Kategori: Språk

Kategorier
Indien Kina Kultur Politik Religion Språk

Bharat: kolonialismens bojor

Diskussionsklubbarna är numera legio, och inom kort vankas åter möte bland crème de la crème av stater i G20-mötet i Indien. Gruppen, som består av nitton länder plus EU, som i sin tur består av tjugosju länder, kan snart utökas till G21, då Afrikanska unionen, med ytterligare 54 länder utöver Sydafrika, förväntas upptas som permanent medlem – ett sätt för Väst att söka stärka sin tvivelaktiga image i Afrika.

Den nya formeringen G21 blir då i princip liktydig med FN och hela världen, varför spektaklet blir tämligen uddlöst. Härav kan man förmodligen söka orsaken till att Xi Jinping (och Vladimir Putin) uteblir, då han nyligen medverkade i Brics, vars ingående länder redan är representerade i G20.

Andra har tolkat det som ett försök att näpsa Modi, men det är långsökt med tanke på att de båda var inbegripna i samtal under Brics-rundan, med resultat i ambitionen att minska spänningarna kring de gränsdispyter som föreligger de båda länderna emellan.

Narendra Modi har i sin tur orsakat viss uppståndelse genom att på inbjudningar till middagen i anslutning till evenemanget titulera sig som Bharats president, där Bhārat (भारत) är namn för Indien på sanskrit och dess efterföljare hindi. Anledningen sägs vara att markera ett uppbrott med landets koloniala arv, främst tiden under Ostindiska kompaniet (1757–1858) och det påföljande Brittiska Indien (1858–1947).

Problemet med den ansatsen är att Bharat i sig är en kolonial term, nämligen en vedisk beteckning för landet. Den vediska religionen stammar från den indoariska kolonisationen, som i sin tur ytterst härleds till de indoeuropéer som även koloniserade Europa och delar av Centralasien. Härav följer att hindi hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, och av samma skäl har nordliga indier ofta europeiskt utseende, inklusive Modi själv.

Men Indien är ytterst ett imperium, som under historien har förelegat i många skepnader och omfattat mångahanda kulturer och folkslag, inte minst draviderna i söder, som inte omfattas av begreppet Bharat. Britterna är inte heller de enda som har koloniserat regionen, utan har i den genren sällskap av såväl perser och türkar som mongoler och afghaner, med bestående kulturella inslag, inte minst islams framträdande plats.

Indien är därför på samma sätt som Kina en ursprunglig mångkultur, där det senare landet samlar en brokig skara folkslag (officiellt femtiofem stycken) och kulturer under hankulturell dominans. Modis hindunationalism har ett liknande syfte, som ett resultat av den splittring som föreligger i landet och som redan har orsakat klyvning i Pakistan och Bangladesh. Man kan se det som ett dharmiskt värn mot islam och andra ideologier, inte minst västliga sådana, och ett försök att ena landet under den faktiska (men krympande) majoritetskulturen.

Indien som namn härleds annars från urindoiranska *síndʰuš (flod), vidare till sanskrits síndhu (सिन्धु) och därefter med bortfall av ljud till fornpersiska hindūš och vidare till forngrekiskans Indíā (Ἰνδῐ́ᾱ) och slutligen latinets India med moderna varianter. Det är i den meningen ett korrekt lånord för regionen, eftersom de ständigt skiftande imperierna och kulturerna därstädes inte hade en fastare beteckning.

Även här kan man jämföra med Kina, vars moderna västerländska namn stammar från den första dynastin Qin (秦), men som i sig självt skiftade beteckning med växlande dynastier som Han, Tang, Song och Qing, utöver namn som Huaxia, Shenzhou och Zhongguo (中国), det centrala riket, en term som har funnits i bruk i tre tusen år. Kina idag heter för övrigt Zhonghua (中华, den magnifika kulturen i centrum), där Folkrepubliken (人民共和国, renmin gongheguo) är tillnamn på fastlandet och Republiken (民国, minguo) på Taiwan.

Kina har av detta skäl ingen invändning mot beteckningen Kina, men väl mot koloniala begrepp som Mount Everest (Zhumulangma feng, 珠穆朗玛峰, efter tibetansk förlaga, Heliga moderns topp) och engelskspråkiga beteckningar för allsköns öar i Sydkinesiska sjön, som Scarboroughrevet (黄岩岛, Huangyan dao, Gula klippön) eller Paracelöarna (西沙群岛, Xisha qundao, Västra sandöarna).

Kina har förstås också koloniserats i omgångar, nämligen av mongoler (Yuan) och manchuer (Qing), men bara naggats i kanten av de västliga marodörerna. Värre är det då med Indien, som våldtogs så fullständigt att det nog inte finns någon väg ut ur dilemmat. Man kan notera att engelska alltjämt är officiellt språk i landet, och att dess huvudstad New Delhi grundlades av de brittiska kolonisterna. Däremot är namnet (Naī Dillī, नई दिल्ली) faktiskt ren hindi, och beror på att engelska och hindi är indoeuropeiska kusiner: nayā (नया) har samma rot som new i urindoeuropeiskans *néwyos.

Historien kan inte göras ogjord, och även koloniala företeelser och utländska influenser blir småningom en del av den inhemska kulturen, som kristendom i Sverige, islam i Indien eller buddism i Kina. Taj Mahal är otvivelaktigt indiskt, från det türkmongoliska Mogulriket, men är samtidigt en muslimsk helgedom och ett världsarv som man knappast kan riva i hindunationalismens namn.

Och Indien kommer aldrig att kallas Bharat av omvärlden, eftersom Indien som namn inte är en kolonial företeelse, till skillnad från den brittiska beteckningen Burma för Myanmar och andra motsvarigheter.

Kategorier
Japan Kina Kultur Språk

Hur många tecken?

Det finns ingen känd gräns för hur många kinesiska tecken som har förekommit i bruk i historien, men de mest omfattande lexika omfattar över hundra tusen. Typiska ordböcker i Kina, Japan och Sydkorea behandlar ungefär hälften, det vill säga femtio tusen, men då är huvuddelen historiska tecken, varianttecken och specialtecken av olika slag.

Det säger sig självt att man inte kan ta in den mängden, och i praktiken behöver man några tusen tecken för att ta del av nyheter och kultur. Kinas regering har för ändamålet publicerat 8105 ofta använda tecken, fördelat på tre listor om 3500, 3000 och 1605 tecken vardera.

Den första om 3500 tecken motsvarar grundläggande läskunnighet, medan den andra om 3000 täcker en mer litterär och teknisk vokabulär. För egen del behärskar jag ett antal tusen tecken, nämligen alla i den första listan, färre i den andra, och knappt några alls i den tredje – märkligheter som 厣 (yǎn), 崧 (sōng) och 铴 (tāng). Det är typiskt även för kineser, och indikerar en sorts praktisk gräns.

Ofta förskräcker denna otympliga massa tecken den som är nyfiken på kinesiska, eller för den delen japanska, men det är knappast i tecknen svårigheten ligger. Dels finns en systematik i hur tecknen konstrueras, och dels är det förstås så att det finns en mindre mängd mer grundläggande tecken.

Om man studerar frekvens för tecken finner man att tio procent av skriftspråket representeras av blott sex (!) tecken, tjugo procent av tjugo tecken, och trettio procent av fyrtioåtta tecken. Hälften av en genomsnittlig textmassa kan representeras med hundrafemtio tecken, och man når nittio procent med drygt tusen tecken.

Teckenfrekvens för kinesiska tecken. En stor del av språket behärskas med en begränsad mängd tecken.

Nu är tecken inte alltid samma sak som ord, och man måste förstås lära sig en stor mängd ord i form av teckenkombinationer, men tecknen som sådana är inte så skrämmande som man först föreställer sig. Man kan ganska raskt tugga i sig en grundmängd, varefter det blir mindre sjå i att slå upp ju mer man läser – det skiljer sig inte från inlärning i andra språk, och i grunden kokar allt ned till ordförråd.

Å andra sidan kommer man alltid att stöta på nya tecken, oavsett hur lärd och beläst man är. Det är ekvivalent med att finna ett nytt ord i ett annat språk, som man då kanske måste slå upp. Skillnaden är att man inte kan vara säker på hur tecknet uttalas, även om utformningen kan ge en viss vägledning. Ofta kan man även härleda betydelsen genom kontext och tecknets komponenter.

Min erfarenhet är att man ledigt kan plöja en bok med ett par tusen tecken, varvid man kan jobba upp vokabulären på sedvanligt vis. Tidningsartiklar kan vara mer krävande, beroende på ämne, nämligen för att fackuttryck förekommer.

Men även om man bör och måste studera tecken i sig, är det inte där man bör lägga krutet, utan på inlärning av ord. Tecknen lär man sig samtidigt, och får då ett slags förstärkning i inlärningen. Man behöver bara ta sig över den första tröskeln.

Tecken i en tidningsartikel. Gul markering motsvarar tio procent eller blott sex tecken; orange tjugo procent eller tjugo tecken; röd trettio procent och 48 tecken; grön fyrtio procent och 90 tecken; blå femtio procent eller 149 tecken; violett sextio procent eller 239 tecken; och slutligen brun upp till sjuttio procent med 373 tecken. Kvarvarande tecken är inte ovanliga, och befinner sig bara snäppet högre upp i rang.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik Språk

Bonushål

Queervänsterns bisarra anspråk på att styra andras språk begränsar sig inte bara till neopronomen, utan gäller även medicinska termer i vården. Jag kan inte erinra mig att någonsin ha fått frågan vad jag «föredrar» för termer, men när man ska dalta med Q-personer anses det tydligen vara «mycket viktigt».

I vart fall i Storbritannien, där man på sina håll har utverkat fullständiga gloslistor för vårdpersonal att lära sig, i syfte att tillmötesgå transors och andra Q-personers besynnerliga krav på att få nyttja den egna specifika jargongen.

Vad sägs till exempel om «bonushål» istället för den mer vanligt förekommande medicinska termen «vagina»? Eller «fronthål» som en alternativ benämning till samma företeelse? Huruvida dessa besynnerliga patienter har en särskild anal fas och något slags fobi för «framstjärten» framgår inte, men det är kanske en naturlig effekt av «transformationen».

Nyspråket i fråga är ännu inte generellt för hela Ingsoc och NHS, utan förekommer hos en särskild organisation för livmoderhalscancer. Den huvudsakliga kundkretsen är alltså riktiga kvinnor, som med rätta anser att språkbruket är misogynt. Så ock de flesta av oss andra, som är hjärtligt trötta på detta missbruk.

Kategorier
Kultur Politik Språk

Inte dina pronomen

Bland den queerfeministiska wokevänstern har bruket att meddela sina «pronomen» blivit allt vanligare, och emellanåt även vunnit insteg i mer normala miljöer. Med denna språkliga aktivism vill man berätta för andra hur man vill bli omtalad i tredje person, givet att det vanligen är i den könsbestämda pronomen föreligger – i vart fall i indoeuropeiska språk.

I japanskan nyttjas betydligt fler personliga pronomen, varav vissa är starkt könsbundna, även i första person. Jag betecknas vanligen med 私わたし (watashi), men yngre kvinnor tenderar att använda den mjukare formen あたし (atashi), medan yngre män istället nyttjar 僕ぼく (boku) eller 俺おれ (ore).

I thai finns mer standardiserade könsbestämda former i första person, nämligen ผมpǒm (m), ดิฉันdì-chǎn (f) samt ฉันchǎn (n/f). Å andra sidan förekommer i tredje person enbart en gemensam form เขาkǎo (m/f) för män respektive kvinnor, jämte den neutrala formen มันman (n).

I kinesiskan förekommer inga könsbestämda former alls, i vart fall inte i tal. Skriftliga former föreligger som ett resultat av västlig import, men uttalet är identiskt. I tredje person finns således 他tā (m) 她tā (f) och 它tā (n), men även 牠tā (animatum) för djur och 祂tā (deitum) för gudar.

I andra person nyttjas strikt talat enbart 你nǐ eller det artigare 您nín, men nymodigheter här är 妳nǐ (f) för kvinnor samt 祢nǐ (deitum) för gudar, de senare varianterna främst nyttjade på Taiwan i nytolkningar av äldre tecken (nämligen 嬭nǐ samt 禰nǐ). Som i japanskan förekommer en rad andra pronomen, främst av historisk karaktär, men de är inte könsbundna.

Även indoeuropeiska språk har en viss variation i bruket. I spanskan förekommer således könsbundna former nosotros (m/f) och nosotras (f) i första person plural, medan fornnordiskan uppvisade könsbundna former även för tredje person plural: þeir, þá (m), þær (f) samt þau (n) i nominativ och ackusativ. I dativ och genitiv sammanföll formerna i þeim och þeirra för samtliga genus – arvet i svenskan är förstås de, dem och deras.

Av den senare utvecklingen kan man notera att svenskan tenderar att avgrammatikaliseras med allt mindre morfologisk variation, och att genus bara har kvarlevor i just pronomen. Det är en vanlig missuppfattning att de är strikt kopplade till kön, utan det är i själva verket en helt godtycklig kategorisering. I andra språk förekommer betydligt fler än två eller tre substantivklasser, exempelvis i swahili, utan att för den skull ha någon beteckning motsvarande maskulinum eller femininum.

Av det skälet är en horrör som *hen en språklig anomali, dels för att en sådan form går i motsatt riktning mot mer grammatikalisering, och dels för att bruket påbjuds uppifrån och ned av en självutnämnd elit. Vidare finns redan könsneutrala former den, man och en i svenskan, jämte han (när det inte är könsbundet), varför något behov av ytterligare en sådan form inte föreligger.

Missbruket med *hen lär stamma från finskans hän, men notera att det språket enbart har könsneutrala former. När formen används i mediala sammanhang, kan man notera att pronomenet typiskt används i oböjd form oavsett kasus, vilket indikerar en outvecklad uppfattning om ordets användning. På samma sätt som vi har han och honom respektive hon och henne, måste vi alltså ha *hen och *henom / *henna i subjekts- respektive objektsform.

En mer allvarlig reform av språket hade tagit fasta på en förenkling snarare än en komplikation, nämligen genom att avveckla hon och henne och enbart nyttja han (jämte den, man och en). Det hade varit konsonant med tidigare utveckling av svenskan, och hade inte heller bjudit lika hårt motstånd.

Radfemvänstern misstar sig emellertid på fler sätt, varav ett mer basalt gäller brukarrätten till pronomen. Strikt talat äger man enbart rätt att bestämma över det egna bruket av pronomen, nämligen i första person, där det dock bara finns ett val. Man har förstås här frihet att hitta på vilka som helst nyord (jej, ik, ek?), och andra behöver inte förhålla sig till det.

I det hövliga samtalet kan man även ha synpunkter på hur man tilltalas i andra person, exempelvis om man upplever nymodernt niande som en förolämpning. Detta omfattar givetvis även förklenande attribut riktade mot den egna personen.

Däremot äger man inte alls rätten bestämma hur man omtalas i tredje person, utan det är exklusivt andras domän. Det är ekvivalent med att man inte kan bestämma vilka adjektiv en annan person använder om en, och det är mitt suveräna beslut att nyttja vilka former jag vill för att beteckna och beskriva en person i tredje person.

Du kan alltså inte hindra mig från att i samtal med annan person beteckna dig som ful, korkad och efterbliven, och inte heller hur jag betecknar dig med pronomen han, hon eller den där. Du äger ditt eget språk och din egen beskrivning av dig själv och andra, men inte mitt eller min. Pronomen i tredje person avseende dig själv är alltså inte dina, utan andras.

Kategorier
Kultur Språk

Chaucers medelengelska

Engelskans utveckling från anglosaxisk fornengelska (400–1150) över medelengelska (1150–1400) till tidig nyengelska (1400-1650) är en komplex historia med influenser från många håll, inte minst latin, fornnordiska och sedermera även franska. I likhet med svenskan blir språket allt mer avlägset moderna former ju längre bak i tiden man går.

Kvädet Beowulf (~1000) är således för de allra flesta en synnerligen tung historia, som knappast kan förstås utan annoteringar eller uppslag i fornengelskt lexikon. Ändå kan nog svenskar bättre tillgodogöra sig innehållet än britter, eftersom språket ligger närmare svenskan än modern engelska. Ett smakprov:

Wē synt gum-cynnes Gēata lēode
ond Higelāces heorð-genēatas;
wæs mīn fæder folcum gecȳþed,
æþele ord-fruma Ecgþēow hāten,—
gebād wintra worn, ǣr hē on weg hwurfe,
gamol of geardum; hine gearwe geman
witena wēl-hwylc wīde geond eorþan.
Wē þurh holdne hige hlāford þīnne,
sunu Healfdenes, sēcean cwōmon,
lēod-gebyrgean; wes þū ūs lārena gōd!

Verbet synt är förstås samma som latinets sunt eller tyskans sind, det vill säga kopula i plural, med den skillnaden att det bara fanns en pluralform för alla numeri. Det svenska ordet brudgum kan ge en vink om att gum betyder man, med ursprung i urindoeuropeiskans (PIE) *ǵʰm̥mṓ, vilket även har gett upphov till latinets homo. Cynnes är plural för cynn, som är identiskt med det moderna kin (släktskap). Gēata är Göta, lēode är plural av lēod, med betydelse folk (jämför tyskans Leute). Första raden översätts därmed: Vi är av börd göta folk, eller mer prosaiskt: Vi är götar.

Marginalen rymmer inte en analys av hela stycket, men några stolpar kan underlätta läsningen. 2: ond = and; Higelāce = Hugleik, en götakung; heorð = härd, spis; genēatas = kamrater, samma som tyskans Genosse; heorð-genēatas = att stå i sold (till Hugleik). 3: gecȳþed = berömd (tyska künden, svenska kungöra). 4: æþele = ädel; ord-fruma = ursprung, hövding; ord = udd; fruma = from, mild; hāten = heter. 5: gebād = bida, hålla ut; worn = många; hwurfe = preteritum av hweorfan = värva (i betydelsen vända sig omkring). Rader 6–10 lämnas som övning!

Under bara ett par hundra år förändras emellertid språket radikalt, och den medelengelska som framträder successivt efter den normandiska erövringen 1066 är fullt läsbar för moderna ögon, om än med en något mer komplex grammatik och en mängd föråldrade ord. Med lite träning kan man ganska enkelt följa huvudtråden i en text, och man kan välja att slå upp eller avstå sådant man inte förstår.

Geoffrey Chaucers Canterbury Tales (~1400) utgör det primära exemplet på språket, och är ett lyriskt epos i samma anda som Dantes Commedia (~1321) och kanske även den svenska Erikskrönikan (~1320), två verk som är lika tillgängliga för moderna läsare. Chaucer inspirerades av såväl Dante som Boccaccio, vars Decamerone han översatte till engelska.

Canterbury Tales är likt Beowulf ett verk man mest har hört talas om utan att någonsin komma till skott att faktiskt läsa det, men det är mer underhållande än man kan tro. Jag inbillar mig att den som fascineras av Game of thrones och liknande fantasi kan finna nöje även i Chaucers sägner. Det gäller bara att komma över tröskeln.

But certeinly, er he cam fully there,
Vanisshed was this daunce; he niste where.
No creature ne saugh he that bar lif,
Save on the grene he saugh sittinge a wif.

Några stycken ur The Wives Tale of Bathe får illustrera eposets karaktär. Vi ser omedelbart att det är fullt förståelig engelska, även om en del komplikationer föreligger. Läser man i original utan annoteringar inser man ganska snart på egen hand vad som avses i de flesta fall, nämligen genom kontexten.

I stycket ovan har vi till exempel niste = not wiste = knew not = did not know, ett bruk av negation som numera inte är lika utbrett i engelskan. Vi har för övrigt wiste = preteritum av wetan (veta), en synonym till knowen, där det senare sedermera trängde ut det förra. Vi har vidare bar = bore, från beren (bära); wif = woman; samt er = ere = before.

‘My leeve moder,’ quod this knight, ‘certein
I nam but deed, but if that I kan seyn
What thing it is that wommen moost desire.
Koude ye me wisse, I wolde wel quite youre hire.’

Tyskans lieb kan ge en vink om att leeve = leef = lief = dear, medan quod är preteritum av quethen = kväda, säga. Ytterligare en sammandragen negation har vi i nam = not am. Svenskar inser omedelbart att wisse = wissen (visa). Slutligen har vi hire = pay.

To tellen yow the joye and al th’array
That at the feste was that ilke day.
To which thing shortly answere I shal:
I seye, ther nas no joye ne feste at al;
Ther nas but hevinesse and muche sorwe.

En array förstås numera som en matris, men är ursprungligen en ordning eller samling, något som är iordningställt (redo är en svensk kusin). Från urgermanskans *iz +‎ *-līkaz = är lika har vi ilke = ilk = lika, samma. Negeringar nas = not was och ne = nor ska inte förstås som dubbla, utan är mer förstärkande, varvid ther nas no joye ne feste at al i helhet betyder there was no joy nor feast at all. Sist har vi sorwe = sorrow.

That therfore sholden ye be gentil men,
Swich arrogance nis nat worth an hen.

Uttalet är radikalt annorlunda från modern engelska, men det behöver vi inte bekymra oss om här. Av an hen kan man förstå att h är stumt, men i själva verket förekom inga stumma konsonanter i medelengelskan – det är här en dialektal ordning som slår igenom och som är bevarad i mången engelsk dialekt. Negering nis = not is och nat = not, medan swich = such. Återigen är det inte fråga om en dubbel negering: such arrogance is not worth a hen. Pluralform av should har vi i sholden, och som en konsekvens även ye för andra person plural (numera you).

Whilom ther was dwellinge in my contree
An erchedekene, a man of heigh degree,
That boldely dide execucioun
In punisshinge of fornicacioun,
Of wicchecraft, and eek of bawderye,
Of diffamacioun and avoutrye,
Of chirche reves, and of testamentz,
Of contractes, and of lakke of sacramentz,
Of usure, and of simonye also.
But certes, lecchours dide he grettest wo;
They sholde singen if that they were hent.
And smale tytheres weren foule yshent,
If any persone wolde upon hem pleine.
Ther mighte asterte him no pecunial peine;
For smale tithes and for smal offringe
He made the peple pitously to singe.
For er the bisshop caughte hem with his hook,
They weren in the erchedekenes book,
And thanne hadde he, thurgh his jurisdiccioun,
Power to doon on hem correccioun.

Avslutningsvis ger vi en snutt från The Freres Tale, med några förklarande stolpar. Whilom = once; erchedeken = archdeacon; eek = also = ock; bawderye = bawdry = koppleri; avowtrye = adultery; chirche reves = church robberies; usure = usury = ocker; simonye = simoni = att köpa en kyrklig titel; certes = certainly; wo = woe = ve, sorg; hent = taken (hämtade).

Följande mening har ett antal komplikationer, som man kan strunta i utan att förlora i sammanhang. Man har här participformen yshent av verbet shenden, samma som svenskans skända, och bruket med prefix y (eller i) är vanligt förekommande. Vidare är tytheres = tithes = tionde; pleine = complain; asterte = astart = escape; pecunial = pekuniär, som har med pengar att göra (här en bot); offringe = offering; thurgh = through = throughout; doon = do; hem = them.