Kategori: USA

Kategorier
Politik USA

Fördel Trump

Val vankas i skurkdemokratin USA, men det ser mörkt ut för Demokraterna och den Kamala vänsterpressen hissade som det stora hoppet efter att den demente Biden kastat in handduken. Trump har fördel i fem av sju vågmästarstater, samtidigt som Republikanerna har ledning även i de båda husen.

The Donald toppar även informella popularitetsindex, om än med knapp marginal, men det är i sig en ny omständighet för en president som tidigare har rankats som den sämsta och minst omtyckta. Det är knappt och ovisst, men det är ändå sådana småsaker som kan fälla det slutliga avgörandet.

Kamala är alltjämt relativt okänd, medan Trump är en ikonisk figur inte bara i amerikansk politik utan sedan länge även i business och nöjesliv. Kändisfaktorn ska inte underskattas, samtidigt som en slugger som Trump uppskattas i breda lager. Inte minst hans kämparglöd efter att ha blivit skjuten av en förvirrad vänsteraktivist tilltalar det amerikanska folket.

Populasen noterar att åren med Trump innebar avspänning och lugn utrikes, om än med en pandemi på hemmaplan, medan Sleepy Joes mandatperiod har präglats av konflikt i Ukraïna och Palestina, med inflation och levnadskostnadskris som följd. Sedelpressen har gått varm för att ytterligare pumpa upp de inflaterade amerikanska lönerna, men priserna följer efter i än snabbare tempo.

Utbredd hemlöshet, fentanylepidemi och annan misär under en socialistisk regim imponerar inte på väljarkåren, särskilt inte då det alltjämt väller in ytterligare socialfall över den porösa gränsen. Man kan då lika gärna eller hellre tänka sig en president som inte hymlar eller godhetssignalerar – man uppskattar Trumps ärlighet när han berättar om skithålsländer och deras andra rangens patrask till medborgare.

Trump har fördel i fem av sju vågmästarstater. Det är här det avgörs.

Godhetssignalerande är å andra sidan wokevänsterns signum, och Kamala har trogen denna linje prickat in alla tänkbara prekära grupper från «färgade» och kvinnor till transsexuella, samtidigt som hennes plattform dryper av mjukare frågor kring abort och annat, under vänsterkulturens stöd i form av diverse artister som tar ställning för Demokraterna.

Den sortens retorik och frågor kanske går hem i bögiga Kalifornien, men mindre så i vilda västern i Arizona och Nevada, eller i rostbältesstater som Wisconsin, Pennsylvania och Michigan, där man har mer hårdkokta frågor på agendan, som jobb, ekonomi, migration, lag och ordning med mera.

Situationen påminner inte i så liten utsträckning om den hemmavid, med ett stort sosseparti (D) som går hem i storstäder med en allt mer bisarr vänsterliberal wokeistisk prägel, och ett konservativt (R) som likt våra Sverigedemokrater mer tilltalar landsbygden, forna brukssamhällen och industristäder samt personer med mer traditionella värderingar. Det ses som oamerikanskt att låta transsexualla män tävla mot kvinnor eller att på annat sätt «jämna ut» spelfältet med kvotering och dylika socialistiska grepp.

Usonierna vet knappt var Mexiko ligger, men för en liten vokal falang är utrikespolitiken ändå central, inte minst det folkmord på palestinier som Israel anställer med USA:s goda minne och Bidens ovillkorliga bistånd. Det är framförallt en yngre generation vid universiteten som därför kan välja Trump eller soffan framför det gängse demokratiska valet, en grupp som dessutom har ett visst inflytande.

Det amerikanska folket i stort är också allt mer frågande till att ställa ut hundratals miljarder US-dollar till ett evighetskrig i Ukraïna. Man noterar att det ena paketet efter det andra inte ger avsett resultat, och att Moskva behärskar slagfältet och till och med vidgar fronten en gnutta. Under sådana omständigheter kan valet falla på Trump, då denne har lovat att avsluta kriget inom ett dygn.

Det är inte mitt val, men jag delar många av dessa sentiment i Trumps favör, och jag ska därför heja på Trump. Det lär i stort bli en bättre värld med denna buffel och skitstövel, och alternativet är så mycket värre. Med Trump kommer fred och värdenormalisering, med Kamala krig, woke och kaos.

Opinionsläget inför det stundande valet.
Kategorier
Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics mot Jesus

Det är kanske självklart att vi i Västvärlden håller samman och försvarar vår världsbild, kultur och politiska system, men mer tveksamt är om det försvaret även motiverar ideologisk mission, ekonomiskt tvång och andra mekanismer för att upprätthålla hegemoni i något slags fortsättningskolonialism.

Den fysiska kolonisationen och imperialismen kanske upphörde under 1900-talet, men den har under efterkrigstiden ersatts av den US-ledda «regelbaserade världsordningen», som trots namnet inte är en rättvis och neutral instans, utan en kontrollmekanism för västerländsk och framförallt amerikansk dominans.

Man inser detta enkelt genom att betrakta hur olika «reglerna» tillämpas vid likartade händelser. Kanske är det rätt och riktigt att rikta sanktioner mot Ryssland för dess invasion av Ukraïna, men i så fall vore det lika rätt och riktigt att göra sammaledes när USA invaderar Irak och andra länder, men det har aldrig någonsin hänt – USA får härja bäst man vill, och «reglerna» gäller helt enkelt inte denna «exceptionella» makt, och inte heller Israel eller andra amerikanska skyddsobjekt.

Det är av den anledningen Brics har formerats, som ett forum för att kontra vad man upplever som en orättvis ordning under Jesus – det vill säga Japan, EU, Sydkorea, USA och Singapore och kanske några till. På agendan står verkligen inte att ersätta nuvarande ordning, men däremot att formera ett alternativ för det globala syd och andra entiteter som inte vill underordna sig amerikansk tyranni.

En sådan flerpolig ordning innebär i princip att man neutraliserar sanktionsvapnet, eftersom man kan handla med varandra utan Swift och andra mekanismer som kontrolleras och allt flitigare missbrukas av USA. Man kan även instutionalisera en ny reservvaluta under den egna Utvecklingsbanken, exempelvis kinesisk renminbi, för att nullifiera de fördelar USA åtnjuter av dollarn.

Detta är inte bara lösa tankar, utan implementeras i detta nu, då Ryssland mer eller mindre är tvunget att handla med Kina och Indien i annan valuta och under andra former. Men även petrodollarn har rubbats i och med att Saudiarabien numera handlar med Kina i yuan.

Samtidigt kan man observera att sanktionerna inte riktigt biter på grund av denna omfattande handel, och Ryssland kan exportera och importera det allra mesta genom andra kanaler och mekanismer än de som kontrolleras av Väst.

Putin är alltså inte riktigt så isolerad som man vill framställa saken, vilket Brics-mötet i ryska Kazan visar. Där finns inte bara Xi Jinping och Narendra Modi, utan även Nato-landet Türkiets ledarfigur Erdogan och FN-chefen Antonio Guterres, vilket har retat upp en rad västliga potentater.

Türkiet är ännu inte medlem, men allt fler nationer visar intresse av att upptas i församlingen. Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien deltar för första gången under innevarande möte, och i en snar framtid kan en lång rad andra nationer ha anslutit.

Brics är inte en allians med formella åtaganden, utan likt G7 ett forum för att samordna länder med gemensamma intressen, i detta fall att dana nya institutioner vid sidan av de västkontrollerade, institutioner som inte kan nyttjas för att politiskt kontrollera eller dominera nationer att anta ett visst styrelseskick eller underkasta sig vissa västliga normer.

En sådan nyordning bejakar jag utan några som helst betänkligheter, utan att göra avkall på min västerländska identitet och hemhörighet. Västs fortsatta framskjutna position i världen måste bygga på uppfinningsrikedom, kreativitet och frihandel, medan ekonomiskt och annat tvång under nykoloniala former inte hör hemma i en sant regelbaserad världsordning.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Krigsscenarier

Om Trump vinner valet skulle han effektivt kunna stifta fred i Ukraïna genom att helt enkelt avveckla det amerikanska stödet till Kiev samt uppmana parterna till förhandling, naturligtvis huvudsakligen på Rysslands villkor. Snopna EU och Nato får därmed slicka såren och gå vidare, när Ryssland vinner kriget man «inte får» vinna.

En kanske troligare utveckling är emellertid att konflikten inte bara fortsätter, utan eskalerar. Detta är trots allt det svåra tjugotalet, och vi går obönhörligt mot storkrig, kanske det totala kriget om dumheterna får fortsätta.

Nordkorea förser redan Ryssland med ammunition, men kan nu även komma att skicka soldater till fronten. Nordkoreas folkarmé råkar vara störst i världen, med drygt sju miljoner soldater, varför man har råd att avsätta ganska många trupper, hårt drillade dödsmaskiner som inte fruktar något.

Samtidigt har man klippt förbindelserna med grannen i syd, och de båda kombattanterna roar sig hjärtligt med drönare, avföringsballonger, propaganda medelst k-pop och k-drama samt symboliska sprängningar av olika slag. Exempelvis sprängde Pyeongyang häromdagen sina egna småvägar mot gränsen för att markera.

Världens näst största armé hittar man för övrigt i Sydkorea, och det inbördeskrig som rasade 1950–1953 fick aldrig något egentligt avslut. Sannolikheten är låg, men konflikten kan ändå blossa upp igen, särskilt om spänningarna fortsätter att öka, eller om Sydkorea och Japan skaffar kärnvapen.

Ännu äldre är konflikten mellan kinesiska fastlandet och avfällingsön Taiwan, ett inbördeskrig som rasade 1923–1949 innan nationalisterna sjappade till sin sista utpost. Även här har det hettat till sedan främst Framstegspartiet på ön gått i riktning mot självständighet, underblåst av USA och EU.

Senast i går iscensatte Beijing en blixtblockad av ön för att markera mot öpresidenten Lai Qingde (赖清德) och dennes secessionistiska tal på öns «nationaldag», omfattande bland annat ett hangarfartyg och 125 jaktplan. En mindre markering och övning, som visar att elden kan ta fart vid minsta gnista.

Till denna krutdurk har Västvärlden fått för sig att skicka kanonbåtar av olika slag, som om det skulle minska spänningen på något sätt. Ja, till och med lilla Sverige har numera för avsikt att under sin, eh… «indopacifiska strategi» skicka schabrak till Taiwansundet för att… förmodligen sänkas om man inte passar sig.

Även Japan har aviserat vilja att lägga sig i en konflikt om Taiwan, samtidigt som man återmilitariserar för fullt. Filippinerna bistår på motsvarande vis USA med baser på norra delen av ön, och även Australien har fått för sig att man har något att skaffa med saken.

En konflikt om Taiwan kan alltså utlösa en kedjereaktion där inte bara USA och Kina för ett begränsat krig, utan där hela regionen blir inblandad och småningom hela världen. Om Japan griper in kan både Nordkorea och Ryssland angripa Japan, och även Kina lär slå hårt mot varje entitet som väljer att lägga sig i. Sydkorea dras in av bara farten om Nordkorea agerar.

Detta lär i sin tur engagera USA fullt ut, och därmed även EU och kanske Nato. Under sådana omständigheter ökar risken betänkligt för eskalering även vid den europeiska fronten, och Putins nordkoreanska soldater kan då skickas mot Baltikum eller Polen, samtidigt som man gör slut på Ukraïna. Kärnvapenhotet hänger då i luften.

Som alla simuleringar visar blir det inte mycket kvar av Taiwan vid en sådan konflikt, och särskilt försvinner allt vad demokrati heter. Frågan är då varför man faktiskt söker denna konflikt, om man säger sig vilja bevara demokratin och autonomin. Och varför man ständigt lägger näsan i blöt på andra sidan jorden.

I verkligheten bryr man sig inte ett smack om vare sig demokratin eller kineserna på Taiwan, utan det är en i raden av geopolitiska pjäser som nyttjas helt instrumentalt under flummig retorik. Saken gäller amerikansk och därmed västlig hegemoni, inget annat, och det är därför man är beredd att anställa ett armageddon för att bevara ordningen.

Lösningen är annars busenkel, nämligen att Taiwan formellt återansluts till fastlandet med höggradig politisk autonomi för evigt, medan Beijing kontrollerar utrikespolitik och territoriets försvar. Man brukar här hänvisa till förment negativt utfall medl Hongkong, men man har där ett annat avtal.

Zhongnanhai är i själva verket berett till stora eftergifter för en fredlig lösning, och fredspresidenten Trump skulle därför även här kunna göra skillnad genom insikten att man inte har något att vinna på ett krig om Taiwan, och att man inte har riktigt samma motivation som Kina.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Svensk «indopacifisk strategi»

Den kristborgerliga skräpregimen under Kristersson får inte mycket uträttat. Gängbrottsligheten är alltjämt stor och i fortsatt stigande; ekonomin går trögt; arbetslösheten är rekordstor; inflationen har gröpt ur svenskarnas sparkapital och köpkraft; tågen går fortfarande långsamt, om alls, och definitivt inte i tid; och massinvandringen fortsätter medan integrationen uteblir.

Men en sak är man bra på, nämligen att författa «strategier», särskilt på säkerhetspolitikens område, som om man vore involverad i något slags strategispel snarare än att styra ett land. Från ett «situationsrum» beläget i någon bunker under Rosenbad söker man i jänkeriets fotspår upprätta ett slags global kommandocentral, från vilken lilla Sverige ämnar delta i de stora pojkarnas geopolitiska spel.

När Sverige upptogs i det amerikanska imperiet vid Nato-inträdet fruktade jag halvt på skämt att Sverige snart nog skulle skaffa sig en «indopacifisk strategi» i likhet med uppstudsiga lilla Litauen för att visa sig på styva linan och visa sin underdånighet gentemot de amerikanska klerkerna. Man anpassar nämligen «fiendebilden», retoriken och «strategin» helt efter Washingtons narrativ.

Sverige upptas i imperiet.

Och gissa vad? Sverige har nu antagit en sådan «indopacifisk strategi», formellt sedan 30 september i en rapport som föll under radarn, men informellt redan 4 juli. «Strategin» är utformad under formell ledning av den lille sojamannen Pål Jonsson, med mål som att «förstå USA:s militära resursprioriteringar avseende den euroatlantiska och indopacifiska regionen» och att «bidra till fred och stabilitet i den indopacifiska regionen».

Nu är det ju inte i den «indopacifiska» regionen det råder krig och instabilitet, utan i Europa, men tanken att Sverige skulle kunna verka för avspänning genom att «bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer» är i sig en absurd tankegång.

I «strategin» ingår således att bidra med «militär närvaro» och att skydda «viktiga sjötransportleder» (från vad?), vilket i praktiken kokar ned till högst symboliskt stöd för amerikansk aggression i Sydkinesiska sjön och Taiwansundet, kanske genom att likt britterna och tyskarna skicka ett plåtschabrak längs Kinas kust för att mopsa upp sig mot Beijing.

Kristersson springer mer än gärna Onkel Sams ärenden.

Nu är Sverige en så liten spelare att Zhongnanhai knappt orkar bry sig om den irriterande myggan, men det är ändå ett vågspel som andas inkompetens och idioti, eftersom Beijing tidigare har satt andra lilleputtnationer på plats när så har krävts, exempelvis Norge och Litauen. Det är ingen god idé att bråka med stormakter som inte är verkliga fiender, utan tvärtom en fullständigt usel strategi.

Men moderatregimen tycks nu, med sossarnas benägna bistånd, lägga alla sina ägg i den amerikanska korgen när man överger traditionell neutral hållning. Det borgar för större utsatthet och försämrad säkerhet för svenskarnas vidkommande, och äventyrar i förlängningen den svenska välfärden.

Halvt på skämt utfärdar jag därför en ny förutseelse om att Sverige i den nära framtiden kommer att göra ännu en Litauen genom att närma sig Taiwan allt för mycket, exempelvis genom att låta öns kulturattaché i Sverige formellt bli något slags diplomat i namn av «Taiwan», med reciprok hantering av konsulatet i Taibei. Halvt på allvar fruktar jag som konsekvens att Kristerssons regim gräver en allt större grop för sig själv och för svenskarna.

Nu ska Sverige bidra i uppgiften att betvinga Kina…
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Zegerplanen

Kokainisten från Kiev är på tiggarturné för att säkra vidare stöd inför den kommande vintern. Detta efter att ett möte mellan Ukraïna och allierade i Rammstein ställts in, på grund av att Sleepy Joe hade att hantera oväder på hemmaplan. America first, särskilt med val om mindre än en månad.

Tanken var att Voldemort Zelenskyj under detta möte skulle presentera en «segerplan», i vilken man ämnar «tvinga» Ryssland till fred på «Ukraïnas villkor». Detta samtidigt som ryska styrkor fortsätter att avancera i by efter by, och det ser inte riktigt ut som att Kiev har förmåga att tvinga Moskva till något alls.

Turnén gick således till Biden i Washington, Macron i Frankrike, Melloni i Italien, Starmer i Lillbritannien och Scholz i Tyskland, vilka samtliga har initierats i den hemliga «segerplanen». Innehållet är alltså okänt, men man försäkrar att detta kommer att avsluta kriget kommande år, på Ukraïnas villkor.

Mottagandet har dock hittills varit svalt, samtidigt som allt fler röster höjs i Europa om att sätta punkt för kriget genom förhandlingar. Orbán Viktor är numera inte ensam om att förfäkta den tanken, utan har allt större stöd för sin realpolitiska fredslinje. Sedan kan europaparlamentet sjunga kumbaya hur mycket man vill.

Till yttermera visso växer europeiska partier med en mer ryssvänlig agenda, som AfD i Tyskland och RN i Frankrike, medan vänstern tar stryk. Tyskland är inne på ett andra år av negativ tillväxt, och folket är allt mindre roat av att skicka pengar till ett meningslöst krig samtidigt som det egna landet blöder.

Slutligen har vi snart val i USA, och vid en eventuell vinst för Trump ligger krigsslutet bara månader bort, oavsett omständigheter i övrigt. Då har Zelenskyj inte längre något att förhandla med, vilket förklarar varför det är så bråttom nu.

Vad «Ukraïnas villkor» innebär är förstås flyktigt, och kan nu omfatta vilja till formella landöverträdelser av redan annekterade områden. Men givet den svala reaktionen tycks Zelenskyj inte ha en realistisk uppfattning om vad som krävs för att Moskva ska godta förslaget.

Även Ryssland vill ha fred och småningom normaliserade relationer, men så länge man har övertaget kommer man inte utan vidare att släppa annekterade oblast. Under alla omständigheter kommer Putin kräva internationellt erkännande för Krim, Donbass och Donetsk. För att släppa övriga områden till Kiev vill man ha försäkringar om en neutral ukraïnsk stat samt en plan för att avveckla sanktionerna.

Detta är den egentliga zegerplanen, och den är helt på Rysslands villkor. Kriget tar slut i samma ögonblick som Zelenskyj infinner sig i Kreml för att skriva på fredsfördraget och därefter ställa sig på alla fyra för att emotta Putins välsignelse.

Likaledes förnedrade blir då även krigshetsarna i Väst, som ju lovade att stödet saknar bortre gräns i tid och hävdade att Ryssland «inte får» vinna, från enskilda politiker till propagandagrenar i stats- och kommersmedier i huvdfåran, som får stå med brallorna nedhasade i skam.