Kategori: USA

Den västliga diskussionsklubben G7 har samlats i italienska Apulia för sitt årliga sammanträde, under värdskap av Giorgia Meloni, för tillfället draperad i rosa utstyrsel. Där har «världsledarna» avhandlat ämnen i stort och smått, men med en närmast kolonial attityd av att tro sig vara världens herremän.

I den kommuniké som drogs upp under mötet betonar gruppen att man strävar efter att möta globala utmaningar under iakttagande av demokratiska principer och respekt för lagstyre, och att man avser söka stärka internationella regler och normer till allas båtnad.

Men redan punkt ett på dagordningen innehåller givetvis ett abrupt avsteg från sådana internationella regler och normer, eftersom den «regelbaserade världsordningen» är högst tänjbar och i princip definieras godtyckligt av USA i varje tidsögonblick, på det att man själv och allierade alltid gynnas främst.

Avbräcket består i att nyttja räntor och andra intäkter från frysta ryska tillgångar för att stödja Ukarïna, inalles omfattande femtio miljarder US-dollar. För sådan appropriering finns inget som helst stöd i internationell lag, och det är just sådant godtycke som riskerar att ytterligare smutsa ned Västs anseende – andra länder kan inte lita på att tillgångar inte beslagtas och drar sig därför undan från västliga institutioner.

Internationell rätt i denna mening är helt enkelt meningslös så länge det inte finns institutioner som kan överpröva agerande från rövarband som G7, och i slutändan kokar allt ned till realpolitik. Innebörden är att Moskva kommer att svara med motsvarande appropriering av västliga tillgångar, inte minst privata sådana, för att reglera skulden. Även andra former av vedergällning kan komma i fråga, vilket riskerar att leda till ytterligare destabilisering i Europa.

Även Kina angrips i kommunikén, som bär Vita husets tydliga signum. De regionala ledarna samt EU tycks här fullt ut ha låtit sig dras med i den amerikanska kampen om global hegemoni, givet det märkliga narrativet.

Man åberopar även här «internationella regler» när man klagar på Kinas «överkapacitet» och varnar för kinesisk exportkontroll av mineraler och annat gods. Detta efter att ha initierat ett fullskaligt handelskrig med Kina, förbjudit Huawei, ZTE och andra telekomföretag att verka på västliga marknader samt tillämpat omfattande exportkontroll gentemot Kina avseende litografisk utrustning och annan kritisk halvledarteknologi… «reglerna» här är således att Kina inte ska svara på knytnävsslagen, utan sitta still i sandlådan och bara låta busen fortsätta slå.

De gängse harangerna om mänskliga rättigheter i Tibet, Xinjiang och Hongkong samt territorialdispyter i Sydkinesiska havet förekommer också i texten, spottloskor som levereras alldeles efter att man har begärt att Kina ska ansluta till den västliga bojkotten av Ryssland och pressa landet att upphöra med aggressionen.

Dokumentet fortsätter på samma vis att angripa i stort sett hela världen utanför Väst för förmenta tillkortakommanden, medan man mer eller mindre ignorerar det israeliska folkmordet i Gaza och inte med ett ord berör de egna problemkomplexen med omfattande våld, hemlöshet och annat. Man borde nog städa upp framför egen dörr först.

En mer övermaga kommuniké kan nog inte tänkas, och gruppens uppblåsthet accentueras kraftigt av att den är formerad kring regionala pajsar som Kanadas Trudeleau och den brittiske överklasspakistaniern Sunak. Det är en i allt förlegad institution, ett arv från fordom.

Eftersom EU numera är en «ickenumrerad medlem» i gruppen tycks det vidare vara överflödigt att ge Scholz, Macron och Meloni särskild vikt, eftersom de länder som dessa figurer representerar numera är dussinstater. Spektaklet borde reduceras till G3, som i USA, EU och marionetten Japan, i en västlig koalition mot resten av världen, framförallt Kina.

Ukraïnas korrupte diktator Voldemort Zelenskyj, på besök i Singapore, hävdar att Kina uppmuntrar länder att inte delta i en kommande «fredskonferens» i Schweiz. Några närmare bevis för detta påstående presenterade han inte, men sant är i vart fall att Kina självt inte kommer att delta i spektaklet.

Orsaken till detta är att den ryska motparten i konflikten inte är inbjuden, och att agendan centreras kring Kievs tiopunktsplan för fred, ett fantasidokument hämtat från sagans värld. «Fredsformeln» omfattar bland annat fullständigt ryskt tillbakadragande, restaurering av Ukraïnas forna gränser inklusive Krim samt en tribunal för ryska krigsbrott. Eller hur…

Det är därmed oklart vad konferensen syftar till, annat än att samla den ena sidan för sedvanligt pep talk under något slags semesterresa, där man återigen ska bedyra sitt eviga stöd till Kievs regim. Samtidigt är verkligheten så beskaffad att Moskvas grepp om de annekterade områdena är stabilt, och varje realistisk fredstrevare måste därför ta detta i beaktande samt förstås engagera båda parter i dialog.

Kina har således inget att göra i en oseriös låtsaskonferens om ingenting alls, utan väljer att avstå. Säkert skulle man från Västs sida än en gång vilja försöka locka in Kina i den egna fållan, för att få Beijing att försöka påverka Moskva i rätt riktning. Men det är dömt att misslyckas av ett flertal skäl.

Det första och primära är att Väst har bundit ris för egen rygg genom att ständigt misshandla Kina, bland annat genom exportkontroll, sanktioner och handelsbarriärer, samtidigt som man helt enkelt inte kan höra upp med att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Ett sådant fientligt agerande leder givetvis till motsatsen, nämligen ett närmande till Moskva i egenskap av fiendens fiende.

Det andra är att Ukraïna inte angår Kina, och att Beijing inte har för vana att lägga sig i andra länders konflikter. Zhongnanhai söker aldrig allianser och ingår aldrig pakter, och man har således inget inherent intresse av att delta i Västs skuggkrig mot Ryssland.

Det tredje är att Kina inte vill att Ryssland ska förlora kriget, eftersom det stärker det expansionistiska Väst och dess militärallians, och därmed i förlängningen innebär ett än större hot mot Kina. Sedan länge smyger västerländska kanonbåtar kring Kinas kust, på senare tid förstärkt under samarbeten som Aukus och illvilliga tankar om ett «globalt Nato».

Det fjärde är att Ryssland är en garant för Kinas oberoende vid en skarp konflikt med USA och allierade i regionen, exempelvis över Taiwan. Energi, spannmål och vatten från Ryssland kan då hålla den kinesiska industrin intakt och befolkningen i komfort, även under omfattande internationella sanktioner. Samtidigt kan man räkna med Rysslands implicita och passiva stöd som tack för hjälpen med Ukraïna.

Det femte är att Kinas långsiktiga strategiska mål gagnas av att ha Ryssland i beroendeställning, nämligen för att man därmed neutraliserar en potentiell konfliktyta kring den långa gränsen nationerna emellan. De båda länderna är inga naturliga vänner, utan har ofta legat i konflikt med varandra under historiens lopp.

Kina får därmed tillfälle att expandera både industri och kultur till Ryssland så länge Moskva sitter i ett internationellt skruvstäd, och en frusen konflikt gynnar därför Beijing. På längre sikt kan man även göra anspråk på förlorade delar av Manchuriet som krav för att skydda Kreml. I förlängningen hägrar möjligen även det glesbefolkade Sibirien med dess resurser.

Zhongnanhais fredsplan linjerar därför med Kremls, och är samtidigt den realpolitiskt enda möjliga, nämligen att Ryssland behåller annekterade territorier och att Kiev åtar sig rollen som neutral stat. Moskva behåller man ändå i sitt grepp, eftersom Västs antipati lär bestå under överskådlig tid, samtidigt som Natos expansion effektivt gör halt.

I Kinas optik finns därför föga skäl att ansluta sig till den västliga klicken, eftersom man från det hållet har sagt upp vänskapen och numera betraktar landet som «systemisk rival» eller rent av «fiende». Man intar således en formellt neutral position samtidigt som man expanderar sina intressen i Ryssland, utan att för den skull dra på sig Västs kollektiva vrede under sanktioner.