Kategori: Teknik

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Tit for tat, tik for tok

Tiktoks dirre Zhou Shouzi (周受资) grillades i fem timmar i amerikanska kongressförhör, varvid man ville utröna huruvida just Tiktok är en nationell säkerhetsrisk eller en risk för unga, snarare än att måla med en bredare pensel över hela linjen av appar. Här är man förstås fullt medveten om att NSA och CIA har halva inne på de amerikanska apparna, och det kokar därför ned till att man tror att kineserna ska göra likadant, det vill säga spionera.

Det minner om hur amerikanerna under rymdkapplöpningens första tid stal ryssarnas månfarkost Luna 3 under en utställning i Mexiko, för att nattetid fotografera innanmätet och därefter återställa apparaten i ursprungligt skick. På samma sätt kopierade amerikanerna England under industrialismen, för att senare frukta att andra ska kopiera USA när man väl etablerat dominans.

Men det är så det alltid har fungerat, och vare sig Kina eller tidigare Japan är härvidlag några undantag. Man har plankat design på samma sätt som amerikanerna, men framförallt har man i samriskföretag försäkrat sig om att genom laglig och kontraktuell tekniköverföring komma i åtnjutande av teknisk kunskap i utbyte mot billig tillverkning.

Och som tidigare USA och Japan har gjort den långa marschen mot teknikdominans, har Kina upprepat bravaden, varför man numera leder innovationsligan och spottar ut överlägset flest patent. Kina har därför inget särskilt behov av att kopiera andra, utan mer av att skydda sina egna innovationer, exempelvis den algoritm som Tiktok nyttjar och som amerikanerna vill åt genom tvångsförsäljning av bolaget.

Frågan om Tiktok handlar alltså inte om att appen skulle vara en «säkerhetsrisk», utan om att det är en spetsprodukt som hotar dominera på den amerikanska marknaden, på samma sätt som tidigare Huawei och ZTE har dominerat telekommarknaden och därför blev föremål för förbud.

Det är samma strategi som man tillämpade mot Japan under 1980-talet, i rädsla för att Japan skulle köpa upp och dominera hela USA, och även då motiverade man saken med «nationell säkerhet». Fri marknad, javisst – förutsatt att det gynnar amerikanska intressen.

Man kan invända att Kina blockerar motsvarande amerikanska appar på fastlandet, men å ena sidan är det inte så man motiverar saken, och å den andra är det inte så Väst fungerar. Vår dominans har sitt ursprung i öppenhet och marknadsekonomi, men i ljuset av att Kina rusar förbi med andra metoder har man drabbats av osäkerhet, dåligt självförtroende och sjuklig paranoja.

Det senare kan exemplifieras i hur en del paranoiker målar upp Tiktok som en sorts «kognitiv krigföring» från Kina gentemot Väst, att appen skulle utgöra ett infernaliskt verktyg för att påverka ungas mentala tillstånd och världsuppfattning, på det att Kina skulle gynnas politiskt.

Påverkan är förvisso av verkligt slag, och informationskrig har alltid bedrivits. Men här gäller på samma sätt som för industriprodukter att vår västliga dominans har sin absoluta grund i frihet och öppenhet, att vi inte räds den förmenta motståndarens argument och metoder, eftersom det är och förblir en trubbigare och mindre smidig lösning.

Men numera är rädslan påtaglig för att externa krafter ska påverka vår egen diskurs. Det är helt i sin ordning att Väst utövar sådan otillbörlig påverkan gentemot andra länder via mekanismer som Voice of America, iscensatta demonstrationer, manipulerad opinion, kulturöverföring med mera, men naturligtvis otänkbart att andra tillåts göra samma sak. Bjälken i ögat…

För Kinas vidkommande är Tiktoks öde i sig ointressant, eftersom det är ett privat företag i mängden. Däremot är man bekymrad över den allmänna trenden, att dess spetsföretag i hård- och mjukvara och annan teknik blir portade ett efter ett i USA och på en del andra håll, med «nationell säkerhet» och en rad andra svepskäl som allmän grund.

Det kommer inte att hindra den fortsatt kinesiska frammarschen mot teknisk dominans, men möjligen sakta ned den något. För Väst är saken betydligt värre, i det att man drar åt allt större mått av protektionism, merkantilism och andra mekanismer, och att vi därmed avhänder oss det vapen i öppenhet och informationsfrihet som har gagnat oss under lång tid. Det är ett brutalt självmål.

Kategorier
Kina Politik Teknik Vetenskap

Kina ledande teknikmakt

Vilket land leder teknikutvecklingen i världen? Frågan är retorisk, men för en del lär svaret ändå komma som något slags överraskning, nämligen det klientel som tror att obetydliga svenska utbildningsanstalter som Chalmers och KTH skulle ha något att erbjuda den kinesiska militären eller andra kinesiska intressen, de som alltjämt tror att Sverige är något slags högteknologisk bastion och Kina blott en fabrik.

Enligt Australian strategic policy institute (ASPI) har Kina övertaget i inte mindre än 37 av 44 (84 %) kritiska teknologier, omfattande bland andra nanoteknik, materialteknik, AI, syntetisk biologi, batteriteknik, solceller och kvantkryptografi. ASPI uppger att Kina i en del grenar är ensam herre på täppan, med gräddan av institutioner samlade inom landet.

Egentligen är det bara USA som ännu kan bjuda motstånd, medan Indien och Storbritannien leder ett B-lag omfattande Sydkorea, Tyskland, Australien och i någon mån det kontinuerligt falnande Japan. Avvecklingslandet Sverige finns inte på kartan i detta sammanhang, och är väl på sin höjd relevant i marginalen av läkemedelsindustrin.

Men om man får tro de socialliberala ledarredaktionerna bör vi alltså isolera oss från den makt som har detta övertag, och som framgent kommer att dominera i än fler fält, nämligen av en paranoid och missriktad rädsla för att Zhongnanhai ska lägga sig i svenska intressen. Man ansluter därvid fullständigt till den amerikanska linjen av att mobba ut kinesiska intressen i allt från Huawei till Tiktok i syfte att försöka behålla den egna tekniska hegemonin.

Men för Sverige är en sådan approach fullständigt vettlös. Vi har inget att vinna på att gå i USA:s ledband i det meningslösa företaget att söka rädda en amerikansk dominans som är på upphällningen. Sverige måste förhålla sig till världen så som den faktiskt ser ut snarare än så som man önskar att den vore.

I den världen – das Ding an sich – är det Kina som är den stigande stjärnan, och från den kan vi nog inte isolera oss utan att skada oss själva allvarligt. Vi är inte direkt beroende av Kina i så stor omfattning – än – men däremot indirekt genom att EU är vår överlägset största handelspartner. Och EU:s största handelspartner är i sin tur just Kina, en omständighet som inte kommer att förändras, utan vi har tvärtom än större utbyte att förvänta – vill Sverige verkligen stå utanför den ordningen?

Kategorier
Kina Politik Teknik Vetenskap

Medelmåttiga svenska universitet ointressanta för Kina

Paranoikerna på Expressen vädrar återigen sitt kinahat, denna gång genom att återanvända ett ledarstick från fordom, angående kinesiska forskare vid svenska universitet. Svenska utbildningsanstalter ska inte sponsra Kinas armé, hävdar man i den braskande rubriken, men tydligen går det bra att «sponsra» övriga världens motsvarigheter – man väljer medvetet ut just Kina.

Men det är inte kinesiska vapen som orsakar död i världen, utan amerikanska och för all del även svenska. Kina har inte deltagit i något krig sedan 1979, och är inte en expansiv makt. Det vore nog mer uppbyggligt att porta amerikaner som för svenska skattemedel fortsätter bygga upp det amerikanska militärindustriella komplexet och sprida ond bråd död världen över, exempelvis genom obemannade drönare styrda av tonåringar i bunkrar i Nevada.

Man exemplifierar ändå med frågan om Taiwan och en möjlig invasion från fastlandet, samt med det nyligen timade debaclet med en kinesisk väderballong på drift över det amerikanska fastlandet. Kom igen nu?

Låt mig här dumma ned saken så att även en efterbliven kretin vid Expressen har möjlighet att förstå saken. Man kan exempelvis konstatera att Sverige inte har några som helst tekniska lärosäten bland de hundra främsta i världen. KTH kvalar in på plats 155, medan woke- och klimatteknologerna vid Chalmers inte finns med i systemet överhuvudtaget.

Kina har å andra sidan tio universitet bland de främsta, och har därtill ledig åtkomst till minst dubbelt så många andra i Singapore, Nya Zeeland och andra stater som inte deltar i den amerikanska aggressionen mot Kina. Vad är det svenska universitet egentligen har att erbjuda Folkets befrielsearmé?

Frågan blir än mer absurd när man konstaterar att Kina är ledande i utveckling i allt fler tekniska spetsgrenar som AI och kvantdatorer, och för den delen även avancerade vapensystem som hypersoniska missiler. Kina är en utvecklad rymdnation som skickar upp en raket varannan dag, och är så att säga inte i behov av medelmåttig forskning vid medelmåttiga universitet i en medelmåttig randstat i Europas utkant.

I den mån kinesiska forskare deltar i svenska program är bidraget till kinesisk militär noll och intet, och det rör sig mer om sedvanligt utbyte i forskarvärlden, till allas båtnad. Svenska universitet härbärgerar inte militär spetsforskning, utan sådan sker uteslutande vid Saab och andra företag, där man givetvis har en relevant säkerhetsklassificering.

Universitetens roll är att främja grundforskning (samt civila tillämpningar), och sådan kan inte begränsas med flummiga argument om att tekniken kan komma att användas i militära applikationer. Antingen är forskningen och utbildningen fri och internationell, eller så är den det inte.

Kategorier
Teknik Vetenskap

Raketekvationen sätter stopp för utomjordingar

Antag att vi vill skicka en farkost till ett annat stjärnsystem, av vilka det närmaste befinner sig drygt fyra ljusår bort från oss. Farkosten ska transportera ett antal människor samt förnödenheter i form av vatten och föda som ingår i ett kretslopp under resan. Därtill kommer ett antal instrument.

Massan m för en sådan farkost är minst hundra ton, men därtill kommer bränsle för att accelerera till en viss hastighet v, och småningom även decelerera vid ankomsten. För enkelhetens skull bekymrar vi oss här bara om accelerationen, med caveat emptor att det verkliga problemet fordrar mer bränsle. Vi antar vidare att accelerationen sker utanför en starkare gravitationspotential i tomma rymden, vilket i praktiken kan ordnas med hjälp av gravitationsslungor.

Antag således att vi har farkostens massa m₀ = 10⁵ kg, samt en bränslemängd m₁ kg. Vi vill här nå hastigheten ∆v = 0.1c eller en tiondel av ljushastigheten, vilket ger en restid om fyrtio år, inom mänsklig livslängd. Accelerationen måste vara bekväm för mänskligt vidkommande, vilket ger a = g = v/t, motsvarande en tid t = v/g = 0.1c/9.82 = 0.1·300 000 000/9.82 = 35 dygn.

Tsiolkovskijs raketekvation ger att m₀ + m₁ = m₀e∆v/v, där v är hastigheten hos raketens avgaser. Det mest effektiva bränsle vi känner har v = 4 498 m/s. Om vi vill nå flykthastigheten för jordens gravitationspotential, motsvarande 40 270 km/h = 11 186 m/s, har vi att bränslemängden m₁ = m₀(e∆v/v – 1) = 10⁵·(e11186/4498 – 1) = 10⁵·(e11186/4498 – 1) ≈ 11m₀ = 1 100 000 kg.

Den hastigheten motsvarar emellertid bara 0.000037c, vilket skulle ge en restid om 107k år, vilket uppenbarligen är meningslöst. Men om vi tillämpar samma räkning för ∆v = 0.1c har vi att m₁ = m₀(e∆v/v – 1) = 10⁵·(e30000000/4498 – 1) ≈ 10⁵·e6670 ≈ 102900 kg. I jämförelse är massan av det observerbara universum i ordningen 1053 kg.

Slutsatsen är att vi inte har möjlighet att nå ens närliggande stjärnsystem med nuvarande teknik, givet ovanstående kriterier. Givet nukleär drift medelst atombombsexplostioner skulle man kunna effektivisera tiofalt, men det uppväger emellertid inte obalansen i raketekvationen på långt när.

En given följd är att inte heller andra civilisationer skulle kunna övervinna denna tröskel, som är ett fysikaliskt snarare än ett teknologiskt hinder. Att förflytta en given massa i rumtiden fordrar en energi som ytterst bestäms av higgsfältet, som inte kan åsidosättas med tekniska lösningar. En övre gräns ges av termonukleära explosioner, motsvarande den atomära bindningsenergin i U eller Pu, energier som inte är tillräckliga för att övervinna den kosmiska barriär som skissas ovan.

Ytterligare en följd är att det inte finns några UFO, UAP eller andra fenomen som har utomjordiskt ursprung, utan det är i samtliga fall per automatik högst jordiska fenomen, optiska illusioner eller den mänskliga hjärnans konstruktioner. Samtliga fall, även de som saknar förklaring, nämligen för att raketekvationen sätter effektivt stopp för utomjordisk närvaro av sådant slag.

Därtill kommer problemen med samtidighet och avstånd, och det är alltså inte troligt att det finns någon civilisation i vår omedelbara närhet, och inte heller under den ultrakorta tid som vi har existerat som teknologisk civilisation (200 av 300 000 år av mänsklig existens, eller 0.000004 % av jordens existens).

Att det troligen finns sådana civilisationer, även samtidigt med oss, kan man på ganska enkla grunder slå fast, men de är alltså inte kausalt förbundna med oss, och vi kommer sannolikt aldrig att kommunicera med varandra. Människan har inte mental kapacitet att förstå de avstånd i tid och rum som gäller för problemet i fråga, och det är bara med matematikens hjälp man kan bilda sig en rimlig uppfattning.

Varför människan tror på utomjordisk närvaro är mer ett psykologiskt problem, och har kanske att göra med science fiction-filmens slagkraft. Typiskt har vi bara observerat sådana fenomen sedan människan lärde sig kontrollera luftrummet, och det är och förblir därför en illusion. Sorry alla miljöpartister och andra rubbade typer!

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan Teknik USA

Accelererande teknikkrig

Creepy Joe har ytterligare skärpt exportkontrollen av halvledarteknik till Kina, efter att ha kommit överens med Nederländerna och Japan om att begränsa export av maskiner för tillverkning av chips. Det är visserligen en mindre inkrementell förskjutning, men det visar ändå att USA är berett att skruva åt så hårt man kan.

Numera har man även EU med på tåget, efter att Bryssel orienterat sig mot Washington på grund av krig och gemensamma intressen, exempelvis kring chips och Kina. Kommissionären för den inre marknaden, Thierry Breton, hävdade i ett tal att man är överens om målet att strypa Kinas åtkomst till de mest avancerade teknologierna.

Skälet uppges vara att förhindra Kina från att utveckla militär teknik med sådan avancerad teknik, men man nyttjar i och för sig samma argument för att hindra Huawei och andra kinesiska företag att verka på den amerikanska marknaden. Det verkliga skälet handlar mer om att försvåra för Kina på alla upptänkliga vis, vilket kanske inte riktigt är vad man i allmänhet menar med konkurrens.

Men Beijing skulle förstås kunna nyttja samma argument för att begränsa exporten av exempelvis sällsynta jordartsmetaller, som man kontrollerar till närmare nittio procent. Även sådana metaller är av vikt i vapensystem och all modern teknik. Säkerligen kommer man att straffa Japan med sådan exportkontroll, så som man har gjort vid tidigare tillfällen för att sträcka upp sin bångstyriga granne.

Däremot lär man inte ha för avsikt att ge sig in i ett fullskaligt ekonomiskt världskrig, eftersom det inte är en lösning på problemet. Man härdar ut, och siktar istället in sig på att småningom bli självförsörjande på sådan teknik för vilken man i dag beror av andra. Det är en fråga om tid och pengar, och Kina har bådadera.

Samtidigt är sådan exportkontroll lika mycket en bumerang som sanktioner, och den enda part som har skadats hittills är amerikanska halvledarföretag, som mister en stor del av sin omsättning när Kina försvinner som kund. Värre är att man riskerar att ytterligare störa den globala logistikkedjan när kinesiska leverantörer får produktionsstopp till följd av amerikanska embargon.

Å andra sidan är samma globala kedja en faktor som kan försvåra den praktiska implementeringen av amerikanska embargon, eftersom komponenter kan finna andra vägar in i landet, även ASML:s och Nikons maskiner.

Exempelvis uppdagades häromveckan att kritiska delar av en missil av typen Xiongfeng (雄风), som tillverkas i och nyttjas av Taiwan, skickades till Kina för reparation av en schweizisk firma. Samtidigt har man länge varit beroende av Kina för underhåll av systemet, vilket är mindre optimalt givet den geopolitiska situationen – även om fastlandet pliktskyldigast har levererat utan att lägga in skadlig kod eller på annat sätt manipulera systemen.