Kategori: Teknik

Kategorier
Kultur Politik Teknik Vetenskap

Sojavänsterns betahannar klimathetsar

Att det främst är överviktiga omegasexkärringar i klimakteriet samt unga vegankvinnor med ätstörningar som «brinner» för «klimatet» är förstås ingen nyhet, men notoriska Aftonbladet drar nu saken ett steg längre, nämligen genom att hävda att det i själva verket är «omanligt» att strunta i klimatet.

Man jämför med forna tiders «plattfotsbrigad», vars medlemmar på falsk grund sökte frisedel under förespegling av att lida av någon åkomma som hindrar utförandet av värnplikten. Den underliga liknelsen består i att «klimatfördröjare» bland män har en motsvarande hållning visasvis «klimatet», att man gärna pratar om fenomenet men inte har några «seriösa planer» på att minska utsläppen.

Vi gigachads på högerkanten har nämligen bara kärnkraft som svar på dessa de yttersta frågorna, enligt ledarskribenten. Det är också vi män som står för utsläppen, äger industrierna och så vidare, och allt är därför männens fel. Allra helst de vita männen, som per vänsterns arvssynd är rasistiska, sexistiska, homofoba, transfoba och alltså även klimatofoba.

Vi alfa- och sigmahannar borde tvärtom se det som en moralisk plikt att gå i bräschen för «vår största kris någonsin», enligt (för)ledarskribenten, nämligen för att vi machomän ser det som dygdigt att «skydda familj och fosterland». Men istället för att ge sådant skydd mot «översvämningar och torka», ägnar vi vår tid åt att håna miljömuppar…

Den som sa’t han var’t, och pamflettskrivaren ägnar sig alltså på samma sätt åt att håna verkliga män i högern för att de inte gör gemensam sak med sojavänsterns betahannar, som gör sällskap med omegasexkärringarna och veganerna i extremvänsterns klimatagenda.

Men till skillnad från sagda gen Z-freak kunde vi riktiga män inte bry oss mindre om de muspip som emanerar från klicken i fråga, även om vi blir storligen vreda över att dessa pajasar och uppmärksamhetshoror förstör konst och limmar fast sig på vägar och föremål och därmed utgör fara för allmänheten.

En mer intressant fråga är vad puckot till skribent tror den enskilde virile mannen skulle kunna göra, om vi för ett ögonblick antar klimatagendan som relevant. Ansluta oss till Heliga Klimat-Gretas rörelse och sabotera än mer? Bli veganer? På vilket sätt hindrar det framväxten av nya kinesiska kolkraftverk eller tillväxten av tre miljarder fler koldioxidutsläppande afrikaner innan århundradets slut?

Angående «seriösa» bidrag har vi i Aftonbladets toxiska demagogi aldrig sett prov på sådana, exempelvis hur dessa sojaskribenter tänker sig att upprätthålla en befolkning om elva miljarder utan förtätning i storstäder, vars blotta existens är en fossil historia från början till slut, givet att dess infrastruktur i form av stål, betong och plast inte kan produceras utan fossila bränslen.

Visserligen kan man bygga elbilar – av det snitt som initiativrika högermän som Elon Musk producerar – men varje sådant fordon (multiplicerat med några hundra miljoner per år) tar i anspråk väldiga resurser i form av mineraler och energi, vilket lämnar djupa avtryck i både miljö och klimat. Det blir alltså ingen klimatreducering på totalen av en sådan omställning, särskilt inte om basbehovet av energi inte är garanterat av stabila energislag som kärnkraft utan istället drivs av polsk kolkraft.

Istället för att antagonisera «högermän» och därmed bidra till polarisering som inte ett jota för situationen framåt, bör Jalalian och de andra inkvoterade elementen till låtsasskribenter studera vad vi i den klimatrationella falangen egentligen hävdar, vilket är en helt annan sak än att «strunta» i klimatet.

Det är visserligen riktigt att vi lämnar därhän Klimat-Greta och vänsterns klimathysteri, och vi delar inte riktigt synen på att uppryckelsen är nära förestående eller att jorden riskerar att gå under på grund av uppvärmning, helt enkelt för att data motsäger sådant apokalyptiskt dårpladder. Ja, även IPCC:s Jim Skea hävdade detta härförleden, vilket dock förstås undertrycktes i statsteve och andra vänstermedier.

Allra minst riskerar Sverige negativa konsekvenser i netto, och det är snarare så att fördelarna väger över markant när större ytor öppnas upp för odling och liv under en längre period av året, även om det kan skvalpa mer. Varför skulle en patriot och nationalist gå emot en sådan utveckling, givet att det överhuvudtaget vore möjligt?

Men för den skull ignorerar vi inte det faktum att uppvämningen kommer att medföra en del konsekvenser, främst i form av ökad havsvattennivå och mer energirikt väder. Det är emellertid effekter som sker under generationer och därför är fullt hanterbara, och i grunden är det synen att jorden är evigt stabil som är fullständigt skev – vi har alltid tvingats anpassa oss efter naturens ständigt föränderliga förutsättningar.

De metoder vi förespråkar är emellertid inte att förstöra konstverk eller limma fast sig på biljardbord och fotbollsramar, utan att bedriva vidare innovation, inte minst för att överkomma problemen med fossilberoende i framställning av betong och stål, civilisationens primära beståndsdelar. Det är så verkliga män gör, nämligen att angripa problemen och komma med lösningar istället för att limma fast de sojainfesterade manstuttarna på en glasmonter för att göra ett meningslöst statement.

Även konstgödsel, som hälften av världens befolkning beror av, kan inte framställas utan metan, varför det är en angelägen uppgift att forska kring sådana metoder. Det är förstås vad Klimat-Greta borde ha tagit sig an, istället för att skolka och stå där med sitt fåniga plakat, i vart fall om hen hade haft en mer seriös inställning.

Andra forskningsfält rör givetvis fusionsenergi och metoder för att nyttja äldre kärnavfall i modernare bridreaktorer som turbo. Energibehovet kommer nämligen inte att minska, utan tenderar att öka exponentiellt, även med en stabil befolkningsnivå. Gärna brutal utbyggnad av sol, vind och vatten, men det kan bara ske under en stabil grund av traditionell kärnenergi, tills vi har kraftigare verktyg i fusion.

Slutligen har vi befolkningskomponenten, den elefant i rummet ingen vill prata om, men som är av fundamental vikt om man verkligen menar allvar med att få ned utsläppen. Så länge den diskussionen inte förs, även i underlivsmedier som Aftonbladet, kan vi nog strunta i vänsterns klickbeten och allmänna tramsande om «klimatkrisen».

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Huawei slår tillbaka

Amerikansk exportkontroll kring chips och annan halvledarteknik, inklusive mjukvara, syftar till att strypa Kinas tekniska och ekonomiska utveckling, och därmed hindra eller i vart fördröja tronskiftet. Formellt hänvisar man till «nationell säkerhet», men det är enkelt visa att det argumentet inte har med verkligheten att göra.

Ty i ballistiska missiler och annan militär utrustning finner man inte den mest avancerade informationstekniken, utan betydligt enklare och robustare komponenter. Spetstekniken finner man i så fall i simuleringar och i större AI-system, och i princip finns för varje civil tillämpning även en militär sådan. Det är således ett skenargument, och det dröjer sig helt enkelt om merkantilism.

Huawei har även drabbats av att ha portats från en rad västmarknader i samma syfte, vilket har haft drastisk effekt på nätsidan. Man har å andra sidan de flesta patent gällande 5G-teknik, och lider därför inte särskilt mycket av exportkontrollen som sådan i just det avseendet.

Men för telefondivisionen har amerikansk exportkontroll varit katastrofal, varvid man har gått från världsledande tillverkare till att finnas i den lägre divisionen. Utan chips från TSMC står man sig slätt mot lurar från Samsung och Apple, eftersom man då har att förlita sig på inhemsk teknik.

I Kina är det framförallt SMIC som står för tillverkningen av chips, med processer som har legat ett decennium bakom konkurrenterna. Det är för att SMIC främst tillverkar chips och annan halvledarteknik för bilindustrin och andra tillämpningar, som inte är i behov av ultrasnabba chips. De senare har man istället valt att importera från Korea och Taiwan, i den ordning som frihandel och marknadsekonomi ger.

SMIC kan inte heller enkelt och snabbt ställa om genom att nyttja UV-litografi med maskiner från nederländska ASML, eftersom även Nederländerna deltar i mobbningen. Man är hänvisad till att om inte uppfinna hjulet på nytt, så i vart fall ta igen försprånget helt av egen kraft.

Och det tycks som man har framgång i det avseendet, helt enkelt genom att kasta så mycket pengar och talang man kan på projektet, inklusive att engagera experter från Samsung och TSMC – personer som USA inte kan kontrollera med embargon. På samma sätt har man fått hem betydande talang i en omvänd kompetensflykt, efter att USA åter visat sin systemiskt rasistiska sida.

Det är i mångt och mycket mest en tidsfråga innan Kina är ikapp och därefter naurligt går förbi, varvid vi kommer att ha en obehaglig teknisk bifurkation i världen. Hur ska det veliga Europa ställa sig när Kina står för de allt bättre tekniska lösningarna och USA hamnar allt mer på efterkälken?

Det går dessutom betydligt snabbare än vad de flesta av oss hade föreställt oss. SMIC har fram tills 2021 varit hänvisad till 14 nm-processer, men har sedan 2022 visat sig förmögen att halvera till 7 nm, i paritet med Intel och andra amerikanska producenter, men ännu hacket efter TSMC:s 5, 4 och nu 3 nm.

Den prototypen finns nu realiserad i Huaweis Mate 60 Pro, som släpptes i dagarna. Huawei har här en egen chipdesigner i HiSilicon (海思Haisi), vars chip Kirin (麒麟Qilin) 9000S tillverkas av SMIC. Processen motsvarar Apples A13 Bionic, som finns i bland annat min iPhone SE 2 från 2020, men har i övrigt mer moderna specifikationer.

Modellen skulle knappast ha framgång i Väst, utan mer framstå som föråldrad. Men det man ska ta fasta på är dels att Kina mycket snabbare än förväntat har brutit igenom barriären och forcerat amerikansk exportkontroll, och dels att Huawei har rest sig upp efter käftsmällen och nu slår tillbaka mot imperiet – jag törs lova att man har visst huvudbry i Washington.

Kategorier
Indien Kina Politik Teknik Vetenskap

Rymdlilleputten Indien

Om medier händelsevis slår ned i rymdteknikens värld sker det med sedvanlig selektiv bias. Exempelvis skriver man gärna att ryssarnas sond kraschade mot månens yta, samtidigt som det blev stor nyhet av att den indiska Chandrayaan-3 härförleden äntligen lyckades (till skillnad från föregångarna) landa på vår satellit. Nu följer man upp med nyheter om någon solsond, vilket man förstås måste gratulera till.

Samtidigt skjuter Kina upp fler raketer än någon annan, undantaget amerikanska kommersiella företag, men eftersom alla sådana missioner är av det lyckade slaget och eftersom medier inte gärna vill berätta något som helst positivt om Kina, blir landet helt osynligt i mediebevakningen. Ja, med undantag för när något raketsteg faller ned i atmosfären, förstås.

Om Kinas rymdstation Tiangong har man således inte hört ett knyst i svenska eller västerländska medier, ej heller angående den vetenskapliga utbyggnaden med modulen Mengtian, eller för den delen om landets många månsonder i Chang’e-serien och därmed relaterade företeelser.

Publikum får sig därför till livs en fullständigt falsk bild av vad som faktiskt försiggår i rymden, och om vilka de primära ledarna är. Indien hör inte till dem, och kommer inte på flera årtionden att kunna utmana USA, Kina och Ryssland om herraväldet eller den tekniska överlägsenheten, utan kommer att förbli en mindre aktör i likhet med ESA och Japan under lång tid framöver.

Detta för att Indien som land och ekonomi alltjämt är synnerligen outvecklat. Man ligger kanske tjugo år efter Kina i det mesta, men allrahelst i fråga om teknisk utveckling, forskning och utbildning överlag.

Indien kommer i själva verket aldrig ikapp, om man inte först förmår lösa de grundläggande hindren, framförallt det avskyvärda kastsystemet och de ständiga religiösa striderna. Medan Kina undertrycker religionen för allas bästa och sätter den nationella gemenskapen först, är det religiösa kaoset i Indien en ständig grogrund för extremism.

President Modi själv har ju här varit föremål för västerländska sanktioner efter att ha varit inblandad i hindunationalistiska kravaller 2002, då han företrädde Gujarat. Det beskrevs då som ett «folkmord» och «etnisk rensning», och Modi förbjöds resa in i USA och Europa. Numera välkomnas han emellertid med öppna armar, i egenskap av en möjlig kil för att slå hål på Kina, en potentiell allierad i Quad och andra mekanismer.

Men Indien borde tvärtom ta rygg på Kina, och veta vilken sfär man egentligen tillhör. Tiden som kolonial undersåte under Brittiska ostindiska kompaniet borde ha lärt landet att västmakterna inte kunde bry sig mindre om Indien i sig, utan alltid har mer pragmatiska och själviska motiv för sin låtsade vänskap.

Gränsdispyterna med Kina kan enkelt lösas om viljan finns, och det finns ingen naturlig fiendskap de två jättenationerna emellan. De har en naturlig barriär emellan sig i Himalaya, och har därtill en gemensam dharmisk grundkultur. Som primära aktörer i Brics har de betydligt mer att vinna på att samarbeta, allrahelst i rymden.

Kategorier
Europa Filosofi Japan Kina Korea Kultur Politik Ryssland Teknik USA

Soft power

Mjuk makt är förmågan att få andra nationer att omfatta vissa värden, utöva en viss kulturform eller på annat sätt sympatisera med en nation eller kultur, naturligtvis på helt frivillig basis. Motsatsen är hård makt, som kan yttra sig i allt från militär förmåga till ekonomiskt tvång som sanktioner med mera.

Värdena behöver i sig inte vara goda, vilket kan illustreras med att den amerikanska livsstilen omfattande smaklös McDiabetes och Cancer-Cola har haft stor framgång i världen, även om allt fler nu betecknar den matkulturen som helt förkastlig. Å andra sidan har de asiatiska och medelhavsköken en mer robust ställning i den kulinariska världen.

Man ska inte heller förväxla regional framgång med global. Vi i västvärlden befinner oss i en bubbla av kultur från anglosfären, främst USA, medan andra delar av världen har andra preferenser. Således ska man inte bli förvånad av att kinesiska filmer toppar den kinesiska biostatistiken (nio av tio), sydkoreanska den sydkoreanska (sju av tio) eller japanska den japanska (sex av tio).

På samma sätt förhåller det sig med musik. Taylor Swift kanske är vad som betecknar det mest fashionabla i Väst för närvarande, medan man har helt andra preferenser i Kina, Japan och Sydkorea. K-popen i det senare landet åtnjuter för övrigt en omfattande global popularitet, framförallt i Asien, USA och Sydamerika.

Hård makt kan nyttjas för att motarbeta mjuk makt. Vi finner det inte särskilt anmärkningsvärt att amerikanska filmer förmedlar en proamerikansk hållning, men tycker av någon anledning att det är förkastligt när kinesisk kultur gör sammalunda. Att man på sådana grunder stänger konfuciusinstitut är sålunda i syfte att motverka kinesisk mjuk makt, och samma motiv föreligger när man angriper Tiktok och andra kinesiska företeelser med påhittade anklagelser.

Det är förstås inte bara Väst som agerar så, utan även Kina och andra makter i regionen. En evig träta mellan länderna därstädes har resulterat i tillfälliga förbud mot K-pop i kinesisk television, kulturkrig angående dräkters och maträtters ursprung med mera. Kina har vidare en importkvota för utländsk film.

Mjuk makt kan vara lika effektivt i att kullkasta en nation som militär erövring. Det är en viss förenkling, men man kan hävda att västerländsk rockmusik och amerikanska jeans bidrog till att få Sovjetunionen på fall, i det att man övertygade det sovjetiska folket om att det fanns en bättre tillvaro på andra sidan muren. Härav följer ambitionen att emellanåt vilja förhindra att främmande kulturformer får fäste.

Den äldsta formen av kulturimperialism är religiös mission, som ofta har gått hand i hand med hård makt. Kristendomen fick Rom och dess kultur på fall, men har aldrig fått riktigt fäste i Kina, Japan eller den övriga buddistiska världen, delvis för att man aktivt har motarbetat västerländsk mission, men även för att åskådningen inte är lika attraktiv som inhemska motsvarigheter.

Den moderna världen präglas av motsvarande mission för sekulära värden, filosofiska idéer och annat tankegods, idéströmningar som förmedlas via böcker, film och annan kultur, men numera framförallt i sociala medier. Här har Kina sedan dag ett haft en strategi för att förhindra att bli översköljd av amerikanska värden genom att kontrollera nätet på olika vis.

Syftet är alltså inte främst att lägga sordin på debatten eller förhindra kineserna från att uttrycka sig (det är betydligt friare än vad som ofta hävdas), utan att premiera inhemska lösningar för sociala medier och annan informationsteknik. Härav har en teknisk bifurkation skett genom framväxten av Baidu (百度, Google), Weibo (微博, Twitter/Facebook), Youku (优酷, Youtube), Baike (百科, Wikipedia) med flera slags tjänster och företag anpassade för kinesisk och i viss utsträckning asiatisk kultur i stort.

Det är inte så som det ofta framställs att Kina förbjuder västerländska motsvarigheter, utan man ställer enbart det tämligen självklara kravet att tjänsterna måste följa kinesisk lagstiftning. Google försökte, men valde småningom att självmant dra sig ur, eftersom man inte var villig att anpassa sig efter lokala regler – man ville sprida den egna västerländska filosofin, man ville utöva västerländsk mjuk makt.

Nå, man kan naturligtvis definiera mjuk makt på en lång rad sätt, och en sådan (Brand) tar fasta på en rad parametrar kring hur landet och dess kultur, varumärken, utbildning med mera uppfattas av andra världen över. Det visar sig då att anglosfären med USA och Storbritannien intar tätpositionerna, följda av Tyskland, Japan och Kina, där de två senare byter plats från föregående år.

I globalt hänseende är Kina alltså en mjuk stormakt, även om det inte uppfattas så i den region som definierar Västvärlden, den sjundedel av världen som i all hybris förstår sig själv som «världen». Kina har genom både egen förskyllan och amerikansk aggression tappat betänkligt i anseende i Väst de senaste åren, men det är inte en global företeelse. På samma sätt har USA och Väst åkt genom golvet i Kina avseende rykte och anseende, och det är således en ömsesidig utveckling, del i en betydligt större maktkamp.

Även lilla Sverige ligger i täten (plats elva), och de nordiska länderna har gott renommé tack vare värden kring välfärd, hållbarhet och liknande. Det är ändå märkligt att vårt land placerar sig före Sydkorea (plats femton), som måste betecknas som en kulturell stormakt.

Man kunde tro att Ryssland skulle placera sig i bottenskiktet, men man återfinns på plats tretton, ned fyra snäpp från föregående år. Det återspeglar återigen det faktum att den högst regionala konflikten i Ukraïna inte uppfattas på samma sätt i övriga världen som i Väst, och att Ryssland för många andra är en högst värdefull och pålitlig aktör.

Ukraïna finns för övrigt på plats trettiosju, upp rejält från föregående års plats femtioett. I botten finner man istället Zimbabwe (121), Guatemala (120) och Uganda (119), vilket reflekterar att fattiga länder har svårt att göra kulturella avtryck, och omvänt att mjuk makt går hand i hand med välstånd och utveckling.

Världens tjugo främsta mjuka stormakter, enligt Brands index (2023). Det är Västvärlden och Östasien men även Ryssland och delar av Mellanöstern, vilket kan förvåna.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Exportkontroll av Ga och Ge

Lagom till den amerikanska skurkstatens födelsedag levererar Beijing en passande present i form av exportkontroll av två halvledare. Från och med första augusti krävs således exportlicens för att sälja gallium eller germanium till utlandet, råmaterial som är helt kritiska i halvledarindustrin.

Det är nu inte av illvilja man inför sådan exportkontroll, utan som svar på tal av USA:s och EU:s motsvarande exportkontroll av apparatur och annan teknik för att framställa avancerade chips. Man åberopar numera «nationell säkerhet» som argument för allt fler sådana handelshinder, men det är ingen tillfällighet att man slår mot Kinas svagaste punkter – syftet är ett helt annat.

Gallium (31 jiā 镓) och germanium (32 zhě 锗) är kusiner till aluminium och kisel.

Den sävliga pandan har emellertid börjat tröttna på mobbningen, och rest sig upp för att slå tillbaka en smula. Kina kontrollerar inte bara jordartsmetallerna, utan även många andra mineraler, så ock germanium och gallium. Kina dominerar med 95 % av marknaden för gallium, och två tredjedelar för germanium.

Mineralerna är nu inte ovanliga, utan förekommer överallt i jordskorpan. Men det är Kina som har produktionen och logistiken, och det kommer att krävas både tid och pengar att strukturera om flödena. Det innebär att logistiken i handeln kring elektronik kommer att störas vad det lider, och att priserna kommer att ta ett större kliv uppåt i alla led.

Det är ändå ett måttfullt svar, som bör leda till eftertanke i Bryssel och Washington – är detta verkligen vad ni vill ha? Den större ammunitionen spar man till ett senare tillfälle, och det man bjuder på är således en aptitretare av vad det kan komma att kosta att mobba Beijing med handelshinder.