Kategorier
Asien Kina Korea Politik Taiwan Teknik USA

China Hostile Incentives to Produce Semiconductors for America Act

Innan talman Nancy Pelosi gav sig iväg på resa till Taiwan för att sätta guldkant på sin politiska karriär verkade hon för att driva igenom en ny lag i USA, med syfte att återupprätta landets förmåga i fråga om halvledarteknik och vetenskap i allmänhet, och i synnerhet att kontra Kinas ledning på allt fler områden.

Det är väl för all del vart och ett lands självklara rätt att verka för den egna nationens bästa, men lagen i fråga – CHIPS and Science Act – är mer av merkantilistiskt slag än i den fria marknadstradition man brukar berömma sig för att tillhöra. Till yttermera visso är det fråga om samma slags statssubventioner man anklagar Kina för att bruka, och det är tydligt att den federala staten tar ett allt större ansvar för att leda den vidare utvecklingen, på samma sätt som tidigare i historien gällande allt från dammar till rymdprogram och internet.

Alltså inget principiellt fel i detta, och det är exakt vad USA behöver göra för att inte stagnera. Ett par stora problem finns emellertid, varav ett är att lagens syfte inte bara är att stärka den egna förmågan, utan även att sinka Kinas med fortsatta embargon och exportförbud av olika slag. Det är inte vad man brukar kalla konkurrens, utan något helt annat.

Det andra problemet är att subventionerna på $280 000 000 000 bland annat avser att locka till sig investeringar i halvledarteknik från Asien, som är världsledande i gebitet. USA står för blott en tiondel av produktionen, och man har inte bättre förmåga än exempelvis Kina i fråga om att tillverka avancerade chips – för närvarande i en 7 nm-process.

Ledande på området är framförallt aktörer i Taiwan och Sydkorea, till vilka subventionerna är riktade som lockbete. Washingtons plan är att förmå TSMC och Samsung att bygga fabriker i USA, men det skulle då samtidigt innebära att man urholkar sin egen nationella guldgruva. Det är en sak om obetydliga företag som Spotify säljer ut sig och cashar in, en helt annan om TSMC gör det, då bolaget i fråga står för 40 % av Taiwans export.

TSMC har redan byggt en fabrik i Arizona, men det är med något äldre teknik, och man lär inte gå på finten att låta dränera kompetens och kunskap till USA för futtiga allmosor (inalles femtio miljarder dollar), pengar som man enkelt tjänar in ändå genom att fortsätta vara världsledande.

Ytterligare ett problem är att det kostar fyra tilll fem gånger mer att låta uppföra en fabrik i USA än i Asien, och att de operativa kostnaderna, framförallt i form av löner, är tre gånger större än i Asien. Sådana fabriker kan alltså aldrig bli konkurrenskraftiga, och det är därför i längden bortkastade pengar. Det fanns givna anledningar till att USA en gång utlokaliserade halvledarindustrin till Asien, och de orsakerna inte bara kvarstår utan har utökats i tillämplighet.

Exempelvis Samsung har hälften av sina fabriker i Kina, och det är i princip omöjligt att omlokalisera till USA, eller för den delen Europa – även EU umgås med hallucinogena tankar om att bedriva chipstillverkning. Kina kan inte bara erbjuda lägre kostnader, utan även en synnerligen stabil miljö givet enpartistatens dominans, samtidigt som Kina är och förblir det logistiska navet i den elektroniska industrin.

Det amerikanska initiativet är alltså inte bara riktat mot ärkefienden Kina, utan mot hela Asien. Därför är det underligt att Pelosi överhuvudtaget välkomnades till Taiwan, då hennes agerande i längden är riktat mot den upproriska provinsens huvudsakliga levebröd. USA vill knipa Taiwans tekniska försprång innan man slänger ön till draken på fastlandet, och detta vet man förstås i Taibei.

Tiden är också knapp, eftersom Kina snabbt tar in Sydkoreas och Taiwans försprång, bland annat genom värvningar från just TSMC och Samsung. USA kan i längden inte hindra Kina från att komma ikapp och gå förbi, och man har kanske högst tio år på sig att roffa åt sig en marginell ledning, om man till äventyrs skulle lyckas övertala Sydkorea och Taiwan att sälja ut sig. Inflation och recession hjälper inte heller saken.

Kategorier
Kina Politik Teknik Vetenskap

Gudomlig båt

Den fjortonde gudomliga båten (神舟十四号, Shenzhou shisi hao) har dockat med Himmelspalatset (天宫, Tiangong), och därmed har en fas av permanent vistelse på den kinesiska rymdstationen inletts. De tre besättningsmedlemmarna ska stanna i ett halvår, varefter Shenzhou 15 anländer och avlöser.

Bland de viktigare uppgifterna finns att sätta samman laboratorierna Wentian (问天, «Fråga himlen») i juli och Mengtian (梦天, «Dröm om himlen») i oktober, två separata moduler som adderas till den befintliga grundmodulen Tianhe (天和, «Himmelsk harmoni»), som togs i bruk i april 2021. Båda modulerna är avsedda att nyttjas för fysikaliska experiment av olika slag, men utgör också en del av stationens backupsystem för navigering och andra funktioner.

Bland besättningen märks framförallt Liu Yang (刘洋), som blev Kinas första kvinna i rymden 2012 med Shenzhou 9. Det är emellertid Wang Yaping (王亚平) som har befäst rollen som feministisk rymdikon med återkommande fysikföreläsningar direkt från Tiangong.

Rymdprogrammet och dess astronauter (hangtianyuan, 航天员) är förstås källor till omåttlig nationell stolthet. För Kina pekar de flesta pilar i rätt riktning, till skillnad från ett Väst i förfall och på dekis, och folket andas således optimism inför framtiden.

Kina är vidare snart ensamt i rymden, då Internationella rymdstationen ISS pensioneras och då ersättarna inte riktigt spelar i samma liga. Mer intressant är ändå kapplöpningen om en permanent månbas och i förlängningen kolonisation av Mars, gruvnäring i rymden med mera.

Uttal för i texten förekommande namn och termer: 神舟 Shenzhou | 十四号 shisi hao | 天宫 Tiangong | 问天 Wentian | 梦天 Mengtian | 天和 Tianhe | 刘洋 Liu Yang | 王亚平 Wang Yaping | 航天员 hangtianyuan
Kategorier
Kina Politik Teknik Vetenskap

Kinas fusionsenergi

Hefei Tokamak 7 slog nyligen nytt världsrekord i att upprätthålla ett plasmaflöde om sjuttio miljoner grader i närmare arton minuter, en temperatur som är nära fem gånger hetare än solens kärna. Därmed har ytterligare ett steg tagits mot bruk av fusionsenergi, och det är kanske så att det blir kineserna som tar världen ur energikrisen.

Detta för att Kina har mest behov av energi för att fortsätta växa och anta sin roll som dominerande global aktör, samtidigt som fossilt bränsle småningom kommer att fasas ut eller rent av sina. Även kärnkraften har förstås ett slutdatum, samtidigt som vindsnurror och solpaneler inte kan ersätta framtida behov. Vidare finns klimatfrågan i fonden.

Människans behov av energi växer fortare än folkmängden, och ett mått på en civilisations grad av avancemang kan faktiskt mätas i termer av energi. Mätt med Kardasjevskalan närmar sig jorden en civilisation av typ I, vilket fordrar just fusionsenergi.

Energibehovet ökar och fossila bränslen kan inte ersättas med solpaneler och vindkraftverk.

Nöden är alla uppfinningars moder, och därför kommer fusionsenergi småningom att bli verklighet. Att tekniken ännu inte har förverkligats beror på att det är en grannlaga uppgift att innesluta en minisol om hundra miljoner grader i ett magnethölje, och att det krävs enorma energimängder för att tända fusionsgnistan.

Till dags dato har man bara nosat på en effektkvot större än ett, det vill säga fått ut mer energi än man tillfört, och för att det ska vara meningsfullt måste man således uppnå en positiv nettoeffekt under kontinuerlig drift utan att minisolen läcker eller krånglar.

När man väl uppnår det stadiet finns i princip oändlig mängd energi i form av deuterium och litium i havsvatten, motsvarande miljarder års bruk. Det är vidare en ren och säker energikälla som inte erbjuder problem med restprodukter eller vapenframställning.

Framtidens energi kommer att vara ytterligt billig och stabil i pris, och när den väl tas i drift i större skala behövs inte längre vindkraftverk eller solpaneler för annat än särskilda tillämpningar. De investeringar som görs nu i «förnybar» energi kan således mycket snabbt gå kassettbandsdöden till mötes som en obsolet, dyrbar och klumpig teknik.

Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan Teknik USA

Chipkriget i perspektiv

Kategorier
Kina Politik Teknik Vetenskap

Himmelspalatset

Amerika skjuter numera upp miljardärer och nittioåriga Star Trek-skådespelare i «rymden» (100 km), som ett slags nostalgiskt avslut på en era snarare än tillförsikt inför framtiden. Samtidigt accelererar Kina sitt program, och en ny besättning har just dockat med stationen Tiangong (天宫, Himmelspalatset).

Okej, det är kanske en orättvis karakteristisk, eftersom USA allltjämt leder utvecklingen. Men det är ändå en sinnebild för en förändrad maktbalans, och det kommer en dag då USA inte längre leder här heller.

Kina är numera odiskutabel tvåa, medan Europa, Indien, Japan och andra får se sig distanserade med sina många misslyckade försök att placera obemannade sonder på månen och Mars. Kina har å andra sidan operativa sonder på båda kropparna, samt en ny rymdstation under kontinuerlig uppbyggnad.

Shenzhou 13 lyfter från Jiuquan

Shenzhou 12 (神舟, Den gudomliga farkosten) hade knappt kommit tillbaka i september efter en tre månader lång vistelse på huvudmodulen Tianhe (天和, Himmelsk harmoni) förrän Shenzhou 13 under gårdagen skickades iväg med en ny besättning. Dockningen gick på några timmar, och man kan nu se fram emot sex månaders äventyr på stationen.

Tiangong är betydligt mindre än Internationella rymdstationen ISS, och man har för all del mycket att stå i för att komma i kapp. Men ISS är på sin ålders höst, samtidigt som man inte har några ambitioner att ersätta stationen.

Shenzhou 13: Ye Guangfu (叶光富), Zhai Zhigang (翟志刚), Wang Yaping (王亚平)

Den politiska situationen är märkbar även här, eftersom USA sedan en längre tid har förbjudit Nasa att samarbeta med motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju). Detta för att det kinesiska rymdprogrammet har kopplingar till Befrielsearmén, medan det amerikanska programmet naturligtvis står helt fritt från militärt inflytande…

Effekten blir att Kina stängs ute från ISS, men framförallt att man därmed får incitament för att påskynda utvecklingen. «Strategin» är således kontraproduktiv, och man kan notera att samma metoder för att begränsa Kinas tillgång på halvledarprodukter sannolikt kommer att få samma resultat, att Kina blir oberoende och tar ledningen.

Europa samarbetar dock med Kinas rymdprogram, och har investerat en hel del i Tiangong och dess laboratorier, där man avser bedriva omfattande forskning. ESA kommer även att kunna skicka astronauter till Tiangong vad det lider, medan USA nog inte får någon inbjudan. En ny sorts rymddiplomati kan således gynna Kina, samtidigt som Amerika skjuter sig själv i foten.