis *hen, klimathot, klimatsmart och så vidare. Detta speglar det politiskt korrekta bruket i regimens årliga nyordslista.
Inför den kommande upplagan av SAOL har man aviserat en utrangering av tusen ord som anses ha fallit ur bruk. En flyktig inspektion ger dock vid handen att ord som antropofag, deducera, hibernera, ideografisk, kommutativ, lågnivåspråk och orogenes förvisso används åtminstone härstädes – men man får anta att Akademiens lektyr är av annat slag.
Ord som med enkelhet skulle kunna återfinnas å denna blogg, och för den delen i annan text, men som inte duger i SAOL är dimensionalitet, uncialskrift, analogislut, aposteriorisk och isomorfi. Kanske är det en spegling av en allt mindre vetenskapligt skolad allmänhet, men orden förekommer alltjämt definitivt utanför en snäv akademisk krets.
Därförutan avser man stryka förment språkvidriga företeelser som heterodox, effeminerad, ambiguitet och impertinens, ord som måhända inte är vanligt förekommande under kaffepausen, men som har sin givna plats i litteraturen och kulturspalten.
Man får förmoda att Akademien trålar nätet för att avgöra ordfrekvens, men givet resultatet kan man på samma sätt anta att metodiken lider av svåra brister. Manuell handpåläggning borde ha avfärdat de exempel som ges ovan, likväl som ärkebiskopsdöme, ömskinnad, syllogism, perifrastisk, pankromatisk, expatriera, divination och andrafiering.
Fast frågan är vem som bryr sig – har SAOL överhuvudtaget något existensberättigande numera? Å ena sidan tillgriper man en vidrig politiskt korrekt censur och speglar därför inte språket som det faktiskt brukas, och å den andra finns numera en rad andra digitala tjänster som är betydligt smidigare. Statens normativa anspråk har helt enkelt inte någon giltighet i stordatasamhället.
Den äldsta kända urskriften utgörs av Jiahu-symbolerna i Kina från -6600, en utpräglat piktografisk skrift med symboler som avbildar verkliga företeelser i förenkling. Vid -2000 hade den piktografiska traditionen utvecklats i orakelbenskrift, som först nyttjades för spådomar och andra tillämpningar.
I dynastin Shang hade orakelbenskriften vid -1250 övergått från piktografisk till logografisk, och symbolerna representerade förutom föremål även idéer och grammatiska element. Språket i dess helhet kunde representeras skriftligt, och dess arvtagare är alltjämt de kinesiska tecknen. Det går en röd tråd från Jiahu till nutid, och exempelvis tecknet 日 (rì) för sol (numera dag) har således närmare 9 000 års historia.
Men den kinesiska skriften är trots sin långa förhistoria ändå en relativ nykomling bland skriftsystem. Den första verkliga skriften uppstod i Sumer vid -2900, runt 1 700 år före Shang, och kort därefter även i Egypten genom diffusion av idén. Till skillnad från Egypten hade Sumer en lång förhistoria med logografisk skrift, som i allt minner om den kinesiska – egyptierna tekniköverförde konceptet, men de hieroglyfer som senare skulle leda till alfabetet var en självständig utveckling.
Bruket att nedteckna symboler på lertavlor, så kallad kilskrift, stammar från -3200, och utgjorde ursprungligen en administrativ funktion av att föra protokoll och andra symboliska minnesanteckningar när de första städerna växte fram. Lager, löner och andra transaktioner behövde antecknas när minnet inte längre räckte till.
På samma sätt som för de kinesiska tecknen stiliserades de ursprungliga piktogrammen, och tecknen antog sedermera en form som i allmänhet inte längre kunde härledas till specifika föremål – skriften abstraherades. Ett enskilt tecken kunde som i kinesiskan beteckna ett ord eller representera ett fonem.
Ytterligare en likhet är bruket av determinativa tecken, stumma enheter som föregår ett visst ord för att ange tillämpningsområde. Kinesiskan använder här tecken som kombinerar en betydelsebärande radikal, till exempel 水 (shuǐ, vatten, förenklat till 氵), med ett fonetiskt tecken, till exempel 林 ( lín, skog), för att bilda ett sammansatt logogram 淋 (lín, dränka) – symboliskt massor av vatten. Sumerisk kilskrift har visserligen också kombinationstecken eller ligaturer, men determinativa tecken är alltså en separat form av radikal.
En väsentlig skillnad mellan språken är att kinesiska är höggradigt analytiskt och saknar genus, numerus, kasus och annan morfologi. Sumeriskan är mer syntetisk med omfattande böjningsmönster, och tecknen används således även för grammatisk markering. Sumerisk kilskrift är i detta avseende mer lik äldre japanska och koreanska.
En annan likhet med japanskan är att tecknen är fonetiskt flervärda. Tecken i kinesiskan representerar i de allra flesta fall ett enda morfem på formen V, KV eller VK, medan japanskan kan ha ett flertal uttal av godtycklig morfemlängd för ett och samma tecken (till exempel 明: myō, mei och min; kinesiska míng; 水: mizu = KVKV). Ett sumeriskt tecken kan således uttalas på en mängd olika sätt beroende på föregående determinativa tecken och kontext – man återanvänder tecken istället för att hitta på nya.
De enklaste kiltecknen är piktogram som 𒀸 (AŠ, ett), 𒐀 (AŠ.AŠ = MÁN, två), 𒐁 (AŠ.AŠ = EŠ, tre), som har sin motsvarighet i kinesiskans 一 (yī), 二 (èr) och 三 (sān). Men man kan lika gärna skriva två som 𒋰 (TAB), tre som 𒐻 (TAB.AŠ = EŠ) eller 𒀼 (AŠ&AŠ&AŠ = EŠ) och så vidare med 𒐂 (TAB.TAB = LÍMMU, fyra), 𒐃 (TAB.TAB.AŠ = IA, fem) med flera varianter upp till nio, och liknande konstellationer för tiotal.
En piktografisk stjärna 𒀭 (AN) får i logografisk mening betydelsen himmel, eller med uttalet DINGIR innebörden gud. Reduplicering i 𒀮 (AN&AN = NAB) eller 𒀯 (AN&AN.AN = MUL, stjärna, skina) är helt identisk med motsvarande kinesiska konstruktioner, exempelvis 木 (mù, träd), 林 (lín, skog) och 森 (sēn, djungel).
Kinesiskans kombinationer av tecken till nya, till exempel i 日 (rì, sol) plus 月 (yué, måne) till 明 (míng, ljus) har förstås paralleller i kilskrift. 𒆸 (LAGAB, omsluta, gå runt) plus 𒀀 (A, vatten) blir 𒆹 (LAGAB×A = SUG, kärr). Direkt parallell i kinesiskan är radikalen ⼞ (wéi, inneslutning) plus 水 (shuǐ, vatten) i kombination till 囦 (yuān, djup damm), ett tecken som dock har fallit ur bruk.
Ett relativt vulgärt tecken är 𒊩 (SAL, drottning, gudinna), som är en direkt avbildning av en (snedställd) vulva (uttal: GAL₄). Sådan etymologi är inte helt ovanlig. Men SAL är också ett determinativt tecken, som anger att en företeelse är kvinnlig. Kombination med 𒌆 (TUG₂, klädesplagg) ger 𒊩𒌆 (SAL.TUG₂ = NIN), och betyder således kvinna eller syster.
Kilskriften är emellertid inte tillnärmelsevis lika logiskt organiserad och rättfram som kinesiskan, utan är förmodligen den värsta skrift som någonsin har existerat. Det är ett under att den hade sådan framgång och kunde överleva in i vår tideräkning. Tecknen blir nämligen snabbt mer komplicerade, särskilt i reduplicerat och kombinerat format, och i praktiken nyttjar man förenkling.
Som exempel kan tas tecknet 𒁾 (DUB, lertavla, dokument), som i kombination med 𒊬 (SAR, skriva) ger ordet 𒁾𒊬 (DUBSAR, skriftställare). Tecknet 𒈗 (LUGAL, kung) kan redupliceras i 𒈘 (LUGAL&LUGAL = DIM₉) eller med invers 𒈙 (LUGAL\LUGAL), och så artar sig merparten av kiltecknen. Möjligen är det en fråga om övning, men att se skillnad på 𒋌, 𒋇, 𒋋, 𒋑 och 𒋎, därtill på en lertavla, kräver en viss precision.
Antalet tecken uppgår totalt till drygt tusen, men reducerades småningom till ungefär hälften, varav 280 stycken används för fonetisk representation av stavelser, om man så vill en föregångare till en abugida. Saken kompliceras av att kilskriften även användes i akkadiskan, ett semitiskt språk som helt saknar beröring med den isolerade sumeriskan, och i de indoeuropeiska hettitiska och persiska språken. Akkad är en arvtagare till Sumer, och de två kulturerna utgjorde länge en enhet med gemensamt skriftspråk – det är helt synonymt med den östasiatiska situationen med Kina, Japan, Korea och Vietnam.
I själva verket vet man inte med säkerhet hur sumeriska uttalades, utan måste förlita sig på att den akkadiska och babyloniska beskrivningen av språket är tillräckligt precis. Akkadiskan har i sin tur avkodats först i modern tid på omvägar över persisk och annan kilskrift, i vad som får betecknas som en fantastisk prestation.
Jag gör inga som helst anspråk på att kunna något alls i detta spännande fält, men det är tämligen lockande att studera vårt yttersta kulturella ursprung och att höra de första röster som har bevarats i historien. Den första skriftställare vi överhuvudtaget känner är Enheduanna (𒂗𒃶𒌌𒀭𒈾, -2285/-2250), översteprästinna i Ur och dotter till Sargon av Akkad.
Enheduanna är här inte ett namn, utan en titel: 𒂗 (EN, herre, präst) + 𒃶 (GAN, gravid; HE, han/hon) + 𒌌 (U.GUD = UL = DU₇, avlägsen) + 𒀭 (AN, gud) + 𒈾 (NA, rökelse; sten). Denna rebus ger inte så mycket information, varför man får slå i ett lexikon för vidare information. 𒃶𒌌 (HE.DU₇) betyder således dekoration, och 𒈾 (NA) är possessiv i tredje person singular. Sammantaget är innebörden av titeln då översteprästen som dekorerar guden An.
Vän av ordning undrar kanske varför 𒂗 (EN, herre, präst) inte föregås av den kvinnliga determinativen 𒊩 (SAL, drottning, gudinna), men det torde bero på att 𒂗 (EN) var en fix titel. 𒂗 (EN, herre) användes i övrigt för en rad gudar, som stormguden 𒀭𒂗𒆤 (DEN.LIL), vattenguden 𒀭𒂗𒆠 (DEN.KI) och månguden 𒀭𒂗𒍪 (DEN.ZU = DNANNA). Determinativen 𒀭 anger den gudomliga innebörden, men uttalas alltså inte.
Månguden 𒀭𒂗𒍪 (DEN.ZU = DNANNA) var särskilt förknippad med Enheduannas Ur, och denne hade en dotter 𒈹 (MÙŠ = INANNA), kärlekens och krigets gudinna, en direkt förlaga till senare civilisationers Afrodite och Venus. Med Enheduanna upphöjs Inanna till en kult i hela Mesopotamien för lång tid framöver. I hymnen Hänförelse av Inanna hör vi den första poeten lägga fram orden:
𒊩𒌆 𒈨 𒊹𒊏 𒌓 𒈦𒄘𒃼 𒌓𒁺𒀀 Drottning av all gudomlig makt, som ger strålande ljus
𒊩 𒍣 𒈨𒉈 𒅍𒊒 𒆠 𒀭 𒅁 du kvinna klädd i strålglans, älskad av An och Uraš
𒉡𒈪𒉭 𒀭𒈾 𒈽𒆟 𒃲𒃲𒆷 himmelens dam, med det stora diademet
𒂇 𒍣𒁺 𒆠𒉘 𒉆𒂗𒈾 𒁺𒈠 som älskar den krona som är passande för den prästerliga befattningen
𒈨 𒐌𒑙 𒋗 𒁲𒅗𒂵 och har antagit de sju gudomliga krafterna
Enheduanna: Hänförelse av Inanna
Poemet fortlöper i ytterligare 150 rader, och utgör ett smakprov på den första organiserade religionen. Det är i Sumer den panbabyloniska grunden läggs för senare religioner i regionen, och inte minst judendom lånar friskt av detta arv, komplett med syndaflod och Edens lustgård.
Om än av akkadisk börd nyttjade Eheduanna och andra religiösa figurer sumeriska som liturgiskt språk, en ordning som gällde långt efter att Sumer försvunnit ur historien. Det är parallellt med latinets status i kristendomens Europa efter Roms fall. Men man kan naturligtvis rendera hymnen även på akkadiska.
När man försöker tränga in i denna skrift kan man enkelt föreställa sig vilken prestige läs- och skrivkunnighet medförde i en sådan tidig civilisation, och varför denna magiska förmåga utgjorde ett naturligt instrument för religionen. Vi som har facit i hand begriper vanligen inte vilken prestation det skrivna ordet utgjorde, men det är den absoluta kärnan i en civilisation.
Den som känner en dragning till Östasien och dess olika språk kanske går i valet och kvalet över vilket av dem man bör studera. Här finns flera yttre faktorer, som att Kina är den större makten, och att Japan och Korea erbjuder en mer tillgänglig kultur för västerlänningar.
I rent språkligt hänseende kanske man känner en viss olust inför kinesiska tecken – 汉字 eller hànzì – då man för att kunna läsa en tidning någorlunda ledigt behöver känna åtminstone 3 000 stycken, eller 10 000 för att uppnå motsvarande gymnasiekompetens eller ledigt kunna läsa facklitteratur. Även om det finns systematik och höggradig upprepning av element i teckenkompositionen, är blotta mängden tecken avskräckande.
Även japanska har en ansenlig mängd tecken, om än något mindre antal i faktiskt bruk. Men här tillkommer komplikationen att tecknen har flera olika uttal, medan de i kinesiskan vanligen bara har ett, därtill med viss systematik och alltid uttalade med ett enda morfem. Japanskan underlättas inte heller av att man har två separata alfabet i hiragana och katakana, som nyttjas i blandskrift med kinesiska tecken – 漢字 eller kanji.
Ytterligare svårigheter med japanska är att språket är agglutinerande och syntetiskt med böjningar i verbformer och partiklar för kasus, samt har en mängd tilltalsmodus och SOV-följd. Fördelarna i något reducerad teckenmängd äts snabbt upp av andra komplikationer, medan kinesiskans enkla analytiska grammatik med SVO-följd plötsligt ter sig lockande i jämförelse – språket saknar numerus, kasus, genus och annan morfologi, och förlitar sig på partiklar och ordföljd.
Uttalsmässigt är kinesiskan betydligt svårare, dels på grund av förekomsten av vissa ljud som saknas i västerländska språk, men framförallt på grund av de fyra tonerna (i mandarin; kantonesiska har sex toner, medan shanghainesiska har tonaccent). Japanskan har här bara tonaccent, på samma sätt som svenskan, och är för ett västerländskt öra tämligen koncist.
Svårast att uttala är emellertid koreanskan, åtminstone i ett inledande skede. Fonemen är inte helt kompatibla med västerländska språk, utan kräver en viss träning i att kunna förstå och uttala. Koreanskan har en med japanskan snarlik grammatik, men har fördelen av att skrivas med ett alfabet – 한글 eller hangeul – och man slipper därvid befatta sig med komplicerade tecken.
Fast kanske inte riktigt ändå. Koreaner lär sig alltjämt kinesiska tecken – 漢字 eller 한자 (hanja) – i skolan, eftersom de behövs för att ta del av historiska texter. Renodlad hangeul är en förhållandevis ny företeelse, och för att kunna ta del av kulturarvet behövs alltjämt hanja. En tredjedel av koreanska ord är dessutom av kinesiskt ursprung, ofta med homofoner som utan tecken bara kan skiljas genom kontext – de stavas och uttalas likadant.
Det är visserligen fullt möjligt att lära sig koreanska utan hanja, men med vissa begränsningar. Man slipper helt enkelt inte den kinesiska grunden och de kinesiska tecknen, eftersom kinesiska är Östasiens motsvarighet till vårt latin – det gör avtryck överallt. För den fulla förståelsen av såväl japanska och koreanska som vietnamesiska behöver man tillgodogöra sig kinesiska, och det är således ett hjälpmedel för att ta till sig andra språk.
Mandarin, koreanska, japanska och vietnamesiska är vitt skilda språk i helt skilda språkfamiljer utan släktskap i historisk tid, men har ändå en gemensam grund i det historiska bruket av tecken och de många kinesiska orden i vokabulären. Det vittnar om Kinas historiska inflytande i regionen.
Som exempel kan man betrakta första artikeln i deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som i svensk översättning lyder: Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.
De kinesiska, japanska och koreanska varianterna är idiomatiskt anpassade och därför något olika i struktur och ordval, men skulle kunna skrivas på nästan exakt samma form. Ändå är det inte svårt att finna gemensamma nämnare. Med färgkodning för gemensamma ord och med translitteration erhålls följande:
Subete no ningen wa, umarenagara ni shite jiyū de ari, katsu, songen to kenri to ni tsuite byōdō de aru. Ningen wa, risei to ryōshin to o sazukerarete ori, tagai ni dōhō no seishin o motte kōdō shinakereba naranai.
모든 인간은 태어날 때부터 자유로우며 그 존엄과 권리에 있어 동등하다. 인간은 천부적으로 이성과 양심을 부여받았으며 서로 형제애의 정신으로 행동하여야 한다.
모든 人間은 태어날 때부터 自由로우며 그 尊嚴과 權利에 있어 同等하다. 人間은 天賦的으로 理性과 良心을 賦與받았으며 서로 兄弟愛의 精神으로 行動하여야 한다.
Man observerar här att mandarin tar formen 人人 (rénrén) för alla människor, men en vanlig synonym är 人间 (rénjiān), som återfinns i traditionellt utförande 人間 (ningen, ingan) i de koreanska och japanska texterna.
Frihet eller 自由 blir zìyóu, jiyū och jayu på respektive språk. Respekt (värdighet) eller 尊严 (zūnyán) på mandarin har något olika tecken i 尊厳 (songen) på japanska samt 尊嚴 (jon-eom) på koreanska. Rättighet eller 权利 (quánlì) på mandarin blir 権利 eller kenri på japanska och gwonli på koreanska.
Jämlikhet eller 平等 (píngděng) på mandarin motsvaras av byōdō på japanska, och med synonymen 同等 (dongdeung) på koreanska. Därefter följer förnuft (理性, lǐxìng / risei / iseong), samvete (良心, liángxīn / ryōshin / yangsim) samt anda (精神, jīngshén, seishin, jeongsin), som trots sina ganska olika uttal ändå kan spåras till samma källa.
Den koreanska texten föreligger här med både hangeul och hanja, av vilket man lätt inser att det finns en viss fördel i att behärska kinesiska tecken. Etymologin framgår med omedelbarhet, och det blir också betydligt lättare att ta till sig koreanska ord om man känner deras sinokoreanska bakgrund.
Nuförtiden tror man att en mem är en shoppad bild med någon humoristisk text på 4chan, men den ursprungliga definitionen av Dawkins är mer generell: A unit of cultural inheritence, hypothesized as analogous to the particulate gene, and as naturally selected by virtue of its ’phenotypic’ consequences on its own survival and replication in the cultural environment.
Internetmemernas biologiska motsvarighet är snarast lösdrivande RNA-snippetar som mest förpestar tillvaron och sällan går i arv, medan nyttiga memer framför andra är ord, enskilda brottstycken som bygger en kulturell arvsmassa i form av språk.
Människan är inte det enda djur med vare sig språk eller kommunikation, men vi är den enda art som med hjälp av språket kan överföra information över generationer och därmed förmedla och bevara kunskap oberoende av tid. Det är en abstrakt överbyggnad på det betydligt långsammare naturliga urvalet, som ger individer ärftlig kunskap genom trial and error över långa tidsrymder.
Hjärnan rymmer kapacitet att tillgodogöra sig språk i form av en sorts virtuell maskin, vars programvara tenderar att skifta men som ändå ger samma resultat i form av kommunikativ förmåga. Föräldrar programmerar sina barns virtuella maskiner med sitt eget modersmål, men barnet kunde lika gärna adopteras av en familj i något annat land och där programmeras med något annat språk.
Våra virtuella maskiner är ungefär likadant beskaffade, och inom en viss kultursfär laddas de med ungefär samma programvara. På samma sätt som fenotypiska egenskaper kan skifta mellan människor och andra arter som isoleras geografiskt, föreligger samma variation i dialekt inom ett språk, och i olika språk mellan större barriärer som nationsgränser.
Inom en given sfär, vanligen geografiskt bestämd, replikeras således den kulturella arvsmassan i form av ett givet språk (och vidhängande kunskap) bestående av ord och grammatiska regler. På samma sätt som för gener, kan memer mutera och ge upphov till variationer av ord, nya ord och förlust av ord – språket förändras organiskt över tid.
Livets träd i det naturliga urvalet har således en memetisk motsvarighet i språkfamiljer och förgreningen i underliggande språk förr och nu. Vi talar numera modern svenska, men talade tidigare nysvenska och dessförinnan fornsvenska, ett språk vi fortfarande förstår i stora drag. Motsvarande utveckling existerar för danska och norska, och de konvergerar i ett gemensamt fornnordiskt språk för drygt tusen år sedan, ett språk vi har svårare att tillgodogöra oss.
Går man tillbaka än längre finner man ett urgermanskt språk gemensamt för urnordiska och motsvarigheter som talades på kontinenten i det som nu är Tyskland och Nederländerna. Härledningen går tillbaka ytterligare ett par tusen år till urindoeuropeiskan, som ligger till grund för de flesta av dagens europeiska språk minus finska, baskiska och ett par till. Den tidigare utvecklingen känner vi inte, men vi förstår att den finns och ytterst går tillbaka till den afrikanska urkontinenten.
De olika språken är därför ekvivalenta med biologins arter, och dialekter minner om underarter i faunan och floran. Språk dör ut och metamorferas på samma sätt som arter, genom selektivt tryck, konkurrens, isolering och kulturell drift. Ord försvinner och tillkommer, förändrar mening och uttal, samt uppträder i en lika föränderlig grammatik.
Memetik eller kulturell evolution är härvidlag inte bara en träffande liknelse till genetik och naturligt urval, utan en i stort identisk mekanism som verkar under andra betingelser. Det naturliga urvalet verkar med biologin som medium och det kemiska alfabetet ATGC som grundläggande kod, som förvisso kan tryckas i böcker och senare åter omvandlas till verklig biologi med genteknik.
Det kulturella urvalet verkar mellan biologiska individer och bygger ytterst på fonem i det talade språket, men kan kodas i skriftlig form för att avkodas vid valfri tidpunkt – vi kan alltjämt läsa Catullus, om vi i vår virtuella maskin laddar ned den utdöda programvaran latin (eller nöjer oss med en översättning).
Med memetiken som abstraktion av språk och kultur kan man lättare inse att språk i längden inte har någon möjlighet att bevaras intakt, att det ständigt utsätts för friktion, mutation och angrepp. Språkkonservativa och rent av språkpolisiära mekanismer kan visserligen försvaga korrosionen, men på sikt förändras alla språk till oigenkännlighet, just det vi observerar i den faktiska historien.
Survival of the fittest har givna memetiska analogier. Betrakta till exempel den nyfödda svenska nationen som under Hansans inflytande lägger sig till med en omfattande plattysk vokabulär och åtföljande nedfilning av grammatiken (kasus försvinner). Man kan som i Älvdalen isolera sig från tidens tand och bevara ett ursprungligt tungomål med rik morfologi, men den som vill göra sig nyttig i de större städerna har att anpassa sig efter en ny verklighet som bestäms av kulturell interaktion mellan olika grupper.
Ett annat exempel, med en annan form av språklig kommunikation, är introduktionen av hinduarabiska siffror på 1200-talet, och den som vill verka i konkurrensutsatt handel gör bäst i att slopa de otympliga romerska siffrorna när allt färre kan tyda dem. Detta är kulturellt urval, selektion under konkurrens av olika memer.
Memer är nu inte bara ord, utan även större superstrukturer som texter, visuella uttryck och melodier. Men de har det gemensamt att de är uttryck för språk i någon form, och språket är alltid den grundläggande kulturbäraren. Detta är analogt med att gener inte bara kodar för hur enskilda proteiner konstrueras, utan även uttrycker större skeenden i gestaltningen av en organism.
