Svenskans ställning, särskilt i förhållande till engelskan, debatteras intermittent, senast med ett upprop i syfte att stärka språket i skolan, med sedvanliga ringar på vattnet bland ledar- och kultursidor. Det är således en rituell debatt mer än ett konkret samhällsproblem, och allt har redan sagts i ämnet, därtill flera gånger om.
Ett större problem än engelskan är dessutom att en stor andel barn och ungdomar numera har rötter i ett annat land än Sverige, med en helt annan kulturell och språklig bakgrund. Torftig invandrarsvenska med brytning, kontaminerat ordförråd och tvivelaktig grammatik spiller av sig på omgivningen och leder till en allmän nedgång i nivå, nämligen för att den minsta gemensamma nämnaren gäller då alla ska med i samma båt, oavsett bakgrund.
Det är därför man i statstelevisionen emellanåt kan höra en på kulturella meriter inkvoterad medarbetare tala med osedvanligt stark brytning. Man vill därmed i social ingenjörskonst förmedla att det inte alls är en merit att behärska språket, och barnen tar förstås notis om detta, att det inte lönar sig att läsa böcker eller ens studera när andra passerar före i kön genom olika former av kvotering, trots erbarmliga kunskaper i övrigt. Viktigare tycks vara att ha rätt slags värdegrund.
Men även informationsbruset med ständig inkoppling på nätet gör sitt till, nämligen genom att konkurrera ut traditionell bokläsning (på papper eller skärm, mediet kan kvitta). Barn och ungdomar har därför allt sämre träning i att tillgodogöra sig längre texter, och såväl ordförråd som språklig förmåga blir lidande. Det är i den kontexten en kulturell kanon ska ses.
Istället för boken lockar den amerikanska teveserien på strömningstjänsten eller tuben, och därmed når kulturimperialismen full verkan genom att träna barn och ungdom i det engelska språket, i vart fall i mer grundläggande muntlig form. Inget fel i det, men bara under förutsättning att man lägger minst samma tid på modersmålet.
Man kunde tro att svenskarna av det skälet verkligen behärskar engelska, men det är frapperande höra att man i dag inte har en särskilt mycket högre nivå än för ett par generationer sedan. Svenskarna tror gärna att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, även om det faktiskt är nederländarna och danskarna som kan göra anspråk på den titeln i kraft av att tala närmare besläktade språk i den västgermanska familjen.
Nej, det är inte alls så att Löfvén, Kristersson, Andersson med flera talar dålig engelska, utan den är tvärtom alldeles utmärkt. I termer av gymnasiebetyg får de alla högsta valör, och de talar med en närmast otadlig grammatik (fast med oförståelse för plurala eller subjunkta verbformer), om än med en tydlig svensk brytning och ett tämligen begränsat ordförråd.
Här skulle man kunna flika in att det är typiskt självföminskande att tala engelska i EU och på presskonferenser, givet att det finns så många tolkar och andra medel, men å andra sidan har det alltid varit en svensk pragmatisk linje, att i egenskap av liten nation mötas på lika villkor under ett andraspråk – då latin, nu engelska. Man kan ha respekt för den linjen.
Men en uppenbar nackdel är att man då inte kan uttrycka sig lika obehindrat som på sitt modersmål, utan tvingas begränsa sin framställning. Få svenskar förstår och än mindre nyttjar ord som contrition, abasement och middling, än mindre glosor som ignominy, indigent och doleful. Än värre är det förmodligen med trundle, skulk och chum, eller för den delen swoon, perch och carrion.
Omvänt hamnar svenskar i bryderi så fort man ber dem uttrycka vanliga ord och begrepp som snatta (purloin, pilfer), vara invigd i (be privy to) eller tanklös (heedless, blithe). Ord för huggtand (fang), grodyngel (tadpole) eller fåra (furrow) torde vara överkurs för de allra flesta.
Inte för att jag här vill ha någon effrontery att reprove dig för dina throes och tribulations, utan jag vill bara gingerly berätta för dig att din och i stort sett alla svenskars engelska suger riktigt ordentligt. Trots att du är så aplomb är du inte deft nog, utan på samma nivå som en riktig dunce, om jag får uttrycka mig så morosely.
Gemensamma nämnare för Europa finner man via språket, nämligen termer för mat, jordbruk och redskap, med ett gemensamt ursprung i ett rekonstruerat urindoeuropeiskt språk för cirka fem tusen år sedan, med ett kulturellt urhem i trakterna av dagens Ukraïna. Även mytologin är i stort sett gemensam.
Utmärkande för urindoeuropeisk kultur var tamboskap, häst och vagn samt inte minst mjöd. Den dragna vagnen i kombination med en krigisk hövdinghierarki samt sjukdomar till följd av boskapshållning möjliggjorde indeoeuropeisk expansion över hela den europeiska kontinenten, samt till Persien, norra Indien och så långt bort som Xinjiang i Kina (tokharer).
Sedermera har indoeuropéernas ättlingar lagt under sig halva världen i ytterligare kolonisation, samt även satt sina spår på jordens naturliga satellit. På gott och ont har indoeuropeisk kultur därför fått en global spridning. Även om vi naturligtvis har filat bort de mer barbariska inslagen i den ursprungliga kulturen, återstår ändå stora drag av denna grundkultur in i våra dagar, inte bara i de moderna europeiska språken, utan även i sedvänjor, kosthållning med mera.
Till exempel är vi indoeuropéer ett mjölkdrickande folk, och våra ord för drycken i de europeiska språken har följaktligen gemensamma ursprung i två varianter. Vi har dels PIE *h₂melǵ- med avledning i PG *melkaną och vidare i milk, Milch, melk med flera. Men vi har även PIE *ǵlákt och vidare i L lac, med moderna former som lait, leche, leite, latte. Laktos och galaktos är två facktermer med samma härledning.
En biprodukt av mjölk är ost, som också har två ursprung i synonymer för fermentering. Dels har vi PIE *kwh₂et- som leder till L cāseus och vidare i queso, queijo, kaas, Käse, cheese med flera varianter. Och dels har vi PIE *yúHs (fermenterad, soppa, samma som juice), som ger en särskild germansk härledning i PG *justaz och vidare i ost.
Samma sak gäller för ägg, med en latinsk gren från PIE *h₂ōwyóm, PI *ōwom, L ōvum över ovo, huevo, œuf, samt en germansk från PIE *h₂ōwyóm och *ōjóm över PG *ajją och vidare till ei, Eier, egg, ägg.
Så där kan man hålla på med en grundläggande vokabulär för en utpräglad jordbruks- och boskapskultur, som definierar den europeiska grundkulturen över flera tusen år in i våra dagar. Den har naturligtvis utvecklats och korsbefruktats med inlånad kultur, exempelvis i form av kristendom och andra idéer, men för den skull aldrig trängts ut.
För den som till äventyrs vill reformera den förefintliga kulturen i någon form av kulturrevolution finns därmed en tämligen tjock kulturell och historisk barriär som egentligen ingen har lyckats penetrera, inte ens den senare dominerade kristendomen, som i praktiken fungerade som ett yttre lager på den befintliga kulturens kropp. Vi vet forfarande varför vi firar jul och midsommar, och veckodagarna talar sitt tydliga språk om vårt mytologiska arv.
En enkel tillämpning av detta resonemang är att den moderna ekofascismen och dess vapendragare i Miljöpartiet, den rödgröna statstelevisionen och andra progressiva aktörer i extremvänstern aldrig någonsin kommer att lyckas i sitt uppsåt att göra svenskarna och européerna till vare sig veganer eller insektsätare, eller på annat sätt undanröja den animaliska kultur som definierar oss.
Européer har aldrig någonsin livnärt sig på insekter, utan det är en företeelse som är unik för primitiva kulturer på annat håll, som bushmen i Afrika och aboriginer i Australien, likväl som mer primitiva primater och våra tidigare släktingar. Faktiskt föreligger sedan urminnes tider ett veritabelt tabu mot att äta insekter, och det är därför ingen tillfällighet att vi äcklas av mjölbaggar och larver, medan man i andra kulturer kan ha ett annat synsätt.
Visst kan man rationalisera ett sådant bruk av entomologiskt protein, och det kan säkert bli (är på sina håll) en kulinarisk delikatess, på samma sätt som fransmännen äter sniglar och kineserna grodhjärna. Men samtidigt kommer en sådan rörelse bara att bli en krusning på den grundläggande kulturen, som även fortsättningsvis kommer att domineras av nöt, fläsk, mjölk, ost, bröd, fisk, ägg, öl och vin.
På samma sätt förhåller det sig med veganism och liknande extrema modedieter, som främst utövas av ett pippinett vänsterklientel av unga progressiva fröknar med ätstörningar. Människan är inte ens naturligt vegetarian annat än mot sin vilja, nämligen om man saknar medel att konsumera kött, som fattiga indier i Mumbais slum.
Man kan förstås ha respekt för en högst modern snöflingefilosofi av att inte vilja döda eller skada djur, men den enkla sanningen är att dessa tamdjur inte skulle existera överhuvudtaget om vi inte konsumerade dem. Det är mer rationellt att förespråka en kortare existens än ingen alls.
Och inte ens med en apokalyptisk klimatdystopi lär man kunna rucka på den hävdvunna indoeuropeiska kulturen, dels för att argumenten inte är särskilt övertygande (vi talar om ett kretslopp), och dels för att man inte kan prata omkull starka kulturer.
Man kan alltid skrämma och övertala en liten minoritet att förändra sitt beteende, exempelvis att bli insektsätare eller veganer samt att terminera sin egen linje genom att inte föra sitt arv vidare, men man kommer aldrig någonsin att förmå den större majoriteten att ge upp sin naturliga kultur och miljö. Vi tar hellre Ragnarök.
En och var håller förmodligen med DN-tidningens Sachar när denne i en litania beklagar sig över förfallet av ärans och hjältarnas språk i opåkallade anglicismer, som att uttrycka «gå för det!» (go for it!) eller att en händelse har «tagit plats» (taken place).
Det rör sig då om omedelbar ersättning av begrepp för vilka vi redan har adekvata konstruktioner, och således inte om lånord, av vilka det förstås kryllar i språket. Det är ändå en naturlig funktion av att det svenska folk är statt i kulturell underkastelse och därmed för jämnan knarkar amerikanska teveserier.
Även jag konsumerar visserligen mycket engländskt, men balanserar dock med romanskt, annat germanskt samt inte minst japanskt och kinesiskt. Det ger balans och en bättre förståelse för både det egna tungomålet och andras.
Troligen är det också en generationsfråga, då jag i unga år var lika frälst i det amerikanska som många är nu. Man blir mer konservativ med åldern, som Sachar, och retar sig därför gärna på begrepp som «sale», det som ju förr hette «rea» på franskt manér (réalisation), och uschliga importer som «black friday».
Men så där har vi alltid hållit på, eftersom vi är ett pyttelitet folk med ett udda germanskt språk utan större betydelse. Vi är av nöden anpassningsbara och benägna att underkasta oss de större kulturerna, tidigare plattyskan, senare franskan och nu engelskan.
Svenskan är ju inget annat än plattyska i tolv dialekter, som Strindberg uttryckte saken, och lån från lågländerna under hanseatisk tid år således av betydligt mer voluminös art än nutidens vimsiga anglicismer. Det mesta är ändå modeuttryck som aldrig blir bestående, slang som är övergående – «gå för det!» försvinner, medan «det är upp till dig» redan är etablerat, eftersom det passar in i språkdräkten.
Sachar är dock konservativ i överdrift när han hävdar att man inte kan «spendera en vecka på Mallorca», eftersom den formen är belagd sedan åtminstone 1700-tal (Som iag kommer så sent fram, så har iag ei mycken tid, at spendera på brefs skrifvande).
Han har dessutom helt fel när han påstår att «kalamitet» på svenska betyder «bagatell» snarare än en «katastrof». Ordet betyder just «missöde, olycka» och har överhuvudtaget ingen vedertagen betydelse i den riktning Sachar hävdar.
Han bevisar därmed själv hur språk förändras genom okunskap och osäkerhet om ords egentliga betydelse och användningsområden, ett fenomen man kan notera närmast dagligen, även i den professionella kår som har att handha språket, exempelvis i medier – här har jag särskilt med statstelevisionen en oplockad gås.
Sachar noterar att spanjorer utan problem kan läsa medeltida dokument, och att spanskan därmed är mer stabil än svenskan. Det beror på att spanskan är vulgärlatinets arvtagare och en stagdad kultur utan större friktioner med andra kulturområden, medan svenskan har varit stadd i kontinuerlig förändring under hela sin existens, för övrigt på samma sätt som engelskan.
Svenskan är dock relativt stabil sedan yngre nysvensk tid under 1700-talet, och man behöver inte alls vara «expert» för att förstå äldre nysvenska (1500-tal). Fornsvenskan bereder mer problem, eftersom man där stöter på en helt annan prosodi, andra vokalljud och en komplex grammatisk morfologi. På motsvarande vis förstår spanjorer i allmänhet inte latin på vare sig klassisk eller vulgär form.
Språk förändras även utan sådan kulturell friktion, exempelvis kinesiskan, som ursprungligen inte var ett tonspråk men numera är det. Det går bra att läsa Konfucius i originalskrift, eftersom tecknen inte representerar ljud, men ingen skulle kunna förstå den gamle filosofens talade kinesiska.
Det är fråga om naturligt «förfall», en ständig förändring av språk medelst friktion och interna processer, inte minst förändringar över generationer då en ny kull alltid bidrar med smärre modifikationer av den förhandenvarande kulturen, även i fråga om ljud och uttal – numera uttalar många «läkare» och «lärare» med samma slags «ä».
Åt detta kan man faktiskt inte göra så mycket, annat än att medvetet verka för att bevara språket, som spanjorerna eller för den delen islänningarna, som ju i princip talar vårt forna mål från vikingatiden. Den svenska modellen tycks dock vara mer laissez-faire, att låta utvecklingen ha sin gång och att bara nedteckna förändringar snarare än att motverka dem.
Eller för att uttrycka det annorlunda: till vilken punkt i tiden skulle herr Sachar vilja förlägga den rena och oföränderliga svenskan? Oavsett vilken man väljer kvarstår faktum att svenskan befinner sig i kontinuerligt och naturligt «förfall», som en rasande och aldrig vilande utveckling från den tidigaste urgermanskan för 3000 år sedan (även det en godtycklig punkt i tiden).
Varför kan vi inte alla helt enkelt prata urindoeuropeiska, om vi nu ska dra saken till sin spets? Givet att det är upphovet till inte bara vår sena germanska dräkt utan framförallt till de klassiska språken latin, grekiska och sanskrit, måste det ha varit det renaste och mest obesudlade idiom som någonsin har existerat?
Eller så var det bara ett språk i mängden, med dess egenheter och särdrag, och som har utvecklats på samma sätt som andra språk, i en aldrig avstannande process, i ett evigt skiftande kvitter av föränderliga ljud och ord.
Exempel på hur engelskan har förändrats under 700 år, och varför amerikansk engelska låter som 1700-talets brittiska engelska. Samma processer har kännetecknat svenska och andra språk, och är helt naturliga.
Lillbritannien har visserligen inget systembolag eller annat alkoholmonopol, men man har åtminstone en branschorganisation som har samma funktion som i förmyndarstaten, det vill säga att förorda «ansvarsfullt» drickande, motverka supande med mera.
Man har vidare till uppgift att självreglera marknaden med avseende på namn, etikettering och så vidare, på samma sätt som det statliga monopolet i Sverige emellanåt får för sig att porta vissa alkoholhaltiga drycker, exempelvis midsommarölet Ängöl med en etikett av högst oskyldigt midsommarfirande.
Den brittiska gruppen har på senare tid blivit uppmärksammad för att man har tagit strid mot Fok Hing Gin, en ginsort med ursprung i Hongkong. Anmälaren menar att namnet är avsett att chockera, och att namnet leder tankarna till en viss engelsk svordom.
Den misstanken kunde ju ha fog för sig, då bolaget i fråga hade en annons med texten FOK THE HATERS. More than just a funny name, we actually taste FOK HING good samt snutten More than just a FOK HING name.
Icke desto mindre är namnet inte påhittat, utan en referens till Fuk Hing Lane (福興里), en gata i Tongluowan (铜锣湾) i Hongkong. Därstädes pratar man kantonesiska, och fuk (福, lycka) hörs i var och varannan mening. Det är ändå en tidigare brittisk kronkoloni, så den eventuella problematiken kring detta torde inte vara ny.
福興氈 (Fūkhīng zīn) på kantonesiska.
Det egentliga namnet 福興氈 (Fūkhīng zīn) består av komponenterna 福 (fū, lycka), 興 (hīng, blomstra, vara populär) samt 氈 (zīn, filt, matta) som här har en ljudhärmande funktion för gin. På förenklad form och mandarin är motsvarande namn 福兴毡 (Fúxīng zhān).
Bolaget bakom spriten hade ändå bemödat sig om att ändra fuk till fok för att mildra ordets karaktär, utan att det hjälpte. Branschgruppen valde således att fälla, med motivering att varumärket kan vara förargelseväckande för vissa grupper. För oss andra är det förstås stor humor, och för bolaget ger det fantastisk reklam.
In conclusion, the Panel noted that the strength of the profanity, in combination with the company’s accompanying marketing materials, where the name was used in such a way that was clearly alluding to profanity, meant that the packaging was likely to cause serious and widespread offence. Accordingly, the Panel concluded that the packaging was in breach of Code rule 3.3.
Det här är dock inget problem i Sverige, eftersom det statliga monopolet med sitt «fantastiska» utbud inte saluför ett endaste varumärke från Hongkong, och i övrigt bara har ett fåtal produkter från Kina, mestadels som beställningsvara.
Fuk Hing Lane (福興里), Hongkong. Bild: Lok shesa, CC SA 4.0.
Ordet kommun är inlånat från franskans commune, som i sin tur stammar från latinets commūnis. Vidare bakåt finner man commoinis i äldre latin, *kommoinis i uritaliskan och slutligen *ḱom-moy-ni-s i urindoeuropeiskan. Asterisken betyder att det är rekonstruerade former.
Men från *ḱom-moy-ni-s kan man gå i andra riktningen, varvid man finner urgermanskans *gamainiz, urvästgermanskans *gamainī, fornsaxiskans gimeni, medellågtyskans gemēn, som slutligen blir ordet gemen i svenskan.
Två låneord, kommun och gemen, har alltså samma ursprung (och betydelse), men har funnit sin väg till svenskan på olika sätt. Så där kan man hålla på med tusentals ord, och därmed demonstrera att germanska, romanska, keltiska, hellenska, armeniska, albanska, indoiranska och en del andra språk har samma ursprung i ett urindoeuropeiskt generatorspråk som talades i trakterna kring dagens Ukraïna för runt fem tusen år sedan.
Den utvecklingen har inte varit linjär, utan har präglats av förgreningar och cirkulära lån av det slag som visades ovan. Indoeuropéerna erövrade Europa i omgångar under lång tid, med ett språk i ständig förändring. Samma process som har gett spanska, italienska och franska från latin har präglat samtliga indoeuropeiska språk, och det är således materia i ständig rörelse och växelverkan.
Teorin om den indoeuropeiska språkfamiljen är numera ett par hundra år gammal, och har sina rötter i 1500-talets upptäcktstid. De europeiska språkens släktskap har man förstås känt till i princip längre än så, men senare har man även fogat sanskrit till samma gren som latin och grekiska, och på den vägen slagit fast ett betydligt bredare släktskap, omfattande iranska och indiska språk.
Till yttermera visso finns ett genetiskt släktskap som med hög precision korrelerar med det språkliga. Svenskar är närmare släkt med tyskar (fixeringsindex eller Fst ≈ 0.001) än med fransoser (Fst ≈ 0.002), ryssar (Fst ≈ 0.003) eller italienare och greker (Fst ≈ 0.007). Släktskapet med indiska och iranska indoeuropéer är mer avlägset, med Fst ≈ 0.04, och det gäller även distansen i språkligt släktskap.
För att sätta detta tal i perspektiv skiljer vi oss från östasiater med Fst ≈ 0.110 och från subsahariska folk med Fst ≈ 0.153. Vi är alltså synnerligen nära släkt i Europa, även om vi ändå har märkbara morfologiska skillnader. Exempelvis italienare och greker har ett större arv från Anatolien än svenska germaner, vilket ger dem ett särpräglat utseende.
Germanska langobarder erövrade ju Rom, varför man förvisso finner en hel del blondiner i Italien, och än mer så i det av germanska franker erövrade Gallien, eller Frankrike som vi säger numera. Men en «äkta» italienare, eller en grek, skiljer man lätt från en svensk, tysk eller annan german.
På samma sätt kan man diskriminera mellan kineser, koreaner och japaner, även om det är svårare på grund av en monoton pigmentering. Européer förmår i regel inte se skillnad på grund av ovana, men jag kan personligen med ganska hög träffsäkerhet avgöra huruvida en östasiatisk kvinna är kines, japansk, koreansk eller för den delen sibirisk.
Ändå är östasiater mer genetiskt närstående på gruppnivå än européer, med Fst ≈ 0.003 mellan kineser och koreaner respektive koreaner och japaner. Kineser kan i sin tur indelas i en nordlig respektive sydlig komponent, varvid sydkineser skiljer sig marginellt från vietnameser, Fst ≈ 0.0024. Nord- och sydkineser skiljer sig inbördes med Fst ≈ 0.0014, men går ändå ganska lätt att skilja åt – sydkineser har exempelvis oftare rundare ögon.
Nå, frågan är då huruvida detta nära genetiska släktskap korrelerar med ett språkligt, på samma sätt som i Europa, Persien och Indien? Svaret är nej, och man räknar av hävd koreanska respektive japanska som språkliga isolat, medan mandarin och andra kinesiska språk hör till den sinotibetanska familjen.
Både japanska och koreanska har visserligen en mycket hög andel kinesiska lånord, givet att kinesiska är Östasiens motsvarighet till latin, men de mest grundläggande av ord har inget som helst släktskap med kinesiskan. På samma sätt finner man inget inbördes släktskap mellan japanska och koreanska med avseende på sådan grundvokabulär, samtidigt som man har klart olika fonetik i samtliga språk.
Exempelvis räkneorden 1, 2, 3, 4 är i koreanskan hana, tul, set, net och i japanskan ichi, ni, san, yon, alternativt hito, futa, mi, yon. Motsvarande för mandarin är yi, er, san, si. Både japanskan och koreanskan har inlånade kinesiska termer även för räkneord, men de infödda varianterna är helt enkelt väsensskilda, oavsett hur långt tillbaka man går.
Den indoeuropeiska situationen är här att räkneorden mestadels har samma ursprung i alla språk, exempelvis urindoeuropeiskans *dwóh₁ → duo, due, two, två och så vidare. Fyra kanske inte låter som quattro, men har ändå samma ursprung i *kʷetwóres → urgermanska *fedwōr. Om vi räknar på urindoeuropeiska känner vi oss ganska hemmastadda: *óynos, *dwóh₁, *tréyes, *kʷetwóres, *pénkʷe, *swéḱs, *septḿ̥, *oḱtṓw, *h₁néwn̥, *déḱm̥.
Den östasiatiska motsvarigheten är alltså sådan att man inte finner släktskap av det slaget för annat än ett fåtal ord, som skulle kunna vara tillfälligheter eller lån. Ändå är den grammatiska strukturen mellan japanska och koreanska slående lik, med SOV-ordning, agglutination, bruk av partiklar och så vidare. Grammatiska egenskaper inlånas inte i lika hög utsträckning som ord, och om det funnes inslag av sådan konvergens vore det rimligare att kinesiskan hade utövat ett sådant inflytande.
För personer som känner och studerar dessa språk finns därför ändå en gnagande misstanke om avlägset släktskap, även om det mer är en diffus känsla än något man enkelt kan leda i bevis. Skolor finns förvisso, särskilt den som förfäktar hypotesen om transeurasiska eller altaiska språk, som omfattar mongoliska, türkiska och tungusiska språk samt även de japoniska och koreanska språken i utvidgad mening. Exempelvis koreansk fonetik har slående likheter med türkisk.
De flesta lingvister avfärdar numera hypotesen, nämligen på grund av bristen på kognat och en del andra omständigheter, men det finns ändå en klick som idogt förespråkar den altaiska modellen. Man menar att släktskapet ligger djupare förborgat i historien än i det indoeuropeiska fallet, och att det därför är svårare att avtäcka.
Transeurasiska språk i dag samt förmodat urhem. (Robbeets, M., Bouckaert, R., Conte, M. et al. Triangulation supports agricultural spread of the Transeurasian languages. Nature (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-04108-8, CC-BY 4.0)
En ny studie i Nature förnyar ambitionen genom att kombinera lingvistik med arkeologi och genetik för att söka leda i bevis släktskapet. Man förlägger därvid ett urtranseurasiskt språk till -9000 eller runt år sju tusen före vår tid, vilket är nära nog dubbelt så gammalt som urindoeuropeiskan.
Man följer hirsets väg i regionen genom arkeologiska studier, vilket ger tiden -7000 för uppkomsten av en urjaponisk-urkoreansk familj. Genetiska studier ger att Koreahalvön befolkades av jōmon vid -4000, det vill säga samma folkslag som fanns på Japan vid tiden. Omvänt migrerade folkslaget yayoi från Korea till Japan från -1000, vilket gav upphov till en ny slags kultur, samtidigt som jōmon försvann från Korea.
Ett urtranseurasiskt språk förläggs geografiskt till trakterna av Mongoliet och Manchuriet, varvid förfäder till koreaner ska ha lagt under sig halvön norrifrån, och därvid vidare ha intagit de japanska öarna. De japoniska språken ska således ha existerat på fastlandet innan de migrerade till Japan, vilket är ungefär samma sak som att de keltiska språken numera inte finns på det europeiska fastlandet utan på de brittiska öarna.
Här kan man föreställa sig att blandning sker med lokala språk, vilket då tar språket i en ny riktning och avlägsnar det mer från sitt tidiga arv. Man kan på samma sätt förstå att kinesiskan, eller dess rötter, inte hade inflytande på annat sätt än genom lånord på grund av väsensskild grammatik och annan struktur.
Kinas tidiga kulturer (särskilt Yangshao) har således bidragit med gener, teknik, kultur, odling och lånord, men har inte påverkat grunden i de japoniska och koreanska språken. Det innebär också att folkslag inte har kuvats till underkastelse, utan har kunnat behålla sin särprägel, till skillnad från i Europa, där indoeuropéerna gjorde rent hus.
Däremot har det uppenbarligen skett massiva folkvandringar, varvid förfäder till dagens koreaner och japaner har drivits från Manchuriet ned mot Koreahalvön och vidare mot Japan. Türkarna har rört sig i den andra riktningen, åt norr och väster, och har en betydligt mer nomadisk komponent än de jordbrukande urjapanerna och urkoreanerna.
Expansion av koreanska och japanska från ett altaiskt urhem i Manchuriet. (Robbeets, M., Bouckaert, R., Conte, M. et al. Triangulation supports agricultural spread of the Transeurasian languages. Nature (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-04108-8, CC-BY 4.0)
Den lingvistiska delen av analysen söker sammanställa en swadeshlista för ett stort antal altaiska språk genom tiderna, det vill säga grundläggande basord som antas vara svårare att påverka genom inlån och kulturell påverkan, här för termer relaterade till jordbruk, tamdjur med mera, det vill säga centrala begrepp för dessa tidiga kulturer.
Ett exempel är ordet för (jordbruks)fält, vilket man ger en urtranseurasisk (UTE) rot *pata. Motsvarande etymologiska härledning är då för urjapanska *pata → hata + *ka (plats) → hatake (はたけ, 畑), som är det moderna japanska ordet för fält.
För koreanska har vi på samma sätt urkoreanska *patʌ → MK pàth → K bat (밭). För türkiska anger man *(p)ata med bortfall av p → ata med flera termer, som dock har skiftat betydelse till ö i de flesta språk.
Ett annat exempel rör alkohol, det vill säga att fermentera, blomma med mera, vilket man ger en rot *saga-. För urjapanska har man då *saka-, vilket småningom leder till japanskans sake (さけ, 酒). Urkoreanskan anges ha *sak-, vilket leder till koreanskans sseokda (썩다), det vill säga att ruttna.
För koreanskan anger man alternativet *su(k)u-, med vidare härledning till sul (술), som betyder just alkohol. Liknande härledningar har man för turkiska, mongoliska med flera familjer.
Ordet för en vävd slags stråmatta betecknar man *mosi på UTE, med härledning *mosi → mushiro (むしろ, 蓆) på japanska. Motsvarande för koreanska är *mosi → mosi (모시). Samtidigt är en enklare japansk härledning mushi (むし, 苧) för själva växten som nyttjas, ett ord som av vissa anses vara ett koreanskt lån.
Studien har ett omfattande material för den som vill fördjupa sig i sådan spännande etymologi, men det är alltjämt småpotatis i jämförelse med det rika materialet för indoeuropeiska språk. Samtidigt kommer man nog inte så mycket längre med enbart lingvistiska metoder, varför de arkeologiska och genetiska får allt mer betydelse för att indirekt bevisa eller förkasta saken. Hypotesen har nog dock stärkts en gnutta, tror jag.
