Huawei lanserar en ny telefon, hävdar den statliga televisionen på sin vitwebb och i ett nyhetsinslag. Intressant! Företaget har alltså släppt ännu en ny lur? Men njä, det visar sig alltjämt röra sig om den Mate 60 som introducerades i slutet av augusti, för över två månader sedan. Varför blir detta en «nyhet» nu?
Förhoppningen ställdes till att mandarintalande Tilde Lewin skulle fräscha upp den erbarmliga och katastrofalt undermåliga rapporteringen om Kina i statstelevisionen, men den har alldeles kommit på skam. Visserligen har ett och annat intressant kulturellt reportage publicerats, men i mångt och mycket är kinakorren osynlig, framförallt i många av de mest intressanta och brännande politiska frågorna.
Tilde tycks, i likhet med föregångaren på posten, mer vara intresserad av att på skattebetalarnas bekostnad leva loppan i Kina än att göra ett habilt jobb. Allmogen får därför inte samma slags information om Kina som exempelvis USA, från vilket land rapporterna är mer eller mindre dagliga.
Exempel på sådan information gäller Kinas intensiva rymdprogram, det nyligen timade forumet kring Ett bälte, en väg, valkampanjen i Taiwan, mer ingående fördjupning i bakgrunden kring USA:s sanktioner, Kinas försprång i teknik utöver halvledare, Kinas motsvarande exportkontroll, forne premiärministern Li Keqiangs bortgång med mycket mera. Varför kan man inte koppla upp sig mot Beijing i samma utsträckning som mot Washington för att få en initierad kommentar till aktuella händelser?
Det helt inaktuella reportaget på webb och i teve om Huaweis «nya» telefon lämnar till yttermera visso mycket i övrigt att önska. Man nämner exempelvis inte någon gång TSMC:s nyckelroll, utan gör gällande att det är en strid mellan amerikansk och kinesisk halvledarteknik.
Men amerikansk teknik är alltså på samma nivå som kinesisk (7 nm), och den verkliga spetskompetensen finns i Taiwan (3 nm) och Korea, samt i Nederländerna i form av den relevanta litografiska tekniken. USA:s biroll handlar om patentinnehav för delar av den teknik som avses.
US-korren Fouad Youcefi hävdar här att USA vill vara självförsörjande kring alla delar där det gäller de här chippen, och man vill också se till att resten av världen köper och ordnar med amerikanska chip, och inte med kinesiska. Men amerikanska chips är alltså inte det som nyttjas, och även om USA skulle vilja «ta hem» tillverkningen lär det inte hända, nämligen för att Taiwan inte har för avsikt att avhända sig sitt levebröd och sin nationalklenod.
Här skulle Youcefi kunna göra ett mer ingående reportage kring problemen att finna kompetent personal till TSMC:s fabrik i Arizona, eller hur sanktionerna främst slår mot amerikanska halvledarfabrikanter som Nvidia, samt även mot koreanska och japanska – Kina är deras största kund. Det är självklart att både USA och Kina vill bli självförsörjande, men det är Kina som kommer att ta hem det spelet när USA pajar den globala kedjan.
Spelar det någon roll i det stora hela? Förmodligen inte, och vem ser egentligen på statsteve i dessa dagar? Men vi betalar alltså för detta elände via skattsedeln, och borde kunna förvänta oss betydligt bättre information och upplysning om världens andra supermakt Kina. Men i tevehuset säger man fortfarande «hu-a-wei» och begriper inte det där med diftonger… det är på den nivån.
Eskatologin i samtiden gäller den apokalyptiska föreställningen om «klimatet» som baneman för mänskligheten. Vi har i själva verket bara «tio år» på oss att «rädda världen» innan irreversibla «brytpunkter» inträffar, efter vilka jordens atmosfär småningom kokar bort likt den på Venus. Ja, i själva verket «kokar» haven redan, även om tioårsvarningen har yttrats intermittent sedan 1970-talet – i likhet med religiösa kulters domedagsprofetior inträffar emellertid aldrig uppryckelsen eller katastrofen.
Nej, «klimatet» (i nuvarande riktning) kan inte ta kål på mänskligheten, och inte heller särskilt många andra arter. Sant är att artdöden fortskrider, främst på grund av människans utbredning, men det är inte i närheten av massutdöende i vedertagen mening. Utvecklingen måste förstås tas på allvar av andra skäl.
Faktum är att «klimatet» (i nuvarande riktning) inte kan åstadkomma annat än smärre förändringar i habitat och vattennivåer, samtidigt som enorma ytor öppnas för grödor och liv när polerna smälter och istiden går mot sitt definitiva slut, den kenozoiska istid som har förelegat under 34 miljoner år och vars intermittenta utbredning i enlighet med milankovićcyklerna definitivt hade tagit kål på mänsklig civilisation – om än inte mänskligheten.
Jorden har nu den mängd kol den har, och den är inte tillräcklig för att åstadkomma ett accelererande drivhusklimat som på Venus, i vart fall inte förrän solen börjar expandera om någon miljard år. Livet har frodats under de hetaste perioderna, samtidigt som människan i grunden är ett ekvatordjur.
Däremot har jorden erfarit tillstånd av fullkomlig nedfrysning, den så kallade snöbollsjorden, under vilka förhållanden mänskligheten hade utplånats fullständigt, tillsammans med i stort sett allt landbaserat liv. En sådan nedkylning kan åstadkommas genom ett flertal mekanismer, som produktion av syre av cyanobakterier, orogenes (bergsformering) med åtföljande absorbtion av koldioxid från atmosfären, eller en supervulkan vars stoft förmörkar atmosfären.
Därmed har vi några första kriterier för omnicid, eller fullständig utsläckning av människan som art, nämligen existentiella hot som hastig nedfrysning. De ovan listade kriterierna är emellertid osannolika, då jorden redan har befunnit sig i stadier av syreproduktion, för vilken det numera finns ymnig motståndskraft i oxiderande arter. På samma sätt är den värsta perioden av orogenes avslutad i och med Indiens våldsamma krasch in i Asien och därmed formering av Himalaya – liknande händelser inträffar åter först långt senare i geologisk tid då kontinentalplattorna åter skiftar mönster.
Även supervulkaner är en osannolik lieman, och de som har inträffat har visserligen åstadkommit kallperioder och åtföljande svält och annan misär, men inte hotat mänskligheten som sådan. Det måste till ett fruktansvärt omfattande vulkanutbrott för att förmörka himlen så mycket att mänskligheten släcks, men det är teoretiskt möjligt.
Människan är emellertid numera förmögen att på egen hand åstadkomma samma resultat, nämligen genom att låta detonera samtliga kärnvapen i ett totalt krig, varvid den åtföljande atomvintern skulle orsaka global nedkylning under ett flertal år, potentiellt med massutdöende som följd. Säkert kan en mindre mängd människor överleva i en underjordisk bunker, men den värld de har att återpopulera skulle vara helt annorlunda, samtidigt som civilisation fordrar en stor population.
Någon bestämd sannolikhet kan inte ges, vare sig för att ett kärnvapenkrig inträffar eller för de slutliga konsekvenserna, men beräkningar tyder på att risken för utplåning är ganska låg. Inte ens ett kärnvapenkrig kan släcka mänskligheten, men däremot sätta punkt för civilisationen samt åstadkomma massiva svårigheter med förstört ozonlager och andra biologiska katastrofer.
En liknande kataklysm som nukleär vinter, men flera potenser större, ges av ett asteroidnedslag, likt det som inträffade för 66 miljoner år sedan och då släckte jätteödlornas hegemoni. Händelsen förändrade i ett slag livets utveckling, och gav däggdjuren utrymme att fylla den nisch som dinosaurierna tidigare dominerade. Det är tankeväckande att vi inte hade existerat utan denna stenbumling.
Rymden är fylld av sådant kvarvarande grus från solsystemets formering, och nedslag sker intermittent på systemets alla kroppar, inklusive jorden. De flesta är så små att de brinner upp i atmosfären, medan enstaka större stenar når jordytan. Människan har dock koll på alla större objekt i den omgivande rymden, och det finns inget känt asteroidhot mot människan i den beräkningsbara framtiden – och även om det skulle finnas kan vi spränga den, varför vi mer eller mindre har eliminerat detta hot.
Ett annat potentiellt hot från rymden rör gammastrålning från en supernova, varvid atmosfärens ozonlager skulle brännas sönder och samman. Men å ena sidan känner vi kriterierna för hur supernovor bildas, och å den andra finns inga potentiella objekt i sådan närhet att vi kan drabbas av effekterna. Det är ett teoretiskt hot mer än ett verkligt.
En del tänker sig här även någon sorts interstellär invasion som en möjlig orsak till människans sorti, men en sådan är av tråkiga fysikaliska skäl inte särskilt trolig. Sådan vetenskapsfiktion är visserligen tämligen underhållande och kittlande för fantasin, men har inte så mycket med verkligheten att göra.
Pandemier av olika slag kan visserligen potentiellt orsaka massdöd, men det finns alltid ett visst segment av en population som är immunt, varför det inte rör sig om ett existentiellt hot. Modern vetenskap vet dessutom hur man kontrar sådana utbrott, varför digerdöden inte kommer åter i tidigare omfattning.
AI är i ropet just nu, men sanningen att säga föreligger alltjämt ingen maskinell intelligens av verklig art. Men om en sådan småningom etableras, omfattande ett medvetande med självbevarelsedrift, kan det utgöra ett existentiellt hot mot människan.
En sådan AI skulle nämligen ha passerat vad man benämner den teknologiska singulariteten, efter vilken maskinen kan utveckla nya och bättre kopior av sig själv och raskt utveckla intelligens som får människan att framstå som en insekt i jämförelse. Hotet hänger på att människan faktiskt är förmögen att skapa en sådan maskin, och att vi förlorar kontrollen över dess verkan – båda dessa faktorer är ganska skakiga.
Slutet är således inte alls nära, vad man kan förstå. Några externa faktorer som kan förgöra oss finns inte, och människan är tillräckligt smart för att hantera sådana hot. Samtidigt är människan tillräckligt dum för att försöka förgöra sig själv, vilket historiens månghanda krig vittnar om. Men inte ens denna stupiditet tycks kunna resultera i antropogen förintelse.
Om kineser brukar sägas att de är bra på att kopiera och utföra, men saknar den kreativitet som utmärker oss i Väst. Vi behöver inte ägna dygnets alla timmar åt arbete och råplugg, utan kan tack vare att vi är så mycket smartare ägna en större del av tiden åt nöjen och tidsfördriv.
Kineserna sägs också ha stulit alla våra patent och uppfinningar, eftersom de inte anses ha förmåga att själva skapa sådana vidunderliga mackapärer som vi i Väst, i enlighet med tesen ovan. Alla kinesiska produkter är därför billiga kopior av västerländska förlagor, men förstås av sämre kvalitet.
Stölderna antas ske genom demontering av produkter samt förstås omfattande industrispionage, i vilket Partiet sänder ut celler till världens alla universitet i syfte att knycka teknik och forskning. Eftersom man inte kan veta vem som är vem, antar man helt sonika att alla kineser är potentiella celler, som kan aktiveras i vilket ögonblick som helst. Det gäller att vara vaksam på kinesen!
Emellertid finns i den besvärliga verkligheten ett helt annat förhållande, som inte är konsonant med narrativet ovan, nämligen att Kina är den ledande teknikmakten på allt fler av de mest relevanta områdena. Det är en självmotsägelse att den ledande aktören skulle ha behov av att stjäla andras uppfinningar.
Lika mycket kontradiktion är det att den ledande nationen skulle sakna kreativ förmåga, eller för den delen ha något behov av att kopiera andras patent. I själva verket är Kina numera det land som spottar ut allra flest patent i världen, omfattande 38 % av samtliga (2021), vilket är mer än dubbelt så mycket som den amerikanska eftersläntraren. Det är inte heller så kallade billiga papper, utan man leder även i kvalitetsindex.
Andel patent är ett mått på kreativitet och teknisk utveckling.
Tidigare har ett australiskt institut konstaterat att Kina har ledningen i 37 av 44 kritiska teknologier, men i en utökad version av denna teknologispårare har man täten i 53 av 64 grenar, med USA som främsta utmanare i kvarvarande elva fält. I femton av dessa teknologier – främst av vikt för militär förmåga – bedöms risken vara stor att Kina bildar monopol, och medelhög i tjugo, bland andra omfattande nanoteknik, radiokommunikation, syntetisk biologi, materialteknik och batteriteknik.
Nidbilden av kineser – och tidigare japaner – ägde en gång viss riktighet, såtillvida att den som kommer från botten inte har så mycket annat val än att först ta till sig all den kunskap man saknar, i ett lärande tillstånd som inte ger utrymme för så mycket kreativitet. De flesta länder har genomgått sådana faser, exempelvis det USA som oblygt kopierade Storbritannien innan man blev mer protektionistisk med patentlagstiftning.
Alla länder bedriver även industrispionage, men den utmärkande mekanismen för Kina (och tidigare Japan, Sydkorea, Taiwan) har varit tekniköverföring i samriskföretag. Västerländska bolag som vill nyttja kinesisk arbetskraft och logistik får därmed betala genom att ge upp kunskap, vilket under decennier av västlig utlokalisering har gjort Kina till den högteknologiska makt man är i dag.
Kinas övertag är massivt i många fält.
Den hybris som kännetecknar Väst är således inte till gagn för oss, och man kan inte vila på gamla lagrar. Vi är sannerligen inte mer kreativa än kineser, utan har helt tappat det försprång vi en gång hade, för att vi har blivit dästa och navelskådande. I vår postmoderna narcissism har vi vänt oss inåt i en märklig utveckling där vårt fokus numera ligger på sådant som inte alls gynnar oss i den globala konkurrensen.
Man kan för all del finna en rad sådana märkligheter även i Kina, av helt annat slag, men kinesen i allmänhet behöver inte lägga tankekraft på vilka «pronomen» vederbörande kan tänkas omfatta, och inte heller fruktar man verkligheten genom att kräva «trygga rum» eller annan woke som numera karakteriserar Väst. Man har inte heller samma överhängande fokus på klimat, migration och brottslighet av det politiskt polariserande slag som utmärker Väst, utan har full koncentration på ekonomi och teknisk utveckling.
Naturligtvis har många i Väst insett ovanstående, vilket är varför man på sina håll har slagit till med tvärniten. USA nyttjar sina få kvarvarande övertag, bland annat i halvledarteknik, för att försöka obstruera Kinas vidare utveckling genom exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud med flera mekanismer, men Kina kommer att ta sig förbi sådana hinder på samma sätt som man har gjort i rymdteknik.
Om USA gör ett sista tappert försök att värna sin globala hegemoniska ställning, har EU en något mjukare linje av «riskminskning». Men även Bryssel umgås med tankar att sent omsider ta upp konkurrensen med Kina i en rad fält, inklusive halvledare, batteriteknik, solceller med flera områden som Europa för länge sedan tappade och inte har förmåga att ta igen.
Man vill även kontra Kinas Ett bälte, en väg genom motsvarande infrastrukturprojekt, men för närvarande är det mest ord och inga visor överhuvudtaget. Till yttermera visso vinner protektionismen mark även i Europa, med krav om att stöta bort kineserna från hamnar och infrastrukturprojekt, införa tullar på kinesiska elbilar, förbjuda Huawei med flera att verka i Europa och så vidare.
Vän av ordning undrar här om det verkligen är en god idé att fjärma sig från den aktör som har intagit tätpositionen och som av allt att döma kommer att dryga ut ledningen under kommande decennier. Vem som helst hade insett vansinnet i tanken att Europa skulle kunna utmana USA i fråga om halvledare eller IT, så varför tror man att man Kina är en enklare nöt att knäcka?
Just därför att man alltjämt dras med denna äldre attityd av Kina som en underlägsen byracka som man kan hunsa, spotta på och fräsa mot med sanktioner och annat sattyg, en förlegad kolonial föreställning av ett servilt Kina som har att rätta sig efter vår världsbild och våra «regler», en andra rangens nation som ska veta sin plats och inte kan tävla med oss i fråga om kvalitet eller matcha våra fina «värden». Klart att vi snabbt kan reversera fyrtio års avindustrialisering och återta kommandot!
Högmod går före fall, och med en sådan inställning kommer Europa fortsätta förlora mot både Kina och USA. Vi européer måste inse att världens centrum har förflyttats, och att vi inte riktigt har de muskler som krävs för att ta oss an vare sig Kina eller USA i en allomfattande drabbning. Vi måste släppa vår självgodhet och högfärd.
Vår nutida roll ligger därför i att utgöra en tredje pol mellan Beijing och Washington, att framhäva vår särart utan att förhäva oss, att bedriva frihandel och hedga mot de båda giganterna, samt utveckla teknik och konkurrera på de områden där realistisk möjlighet föreligger. Självklart måste vi diversifiera och inte göra oss ensidigt beroende, men vi måste samtidigt samarbeta med snarare än att fjärma oss från Kina, och vi måste ha omfattande utbyten utan att kräva någon form av överhöghet.
Utöver detta måste vi naturligtvis ta tag i våra interna problem, avsluta kriget, fixa fred med Ryssland, lösa migrationsdilemmat en gång för alla samt rikta alla krafter åt utveckling snarare än byråkrati och allt knäppare reformer.
Den icke folkvalda presidentskan von der Leyen aviserade i sitt linjetal en undersökning om huruvida kinesiska elbilar åtnjuter statssubventioner, vilket i så fall skulle föranleda åtgärder i form av handelstullar och andra mekanismer för att skydda den europeiska bilmarknaden. Sådan protektionism leder emellertid alltid fel, och är inte lösningen denna gång heller.
Kinesiska bilar har ännu ingen större andel i Europa, men möjligen fick von der Leyen och kompani skrämselhicka om man härförleden råkade bevista Münchens motormässa, där kinesiska företag som Nio, BYD med flera gjorde stora intryck på besökarna. Företag vars elbilar är tämligen överlägsna sina europeiska motsvarigheter i förhållande till pris.
Bryssels fråga är berättigad, nämligen hur Kina kan tillverka så mycket billigare än Europa. Svaret är dels att Kinas produktion har större volym och är mer strömlinjeformad än den europeiska, samt åtnjuter lägre kostnader för komponenter, arbetskraft och inte minst energi. Logistiken är helt överlägsen, samtidigt som man kontrollerar flödena av erforderliga mineraler som litium samt dominerar batterimarknaden.
En viktigare orsak är emellertid att Kinas elbilsindustri har fördelen av att ha uppstått från ingenting, medan den europeiska motsvarigheten är en transformation från den existerande industrin med förbränningsmotorer. Kina har aldrig haft förmåga att slå sig in på den mogna marknaden, men däremot snabbt tagit ledningen i den nya framväxande elbilsmarknaden, medan europeiska tillverkare lider av extra överhäng och gammalt bagage.
För en EU-regim som så ofta gapar om klimat och miljö vore det snarare en välgärning om billigare bilar från Kina kunde bidra till att snabbare ställa om den europeiska bilparken till eldrift, men uppenbarligen finns det viktigare värden, som att idka protektionism för att rädda utsatta industrier.
Vän av ordning kan tycka att det är en rimlig strategi, men den har aldrig fungerat tidigare, och kommer inte att fungera nu heller. Sverige subventionerade såväl varvs- som textilindustri för att möta konkurrensen från Östasien under 1970-talet, men vi har inte kvar vare sig konfektions- eller varvsindustri i någon betydande mening. Tysk och europeisk bilindustri riskerar att gå samma öde till mötes, så som tidigare europeisk elektronikindustri.
Kortfristigt kan sådana tullar balansera till tyska och andra europeiska märkens fördel, men förstås bara på den europeiska marknaden. Zhongnanhai kommer givetvis att ge ett reciprokt svar, varvid europeiska bilar erfar motsvarande prishöjning på den kinesiska marknaden. Effekten blir därför på totalen att europeiska företag missgynnas, och att Europa därmed än en gång drar nitlotten.
Det finns en given anledning till att Europa saknar den IT-industri som präglar USA och Kina, och mer allmänt saknar förmåga att attrahera kapital, stimulera startuppföretag och leda utvecklingen, och den orsaken stavas tung sovjetmässig reglering, höga skatter och inte minst tokhöga energipriser, som i ett slag kvaddar förutsättningarna för europeiskt näringsliv att konkurrera med omvärlden.
Det är den ordningen man ska angripa om man vill göra Europa mer konkurrenskraftigt, medan protektionism ofelbart leder till att industrier som inte kan hävda sig själva på den globala marknaden dör ut eller i vart fall reduceras till andra klassens aktörer. Europeiska bilmärken blir då lika inattraktiva som tidigare amerikanska, tekniska eftersläntrare som inte kunde konkurrera med Östasiens smartare och bränslesnålare bilar.
Den senare proceduren är för övrigt på väg att återupprepas i USA, där man medelst såväl statssubventioner som protektionistiska åtgärder i form av strafftullar, exportkontroll, marknadsförbud med mera söker hindra den kinesiska expansionen, även om EU inte tycks vilja straffa USA för dess subventioner, vars mekanism bland andra är att dra företag från Europa till USA.
Det är samma förfarande som man en gång tillämpade gentemot Japan, vars ekonomi man slutligen kunde knäcka medelst en märklig devalvering som bromsade japansk export och därmed gav upphov till en omfattande bubbla – de uppstår alltid när förväntningar om framtida tillväxt upphör.
Samma trick kan emellertid inte tillämpas mot Kina, och därför kommer motsvarande fuffens inte att löna sig. Enbart protektionism är som att pissa i sängen, och känns kanske skönt för stunden, men det blir ganska snart kallt och blött.
Om den amerikanska skurkstaten med exportkontroll, marknadsförbud och andra mekanismer lägger krokben för Huawei och andra att såväl tillverka produkter som verka på västliga marknader, är det logiskt att Zhongnanhai svarar med samma mynt. Den flegmatiska pandan har emellertid dragit sig för att involvera sig i ett eskalerande handelskrig, i hopp om att 1600 Pennsylvania Avenue ska besinna sig.
Men eftersom den förhoppningen har kommit alldeles på skam, har man sakteliga börjat röra sig i riktning mot att besvara provokationerna, genom att dels belägga amerikanska Micron med motsvarande marknadsförbud, och dels införa exportkontroll av ett par av de mineraler Kina raffinerar med nära nog monopol.
Givet att USA har kvaddat Huaweis telefonmarknad, kunde man förvänta sig motsvarande drag av Beijing, men problemet här är att Apples lurar är omåttligt populära i Kina, och att man inte kan undanhålla medborgarna den bästa tekniken med mindre än att man gör sig själv impopulär, med allt vad det kan föra med sig.
Men man kan införa ett partiellt förbud för tjänstemän på såväl statlig som regional nivå att befatta sig med Apples produkter, på ungefär samma luddiga och virriga grund som västerländska entiteter (inklusive svenska statsmedier) behandlar den harmlösa appen Tiktok, det vill säga med hänvisning till «nationell säkerhet». Givet att den statliga sektorn engagerar sextiofem miljoner tjänstemän, är det en icke försumbar andel, och Apples aktiekurs har mycket riktigt dalat kraftigt på beskedet.
En sådan reform ska också ses i ljuset av att man vill stimulera och premiera den egna industrin, varvid Huaweis lansering av Mate 60 utgör ett gyllene tillfälle att balansera om marknaden. Mate 60 är visserligen hacket efter kommande Iphone 15 i termer av CPU-process – 7 nm gentemot 3 nm – men är i övrigt i paritet, och med hälften så stor prislapp.
Det är därmed återigen tit for tat, nämligen ett reciprokt svar på jänkarnas mekantilistiska ingrepp i den fria marknadens mekanismer, om än betydligt mjukare än ett fullständigt förbud, likt det som Huaweis nätdivision har fått erfara i USA och en rad västländer på order av Washington.
Utöver att statssektorn blir en applefri zon, kommer horder av patriotiska kineser att välja Mate 60 över Iphone 15. Även den rådande turbulensen i ekonomin gör det lämpligt att välja en billigare modell än eljest, och den sammanlagda effekten kommer innebära ett markant tapp för Apple på den kinesiska marknaden – det är detta som aktiemarknaden nu har prisat in.
Men detta är förstås inte konkurrens i traditionell liberal mening, utan en teknisk förgrening i två separata marknader, det vill säga protektionism, eller snarare ett kallt tekniskt krig. Det är en reversering av den globalisering som har ägt rum under de senaste fyrtio åren, en period som inte bara har tagit ett utfattigt Kina till rikedom, utan även gynnat västländernas ekonomi i samma utsträckning.
Väst gav bort produktionen med dess problem i form av utsläpp, klimat och arbetsmiljö till Kina, varvid produkterna kunde göras betydligt billigare än eljest. Kina tog ett mindre courtage, men framförallt tog man till sig tekniken och kunnandet (genom tekniköverföring per kontrakt), som man nu behärskar till fullo medan Väst har tappat motsvarande kompetens.
Det är detta som upplevs som ett «hot» av Väst, att Kina har produktionen, logistiken och allt mer av den tekniska och vetenskapliga kompetensen, just de ingredienser som tidigare tog USA och Väst till världsherravälde. Man tänker sig gärna här att Kina skulle ha samma illvilliga intentioner som en gång de västliga kolonialmakterna, och därmed utmana den rådande «regelbaserade världsordningen» under amerikanskt tvång och mobbning.
Och visst, man ska inte släppa vare sig Kina eller någon annan vind för våg, utan man måste sträva efter balans och kontrollmekanismer. Men det gör man alltså inte med ett tekniskt kallt krig, handelskrig med flera mekanismer som har sin yttersta förlängning i krig, här för att upprätthålla det dalande amerikanska imperiets kortvariga hegemoni på världsarenan.
Tärningen kastades för länge sedan, och det är inte ett realistiskt projekt att nu försöka lägga krokben för Kina, eller för den delen «ta tillbaka» produktionen eller förlägga den i andra länder. Indien kan inte matcha Kina i detta avseende, och det kan naturligtvis inte heller mindre länder som Vietnam. Samtidigt är Väst och Kina så intvinnade i varandra, att knuten bara kan lösas med ett alexanderhugg – fullskaligt krig.
Kina tar hem segern i längden, och det är därmed en futil ansats att antagonisera Beijing, eftersom man då slutligen faller i den grop man själv grävde. USA måste ge upp sitt hegemoniska anspråk och erkänna en flerpolig ordning, som världen i stort har allra mest att vinna på, inte minst det Europa som annars blir kollateral skada i drabbningen giganter emellan.
