Kategori: USA

Islamiska emiratet Afghanistan är proklamerat av talibanregimen, och därmed är ännu ett amerikanskt misslyckande ett faktum. På samma sätt som i Vietnam får man ta till sjappen under förnedrande former, utan att ha uträttat annat än att fördröja en naturlig statsbildning, det vill säga den väg folket väljer i inre stridigheter.

Det finns ett otal paralleller, till exempel Folkrepubilken Kina som utropades 1949 efter inbördeskrig mellan kommunister och nationalister. De senare drog sig tillbaka till den lilla ön Taiwan utanför östkusten, men fick ändå representera Kina i världssamfundets ögon fram till 1971.

Nationellt erkännande av det nya Kina skedde gradvis, med omedelbart sådant av Sovjetunionen och därpå i strid ström av andra socialistiska folkrepubliker. Inom ett år hade även neutrala stater som Schweiz, Sverige och Finland anslutit, likväl som Danmark och Norge, tillsammans med ett antal islamiska och afrikanska stater. Även Storbritannien erkände 1950 Folkrepubliken Kina, men nekades diplomatiskt utbyte.

Västeuropa i stort erkände inte Kina förrän 1972, medan USA följde först 1979. Därmed tog det hela trettio år för världens folkrikaste nation att bli fullt erkänd av världssamfundet, och orsaken står att finna i det kalla kriget. USA gav sitt stöd till de förlorande nationalisterna, och var besatt av att förhindra vidare spridning av kommunism, med benäget stöd av satelliterna i Västeuropa.

Det fanns så att säga ingen möjlighet att den lilla skaran av nationalister på Taiwan någonsin skulle kunna reversera ordningen och återinta fastlandet, men ändå höll man fast vid denna hårdföra nationalistdiktatur som Kinas rättmätiga företrädare. Nämligen baserat på politisk ideologi snarare än traditionella folkrättsliga definitioner kring kontroll av territorium, folkviljan med mera.

Islamiska emiratet Afghanistan kommer på samma sätt inte att erkännas av USA och en rad västländer, enkannerligen de som har deltagit i kriget mot de segrande talibanerna, nämligen för att de har intagit landet med våld. Men det hade förstås även den föregående amerikanska marionettregimen, och det är inte ett relevant argument.

Sveriges skogstokiga utrikesminister Ann Linde, som nyligen blev grundlurad av busringande ryssar, menar vidare att det är otänkbart att Sverige skulle erkänna en talibanregim under shariastyre, det vill säga att det är ideologin som är avgörande för ett erkännande. Det är något helt annat än den neutrala hållning Sverige hade när man 1950 erkände Folkrepubliken Kina på strikt fokrättsliga grunder, och utgör ett slags fortsatt kolonialt krav på Afghanistan att anta västliga värderingar.

Talibanerna kommer dock inte att försvinna. Världens supermakt kunde efter tjugo års närvaro inte förhindra talibanernas avancemang, och man kommer så att säga inte åter att försöka invadera landet. Och naturligtvis ingen annan heller, varför det proklamerade emiratet av allt att döma blir en stabil statsbildning.

Emiratet kunde bildas för att talibanerna är den grupp som har det starkaste politiska stödet i landet. Det är vad den imploderade afghanska armén indikerar, att ingen annan fraktion är så stark att den vill eller kan erbjuda motstånd, trots träning och massivt understöd av USA under tjugo års tid.

Det är en sak att invadera ett land och installera en låtsasdemokrati med en marionettregim, en helt annan att få stöd av befolkningen för en sådan invasion. Afghanistan har motstått varje sådan invasion av britter, ryssar och nu även amerikaner, för att man helt enkelt inte godtar att bli en koloni, och för att angriparna inte förstår landet i fråga – man kanske i stora delar avskyr talibanerna, men det betyder inte att man därför ansluter sig till den «universella» västliga ideologin demokrati.

Man kan förstå att Sverige, som i egenskap av amerikansk marionett har deltagit i stridigheterna, är en smula besviket över att tjugosju miljarder har gått upp i rök, och att uppdraget har misslyckats. Vi hade aldrig där att göra, och särskilt inte att lägga oss i ett inbördeskrig, ty det är vad det slutligen mynnade ut i.

Men en stat kan inte ha känslor, och det ligger i vårt intresse att snarast erkänna Islamiska emiratet Afghanistan som en legitim statsbildning. Det är också vad folkrätten kräver, och det är så Sverige traditionellt har agerat, innan man blev Washingtons nickedocka.

Ska vi få något uträttat i Afghanistan, måste vi tala med makten. Tossan Linde verkar tro att man kan ha en beskickning i landet, styra den virtuellt från Stockholm och på så sätt kringgå talibanjuntan. Det kan man inte, och det är helt enkelt inte möjligt att utöva bistånd och hjälp på det sättet. Man kan inte ha en «ambassad» utan att ha diplomatiska relationer.

Sverige ska därför erkänna emiratet Afghanistan nu, och inte sura i tjugo år innan man konstaterar faktum, för det drabbar ingen annan än dem man säger sig vilja hjälpa, nämligen barnen, flickorna och kvinnorna. Inte heller är det någon idé att delta i «sanktioner» mot landet, för inte heller sådana kommer att ha någon annan effekt än att stjälpa de svaga, på samma sätt som i Irak.

Om du inte kan besegra dem, förena dig med dem. Det bästa sättet att påverka är att arbeta med talibanerna, inte att isolera dem. Afghanistan måste få utvecklas organiskt, på egna premisser, under fredliga former.

Amerikanernas krig i Afghanistan beräknas sammanlagt ha kostat tjugofem biljarder kronor under tjugo års tid, eller motsvarande 1.25 biljarder kronor per år. Det är pengar som har gått upp i rök och inte har tjänat annat till än att ge en tillfällig känsla av hämnd för al-Qaidas terrordåd 2001.

Det är också pengar som har lånats och därmed utökat den amerikanska statsskulden, och det är förvisso även pengar som hade kunnat investeras bättre. Kapten Amerikas nya infrastruktursatsning, som syftar till att i någon mån komma ikapp Kina, har en beräknad budget om trettiofem biljarder kronor som jämförelse, det vill säga bara något mer än prislappen för de krigiska äventyren i Afghanistan.

Ytterligare en jämförelse är att Kina investerar femton biljarder kronor per år i infrastruktur, och att den amerikanska satsningen således är en droppe i havet. Kina har samtidigt haft de nivårna lika länge som USA har befunnit sig i Afghanistan, vilket är orsaken till att landet har toppmoderna flygplatser, höghastighetståg och vägnät, medan USA mest liknar ett fallfärdigt ruckel.

Även EU har aviserat storskaliga infrastruktursatsningar för att möta Kinas Ett bälte, en väg, och man kan således se det som att både USA och EU nu kopierar Kinas recept med stora offentliga satsningar efter närmare fyrtio år av laissez-faire – eller kanske snarare återupprättar klassiska europeiska och amerikanska investeringar av det slaget (New Deal, rymdprogrammet med mera).

För Bryssel handlar det delvis om att hålla Kina borta från europeiska intressen som hamnar och andra strategiska knutpunkter, medan det för Washington är en fråga om att inte hamna på efterkälken gentemot sin nya ärkefiende. Ty det är förstås inte bara infrastruktur saken gäller, utan är även i allt högre grad en kapplöpning om forskning och teknik.

Debaclet i Afghanistan kan tjäna som en nyttig påminnelse för USA att man nog inte kan vinna en sådan kapplöpning med Kina genom att ha en alldeles på tok för överdimensionerad militär som är ständigt inbegripen i meningslösa krig, och även att man hellre bör investera sina medel i utveckling hemmavid än att försöka obstruera motparten – det senare leder bara till mer polarisering.

Biden och för den delen hela det politiska USA har därför att inse att ambitionen att bevara hegemoni inte längre är möjlig, och att man måste acceptera en multipolär värld med Kina som en av polerna.

Man kan inte samtidigt ha en skenande statsskuld och militärutgifter som är större än de tjugo nästföljande länderna tillsammans, i vart fall inte om man vill matcha Kina. Det hjälper inte heller att trycka pengar och därmed skapa inflation, men det är ändå vad vi ser hända.

När usonisk trupp efter tjugo års närvaro drar sig undan från Afghanistan utan att egentligen ha uppnått något, avancerar talibanerna snabbt och intar region efter region och stad efter stad. Huvudstaden intas inte lika lätt, men talibanerna lär inte vara intresserade av att samregera med den nuvarande regimen, och småningom faller därför även Kabul.

Det internationella samfundet har «varnat» att man inte kommer att erkänna en talibanregim som installerar sig själv med våld, men det struntar man förstås i. Dessutom har man i princip redan erkänts av Kina, med vilken granne man kan erhålla allt man behöver i utbyte mot att respektera Kinas intressen, nämligen att hålla Östturkestans självständighetsrörelse i schack och att inte störa projekt i Nya sidenvägen.

Kina har sedan länge en folkrättslig hållning av att inte lägga sig i andra staters interna angelägenheter, så länge de inte har betydelse för det egna landets säkerhet – som uiguriska terrorgrupperingar på afghansk mark – under förväntan om att andra inte heller lägger sig i Kinas inre angelägenheter. Det är en princip som passar talibanrörelsen utmärkt, då man strävar efter en renlärig shariastat utan större kontakt med omvärlden.

Det Islamiska staten misslyckades med kommer talibanerna således att gå i land med, efter att först ha slagits mot Sovjetunionen från 1979, och därefter med USA sedan 2001. Det var ur rörelsens synvinkel ett digert misstag att låta husera al-Qaida och andra grupperingar i Afghanistan, eftersom det inte förde närmare målet, utan tvärtom fördröjde det.

Med talibanernas snabba offensiv kan freden nu dock vara nära i Afghanistan, om än under ett för vårt vidkommande hemskt shariastyre. Det blir nu inte den enda medeltida staten i världen, utan är i gott sällskap av Saudiarabien och en del andra gulfstater, och man får väga den omständigheten mot ett land permanent sargat av krig.

Ett suveränt Afghanistan utan inre splittring och schismer kan lättare staka ut en framtid, även under talibanskt styre. Samarbete med Kina kan ge ett grundläggande bidrag för att etablera en stabil statsbildning och en habil ekonomisk utveckling, och från det stadiet får man därefter utvecklas organiskt på egna premisser.

Där bombliberalismen har misslyckats kan Kina således ha framgång med klassisk ickeinblandning, det vill säga grundläggande respekt och regelrätt business, så som man har agerat i såväl Afrika som det omedelbara grannskapet, till exempel med de labila staterna Thailand och Myanmar. Det omaka paret Beijing och Kandahar kan småningom visa sig vara en fruktsam konstellation.

Ericsson tappade andel från 11 % till 2 % i utvecklingen av Kinas 5G-nät, som en direkt konsekvens av Lövfén-regimens inrättande av en specialskriven lag avsedd att förbjuda Huawei, ZTE och andra telekomföretag att verka på den svenska marknaden, det senare som ett direkt krav från Washington.

Zhongnanhai tycks därmed välja att agera med mjuka vantar mot den uppstudsiga nordiska nationen, som man indirekt låter förstå att vidare konsekvenser kan vara att vänta för såväl Ericsson som andra svenska företag. Att man inte valde en hårdare linje torde bero på att man förstår att det egentliga beslutet är fattat på annat håll, och att det därför vore bättre att gå direkt på källan.

Det gör man nu när vice utrikesministrarna Xie Feng (谢锋) och Wendy Sherman möts för något slags överläggningar i Tianjin (天津), i vad som närmast får beskrivas som ett sätt att hålla liv i relationerna. Sherman kan dock nog förvänta sig sedvanlig kinesisk gästfrihet, till skillnad från det kylslagna mötet i Alaska då den amerikanska värden inte ens hade vett att bjuda på bankett.

I sak slår Kina dock näven i bordet och överlämnar helt sonika två listor. Den ena avser sådant som USA måste agera på för att reparera relationerna med Beijing, bland annat att släppa processen mot Huaweis finanschef Meng Wanzhou; att slopa visarestriktioner för partianslutna kineser och deras familjemedlemmar; sluta benämna kinesiska medier «främmande beskickning»; avlägsna restriktioner för konfuciusinstitut och kinesiska företag; samt lyfta sanktioner mot kinesiska ledare och andra personer.

Den andra listan rör företeelser som Kina önskar att USA adresserar, bland annat orättvis behandling av kineser i USA; antikinesiska och antiasiatiska stämningar; våld mot kinesiska medborgare, och annat som följer av den amerikanska politiken att angripa allt kinesiskt.

Amerikanernas dåraktiga attityd av att vilja ta sig an Kina från en inbillad styrkeposition får sig därmed ytterligare en törn, och det är uppenbart att Kina nu väljer att trappa upp konflikten istället för att böja sig. Det är nämligen Kina som har den verkliga styrkepositionen, och man har förmåga att uthärda en konflikt betydligt längre än USA, inte minst för att man numera beror mer av den egna inre marknaden än av export.

Samtidigt är världen i övrigt inte beredd att välja bort kinesiskt gods, och USA står handfallet i sina tafatta försök att skapa allianser utan att ge något mer handfast i utbyte än lös politisk vänskap med USA. Få nationer i Asien är beredda att offra sin ekonomi för en så dumdristig allians, som för övrigt inte är vatten värd om man får tro historien – USA har aldrig haft annat än sig självt för ögonen. Kina kanske ses som en buffel i regionen, men åtminstone en pålitlig sådan.

Bidens devis om att man avser samarbeta med Kina när det är nödvändigt men behandla landet som en fiende i andra fall är helt enkelt inte en framkomlig väg, och inget Kina har för avsikt att svälja. Man kan inte med ena handen kräva samarbete samtidigt som man med den andra inrättar godtyckliga sanktioner mot företag och individer, utan måste ha en respektfull ton och rättvis inställning över hela linjen.

Det innebär att USA – och Sverige – respekterar Kinas suveränitet och inte lägger sig i dess inre angelägenheter, särskilt inte från en fullständigt psyksjuk föreställning om att befinna sig på något högre plan av moralisk rättfärdighet, och att man godtar varandras olikheter i kultur, historia och andra parametrar, för att från en sådan jämlik nivå agera i samförstånd för att tackla gemensamma problem och utveckla handel och andra förbindelser.

Det kommer inte USA – och inte heller dess marionett Sverige – att göra, utan man kommer att fortsätta på den inslagna vägen i tron att det kan bära frukt och att man kan domptera Kina. Man måste köra huvudet i väggen ett antal gånger innan man förstår att en ny världsordning har börjat gälla, och att man inte längre har överhöghet, fördel eller tolkningsföreträde.