Stats- och kommersmedier i huvudfåran berättar om en ny spännande nyhetsförmedling, men en sökning ger vid handen att man tycks ha dragit ur kontakten för Voice of Europe, efter misstankar om att sajten i fråga har bedrivit en «påverkanskampanj» för Moskvas räkning och kanske även mutat EU-parlamentariker. Här gäller som vanligt devisen skyldig tills motsatsen har bevisats.
Kanske är det rätt och riktigt att förfara så, ty varför ska vi frivilligt låta oss utsättas för externa krafters propaganda och påverkansförsök? Vi måste skydda vår demokrati och vår självständighet från sådana ohemula ingrepp i vår suveräna beslutanderätt! Jag kan i princip köpa den argumentationen.
Men samtidigt finns här minst tvenne problem med en sådan ambition, varav det första är att vi berömmer oss för att omhulda yttrande- och informationsfrihet. Sådan gör inte halt vid främmande makts eller andra externa yttranden, oavsett om det är sann information, propaganda eller annat. Den liberala yttrandefrihetsmodellen anses traditionellt vara så robust att den tål sådan kontamination, och att den någorlunda objektiva sanningen vinner i debatt. Dessutom är yttre propaganda en balans mot den inre propaganda som friskt bedrivs av statsmedier härstädes.
Icke desto mindre agerar man på rent sovjetiskt manér genom att störa ut RT, Sputnik och andra ryska källor från etern och nätet, under den märkliga fruktan att man skulle förlora informationsslaget mot dessa högst perifera entiteter. Men i min optik förlorar man just då – och enbart då – man agerar på detta illiberala sätt, eftersom man då går emot de «värden» som man så ofta åberopar men aldrig i praktiken upprätthåller.
Det andra problemet är kanske än mer graverande, nämligen att man inte lever som man lär, utan själv håller sig med ett omfattande propagandanätverk världen över i syfte att lägga sig i andra länders suveräna styre och påverka befolkningen därstädes till samhällsomstörtande agerande. I vanlig ordning rättfärdigas detta med att vår modell ju är den enda rätta, och att det därför är legitimt att sprida demokratins evangelium. Det är inte ett giltigt argument, i vart fall inte i folkrättslig mening.
Den svarta handen bakom upploppen och försöket till «färgrevolution» i Hongkong. Det är förstås alltid OK när vi gör det…
Symptomatiskt nog meddelas från andra nyhetskällor i världen att Washington-finansierade «Radio free Asia» lämnar Hongkong efter att artikel 23 införts i konstitutionen, eftersom man fruktar repressalier mot stationens medarbetare. Normal journalistisk verksamhet har naturligtvis inget att frukta av en säkerhetslag av samma slags utförande som finns i övriga världen, men om man har som syfte att uppvigla till färgrevolution eller på annat sätt bedriva samhällsomstörtande verksamhet, så finns det kanske goda skäl att omlokalisera?
Samma lagstiftning resulterar även i ytterligare «sanktioner» från amerikanskt håll, det vill säga att Washington på direkt manér lägger sig i stadens självbestämmanderätt på ett fullständigt groteskt sätt, återigen under märkliga rättfärdiganden om att man företräder det goda och det rätta. Man vill inte bara fritt missionera sina åsikter, utan även i förekommande fall bedriva «economic coercion» mot dem man anser bedriver fel slags politik – oaktat att Hongkong är en stad i Kina, och därmed inte föremål för amerikansk inblandning.
Det kokar alltså ned till ett fullständigt avskyvärt fulspel, där samtliga parter på båda sidor är lika goda kålsupare. Eller rättare sagt: Väst och framförallt USA är faktiskt i en klass för sig, nämligen av hävd och tradition som kolonialismens direkta arvtagare snarare än demokratins företrädare. Och det kan jag verkligen inte köpa, det går inte att försvara ett system och en ideologi med sådana metoder.
Styrräntan har toppat och man förutspår sänkningar vad det lider. Är lågkonjunkturen över, frågar man sig därför på statsteve och andra tillhåll. Svaret är emellertid nekande, dels för att konjunkturen släpar efter inflation och räntepolitik, och dels för att de basala underliggande faktorerna kvarstår.
Främst bland dessa är att Europas ekonomiska lokomotiv Tyskland lider svårt av höga energipriser till följd av att rysk gas har undandragits tyskt näringsliv, och att man angriper sin största exportmarknad i Kina genom fientlig hökpolitik. Det hjälper inte att USA lockar tyska företag med industripolitiska reformer, eller att tyska företag i andra fall flyttar till Kina, inte heller att tysk bilindustri är akterseglad av kinesisk.
På motsvarande vis är den brittiska ekonomin svårt sargad, samtidigt som det politiska kaoset i London tilltar. En liknande situation föreligger i Finland, och eftersom Sverige är beroende av export till dessa och andra länder, beror vår ekonomi indirekt av tillståndet i dessa. Vi dras med i Tysklands och Lillbritanninens fall.
Det svarta hålet i Ukraïna är ytterligare en faktor, dels genom det (mindre) pekuniära stöd som avsätts för dess futila försvar gentemot rysk aggression, men framförallt för det politiska vansinne som följer i dess spår. Europa går in i «krigsmodus» och «krigsekonomi», med omfattande rustning som följd. Sverige tappade det fullständigt genom att på en eftermiddag helt reversera ett par hundra år av framgångsrik neutralitetspolitik, och förbereder sig nu på «långvarig konfrontation» med en fiende som i grunden aldrig var.
Mer allmänt fattas på löpande band politiska beslut som är kontraproduktiva, destruktiva eller i bästa fall meningslösa, i vad man kan betrakta som en dödsspiral mot samhällelig kollaps. Det är inget nytt fenomen utan ett återkommande historiskt, och man kan även observera liknande fenomen i djurvärlden.
I mängden finner vi exempelvis de successiva besluten att «öppna våra hjärtan» och låta en flermiljonhövdad skara sociala migranter söka lyckan i vårt land (och större delen av Europa), utan att närmare betänka konsekvenserna, utan främst för att godhetssignalera och markera avstånd gentemot ett uppstickarparti. Vi skördar just nu frukterna av den politiken, och den står oss uppenbarligen mycket dyrt.
Andra politiska reformer i väsentligen samma galna och godhetssignalerande härad rör transagendan och annan *2SHBTQIAP++, eller mer allmänt wokepolitiska reformer avsedda att rycka upp samhället med rötterna och dana en ny ordning under radikalfeminism, genuspolitik, kroppspositivism, klimatalarmism och så vidare, destruktiva företeelser som i grunden har raserat tilliten i samhället och skapat omfattande friktion.
Proponenterna för dessa rörelser och fenomen tror sig på allvar avancera samhället i frihetlig riktning, men det är i själva verket en dysfunktionell fas i ett mönster som tenderar att återupprepas periodiskt, ungefärligen av samma orsaker och i samma fas som krigscykeln, med slutlig kollaps som följd.
I teorin kring en samhällelig dödsspiral skissas fyra faser, med en inledande uppbygglig sådan. Som exempel kan tas efterkrigstiden, med den ständiga ekonomiska förbättring som präglade perioden. Det var för dina mor- och farföräldrar aldrig något problem att finna vare sig arbete eller bostad, samtidigt som samhället i stort befann sig i harmoni – vektorerna pekade i samma riktning.
Fas två kan liknas vid det utvecklade svenska folkhemmet under 1970-talet och framåt, ett stabilt samhälle med omfattande välfärd, men med tendenser till stigande ojämlikheter och politiskt navelskåderi. Ur denna tid stammar en rad av de dysfunktionella reformer som sedermera har präglat politiken.
Externa faktorer som Asiens frammarsch ledde till textil- och varvskris, samtidigt som man misslyckades ställa om från elektromekanisk till elektronisk industri. Den tidens oljekris orsakade på samma vis stagflation, varefter åttio- och nittiotalens neokonservativa politik orsakade omfattande ekonomisk ojämlikhet i samhället, om än alltjämt med positiv effekt för samhället i stort. Vektorerna började spreta åt olika håll, och sammanhållningen uppvisade vissa brister.
Fas tre kan skönjas under slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet, när den dysfunktionella politiken börjar slå igenom på bred front. Strukturella problem präglar ekonomin, med ökande arbetslöshet, statsskuld och klyftor. Profilen är något olika i olika länder, men den generella bilden kvarstår.
Vi har här småningom skuldkris i ett antal europeiska länder, finanskris i USA 2008, Brexit 2016 (2020) och sedermera även global pandemi 2020, företeelser som samtliga hanterades tämligen illa. Slutligen har vi nu brinnande krig i Ukraïna, med upprustning och friktion med Ryssland som konsekvens, samt ett veritabelt nytt kallt krig med Kina på västligt initiativ. Detta är inledningen av fas fyra, eller den slutliga kollapsen.
Världskrig kanske inte följer med nödvändighet, men nog sker en bifurkation i två eller fler poler när Väst «riskminimerar» eller snarare «frånkopplar» den globalisering som har borgat för dess tillväxt under senare decennier för att istället pilla sig i naveln och tro sig kunna klara sig på egen hand, som om det vore 1854 snarare än 2024.
Hur slutar då detta? Ingen vet, men säkert är att den nuvarande hegemonen USA:s dagar är räknade, och att dess imperium faller ihop som ett korthus den dag dollarn förlorar status som global reservvaluta – en fråga om tid. Washington kan då inte längre finansiera sina reformer eller underhålla sitt skuldberg genom att trycka pengar på övriga världens bekostnad, utan förfaller snabbt till en andra rangens nation.
Även Europa lider svårt av hög skuldsättning, government overreach och drakonisk reglering, utöver de strukturella problemen med migration och annat. Man har därtill inga resurser att tala om, utan är beroende av omvärlden för tillförsel av energi, metaller och komponenter, en omständighet som borde göra Bryssel en smula mer ödmjuk och samarbetsvillig.
Att Europa och Väst i stort går in i «krigsekonomi» samt i allt större grad lutar åt protektionism följer ett obehagligt historiskt mönster, som indikerar en kommande period av gradvis ekonomisk försämring och förberedelse för drabbning med förmenta fiender. Mönstret är i själva verket cykliskt, med ungefär samma fas som i krigscykeln.
Det svåra tjugotalet kommer alltså att fortsätta, och någon ljusning finns inte i sikte. Tvärtom agerar de flesta aktörer i kontraproduktiv riktning, i någon girig förhoppning om att man kan komma ut som «vinnare» när allt brakar samman.
För all del finns vanligen en sådan relativ «vinnare», senast USA efter andra världskriget, då man tog över Europas roll som världsledande makt när den senare aktören begick ett underligt självmord. Men i stort förlorar alla på en sådan utveckling, samtidigt som Washington nog inte kan räkna med att upprepa bedriften – det amerikanska imperiet är på fallrepet oavsett vad, på samma sätt som tidigare det brittiska.
Protektionism och krig går ofta hand i hand, och är olika slags manifestationer av kamp om resurser. Vi såg det under krigsåren 1914–1945, då världshandeln störtdök och nationer gick i krig för att vidmakthålla sina styrkepositioner. Hitlers Tyskland blev så undertryckt av Versaillesfördraget att man fann sig nödgad att «vidga sitt livsrum» med militära medel. På samma sätt medförde amerikanska oljeembargon att den japanska regimen tog sig an hela Öst- och Sydöstasien på jakt efter resurser att vidareutveckla imperiets industriella ambitioner.
Konflikter tenderar att variera cykliskt, och vi är nu inne i en het krigisk fas.
Ironin har här att det var den amerikanska regimen som 1860 tvang det slutna shogunatet att öppna sig mot omvärlden och handla med USA och det övriga Väst, på samma manér som britterna från 1842 tvang Kina att öppna ett antal fördragshamnar för handel samt att godta brittisk och annan västlig export av indiskt opium. Man tvang på de östasiatiska imperierna västlig «frihandel», enligt den tidens «regelbaserade världsordning».
Japan lärde bäst och snabbast, och tog till sig inte bara västerländsk industrialism och politik, utan även Västs koloniala attityd och krigsförmåga. Invasion av Korea följdes småningom av invasion av Kina och övriga Asien, småningom med förgreningar till Västvärldens motsvarande europeiska krig. Japan bombade nämligen Pearl Harbor i syfte att förhindra amerikanskt ingripande i dess imperieambitioner i Asien.
Detta «förnedringens århundrade» innebar att det kinesiska imperiet brakade samman med dunder och brak, men ur ruinerna föddes samtidigt ett nytt Kina, som från 1978 och framåt snabbt har återuppstått som världsmakt. Siffrorna talar sitt tydliga språk, och aldrig tidigare har världshandeln erfarit en sådan våldsam utveckling som under eran 1980–2008.
Handel som procent av BNP: globaliseringen 1980–2008 har nått en platå, med stor risk för en lång utförsbacke, som under krigsåren 1914–1945.
Väst utlokaliserade gladeligen sin industriella kapacitet till Kina, eftersom det medförde betydande vinstökningar och motsvarande klirr i statskassan. I relativ mening har Kina vunnit mest på utbytet, genom att i tekniköverföring ta till sig Västs kunskap och lägga grunden för det moderna Kina, men det är tveklöst så att även Väst har vunnit betydande ekonomiska fördelar genom detta samarbete.
Men medan Europa hanterade strukturomvandlingen från industri- till tjänstesamhälle genom utbildning och andra medel, förtvinade den amerikanska ekonomin på så sätt att industriella rostbälten uppstod och reallönenivåerna stagnerade. Magnaterna tog hela tillväxten, vilket småningom gav upphov till missnöje och en känsla av att man hade blivit blåst på konfekten.
Det är nu inte Kinas fel att USA inte förmår distribuera värdeökningen, men det är i vart fall så politiken har utvecklats, först med Obama men framförallt under Trump, vars handelskrig med Kina har bevarats och utvecklats under Bidens regim. USA:s uttryckliga mål är att bevara den hegemoniska ställning man har haft sedan 1990, och man har inte för avsikt att släppa förbi Kina.
Härav följer tariffer på kinesiskt gods och ett veritabelt handelskrig, och härav stammar exportkontroll av amerikansk teknik under svepskäl som «nationell säkerhet». Det senare nyttjas även för att stänga ute ledande kinesiska aktörer från den amerikanska marknaden, utan att man för den skull närmare kan prestera något bevis för saken.
Onkel Sam vill inte veta av Huawei.
Först följde Huawei, ZTE och andra telekomföretag, under förevändningen att tekniken i fråga skulle kunna användas för avlyssning, det vill säga att kineserna skulle kopiera USA:s världsomfattandes spioneri. Av tekniska skäl faller det på sin egen orimlighet, och de verkliga skälen har att göra med fortsatt amerikansk dominans samt att bevara sin sigint-kapacitet. Härav följer instruktionen till «allierade» att på motsvarande vis mobba ut dessa kinesiska företag.
Metodiken är ingalunda ny, utan man tillämpade samma «knep» gentemot Japan under landets våldsamma boom under 1980-talet, men Kina är samtidigt en helt annan sorts aktör, med så mycket större dimensioner och med ett annat system. Alltså måste man agera på bredare front, genom att angripa i stort sett varje kinesisk bästsäljare, från sociala medieappar som Tiktok till kinesiska elbilar som BYD – tariffer och annat kommer garanterat avseende de sistnämnda.
Även Europa sneglar på merkantilistiska ingrepp i marknaden genom att sålunda straffa kinesiska elbilar, solceller, vindturbiner och så vidare, vilket förstås mynnar ut i reciproka åtgärder från Beijings sida. Protektionism leder till minskad handel i båda riktningar, varvid produktiviteten minskar, arbetslösheten stiger och ekonomin stagnerar – Europa är redan i recession, men det kan bli betydligt värre om Europas ekonomiska lok inte längre kan sälja lika bra i Kina.
Inte heller Tiktok vill man veta av i USA.
Under sådan ekonomisk «frikoppling» och «riskminimering» följer även politisk splittring och osämja. Kina, som upplever konstant västlig inblandning i dess angelägenheter i Hongkong, Tibet, Xinjiang och inte minst Taiwan, får då anledning att gravitera mot andra parter, som Ryssland. Man ska här ha i åtanke att Sovjetunionen kunde besegras just genom att engagera Kina i världshandeln, medan man nu tvärtom försöker alienera båda samtidigt – en sällsynt usel idé.
Europa tycks nu ha igelkottens mentalitet, och man hukar sig i sitt skal under ambitionen att rusta för långvarig kamp med Ryssland. USA är mer aggressivt inriktat på att mucka gräl med Kina, och krig mellan hegemon och uppstickare är faktiskt det vanligaste scenariet i historien.
Men ett sådant krig kan USA inte vinna, eftersom man inte tillnärmelsevis har den industriella kapacitet som Kina besitter. USA har visserligen en överlägsen momentan slagstyrka, men den är dels fördelad över hela världen och inte som Kinas koncentrerad på ett ställe, och kan dels inte ersättas kontinuerligt i samma takt som i Kina.
Kinas kapacitet att bygga skepp, ammunition och så vidare är alltså flerfaldigt högre än USA:s, vilket i längden fäller avgörandet. Vi ser detta fenomen utspela sig i realtid, när Väst inte ens kan matcha Rysslands industriella kapacitet att tillverka ammunition.
Stopp och belägg för kinesiska elbilar.
Om ett krig bryter ut kommer Kina visserligen att åsamkas stor skada, men inte värre än att man på sikt kan sparka ut USA från Östasien och ta kommandot i regionen. På sikt «vinner» Kina, men momentant förlorar hela världen.
Omvänt vinner Kina om krig inte bryter ut, men då i snabbare förlopp. De vägbulor USA sätter upp genom exportkontroll och annat kommer Kina med matematisk precision att övervinna, varvid man småningom kommer ikapp och går förbi. Även under ett sådant scenario detroniseras USA småningom.
Men det är under bevarad global frihandel som världen i stort vinner. Detta är alltså inte ett särskilt svårt vägval, men uppenbarligen har politiska ledare i Väst kollektivt bedömt det mer rimligt att än en gång beträda vägen mot stupet – hellre avgrunden än att hundarna i Kina ska komma sig upp!
Tro det eller ej, men i USA anser man att såväl kinesisk vitlök som kinesiska magneter och lyftkranar utgör en «nationell säkerhetsrisk».
Säpo har pekat ut ett antal nationer som särskilda säkerhetsrisker för Sverige, i så måtto att de bedriver spionage, söker påverka politiken och med andra medel lägga sig i sådant som inte angår dessa externa krafter. Underrättelsetjänsten har härvidlag inte riktigt alla hästar i stallet avseende vad som utgör hot eller inte, men klart är i vart fall att Ryssland är ett sådant, och att Sverige likt alla andra länder tar avstånd från sådan extern inblandning i dess affärer.
Dessvärre lever man inte riktigt som man lär, utan anser på en och samma gång att man har rätt att lägga sig i andra länders interna angelägenheter, vanligen i demokratimissionens namn. Det gäller än mer så USA, anglosfären och EU, som ständigt interfererar i andra staters göranden och låtanden.
Särskilt har man för vana att anlägga synpunkter på Kina och dess verksamhet, inte minst i regioner med kolonialt förflutet eller som utgör turbulenta gränsområden i vilka man medelst en rad förfaranden syftar till samhällsomstörtande aktiviteter, färgrevolution och andra splittrande åtgärder. Hongkong är i egenskap av tidigare brittisk kronkoloni en sådan gränsyta, som man sökt nyttja som murbräcka gentemot Kina i övrigt.
Amerikansk infiltration i Hongkong.
Amerikanska NED och andra kongressfinansierade utskott har således infiltrerat och finansierat universitetsungdom och andra skikt i Hongkong i mer eller mindre revolutionära syften, med resultat att protestaktioner lamslagit regionen under flera år, nämligen för att staden har saknat lämplig lagstiftning att hantera sådan samhällsomstörtande verksamhet.
Visserligen har den äldre kronkolonins säkerhetslag funnits som fundament, men den har inte tillämpats i praktiken sedan andra världskrigets slut, särskilt som Hongkongs grundlag stipulerar att man har att instifta en egen sådan. Ett försök därtill gjordes 2003, men misslyckades efter protester, varvid projektet lades i malpåse.
Utvecklingen därefter tvang emellertid centralregeringen i Beijing att 2020 genom dekret införa en sådan säkerhetslag, även det i full överensstämmelse med sagda grundlag. Hongkong kunde därmed hämta andan, samtidigt som gräddan av upprorsmakare ställdes inför skranket eller flydde rättvisan.
Uppror i Hongkong under externt inflytande.
Men lagen i fråga var blott ett provisorium, och det föll alltjämt på Hongkongs parlament att instifta en egen och mer omfattande säkerhetslag. En sådan har nu äntligen klubbats i parlamentet (立法会, lifahui), därtill med acklamation, och förstås med de sedvanliga protesterna från EU och USA.
Kritiken gäller att kriterierna är svagt formulerade, men språkbruket skiljer sig inte nämnvärt från det i andra länders motsvarande lagstiftning, och är i själva verket ovanligt detaljerat. Det blir i sedvanlig ordning domstolarna som får räta ut eventuella frågetecken.
Att västländerna klagar beror naturligtvis bara på att lagen effektivt utestänger de egna organisationerna och deras påverkansaktioner, och att alla säkerhetshål därmed har täppts till. I praktiken innebär det att den som emottar understöd från NED eller annan utländsk politisk organisation i syfte att bedriva samhällsomstörtande verksamhet blir föremål för rättvisans prövning, på ungefär samma sätt som den svensk som tar emot medel från Kreml i syfte att störa den svenska demokratin ställs inför skranket – är detta verkligen en underlig ordning?
I runda slängar nittiofem procent av alla solceller i Europa är tillverkade helt eller delvis i Kina, vilket ställer Bryssel inför ett dilemma: antingen uppfyller man klimatmålen, eller så skyddar man europeisk industri till priset av långsammare och dyrare grön omställning.
Samma frågeställning gäller för övrigt vindturbiner och nu även elbilar, där unionen fruktar att Kina på samma sätt som för solceller kommer att köra över den inhemska produktionen. Solceller från Kina betingar hälften så mycket i pris till samma kvalitet som europeiska, med resultat att europeiska tillverkare får klubba igen eller flytta till USA, där man har tariffer riktade mot Kina.
Miljöskurkarna i Washington har alltså redan valt protektionismens väg, och har således även handelshinder för kinesiska elbilar och en lång rad andra produkter, samtidigt som man undan för undan förbjuder alla kinesiska bästsäljare från Huawei till Tiktok med hänvisning till «nationell säkerhet», samt förstås även har omfattande exportkontroll under samma motivering, men med verklig avsikt att sakta ned Kinas framfart.
Kinesiska solceller dominerar stort.
Det finns för all del en lång rad kinahökar även i Europa som vill följa i jänkarnas spår, men det innebär då med automatik att Bryssel kan hälsa hem avseende klimatmålen. Man kan inte både ha och äta kakan, vilket motiverar den inledande frågeställningen.
Även om man skulle införa tariffer och andra handelshinder, skulle det knappast hjälpa. USA:s omfattande ekonomiska krigföring har reducerat den kinesiska tillväxten med högst en procentenhet, samtidigt som man själv drabbas hårdare av reciproka tariffer – konsumenterna får pröjsa i sista ledet när kinesiska varor blir dyrare, utan att man avhjälper problemet med negativ handelsbalans.
Världen är nämligen så mycket större än Västvärlden, och Kina har förstås omfattande handel med övriga Asien samt med Afrika och Latinamerika, där behoven av att bygga ut infrastruktur och energisystem är stora. Kina kommer därför att fortsätta dominera grön teknik på global nivå, medan EU mest skjuter sig själv i foten – eller ska vi kanske säga huvudet?
Inte heller USA kan i längden hålla den kinesiska anstormingen borta avseende batterier, vindturbiner, solpaneler eller för den delen elbilar, givet att man ändå har antagit vissa klimatmål. Man kan kanske agera vägbula under en kort tid, men i längden kan man inte neutralisera Kina så som man tidigare gjorde med Japan under 1980-talet.
Ty detta är bara första vågen, som kommer att följas av än fler. 2015 sjösatte Beijing projektet 中国制造2025 (Zhongguo zhizao erling-erwu) eller Made in China 2025, med särskild tonvikt på ett antal nyckelområden, som grön teknik, elbilar, materialteknik, AI och andra teknikgrenar. Det är den satsningen som nu ger sådan våldsam avkastning, och den följs av ett antal andra projekt i samma anda.
Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera.
Medan Kina ser framåt och satsar på forskning och utveckling, tycks Europa hellre vilja krypa in i skalet för att skydda sin gamla efterblivna fossilindustri. Det är dömt att misslyckas, och leder med automatik till att vi halkar än mer på efterkälken.
Man klagar på att Kina har subventionerat projekten i Made in China 2025, och att man därmed konkurrerar ut europeiska tillverkare på ojämlika villkor. Men det enkla motdraget är förstås att på samma sätt stödja den egna industrin med lämplig industripolitik, vilket man redan gör på ett antal områden, inte minst miljöteknik – eller Airbus, för att ta ett annat exempel.
Åttiotalet är över och Reagan och Thatcher är båda döda. Man kan helt enkelt inte förvänta sig att Kina ska operera under europeiska dogmer och «regler», utan man får anpassa sig till världen så som den faktiskt är. Vill vi ta fajten med Kina finns inget annat val, och det är hög tid att nyktra till och sluta lyssna på det imbecilla grupptänket från kinahatarna.
Störtfloden av kinesiska solceller, elbilar och en lång rad andra produkter går inte att förhindra, men vi kan i alla fall bjuda bästa möjliga motstånd genom att vässa vår egen industri maximalt istället för att låta den dö i en skyddad verkstad som i forna östeuropeiska stater.
