Queervänsterns bisarra anspråk på att styra andras språk begränsar sig inte bara till neopronomen, utan gäller även medicinska termer i vården. Jag kan inte erinra mig att någonsin ha fått frågan vad jag «föredrar» för termer, men när man ska dalta med Q-personer anses det tydligen vara «mycket viktigt».
I vart fall i Storbritannien, där man på sina håll har utverkat fullständiga gloslistor för vårdpersonal att lära sig, i syfte att tillmötesgå transors och andra Q-personers besynnerliga krav på att få nyttja den egna specifika jargongen.
Vad sägs till exempel om «bonushål» istället för den mer vanligt förekommande medicinska termen «vagina»? Eller «fronthål» som en alternativ benämning till samma företeelse? Huruvida dessa besynnerliga patienter har en särskild anal fas och något slags fobi för «framstjärten» framgår inte, men det är kanske en naturlig effekt av «transformationen».
Nyspråket i fråga är ännu inte generellt för hela Ingsoc och NHS, utan förekommer hos en särskild organisation för livmoderhalscancer. Den huvudsakliga kundkretsen är alltså riktiga kvinnor, som med rätta anser att språkbruket är misogynt. Så ock de flesta av oss andra, som är hjärtligt trötta på detta missbruk.
Bland den queerfeministiska wokevänstern har bruket att meddela sina «pronomen» blivit allt vanligare, och emellanåt även vunnit insteg i mer normala miljöer. Med denna språkliga aktivism vill man berätta för andra hur man vill bli omtalad i tredje person, givet att det vanligen är i den könsbestämda pronomen föreligger – i vart fall i indoeuropeiska språk.
I japanskan nyttjas betydligt fler personliga pronomen, varav vissa är starkt könsbundna, även i första person. Jag betecknas vanligen med 私 (watashi), men yngre kvinnor tenderar att använda den mjukare formen あたし (atashi), medan yngre män istället nyttjar 僕 (boku) eller 俺 (ore).
I thai finns mer standardiserade könsbestämda former i första person, nämligen ผม (m), ดิฉัน (f) samt ฉัน (n/f). Å andra sidan förekommer i tredje person enbart en gemensam form เขา (m/f) för män respektive kvinnor, jämte den neutrala formen มัน (n).
I kinesiskan förekommer inga könsbestämda former alls, i vart fall inte i tal. Skriftliga former föreligger som ett resultat av västlig import, men uttalet är identiskt. I tredje person finns således 他 (m) 她 (f) och 它 (n), men även 牠 (animatum) för djur och 祂 (deitum) för gudar.
I andra person nyttjas strikt talat enbart 你 eller det artigare 您, men nymodigheter här är 妳 (f) för kvinnor samt 祢 (deitum) för gudar, de senare varianterna främst nyttjade på Taiwan i nytolkningar av äldre tecken (nämligen 嬭 samt 禰). Som i japanskan förekommer en rad andra pronomen, främst av historisk karaktär, men de är inte könsbundna.
Även indoeuropeiska språk har en viss variation i bruket. I spanskan förekommer således könsbundna former nosotros (m/f) och nosotras (f) i första person plural, medan fornnordiskan uppvisade könsbundna former även för tredje person plural: þeir, þá (m), þær (f) samt þau (n) i nominativ och ackusativ. I dativ och genitiv sammanföll formerna i þeim och þeirra för samtliga genus – arvet i svenskan är förstås de, dem och deras.
Av den senare utvecklingen kan man notera att svenskan tenderar att avgrammatikaliseras med allt mindre morfologisk variation, och att genus bara har kvarlevor i just pronomen. Det är en vanlig missuppfattning att de är strikt kopplade till kön, utan det är i själva verket en helt godtycklig kategorisering. I andra språk förekommer betydligt fler än två eller tre substantivklasser, exempelvis i swahili, utan att för den skull ha någon beteckning motsvarande maskulinum eller femininum.
Av det skälet är en horrör som *hen en språklig anomali, dels för att en sådan form går i motsatt riktning mot mer grammatikalisering, och dels för att bruket påbjuds uppifrån och ned av en självutnämnd elit. Vidare finns redan könsneutrala former den, man och en i svenskan, jämte han (när det inte är könsbundet), varför något behov av ytterligare en sådan form inte föreligger.
Missbruket med *hen lär stamma från finskans hän, men notera att det språket enbart har könsneutrala former. När formen används i mediala sammanhang, kan man notera att pronomenet typiskt används i oböjd form oavsett kasus, vilket indikerar en outvecklad uppfattning om ordets användning. På samma sätt som vi har han och honom respektive hon och henne, måste vi alltså ha *hen och *henom / *henna i subjekts- respektive objektsform.
En mer allvarlig reform av språket hade tagit fasta på en förenkling snarare än en komplikation, nämligen genom att avveckla hon och henne och enbart nyttja han (jämte den, man och en). Det hade varit konsonant med tidigare utveckling av svenskan, och hade inte heller bjudit lika hårt motstånd.
Radfemvänstern misstar sig emellertid på fler sätt, varav ett mer basalt gäller brukarrätten till pronomen. Strikt talat äger man enbart rätt att bestämma över det egna bruket av pronomen, nämligen i första person, där det dock bara finns ett val. Man har förstås här frihet att hitta på vilka som helst nyord (jej, ik, ek?), och andra behöver inte förhålla sig till det.
I det hövliga samtalet kan man även ha synpunkter på hur man tilltalas i andra person, exempelvis om man upplever nymodernt niande som en förolämpning. Detta omfattar givetvis även förklenande attribut riktade mot den egna personen.
Däremot äger man inte alls rätten bestämma hur man omtalas i tredje person, utan det är exklusivt andras domän. Det är ekvivalent med att man inte kan bestämma vilka adjektiv en annan person använder om en, och det är mitt suveräna beslut att nyttja vilka former jag vill för att beteckna och beskriva en person i tredje person.
Du kan alltså inte hindra mig från att i samtal med annan person beteckna dig som ful, korkad och efterbliven, och inte heller hur jag betecknar dig med pronomen han, hon eller den där. Du äger ditt eget språk och din egen beskrivning av dig själv och andra, men inte mitt eller min. Pronomen i tredje person avseende dig själv är alltså inte dina, utan andras.
Engelskans utveckling från anglosaxisk fornengelska (400–1150) över medelengelska (1150–1400) till tidig nyengelska (1400-1650) är en komplex historia med influenser från många håll, inte minst latin, fornnordiska och sedermera även franska. I likhet med svenskan blir språket allt mer avlägset moderna former ju längre bak i tiden man går.
Kvädet Beowulf (~1000) är således för de allra flesta en synnerligen tung historia, som knappast kan förstås utan annoteringar eller uppslag i fornengelskt lexikon. Ändå kan nog svenskar bättre tillgodogöra sig innehållet än britter, eftersom språket ligger närmare svenskan än modern engelska. Ett smakprov:
Verbet synt är förstås samma som latinets sunt eller tyskans sind, det vill säga kopula i plural, med den skillnaden att det bara fanns en pluralform för alla numeri. Det svenska ordet brudgum kan ge en vink om att gum betyder man, med ursprung i urindoeuropeiskans (PIE) *ǵʰm̥mṓ, vilket även har gett upphov till latinets homo. Cynnes är plural för cynn, som är identiskt med det moderna kin (släktskap). Gēata är Göta, lēode är plural av lēod, med betydelse folk (jämför tyskans Leute). Första raden översätts därmed: Vi är av börd göta folk, eller mer prosaiskt: Vi är götar.
Marginalen rymmer inte en analys av hela stycket, men några stolpar kan underlätta läsningen. 2: ond = and; Higelāce = Hugleik, en götakung; heorð = härd, spis; genēatas = kamrater, samma som tyskans Genosse; heorð-genēatas = att stå i sold (till Hugleik). 3: gecȳþed = berömd (tyska künden, svenska kungöra). 4: æþele = ädel; ord-fruma = ursprung, hövding; ord = udd; fruma = from, mild; hāten = heter. 5: gebād = bida, hålla ut; worn = många; hwurfe = preteritum av hweorfan = värva (i betydelsen vända sig omkring). Rader 6–10 lämnas som övning!
Under bara ett par hundra år förändras emellertid språket radikalt, och den medelengelska som framträder successivt efter den normandiska erövringen 1066 är fullt läsbar för moderna ögon, om än med en något mer komplex grammatik och en mängd föråldrade ord. Med lite träning kan man ganska enkelt följa huvudtråden i en text, och man kan välja att slå upp eller avstå sådant man inte förstår.
Geoffrey Chaucers Canterbury Tales (~1400) utgör det primära exemplet på språket, och är ett lyriskt epos i samma anda som Dantes Commedia (~1321) och kanske även den svenska Erikskrönikan (~1320), två verk som är lika tillgängliga för moderna läsare. Chaucer inspirerades av såväl Dante som Boccaccio, vars Decamerone han översatte till engelska.
Canterbury Tales är likt Beowulf ett verk man mest har hört talas om utan att någonsin komma till skott att faktiskt läsa det, men det är mer underhållande än man kan tro. Jag inbillar mig att den som fascineras av Game of thrones och liknande fantasi kan finna nöje även i Chaucers sägner. Det gäller bara att komma över tröskeln.
But certeinly, er he cam fully there, Vanisshed was this daunce; he niste where. No creature ne saugh he that bar lif, Save on the grene he saugh sittinge a wif.
Några stycken ur The Wives Tale of Bathe får illustrera eposets karaktär. Vi ser omedelbart att det är fullt förståelig engelska, även om en del komplikationer föreligger. Läser man i original utan annoteringar inser man ganska snart på egen hand vad som avses i de flesta fall, nämligen genom kontexten.
I stycket ovan har vi till exempel niste = not wiste = knew not = did not know, ett bruk av negation som numera inte är lika utbrett i engelskan. Vi har för övrigt wiste = preteritum av wetan (veta), en synonym till knowen, där det senare sedermera trängde ut det förra. Vi har vidare bar = bore, från beren (bära); wif = woman; samt er = ere = before.
‘My leeve moder,’ quod this knight, ‘certein I nam but deed, but if that I kan seyn What thing it is that wommen moost desire. Koude ye me wisse, I wolde wel quite youre hire.’
Tyskans lieb kan ge en vink om att leeve = leef = lief = dear, medan quod är preteritum av quethen = kväda, säga. Ytterligare en sammandragen negation har vi i nam = not am. Svenskar inser omedelbart att wisse = wissen (visa). Slutligen har vi hire = pay.
To tellen yow the joye and al th’array That at the feste was that ilke day. To which thing shortly answere I shal: I seye, ther nas no joye ne feste at al; Ther nas but hevinesse and muche sorwe.
En array förstås numera som en matris, men är ursprungligen en ordning eller samling, något som är iordningställt (redo är en svensk kusin). Från urgermanskans *iz + *-līkaz = är lika har vi ilke = ilk = lika, samma. Negeringar nas = not was och ne = nor ska inte förstås som dubbla, utan är mer förstärkande, varvid ther nas no joye ne feste at al i helhet betyder there was no joy nor feast at all. Sist har vi sorwe = sorrow.
That therfore sholden ye be gentil men, Swich arrogance nis nat worth an hen.
Uttalet är radikalt annorlunda från modern engelska, men det behöver vi inte bekymra oss om här. Av an hen kan man förstå att h är stumt, men i själva verket förekom inga stumma konsonanter i medelengelskan – det är här en dialektal ordning som slår igenom och som är bevarad i mången engelsk dialekt. Negering nis = not is och nat = not, medan swich = such. Återigen är det inte fråga om en dubbel negering: such arrogance is not worth a hen. Pluralform av should har vi i sholden, och som en konsekvens även ye för andra person plural (numera you).
Whilom ther was dwellinge in my contree An erchedekene, a man of heigh degree, That boldely dide execucioun In punisshinge of fornicacioun, Of wicchecraft, and eek of bawderye, Of diffamacioun and avoutrye, Of chirche reves, and of testamentz, Of contractes, and of lakke of sacramentz, Of usure, and of simonye also. But certes, lecchours dide he grettest wo; They sholde singen if that they were hent. And smale tytheres weren foule yshent, If any persone wolde upon hem pleine. Ther mighte asterte him no pecunial peine; For smale tithes and for smal offringe He made the peple pitously to singe. For er the bisshop caughte hem with his hook, They weren in the erchedekenes book, And thanne hadde he, thurgh his jurisdiccioun, Power to doon on hem correccioun.
Avslutningsvis ger vi en snutt från The Freres Tale, med några förklarande stolpar. Whilom = once; erchedeken = archdeacon; eek = also = ock; bawderye = bawdry = koppleri; avowtrye = adultery; chirche reves = church robberies; usure = usury = ocker; simonye = simoni = att köpa en kyrklig titel; certes = certainly; wo = woe = ve, sorg; hent = taken (hämtade).
Följande mening har ett antal komplikationer, som man kan strunta i utan att förlora i sammanhang. Man har här participformen yshent av verbet shenden, samma som svenskans skända, och bruket med prefix y (eller i) är vanligt förekommande. Vidare är tytheres = tithes = tionde; pleine = complain; asterte = astart = escape; pecunial = pekuniär, som har med pengar att göra (här en bot); offringe = offering; thurgh = through = throughout; doon = do; hem = them.
Svenskans ställning, särskilt i förhållande till engelskan, debatteras intermittent, senast med ett upprop i syfte att stärka språket i skolan, med sedvanliga ringar på vattnet bland ledar- och kultursidor. Det är således en rituell debatt mer än ett konkret samhällsproblem, och allt har redan sagts i ämnet, därtill flera gånger om.
Ett större problem än engelskan är dessutom att en stor andel barn och ungdomar numera har rötter i ett annat land än Sverige, med en helt annan kulturell och språklig bakgrund. Torftig invandrarsvenska med brytning, kontaminerat ordförråd och tvivelaktig grammatik spiller av sig på omgivningen och leder till en allmän nedgång i nivå, nämligen för att den minsta gemensamma nämnaren gäller då alla ska med i samma båt, oavsett bakgrund.
Det är därför man i statstelevisionen emellanåt kan höra en på kulturella meriter inkvoterad medarbetare tala med osedvanligt stark brytning. Man vill därmed i social ingenjörskonst förmedla att det inte alls är en merit att behärska språket, och barnen tar förstås notis om detta, att det inte lönar sig att läsa böcker eller ens studera när andra passerar före i kön genom olika former av kvotering, trots erbarmliga kunskaper i övrigt. Viktigare tycks vara att ha rätt slags värdegrund.
Men även informationsbruset med ständig inkoppling på nätet gör sitt till, nämligen genom att konkurrera ut traditionell bokläsning (på papper eller skärm, mediet kan kvitta). Barn och ungdomar har därför allt sämre träning i att tillgodogöra sig längre texter, och såväl ordförråd som språklig förmåga blir lidande. Det är i den kontexten en kulturell kanon ska ses.
Istället för boken lockar den amerikanska teveserien på strömningstjänsten eller tuben, och därmed når kulturimperialismen full verkan genom att träna barn och ungdom i det engelska språket, i vart fall i mer grundläggande muntlig form. Inget fel i det, men bara under förutsättning att man lägger minst samma tid på modersmålet.
Man kunde tro att svenskarna av det skälet verkligen behärskar engelska, men det är frapperande höra att man i dag inte har en särskilt mycket högre nivå än för ett par generationer sedan. Svenskarna tror gärna att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, även om det faktiskt är nederländarna och danskarna som kan göra anspråk på den titeln i kraft av att tala närmare besläktade språk i den västgermanska familjen.
Nej, det är inte alls så att Löfvén, Kristersson, Andersson med flera talar dålig engelska, utan den är tvärtom alldeles utmärkt. I termer av gymnasiebetyg får de alla högsta valör, och de talar med en närmast otadlig grammatik (fast med oförståelse för plurala eller subjunkta verbformer), om än med en tydlig svensk brytning och ett tämligen begränsat ordförråd.
Här skulle man kunna flika in att det är typiskt självföminskande att tala engelska i EU och på presskonferenser, givet att det finns så många tolkar och andra medel, men å andra sidan har det alltid varit en svensk pragmatisk linje, att i egenskap av liten nation mötas på lika villkor under ett andraspråk – då latin, nu engelska. Man kan ha respekt för den linjen.
Men en uppenbar nackdel är att man då inte kan uttrycka sig lika obehindrat som på sitt modersmål, utan tvingas begränsa sin framställning. Få svenskar förstår och än mindre nyttjar ord som contrition, abasement och middling, än mindre glosor som ignominy, indigent och doleful. Än värre är det förmodligen med trundle, skulk och chum, eller för den delen swoon, perch och carrion.
Omvänt hamnar svenskar i bryderi så fort man ber dem uttrycka vanliga ord och begrepp som snatta (purloin, pilfer), vara invigd i (be privy to) eller tanklös (heedless, blithe). Ord för huggtand (fang), grodyngel (tadpole) eller fåra (furrow) torde vara överkurs för de allra flesta.
Inte för att jag här vill ha någon effrontery att reprove dig för dina throes och tribulations, utan jag vill bara gingerly berätta för dig att din och i stort sett alla svenskars engelska suger riktigt ordentligt. Trots att du är så aplomb är du inte deft nog, utan på samma nivå som en riktig dunce, om jag får uttrycka mig så morosely.
Gemensamma nämnare för Europa finner man via språket, nämligen termer för mat, jordbruk och redskap, med ett gemensamt ursprung i ett rekonstruerat urindoeuropeiskt språk för cirka fem tusen år sedan, med ett kulturellt urhem i trakterna av dagens Ukraïna. Även mytologin är i stort sett gemensam.
Utmärkande för urindoeuropeisk kultur var tamboskap, häst och vagn samt inte minst mjöd. Den dragna vagnen i kombination med en krigisk hövdinghierarki samt sjukdomar till följd av boskapshållning möjliggjorde indeoeuropeisk expansion över hela den europeiska kontinenten, samt till Persien, norra Indien och så långt bort som Xinjiang i Kina (tokharer).
Sedermera har indoeuropéernas ättlingar lagt under sig halva världen i ytterligare kolonisation, samt även satt sina spår på jordens naturliga satellit. På gott och ont har indoeuropeisk kultur därför fått en global spridning. Även om vi naturligtvis har filat bort de mer barbariska inslagen i den ursprungliga kulturen, återstår ändå stora drag av denna grundkultur in i våra dagar, inte bara i de moderna europeiska språken, utan även i sedvänjor, kosthållning med mera.
Till exempel är vi indoeuropéer ett mjölkdrickande folk, och våra ord för drycken i de europeiska språken har följaktligen gemensamma ursprung i två varianter. Vi har dels PIE *h₂melǵ- med avledning i PG *melkaną och vidare i milk, Milch, melk med flera. Men vi har även PIE *ǵlákt och vidare i L lac, med moderna former som lait, leche, leite, latte. Laktos och galaktos är två facktermer med samma härledning.
En biprodukt av mjölk är ost, som också har två ursprung i synonymer för fermentering. Dels har vi PIE *kwh₂et- som leder till L cāseus och vidare i queso, queijo, kaas, Käse, cheese med flera varianter. Och dels har vi PIE *yúHs (fermenterad, soppa, samma som juice), som ger en särskild germansk härledning i PG *justaz och vidare i ost.
Samma sak gäller för ägg, med en latinsk gren från PIE *h₂ōwyóm, PI *ōwom, L ōvum över ovo, huevo, œuf, samt en germansk från PIE *h₂ōwyóm och *ōjóm över PG *ajją och vidare till ei, Eier, egg, ägg.
Så där kan man hålla på med en grundläggande vokabulär för en utpräglad jordbruks- och boskapskultur, som definierar den europeiska grundkulturen över flera tusen år in i våra dagar. Den har naturligtvis utvecklats och korsbefruktats med inlånad kultur, exempelvis i form av kristendom och andra idéer, men för den skull aldrig trängts ut.
För den som till äventyrs vill reformera den förefintliga kulturen i någon form av kulturrevolution finns därmed en tämligen tjock kulturell och historisk barriär som egentligen ingen har lyckats penetrera, inte ens den senare dominerade kristendomen, som i praktiken fungerade som ett yttre lager på den befintliga kulturens kropp. Vi vet forfarande varför vi firar jul och midsommar, och veckodagarna talar sitt tydliga språk om vårt mytologiska arv.
En enkel tillämpning av detta resonemang är att den moderna ekofascismen och dess vapendragare i Miljöpartiet, den rödgröna statstelevisionen och andra progressiva aktörer i extremvänstern aldrig någonsin kommer att lyckas i sitt uppsåt att göra svenskarna och européerna till vare sig veganer eller insektsätare, eller på annat sätt undanröja den animaliska kultur som definierar oss.
Européer har aldrig någonsin livnärt sig på insekter, utan det är en företeelse som är unik för primitiva kulturer på annat håll, som bushmen i Afrika och aboriginer i Australien, likväl som mer primitiva primater och våra tidigare släktingar. Faktiskt föreligger sedan urminnes tider ett veritabelt tabu mot att äta insekter, och det är därför ingen tillfällighet att vi äcklas av mjölbaggar och larver, medan man i andra kulturer kan ha ett annat synsätt.
Visst kan man rationalisera ett sådant bruk av entomologiskt protein, och det kan säkert bli (är på sina håll) en kulinarisk delikatess, på samma sätt som fransmännen äter sniglar och kineserna grodhjärna. Men samtidigt kommer en sådan rörelse bara att bli en krusning på den grundläggande kulturen, som även fortsättningsvis kommer att domineras av nöt, fläsk, mjölk, ost, bröd, fisk, ägg, öl och vin.
På samma sätt förhåller det sig med veganism och liknande extrema modedieter, som främst utövas av ett pippinett vänsterklientel av unga progressiva fröknar med ätstörningar. Människan är inte ens naturligt vegetarian annat än mot sin vilja, nämligen om man saknar medel att konsumera kött, som fattiga indier i Mumbais slum.
Man kan förstås ha respekt för en högst modern snöflingefilosofi av att inte vilja döda eller skada djur, men den enkla sanningen är att dessa tamdjur inte skulle existera överhuvudtaget om vi inte konsumerade dem. Det är mer rationellt att förespråka en kortare existens än ingen alls.
Och inte ens med en apokalyptisk klimatdystopi lär man kunna rucka på den hävdvunna indoeuropeiska kulturen, dels för att argumenten inte är särskilt övertygande (vi talar om ett kretslopp), och dels för att man inte kan prata omkull starka kulturer.
Man kan alltid skrämma och övertala en liten minoritet att förändra sitt beteende, exempelvis att bli insektsätare eller veganer samt att terminera sin egen linje genom att inte föra sitt arv vidare, men man kommer aldrig någonsin att förmå den större majoriteten att ge upp sin naturliga kultur och miljö. Vi tar hellre Ragnarök.
