Innan talman Nancy Pelosi gav sig iväg på resa till Taiwan för att sätta guldkant på sin politiska karriär verkade hon för att driva igenom en ny lag i USA, med syfte att återupprätta landets förmåga i fråga om halvledarteknik och vetenskap i allmänhet, och i synnerhet att kontra Kinas ledning på allt fler områden.
Det är väl för all del vart och ett lands självklara rätt att verka för den egna nationens bästa, men lagen i fråga – CHIPS and Science Act – är mer av merkantilistiskt slag än i den fria marknadstradition man brukar berömma sig för att tillhöra. Till yttermera visso är det fråga om samma slags statssubventioner man anklagar Kina för att bruka, och det är tydligt att den federala staten tar ett allt större ansvar för att leda den vidare utvecklingen, på samma sätt som tidigare i historien gällande allt från dammar till rymdprogram och internet.
Alltså inget principiellt fel i detta, och det är exakt vad USA behöver göra för att inte stagnera. Ett par stora problem finns emellertid, varav ett är att lagens syfte inte bara är att stärka den egna förmågan, utan även att sinka Kinas med fortsatta embargon och exportförbud av olika slag. Det är inte vad man brukar kalla konkurrens, utan något helt annat.
Det andra problemet är att subventionerna på $280 000 000 000 bland annat avser att locka till sig investeringar i halvledarteknik från Asien, som är världsledande i gebitet. USA står för blott en tiondel av produktionen, och man har inte bättre förmåga än exempelvis Kina i fråga om att tillverka avancerade chips – för närvarande i en 7 nm-process.
Ledande på området är framförallt aktörer i Taiwan och Sydkorea, till vilka subventionerna är riktade som lockbete. Washingtons plan är att förmå TSMC och Samsung att bygga fabriker i USA, men det skulle då samtidigt innebära att man urholkar sin egen nationella guldgruva. Det är en sak om obetydliga företag som Spotify säljer ut sig och cashar in, en helt annan om TSMC gör det, då bolaget i fråga står för 40 % av Taiwans export.
TSMC har redan byggt en fabrik i Arizona, men det är med något äldre teknik, och man lär inte gå på finten att låta dränera kompetens och kunskap till USA för futtiga allmosor (inalles femtio miljarder dollar), pengar som man enkelt tjänar in ändå genom att fortsätta vara världsledande.
Ytterligare ett problem är att det kostar fyra tilll fem gånger mer att låta uppföra en fabrik i USA än i Asien, och att de operativa kostnaderna, framförallt i form av löner, är tre gånger större än i Asien. Sådana fabriker kan alltså aldrig bli konkurrenskraftiga, och det är därför i längden bortkastade pengar. Det fanns givna anledningar till att USA en gång utlokaliserade halvledarindustrin till Asien, och de orsakerna inte bara kvarstår utan har utökats i tillämplighet.
Exempelvis Samsung har hälften av sina fabriker i Kina, och det är i princip omöjligt att omlokalisera till USA, eller för den delen Europa – även EU umgås med hallucinogena tankar om att bedriva chipstillverkning. Kina kan inte bara erbjuda lägre kostnader, utan även en synnerligen stabil miljö givet enpartistatens dominans, samtidigt som Kina är och förblir det logistiska navet i den elektroniska industrin.
Det amerikanska initiativet är alltså inte bara riktat mot ärkefienden Kina, utan mot hela Asien. Därför är det underligt att Pelosi överhuvudtaget välkomnades till Taiwan, då hennes agerande i längden är riktat mot den upproriska provinsens huvudsakliga levebröd. USA vill knipa Taiwans tekniska försprång innan man slänger ön till draken på fastlandet, och detta vet man förstås i Taibei.
Tiden är också knapp, eftersom Kina snabbt tar in Sydkoreas och Taiwans försprång, bland annat genom värvningar från just TSMC och Samsung. USA kan i längden inte hindra Kina från att komma ikapp och gå förbi, och man har kanske högst tio år på sig att roffa åt sig en marginell ledning, om man till äventyrs skulle lyckas övertala Sydkorea och Taiwan att sälja ut sig. Inflation och recession hjälper inte heller saken.
