Laboratoriemodulen 梦天 (Drömmar om himlen) har skjutits upp från Wenchang i Hainan, och kommer inom någon dag att docka med rymdstationen 天宫 (Himmelspalatset). Det blir därmed den tredje modulen i ordningen, efter huvudmodulen 天和 (Himmelsk harmoni) och labbmodulen 问天 (Frågor om himlen).
Därefter återstår bara teleskopmodulen 巡天 (Inspektera himlen) innan rymdstationen är komplett i slutet av 2023, även om teleskopet är en fristående modul. Tiangong som enskild struktur blir därmed fullständig med Mengtian, om allt går efter ritningarna.
Kinas rymdstation blir den mest moderna till dags dato, och snart även den enda, då Internationella rymdstationen ISS kommer att skrotas. Givet fiendskapen mellan delägarna Ryssland och USA lär inte någon efterföljare komma på plats inom en snar framtid, och de privata och andra alternativ som föreligger på ritbordet är inte jämförbara med Tiangong.
Tiangong är vidare öppen för internationellt deltagande från vänliga nationer, till vilka förstås inte räknas USA – nationen har i lag förbjudit Nasa att samarbeta med kinesisk rymdindustri som ett led i den övergripande strategin att ringa in Kina och lägga sordin på dess utveckling. Därmed har man bara sporrat till en ny rymdkapplöpning, där Kina tar täten och USA halkar efter – fiaskot Artemis är fortfarande strandsatt.
Medan Europa går ned sig i meningslöst krig, inflation, recession, energikris och avindustrialisering, står Kina fortsatt starkt. Visserligen har man lidit en del skada av det pandemiska slutspelet med ett otal nedstängningar samt en irriterande fastighetsbubbla, men samtidigt har man normal inflation, stark export och god orderingång.
Mycket talar vidare för att landet kommer att släppa nollcovid så fort partikongressen har utsett Xi Jinping till generalsekreterare för en tredje mandatperiod, eftersom han och den nya ledningen då är mer fri att ta risker. När Kina öppnar upp så sakteliga lär tillväxten ta fart igen, och man lämnar då ett sargat Europa efter sig med bred marginal.
Nationaldagen till ära har Kinas luftfartsmyndighet certifierat luftvärdighet för det inhemska passagerarplanet Comac C919, som därmed har drifttillstånd att trafikera luftrummet per omgående. Det betyder att Kina blir mindre beroende av Boeing och Airbus, och att man på sikt kan konkurrera med nämnda bolag på exportmarknaden.
Comac C919
För närvarande ligger några hundra ordrar från inhemska operatörer, medan antalet färdigbyggda plan än så länge understiger dussinet. Utländska operatörer lär vänta på att barnsjukdomar upptäcks och åtgärdas, och att modellen når en viss mognad. Det sagt finns ingen anledning tvivla på att man småningom blir en stark konkurrent till de västerländska fabrikanterna.
Det är i viss mån en parallell till Japans tidigare industriella utveckling, och man ser i framförallt Washington med viss bävan inför Kinas tekniska frammarsch. Det är också därför man med alla medel försöker sätta käppar i hjulet för landet, för att sinka den vidare utvecklingen.
Bryssels problem är förstås ett helt annat, och frågan är hur den förhandenvarande energikrisen och recessionen slår mot Airbus och underleverantörer. Det är prioriterad industri, men fördyringarna på grund av inflation och annat slipper man inte undan, varför Comac kan konkurrera med inte minst en billigare prislapp.
Jänkarna har tills vidare stoppat all leverans av flaggskeppet F-35, nämligen för att en komponent i stridsflygplanet innehåller en legering tillverkad i Kina. Det rör sig om en samarium-kobolt-magnet (SmCo₅) i ett pumpsystem, och vart och ett av de drygt åtta hundra plan som har tillverkats innehåller det fruktade kinesiska mineralet.
Det är kanske inte så att man tror att metallklumpen i fråga plötsligt ska få liv och börja spionera, utan det är mer en fråga om att följa ett nytt regelverk som svartlistar tusentals kinesiska företag och produkter, dels för att undertrycka kinesiskt näringsliv, dels för att säkerställa tillgång i logistikkedjan och dels för att värna inhemsk försvarsindustri.
Med den ambitionen lär denna den nya tidens paranoida mccartyhism komma att innebära våldsamma problem för USA, då Kina är världsledande i gebitet, mer eller mindre har monopol på raffinering av jordartsmetaller och framförallt är på god väg att etablera dominans i materialfysik och besläktade områden.
Minst hälften av en F-35 består förmodligen av komponenter med någon koppling till Kina, nämligen för att det är dit man har förlagt världens tillverkning av plast, elektronik och mineraler av olika slag, och för att den ordningen har resulterat i att Kina är världens logistiska nav för allsköns produkter från magneter till halvledare. Det amerikanska militärindustriella komplexet kan därför komma att få det svettigt framöver.
USA:s vilja att försöka frikoppla landet från Kina är i övrigt meningslös, givet hur sammanflätade de båda länderna är med varandra och med resten av världen. Kina är framförallt inget hot mot USA, utan bygger sin rikedom på handel med landet, i ömsesidig vinst.
Däremot är Kina ett «hot» mot USA:s hegemoni och roll som världens enda supermakt, och Kina kommer inte att nöja sig med att spela andrafiolen i Asien. Det är av detta skäl USA i allt större utsträckning försöker isolera och skada Kina med handelskrig, pakter, sanktioner och NGO-förmedlat förtal om Xinjiang, Hongkong, Tibet och så vidare, och det är också därför man biter sig fast i Taiwan.
Inget nytt under solen, utan det är så stormakter alltid har agerat. Man vill inte frivilligt släppa sin dominanta roll som herre på täppan, utan är beredd att i värsta fall gå i krig mot en ny uppstickare. Det måste inte sluta så, men det finns en viss historiskt betingad sannolikhet för att så ska ske.
En annan observation är att materialteknik har format historien, från stenålderns olika raffineringar av verktyg till bronsåldern och dess kollaps under järnets framväxt. Stål, cement och plast har byggt vår moderna civilisation, och det är ingen tillfällighet att Kina numera har en brutal dominans i dessa tre bärande element.
Men det finns också en mer högteknologisk sida, där jordartsmetaller, mineraler och legeringar av olika slag är definierande för moderna tillämpningar som mobiltelefoner, vindsnurror och för all del stridsflygplan. Även den verksamheten har förlagts till Kina, som därmed har skaffat sig spetskompetens och blivit den centrala logistiska knutpunkten.
Den nya rymdkapplöpningen mellan USA och Kina innebär på sikt en tävling om att utvinna mineraler även i rymden, och då inte bara mer av samma sort som finns på jorden, utan helt andra slags legeringar med extraterritoriellt ursprung och därmed unika egenskaper.
Betrakta exempelvis det nya mineralet chang’esit-(Y), ett fosfatmineral som fanns i den mängd rymdgrus Chang’e 5 (嫦娥五号) plockade med sig hem för något år sedan. Mineralet har den ideala formeln (Ca₈Y)◻︎Fe₂+(PO₄)₇, där Y betecknar yttrium eller annan jordartsmetall. För närvarande finns inget tillämpningsområde för just detta mineral, men händelsen illustrerar att det pågår en ständig forskning på nya material.
Här finns en berättigad rädsla för att utsättas för avbräck i tillgångsleden för produkter av olika slag, i allt från olja och gas till jordartsmetaller och halvledare. Både Europa och USA vill säkra egen produktion av halvledare och egen raffinering av mineraler och jordartsmetaller för att inte vara beroende av Kina och övriga Asien, och i Europa har man just insett att man inte kan lägga ned den egna stabila energiproduktionen och göra sig beroende av ett enstaka externt energislag som rysk gas.
Å andra sidan är det inte praktiskt möjligt att varje land ska ha en egen produktion av alla möjliga slags produkter, eftersom det inte bär sig ekonomiskt. I slutändan kommer marknadsekonomiska mekanismer att omöjliggöra europeisk chipstillverkning och amerikansk mineralutvinning, varför man är tillbaka på ruta ett.
Den globalisering som har möjliggjort den högteknologiska nutiden måste därför fortsätta ha sin naturliga verkan, och det enda sättet att undgå konflikt är att låta världen integreras så mycket som möjligt, så att alla är beroende av varandra. Det är samma tanke som för Europeiska unionen, men på global skala.
En given konsekvens härav är emellertid framväxten av en multipolär ordning, att Washington och Bryssel inte längre kan diktera för övriga världen som under kolonialismens tidevarv, utan att man måste respektera olika världsåskådningar och regionala skillnader, i Beijing och New Delhi, och även i Moskva.
Jänkarna tycks ha skaffat sig ett rekreationsfordon med destination månen, men det bar sig inte bättre än att uppskjutningen blev uppskjuten på grund av något vajsing med en av de fyra motorerna. Nästa försök lär ska ske på fredag.
Man får onekligen vibbar av rymdfärjan Challengers explosion 1986 på grund av problem med O-ringar, och av Marsklimatkretsarens destruktion i Mars atmosfär 1998 till följd av att man hade beräknat höjdnavigationen i pundsekunder per furlong eller liknande. Det «exceptionella» USA är som bekant ett av tre länder (tillsammans med Liberia och Myanmar) i världen som inte vill ansluta sig till den «regelbaserade världsordningen» under SI-enheter.
Visserligen använder NASA SI internt, men underleverantörer nyttjar typiskt flytande uns, tum och fot, oftast i salig blandning med gram, millimeter och andra SI-enheter, eftersom «frihetsenheterna» är kolossalt otympliga att nyttja. Eftersom det kan gå fel, kommer det också att gå fel.
Månprogrammet Artemis (Apollons syster i grekisk mytologi) är ett hopkok av ett antal tidigare program, småningom införlivat genom dekret av forne US-presidenten Trump i syfte att ta upp kampen med Kina i en ny rymdkapplöpning. Den mer skruvade retoriken gör gällande att USA måste kolonisera månen innan kineserna paxar himlakroppen för egen del, även om Kinas inställning om fredlig samexistens i rymden är välkänd.
Ytterst dröjer det sig om utvinning av mineraler på månen och andra kroppar, likväl som vetenskaplig utforskning och förberedelse för en längre resa till Mars. Den militära aspekten har dock inte så mycket bäring utanför jordens omloppsbana, även om den politiska prestigen är stor.
Någon landning är dock inte planerad förrän 2025 med Artemis III. Den första obemannade Artemis I ska blott runda månen och placera satelliter i omloppsbana för att säkra framtida navigation (om man bara använder SI-enheter!), medan efterföljaren Artemis II är tänkt att utgöra en bemannad drive by shooting star runt månen.
Man har även lösa planer på en permanent månbas, även om inget närmare datum har spikats. Kina avser färdigställa en internationell forskningsstation på månen 2035, tillsammans med Ryssland, med konstruktion från 2026. Det är inte troligt att amrisarna kan matcha den ambitionen, särskilt som Artemis-programmet är kantat av frågetecken – däremot kan man komma att ha en rymdstation i omloppsbana runt månen 2028, om tidsschemat skulle råka hålla.
Programmet är osäkert på grund av de enorma kostnaderna, byråkratin, de många underleverantörerna och de ifrågasatta tekniska lösningarna, men även på grund av politiska faktorer av olika slag. USA har sent omsider fått för sig att ta fajten med Kina i precis allt från massiva infrastrukturprojekt och mineralutvinning till chipstillverkning och rymdkapplöpning, en spretig ambition som kommer att dränera landet på resurser, särskilt om man avser vidmakthålla sitt överdrivna militärindustriella komplex.
Det är för all del bara bra att USA kommer på banan igen, och konkurrensen får samtliga parter att skärpa sig – även om det amerikanska fulspelet är både ovälkommet och kontraproduktivt. Usonierna har alltjämt ett litet övertag i rymdtillämpningar, men även där är det bara en tidsfråga innan man blir akterseglade.
Den tidigare rymdkapplöpningen med Sovjetunionen vann man för att man då hade ett överlägset system, medan man inte längre har den fördelen. Kina har momentet, logistiken, den politiska stabiliteten, kunskapen och framförallt resurserna för att leverera, och man har en långsiktighet som det splittrade USA helt enkelt inte kan matcha – man ska därför inte bli förvånad om Artemis småningom läggs i malpåse, som så många tidigare projekt.
Innan talman Nancy Pelosi gav sig iväg på resa till Taiwan för att sätta guldkant på sin politiska karriär verkade hon för att driva igenom en ny lag i USA, med syfte att återupprätta landets förmåga i fråga om halvledarteknik och vetenskap i allmänhet, och i synnerhet att kontra Kinas ledning på allt fler områden.
Det är väl för all del vart och ett lands självklara rätt att verka för den egna nationens bästa, men lagen i fråga – CHIPS and Science Act – är mer av merkantilistiskt slag än i den fria marknadstradition man brukar berömma sig för att tillhöra. Till yttermera visso är det fråga om samma slags statssubventioner man anklagar Kina för att bruka, och det är tydligt att den federala staten tar ett allt större ansvar för att leda den vidare utvecklingen, på samma sätt som tidigare i historien gällande allt från dammar till rymdprogram och internet.
Alltså inget principiellt fel i detta, och det är exakt vad USA behöver göra för att inte stagnera. Ett par stora problem finns emellertid, varav ett är att lagens syfte inte bara är att stärka den egna förmågan, utan även att sinka Kinas med fortsatta embargon och exportförbud av olika slag. Det är inte vad man brukar kalla konkurrens, utan något helt annat.
Det andra problemet är att subventionerna på $280 000 000 000 bland annat avser att locka till sig investeringar i halvledarteknik från Asien, som är världsledande i gebitet. USA står för blott en tiondel av produktionen, och man har inte bättre förmåga än exempelvis Kina i fråga om att tillverka avancerade chips – för närvarande i en 7 nm-process.
Ledande på området är framförallt aktörer i Taiwan och Sydkorea, till vilka subventionerna är riktade som lockbete. Washingtons plan är att förmå TSMC och Samsung att bygga fabriker i USA, men det skulle då samtidigt innebära att man urholkar sin egen nationella guldgruva. Det är en sak om obetydliga företag som Spotify säljer ut sig och cashar in, en helt annan om TSMC gör det, då bolaget i fråga står för 40 % av Taiwans export.
TSMC har redan byggt en fabrik i Arizona, men det är med något äldre teknik, och man lär inte gå på finten att låta dränera kompetens och kunskap till USA för futtiga allmosor (inalles femtio miljarder dollar), pengar som man enkelt tjänar in ändå genom att fortsätta vara världsledande.
Ytterligare ett problem är att det kostar fyra tilll fem gånger mer att låta uppföra en fabrik i USA än i Asien, och att de operativa kostnaderna, framförallt i form av löner, är tre gånger större än i Asien. Sådana fabriker kan alltså aldrig bli konkurrenskraftiga, och det är därför i längden bortkastade pengar. Det fanns givna anledningar till att USA en gång utlokaliserade halvledarindustrin till Asien, och de orsakerna inte bara kvarstår utan har utökats i tillämplighet.
Exempelvis Samsung har hälften av sina fabriker i Kina, och det är i princip omöjligt att omlokalisera till USA, eller för den delen Europa – även EU umgås med hallucinogena tankar om att bedriva chipstillverkning. Kina kan inte bara erbjuda lägre kostnader, utan även en synnerligen stabil miljö givet enpartistatens dominans, samtidigt som Kina är och förblir det logistiska navet i den elektroniska industrin.
Det amerikanska initiativet är alltså inte bara riktat mot ärkefienden Kina, utan mot hela Asien. Därför är det underligt att Pelosi överhuvudtaget välkomnades till Taiwan, då hennes agerande i längden är riktat mot den upproriska provinsens huvudsakliga levebröd. USA vill knipa Taiwans tekniska försprång innan man slänger ön till draken på fastlandet, och detta vet man förstås i Taibei.
Tiden är också knapp, eftersom Kina snabbt tar in Sydkoreas och Taiwans försprång, bland annat genom värvningar från just TSMC och Samsung. USA kan i längden inte hindra Kina från att komma ikapp och gå förbi, och man har kanske högst tio år på sig att roffa åt sig en marginell ledning, om man till äventyrs skulle lyckas övertala Sydkorea och Taiwan att sälja ut sig. Inflation och recession hjälper inte heller saken.
