Kategori: USA

Kategorier
Asien Kina Politik Religion USA Xinjiang

Afghanskt vakuum kinesisk möjlighet

Amerikanerna har i stort sett redan lämnat Afghanistan med svansen mellan benen utan att uppnå annat än tillfälliga reformer efter tjugo års krig. Man vann slaget mot al-Qaida och kunde ge flickor och kvinnor ett bättre liv, men förlorade kriget mot talibanerna, som nu återtar förlorade områden ett efter ett. Småningom kontrollerar man hela landet.

Vad som händer med kvinnorna återstår att se, men samtliga liberala reformer under amerikansk ockupation lär vara i fara när extremistisk sharia åter dominerar dagordningen. Det betyder inte att al-Qaida eller den internationella terrorn får en renässans, eftersom det var en utveckling som berodde av historiska förutsättningar som nu inte längre gäller.

Men det innebär att Afghanistan går en oviss tid till mötes, och att ett regionalt vakuum bildas. De åtta länder som omringar landet måste nu i amerikanernas ställe agera för att kontrollera den vidare utvecklingen, för att undvika att extremism sprids. Det gäller framförallt Kina, som i Xinjiang redan har kontrollerat den inhemska terrorn med kontroversiella men effektiva metoder, men också relativt avlägsna Ryssland, med oroliga områden som Tjetjenien.

Av angränsande länder är samtliga utvecklingsländer, förutom Kina, som därför i egenskap av regional stormakt kommer att ta på sig det största ansvaret för att hantera en ny situation. Afghanistan ligger strategiskt längs Nya sidenvägens rutter och logistiska centra, varför det ligger i Beijings intresse att kontrollera utvecklingen.

Man har redan försäkrat sig om talibanernas stöd för de sociala reformerna i Xinjiang, vilket för de flesta är en överraskning. Kina har inga hållhakar i Afghanistan, och talibanerna är inte kända för att låta sig övertalas – särskilt inte om det gäller muslimers välfärd i andra länder. Den mest troliga förklaringen är därför att Kina har påbörjat förhandlingar med talibanerna om bilaterala relationer inför den tid då man småningom kontrollerar Kabul och resten av landet.

Kina kommer förstås inte att skicka någon form av trupp till Afghanistan eller på annat sätt engagera sig mer handfast i landet, utan kommer att dra fördel av sin pragmatiska ickeinblandningsprincip genom att erkänna talibanerna som rättmätiga härskare och därefter hålla sig till strikta affärer. Frågan är förstås vad som sker om talibanerna inte spelar rent.

Men man kan förmoda att även en talibanregim vill ha goda relationer med sin omgivning, så länge man får implicit erkännande för sitt styre. Man kan notera att dagens talibanledare pratar engelska och tar självisar för sociala medier. Det kan bli första gången som Afghanistan får andrum, även om den interna brutaliteten kommer att tillta under en tid.

Kina har åtnjutit viss stabilitet under den amerikanska närvaron i regionen, trots uigurisk terror, men riskerar nu en upptrappning av lokala inre konflikter. Men det är samtidigt en stor möjlighet att yttermera stärka sitt inflytande i Centralasien, om man spelar korten väl. Investeringar i Afghanistan och kohandel med talibanerna kan således gynna freden betydligt mer än amerikansk bombliberalism.

Det blir då en fjäder i hatten för Xi Jinping, som än en gång kan demonstrera att det kinesiska systemet har vissa fördelar, och att vatten är mer effektivt än eld för att släcka bränder. Afghanistan är en veritabel guldgruva, som Kina därmed kan få tillfälle att utnyttja vad det lider.

Kategorier
Kina Politik USA

Vad blir Kinas svar?

Förvaltningsrätten i Stockholm går på Post- och telestyrelsens linje i Huaweis överklagande av myndighetens beslut om att porta telekomföretaget från den svenska 5G- och 4G-marknaden. Domslutet baserar sig i princip på att rätten blint godtar Säpos och Försvarsmaktens kompetens att avgöra huruvida ett «säkerhetshot» föreligger kring Huaweis utrustning, utan att någon närmare bevisning för detta märkliga påstående ges.

Huawei har aldrig ertappats med sådan verksamhet, samtidigt som USA sedan länge kräver åtkomst till bakdörrar i implementationer för att bevilja exporttillstånd av komponenter, samarbete kring signalspaning, militärt stöd och så vidare. Trots att USA bevisligen spionerar på svenska politiker medelst denna ordning anses inte detta utgöra en motsvarande säkerhetsrisk, medan den obevisade och helt hypotetiska anklagelsen mot Huawei anses giltig.

Det egentliga «säkerhetshotet» består således i det amerikanska hotet att inte längre samarbeta med Sverige kring signalspaning samt att möjligen göra det svårare att importera viktiga komponenter för försvarsverksamhet, inte minst högteknologiskt flyg som JAS-39.

Washington har uppmanat Sverige att delta i dess meningslösa kalla krig mot Kina, och Sverige åtlydde omedelbart – över en natt ändrade man uppfattning om Huawei, och skrev en speciallag som visserligen inte nämnde Huawei (och ZTE) vid namn, men som lämnade åt myndigheter som PTS, Säpo och Försvarsmakten att verkställa det som framgår mellan raderna. Förvaltningsrätten har nu visat sig vara ytterligare en kugge i detta maskineri, och därmed bevisat att det svenska rättsväsendets oberoende är en chimär.

Om detta får man förstås tro vad man vill, men det som är av vikt är hur Zhongnanhai kommer att uppfatta saken – nämligen som beskrivet ovan. Därför kommer man inte heller att avvakta eventuella överklaganden, eftersom sådana ändå är meningslösa i detta perspektiv, utan kommer att sätta i verket redan uppdragna planer.

Först och främst kan Ericsson säga hejdå till den kinesiska marknaden, vilket motsvarar tio procent av företagets omsättning. Det kan man nog svälja, och det angår egentligen inte Sverige, eftersom Ericsson sedan länge har huvudverksamheten på annan plats.

Men Beijing kommer av allt att döma att ge ett tyngre svar direkt riktat mot svenska intressen, för att markera mot detta ingrepp i marknaden. Sverige kan komma att sättas i frysboxen och erfara samma omilda behandling som Australien, och det bådar i så fall inte gott för svensk ekonomi. Det är dessvärre självförvållat.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

G7 nu och då

Till helgen möts gruppen av världens «sju mäktigaste industrinationer» i Storbritannien, för att söka samla sig till någon sorts gemensam plattform efter att Trump rivit sönder allt vad allianser heter. America is back, som Biden säger, men frågan är för hur länge – Europa har redan valt att gå en egen väg.

Det där med «mäktigaste industrinationer» ska förstås i preteritum, för numera räknar G7-gruppen till ungefär en tredjedel av världens samlade produktion, mot två tredjedelar när sammanslutningen bildades under 1970-talet. Det är så mycket som västvärlden har krympt, och det är samtidigt så mycket som Kina, Brasilien och Indien har växt.

Att gruppen ändå fortlever som en informell sammanslutning kan förstås i termer av gemensam ideologi, men även gemensam historia. Det är i princip samma gäng länder som härjade mest och värst under kolonialismens tidevarv, och det är samma nationer som gaddade sig samman mot ett försvagat Kina under Qingdynastins sista år för drygt ett sekel sedan.

Att Storbritannien och Frankrike än i dag skickar krigsfartyg till Sydkinesiska havet är alltså en kvarleva från den tidens stormaktsfasoner, en spillra av forna koloniala ambitioner att ha inflytande långt bortom det egna territoriet. På samma sätt ska man förstå det ständiga petandet i Kinas inre angelägenter, som Hongkong och Xinjiang – ingenting har egentligen förändrats på hundra år, förutom att Kina har återtagit sin forna status som stormakt och numera inte längre tar stryk.

Då, runt 1900, hade Kina just förlorat första sino-japanska kriget (1894–95), och tvingats avstå Taiwan till Japan, samtidigt som man tappade inflytande över Korea. Sedan opiumkrigen ett halvsekel tidigare hade man tvingats öppna ett antal fördragshamnar för handel, avstått territorium till internationella koncessioner i Guangzhou, Shanghai, Tianjin och andra städer, betalat dryga «skadestånd» till västmakterna samt upplåtit landet för kristen mission och annan verksamhet.

Under dessa förnedrande omständigheter växte ett folkligt missnöje mot europeiskt inflytande fram, samtidigt som det även omfattade det svaga styret i Qing. Den så kallade boxarrörelsen (义和团, yihetuan) uppstod i det av tyskarna ockuperade Shandong, och utgjorde ett ordenssällskap med rötter i kinesisk kampsport och hemliga förbund som Vita lotus-sekten.

Man samlade småningom tiotusentals medlemmar och skred med början år 1898 till verket i ett uppror, i vilket missionärer och andra utlänningar samt även kristna kineser handgripligen angreps och emellanåt dödades. Rörelsen undertrycktes till en början av guvernör Yuan Shikai, men kom sedermera att spridas till angränsande provinser.

Vid sekelskiftet hade rörelsen växt sig så stark att västmakterna tvangs skicka förstärkningar från fortet i Dagu i Tianjin till legationer och beskickningar i koncessionerna i Beijing för att skydda sina sändebud. Qing vände nu på klacken och såg upproret som en möjlighet att återta sin forna kontroll, ett ödesdigert misstag i ljuset av de utländska truppernas överlägsenhet.

Styrkorna var emellertid för få och kom aldrig fram till Beijing, utan tvangs återvända till Tianjin, varvid legationerna i Beijing isolerades. En allians av åtta nationer – Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Italien, Japan, Österrike-Ungern och Ryssland – samlade då 45 000 man i en expeditionsstyrka som tågade mot Beijing i syfte att befria sina landsmän.

G7 eller möjligen G8 à la 1900

Det blev en slakt som kostade tiotusentals kineser livet, samtidigt som Beijing plundrades av styrkorna på samma sätt som under opiumkrigen. Någon formell krigsförklaring gavs aldrig från någondera hållet, utan det rör sig om en skärmytsling som urartade i en kort väpnad konflikt. Som straff utmättes emellertid ett skadestånd motsvarande nitton tusen ton silver, eller femtio gram silver per kinesisk medborgare – i dagens penningvärde ungefär 350 kronor per medborgare eller 140 miljarder kronor, en helt vansinnig summa för tiden.

En krass syn på saken är att västmakterna inte borde ha gått så hårt fram i förnedringen, utan istället försökt bevara den odugliga Qing-regimen så länge som möjligt för att riktigt suga musten ur Kina. Istället kollapsade dynastin ett decennium senare, varvid det nya Kina kom att utvecklas under svåra umbäranden, med en uttalad aversion mot västmakterna och deras system.

I västvärlden finns knappt en människa som vet vad boxarupproret eller för den delen opiumkrigen var för företeelser, och man har inte den historiska förankringen i sin syn på dagens skeenden. Men i Kina finns den kontinuiteten, och den vidmakthålls givetvis även i den formella propagandan. Man ser de västliga kanonbåtarna som ständigt far utanför Kinas kust med detta historiska raster för ögonen, och genomskådar omedelbart det hyckleri som emanerar från de moderna arvtagarna till åttanationersalliansen i allt från Xinjiang och Hongkong till coronapandemin.

Från G7 lär väl komma någon sorts högstämd retorik, som dock inte kommer att få någon praktisk betydelse, utan mest är meningslöst ordbajs. Situationen är diametralt annorlunda nu än för ett sekel sedan, och de pråmar man skickar har inte mer än symbolisk betydelse. Även retoriken är symbolisk, och i slutändan talar pengarna sitt språk – för övrigt på samma sätt som för ett sekel sedan, men med den skillnaden att Kina har lärt läxan och nu behärskar spelet bättre än någon annan.

Dagens G7 med dåtidens raster (Wuheqilin)
Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan Teknik USA

Elektroniskt kallt krig

Världens beroende av en enda producent av avancerad halvledarteknik på Taiwan, några mil från Kinas kust, är ett betydligt värre problem än om en fullastad pråm blockerar Suez-kanalen. Ty utan TSMC stannar produktionen av mobiltelefoner och datorer, samt försvårar för bil- och andra industriers behov av kretskort. I flera år.

Taiwan – Republiken Kina – som sedan inbördeskriget existerar som en självstyrande stat utan att erkännas som en sådan, utan som formellt betraktas som en del av Kina, och i konstitutionell mening även själv gör anspråk på att företräda hela Kina. Taiwan, som beror av USA och dess flotta för sitt oberoende, och som gör stora inköp av amerikansk försvarsmateriel, även om utsikterna att stå emot en invasion är obefintliga.

Även om status quo råder sedan 1949 finns i både USA och Kina en oro över denna situation. USA vill därför flytta produktion från Taiwan till USA för att säkra framtida tillgång, samtidigt som man vill hindra Kina från att köpa chips, mjukvara och utrustning. Kina å sin sida är redo att skjuta till fantasiljarder i stöd till utveckling och forskning för att kunna komma ikapp och gå förbi, och därmed bli självförsöjande även på chips.

Detta är årtusendets drabbning, ett kallt krig om det tekniska världsherraväldet, i allt från AI och kvantdatorer till kretskort och genteknik. Det är som rymdkapplöpningen mellan USA och forna Sovjetunionen, men i mer total mening, omfattande allt.

Sådan knivskarp konkurrens på liv och död är visserligen nyttig i det att den tar fram det allra bästa på kortast möjliga tid, men den kommer också att ordna stor oreda kring standarder och annat som förenklar produktionen. Det är så att säga inte som VHS och Betamax, utan mer på protokollnivå.

Vem avgår med segern? Jag säger förstås tveklöst Kina, för att alla pilar pekar i den riktningen, och för att amerikanerna tar alldeles för lätt på saken, i den enfaldiga tron att man har ett överlägset system, att man har övertaget och så vidare.

Kategorier
Kina Politik USA

Biden: bluffpoker eller skitgubbe?

Av sin motståndare kallades han ömsom «Sleepy Joe», med hänvisning till hans sömniga framtoning, och ömsom «Beijing Biden», vilket skulle insinuera att han är mer än vänligt inställd till Kina. Men efter snart ett halvår vid makten har han fortfarande inte förändrat riktning i politiken gentemot Kina, och tarifferna ligger således kvar.

Visserligen har Biden prioriterat pandemin och en rad andra inhemska spörsmål, men han har också flörtat med två av företrädarens mest bisarra ståndpunkter, nämligen den om «folkmordet» i Xinjiang, samt den nu återupplivade «hypotesen» om coronapandemin som ett resultat av en labbläcka i Wuhan.

Inget av dessa är något bra kort, varför man föranleds undra huruvida Biden spelar bluffpoker eller möjligen skitgubbe. Han har skickat fler fartyg till Sydkinesiska sjön, sökt allianser i regionen, stärkt förbindelserna med Taiwan, pytsat ut sanktioner till höger och vänster och i största allmänhet halvhjärtat spelat varenda kort i leken utan någon uppenbar strategi.

Syftet är kanske att söka lägga så mycket press som möjligt på Beijing inför kommande förhandlingar om handelspolitiken och annat, men sanningen att säga verkar det inte bekymra Zhongnanhai nämnvärt, utan man viftar bort kritiken som vore det surrande myggor. Under det första toppmötet i Alaska läste man till och med lusen av utrikesminister Blinken när denne försökte framhålla USA i «styrkeposition», något man uppenbarligen inte är.

Handelsunderskottet gentemot Kina fortsätter nämligen att öka, samtidigt som USA förlorar terräng i världen. Viljan att alliera sig med USA är måttlig i Kinas närområde, och ingen är beredd att offra sin ekonomi för meningslösa politiska förbund. Inte ens EU står helhjärtat till förfogande, utan väljer att ha en egen linje.

USA har således ingen möjlighet att innesluta Kina med allianser och handelspakter, eftersom Kina har betydligt större sådana i RCEP och med Nya sidenvägen. USA tappar även militärt i regionen för var dag som går, och man har i realiteten ingen möjlighet att komma till Taiwans undsättning om det skulle bli skarpt läge – alla simuleringar som har gjorts ger överlägsen kinesisk seger, och resten är tomma ord om ingenting alls.

Än mindre möjlighet har man att agera murbräcka i Hongkong och Xinjiang, då Beijing visar stor beslutsamhet i att hantera båda utan att lägga någon vikt vid internationella protester. Undan för undan lagar och lappar Kina de kvarvarande hålen i muren, och det finns inte längre någon möjlighet att slå in nya.

En multilateral ordning är därför redan ett etablerat faktum, och det är meningslöst att lägga krut på en «kamp om världsherraväldet» när den ena parten dels inte kan besegras och dels inte är intresserad av att delta i ett sådant spel. Kina har inget intresse av att söka ersätta USA:s roll i världen, men däremot i det egna närområdet, som man av naturliga skäl vill kontrollera.

Det spelar ingen roll hur många «bills» om Kina, Hongkong och annat man klubbar i senaten, eftersom USA inte längre ensidigt sätter världens «regler», och Biden gör därför nog bäst i att fixa sitt eget kvaddade samhälle istället för att försöka mästra andra. Några ess i ärmen har han nämligen inte.

Lankor för inrikespolitiskt poserande?