De amerikanska sanktionerna mot Huawei har nu antagit en global dimension, då de flesta elektroniktillverkare är bundna till amerikanska halvledarprodukter. USA:s motiv är officiellt att man misstänker Huawei för potentiellt spioneri, men i praktiken är det ett illegitimt sätt att begränsa en överlägsen konkurrent från att ta över den inhemska amerikanska marknaden samt att skaffa sig ett överläge i förhandlingarna kring tariffer i handelskriget.
Arresteringen i Kanada av Huaweis finanschef Meng Wanzhou har samma bakgrund, och hon utgör ett möjligt förhandlingskort i Trumps försök att tvinga på Kina ett orättfärdigt fördrag – en påminnelse om hur Kina tvangs till motsvarande fördrag i det förgångna under amerikansk och annan kanonbåtsdiplomati.
Kina står och faller dock inte med Huawei, och den luttrade kinesiska ledningen kommer inte att tappa fattningen över denna vägbula. Man kommer inte heller att ge med sig under sådana omständigheter, utan står beredda att härda ut sämre tider för lång tid framåt – något man har en historisk vana av att göra.
Kina kan inte vinna ett handelskrig mot hela världen, men man är samtidigt den som kan härda ut längst. Kina kokar och har mängder med sociala uppror att handskas med, men man bemästrar situationen. Vid förvärrad ekonomi riskerar kommunistpartiet att tappa makten i en revolution, men förutsättningen är då att den sker naturligt och inte tvingas fram av omvärlden. I det senare fallet kommer kineserna istället mangrant att sluta upp till strid.
Motsvarande gäller inte i västländer, som redan i dag plågas av schismer och polarisering. Låt säga att Kina börjar flexa musklerna, stryper tillgången till de jordartsmetaller man kontrollerar till åttio procent samt mer noggrant saboterar den utvecklade leveranskedjan med Kina som nav? Västerländsk tillverkningsindustri skulle haverera på en månad, och de ekonomiska och politiska konsekvenserna skulle bli omfattande. Västvärlden har ingen som helst uthållighet.
Nu kommer det troligen inte att gå så långt, eftersom Kinas ledning är rationell och har betydligt längre framförhållning än Väst. Man kommer att lägga band på sina känslor och tålmodigt manövrera sig ut ur situationen. Men man kommer att lägga på minnet även denna aggressiva handling, och vid lämpligt valt tillfälle omsätta den i revansch.
När Kanada och USA låter gripa Meng Wanzhou (孟晚舟) är det en direkt provokation mot Kina, som ytterligare kommer att ge bränsle till ett fördjupat handelskrig. Att börsen störtdyker är således ett naturligt resultat av denna händelseutveckling, som kommer att resultera i vedergällning om Meng inte släpps inom kort.
När en stor företagsledare används som en politisk bricka, kan Kinas svar inte bli att spionanklaga en futtig restaurangägare, utan man måste söka en större pjäs för att jämna ut amerikanernas drag. Man skulle till exempel kunna kvarhålla Apples åldrige ledare Tim Cook för en rad misstänkta brott, som skatteflykt, miljöförstöring och slaveri. Det spelar ingen roll om anklagelserna har någon sanningshalt.
USA och dess satelliter spelar sedan länge fult när man blockerar Huawei från västliga marknader. Anklagelserna om att företaget har kopplingar till den kinesiska militären är grundlösa, för att inte säga irrelevanta. Man säger sig vara bekymrade över att Huawei i sin elektronik skulle implementera samma slags spionkretsar som alltid har funnits i västliga telekomföretags utrustning (för avlyssning av den egna befolkningen, nota bene), men sådant låter sig förstås prövas genom att undersöka komponenterna – elektronik är inte en svart låda.
Man noterar exempelvis att grundaren Ren Zhengfei (任正非) har en bakgrund i Folkets befrielsearmé och att han är partimedlem. Men att vara partimedlem är mer eller mindre ett måste för den som vill göra karriär i Kina. Det är en symbolhandling, inte ett uttryck för sympati med vare sig partiet eller regeringen. På vilket sätt skulle en bakgrund i armén eller medlemskap i Republikanerna diskvalificera en amerikansk företagsledare?
Nej, inget av detta har någon relevans, utan är svepskäl för att hindra Kinas vidare avancemang. Det nya kalla kriget består i att till varje pris försöka hejda Kinas framfart, och man använder allt fler illegitima metoder för ändamålet. Marknadsekonomi och frihandel är sådant man framhåller när man själv gynnas, men tydligen inte när en ny aktör tar för sig. Det är då man förbjuder den aktörens företag och produkter på de egna marknaderna, och det är då man inför strafftullar på den aktörens gods, och det är då man låter arrestera den aktörens företagsledare.
Kina är dock alldeles för luttrat, erfaret och målinriktat för att låta sig bekommas av dessa obstruktioner. Det går att sinka landets framfart, men inte att stoppa den, i alla fall inte utan militära angrepp. Däremot kan Väst lägga krokben för sig själv, vilket är vad man gör sedan en längre tid tillbaka med allt mer irrationell och kontraproduktiv politik.
Bombastiska demagoger i medier eldar massorna med hätska termer som «Assadregimen» för att förklara den syriska situationen. Därmed har man, även på förmedlande nyhetsplats, tagit ställning i konflikten mot al-Assad och Ryssland, och för USA och en kommande jihadistregim i Syrien, bestående av de förmodade segrarna i de stridande rebellfraktionerna, varav de flesta hör till terrornätverkens band.
Låt oss därför begrunda vad saken egentligen gäller, och varför Förenta nationerna är och har varit tandlöst i att bringa ordning i den humanitära katastrofen. Kartan nedan visar hur stormakternas pjäser är uppställda i det geostrategiska spelet, nämligen i form av utländska baser, och här framgår att Rysslands enda postering i Mellanöstern finns just i Syrien. Rysslands intresse är självklart att bevaka denna utpost.
USA vill å andra sidan motsatsen, det vill säga att mota bort ryssarna för att bli ensam herre på täppan i regionen. Av det skälet har man lagt ned omfattande resurser på att stödja regimkritiker och att forma rebellgrupper för att destabilisera Syrien. Det är inte al-Assad man i första hand har velat eliminera, utan Ryssland, med full vetskap om att en jihadiststat skulle komma att ersätta den nuvarande installationen. Tanken att USA skulle kunna invadera Syrien med landtrupp är dock befängd, eftersom det skulle resultera i direkt konflikt med Ryssland.
Kalla kriget tog således aldrig slut, utan tog bara en ny skepnad. Efter Sovjetunionens fall och Warszawapaktens upplösning har Nato expanderat in i Baltikum, Polen och andra territorier invid Rysslands gräns, vilket har fått landet att revidera sin säkerhetsdoktrin. Samtidigt upplever sig Ryssland förnedrat, med följd att Putin med populistiskt majoritetsstöd har kunnat rusta upp och hävda sig i den regionala politiken, i syfte att åter göra Ryssland till en stormakt. Annekteringen av Krim är trivial i beaktande av detta.
Därför är också Förenta nationerna impotent, för att de båda makterna har vetorätt i säkerhetsrådet. Det är så organisationen är konstruerad från första stund. De brutala effekterna på civilbefolkningen är en sekundär fråga och ses som indirekt skada som är underordnad den geopolitiska ordningen. Man ger förstås en läpparnas bekännelse för tragiken, men pekar mest finger åt motparten, medan sanningen är att båda har exakt samma grad av medskyldighet: det går inte att särskilt peka ut Ryssland, så som man gör i «objektiva» medier.
Men det finns även andra intressen i konflikten. Iran stödjer den syriska regeringen och Saudiarabien rebellerna (trots att Syrien till övervägande del är sunni) i det proxykrig som sedan länge utkämpas mellan de stora shia- och sunnistaterna. Här är Iran en fiende till USA, medan Saudiarabien är en allierad, vilket ytterligare låser USA till rebellsidan, trots att den består av fientliga krafter.
Ytterligare en spelare i konflikten är kurderna, som strider mot al-Assad och därmed finns på den amerikanska sidan. För Türkiet är det främsta målet att förhindra kurdernas framfart och en framtida kurdisk stat, varför man sedermera har ställt sig på al-Assads och Rysslands sida, enkannerligen sedan kuppförsöket mot Erdoğan tidigare i år. Men Türkiet är medlem i Nato och allierat med USA, vilket bara accentuerar virrvarret i getingboet.
Kina deltar indirekt i spelet genom att stödja Ryssland i internationella sammanhang, nämligen för att man likt Ryssland känner av en stark amerikansk närvaro kring sina gränser, och således har ett naturligt intresse av att reducera USA:s globala inflytande.
Givet hur brädet ser ut kan USA därför svårligen gå segrande ur konflikten. Syrien kommer att bestå, och rebellerna motas bort, även om det för al-Assad är en pyrrhusseger av formidabla mått. De verkliga förlorarna är dock civilbefolkningen och det allt mer destabiliserade Europa som axlar den humanitära katastrofen i stormaktsspelets skugga.
Donald Trump tog ett samtal från Taiwans ledare Cai Yingwen (蔡英文), och ett muller hördes i både Beijing och Washington. Trump menar att han visst kan tala fritt med vem han vill, och har sedan dess även ifrågasatt principen om ett Kina, den vägledande hållning som har präglat internationella relationer med Kina sedan 1978.
Historien i korta drag: kejsardömet Qing upplöses 1912 efter en revolution anstiftad i provinserna 1911. En nationalistisk regim under nationalistpartiet Guomindangs (GMD, 国民党) portalfigur Sun Yixian (孙逸仙) bildar Republiken Kina, en halvfunktionell demokrati som kort därefter bryter ner i militärdiktatur under Yuan Shikai (袁世凯) och lokala krigsherrar i provinserna. I den nybildade republikens nyfunna frihet frodas en entusiastisk reformrörelse, som spänner hela det politiska spektrat, inklusive den då gångbara kommunismen.
Kommunister och nationalister organiseras båda under sovjetiska Komintern, och är närmast omgående i luven på varandra som bittra fiender, med mord och våld på båda sidor, och med regelrätt inbördeskrig som resultat med start 1927. Japansk invasion i Manchuriet 1933 försvårar Kinas vidare utveckling, och när Japan inleder en fullskalig attack mot Kina 1937 och därmed iscensätter andra världskriget bildar nationalister och kommunister en allians för att mota bort fienden.
Alliansen upphör 1945, efter att Japan hade kapitulerat inför hot om fler amerikanska kärnladdningar, och de inbördes stridigheterna återupptas. USA ställer sig på nationalisternas sida, och ger ledaren Jiang Jieshi (蒋介石) militärt och ekonomiskt understöd. Kommunisterna under bondsonen Mao Zedong (毛泽东) har dock folkets stöd, efter nationalisternas misskötsel av ekonomin, och Mao kan med gerillataktik beslagta amerikansk materiel i allt större omfattning. 1949 intar kommunisterna Beijing, och Jiang Jieshi och hans nationalister tar sin tillflykt till Taiwan.
Republiken Kina på Taiwan ansågs i världssamfundets ögon fortsätta representera hela Kina, och har också själv det anspråket. Folkrepubliken Kina, utropad 1949, antar samma hållning om att representera hela nationen, och formellt har kriget aldrig fått någon upplösning. Diktaturen på Taiwan leddes länge under Jiang Jieshi, med omfattande terror och brutalitet, men har sedan 1980-talet allt mer kommit att utvecklas i demokratisk riktning, i takt med att ekonomin och välståndet har vuxit.
USA insåg i början av 1970-talet att Kina inte kan ignoreras, och behövde dessutom en allierad för att tämja Sovjetunionen, som inte kom överens med Maos regim. Pingpongpolitiken under Richard Nixon resulterade småningom i en helomvändning, och Folkrepubliken Kina kom att representera hela Kina, medan samma favör samtidigt undandrogs Taiwan. Principen om ett Kina växte fram, nämligen att Kina är en och endast en nation, och att dispyten om herraväldet är en fråga för regimerna i Taibei och Beijing att lösa på fredlig väg.
Världssamfundet i stort har antagit principen, och samtliga länder i världen, med undantag för några bananrepubliker och ett par lilleputtstater, erkänner Folkrepubliken Kina som nationens formella representant. Diplomatiska förbindelser med Taiwan förekommer därför inte officiellt, utan sker i kulisserna. Den amerikanska hållningen är att man inte lägger sig i resultatet av de kinesiska förhandlingarna, men att de måste ske fredligt. USA förser således Taiwan med omfattande militärt stöd, och har sin sjunde flotta i beredskap för handgripligheter ifall Beijing skulle få för sig att invadera.
GMD omfattar alltjämt principen om ett Kina, men sedan Taiwan demokratiserades har Demokratiska progressiva partiet (MJD, 民主进步党, Minzhu jinbudang) vuxit i styrka, och innehar för närvarande under Cai Yingwen presidentmakten. MJD, liksom många av Taiwans medborgare, ser Taiwan mer som en egen nation, och har släppt historien, till Beijings förargelse. Det ligger därför i Cais intresse att påkalla Trumps uppmärksamhet, då han tidigt har visat tecken på att dra ett streck över tidigare principer.
Trump är affärsman, och är bara intresserad av att förhandla fram bra avtal. Han ser i frågan om Taiwan en möjlighet att få något i retur av Kina, och låter saken spela ut naturligt. Till sin hjälp har han rådgivare specialiserade i frågan, därtill med taiwanesisk självständighet på agendan, och utspelet är därför nog inte så naivt som det framstår i dramaturgin.
Trump och ledarna i Zhongnanhai är egentligen barn av samma anda, hårdnackade mobbare som är vana att få sin vilja fram. Vad händer när två sådana bångstyriga element stöter sina horn? Antingen ger sig en av parterna, gissningsvis Kina, som i varje ögonblick väljer stabilitet framför konfrontation, eller så blir det en våldsam sammandrabbning. Kinesisk invasion av Taiwan är förstås en möjlighet (och USA kommer inte att svara mer än halvhjärtat), men mer troligt är att Kina börjar sälja av sina fantasiljarder i amerikanska statspapper och initierar ett handelskrig mot USA, åtgärder som skulle tära ofantligt hårt på den amerikanska ekonomin, men även skada världsekonomin.
En bildad gissning är att man ändå kommer fram till någon överenskommelse, om Trump skulle dra saken till sin spets. Förlorare blir i så fall Cai Yingwen och Taiwans självständighetskämpar, som blir en bricka i supermakternas spel. Det blir så när vardera sidan agerar efter principen Amerika först respektive Kina först.
En amerikansk journalist avrättas av en jihadist i en spektakulär filmsekvens, som sprids över världen och skapar västlig vrede, inte helt olikt reaktionen hos muslimer när islam skymfas av västliga företrädare. Händelsen är kanske tillräcklig för att locka USA och dess allierade in i ytterligare en fas av krigföring i Mellanöstern, vilket måhända är vad islamisterna vill åstadkomma för att ytterligare frammana stöd i regionen för sin kamp.
Ur Islamiska statens synvinkel rättfärdigas dådet enkelt genom att betrakta den amerikanska invasionen i Irak som ett mord på en nation och en kultur, och ett enskilt amerikanskt liv väger här ingenting mot de över hundra tusen civila irakier som dött som en konsekvens av den amerikanska aggressionen. Den muslimska vreden går dock längre tillbaka i tiden än så, och Islamiska staten är i grund och botten en produkt av amerikansk utrikespolitik sedan kalla kriget och in i vår tid, även om man naturligtvis kan följa historiska trådar ännu längre tillbaka.
Ett avgörande vägskäl uppenbarade sig 1979, dels genom den islamiska revolutionen i Iran, som då frivilligt kastade av sig västlig påverkan och frihet för en mer äkta muslimsk identitet, ett fenomen som har förbryllat en del observatörer lika mycket som när väletablerade muslimer i Väst beger sig till Mellanöstern för att delta i heligt krig.
Framförallt kom dock kriget i Afghanistan 1979 att bli den gnista som tände den islamistiska världsbrand vi nu ser brinna för full låga. Afghanistan hade sedan en statskupp 1973 kastat av sig monarkin och bildat en republik. Ännu en statskupp 1978 banade vägen för kommunistiskt styre under Folkdemokratiska partiet, med politiska mål som jämställdhet och sekularism, något som förstås inte sågs med blida ögon av konservativa muslimer.
Uppror och inbördeskrig följde under mujaheddin, gerillakämpar i heligt krig, som försågs med vapen och träning av Pakistan, medan regeringen understöddes av Sovjetunionen. Fraktionsstridigheter inom Folkdemokratiska partiet resulterade småningom i en rad presidentmord, och Sovjetunionen såg sig till slut nödgat att försöka stabilisera situationen genom att skicka in trupp. Någon avsikt att invadera fanns inte, men Sovjetunionen drogs med automatik allt djupare in i kriget, vilket i sin tur skapade internationella förvecklingar och till slut imperiets fall 1989.
Det är här USA kommer in i bilden, eftersom detta var under det kalla kriget. En konstant doktrin i amerikansk utrikespolitik under efterkrigstiden berättade att man ville hejda utbredningen av kommunistiska regimer (dominoteorin) och i görligaste mån sabotera för ärkefienden Sovjetunionen, med alla till buds stående medel. En speciell doktrin under Reagan medgav även öppet och hemligt (olagligt) stöd till alla former av antikommunistiska krafter i syfte att motverka det kommunistiska spöket.
Givet reagandoktrinen kan man därför inte överraskas av att USA valde att stödja afghanska mujaheddin och andra militanta islamistiska grupper för att motverka Sovjetunionens förmodade expansionism. Islamisterna försågs med vapen för flera miljarder dollar, samtidigt som man lät bygga upp en afghansk opiumhandel längs gränsen till Pakistan för att ytterligare förstärka kassaflödet till motståndet. Ironin i att låta amerikanska heroinister och därmed amerikansk brottslighet finansiera islamistiskt uppror i en avlägsen del av världen är svårslagen, särskilt som man samtidigt för ett globalt krig mot narkotikan.
Än mer ironiskt, eller kanske man ska säga tragiskt, är att USA med alla till buds stående medel motarbetade sekulära institutioner, eftersom dessa gynnade den marxistiska regeringen. Man lät således trycka upp miljontals skolböcker som lärde barn räkna med vapen och skriva med termer från fundamentalistisk islam: A för allah, J för jihad, och så vidare. Materialet har sedan dess utgjort en kärna i afghansk skolundervisning, även under Talibanerna.
Reagan med afghanska mujaheddin, 1983. Bild: allmän egendom.
Bilden av Reagan i Vita huset med vad han kallade «frihetskämpar» från afghanska mujaheddin är en klassiker som berättar hur ett förrädiskt USA ständigt skiftar bland sina vänner och fiender för att schackra fram resultat i världspolitiken. Osama bin Laden stod inte på CIA:s lönelista, men han försågs ändå med amerikanska vapen och amerikanskt stöd, samtidigt som han gavs fria händer att nyttja sitt saudiska kapital för att bygga upp en organisation som sedermera skulle vändas mot USA.
Mujaheddins träningsläger i Afghanistan gick under benämningen al Qaida, helt enkelt arabiska för basen, men termen kom senare att beteckna den islamistiska organisation som från 1988 växte fram under bin Laden. Att man sedermera kom att vända sig mot USA beror på att Saudiarabien lät amerikansk trupp stationeras i bin Ladens hemland under det första kriget mot Irak, då Kuwait invaderades; bin Laden betraktade detta som ett saudiskt svek mot islam, och som svar förvisades bin Laden från Saudiarabien.
De «frihetskämpar» USA hade stött i kampen mot den globala kommunismens förmodade utbredning hade nu vänt sin vrede mot USA, och kallas därför hädanefter prompt «terrorister». Målet var nu högre ställt mot ett globalt jihad, och rörelsen fick fotfäste i stora delar av den muslimska världen som en statslös och panarabisk eller panislamisk organisation. Man tog Palestinas parti mot Israel och därmed USA, och man gav amerikanska intressen skrämselhicka med ett antal terrordåd världen över, naturligtvis med kulmen den elfte september 2001.
Den amerikanska vreden lät då bomberna åter hagla över Afghanistan i syfte att tillfångata bin Laden och göra ner den talibanregim man själv hade låtit vaska fram till makten, och man ville nu «befria kvinnorna» från de slöjor man själv hade anbefallt med sitt textboksmaterial om islamistisk fundamentalism. Men basen hade då redan spridits över världen, och i Afghanistan fanns bara samma slags gerillamotstånd som tidigare; det var ett krig som inte kunde vinnas.
När USA och dess allierade under den falska förevändningen om existensen av massförstörelsevapen åter invaderade Irak lät man montera ned den sekulära ordning som hållit klaner i schack, samtidigt som man gav fritt spelrum för al Qaida och andra fraktioner att i den efterföljande laglösheten attrahera anhängare och bygga vidare på sin organisation.
Under den arabiska våren, då ytterligare ett antal sekulära regimer i regionen störtades, växte grogrunden för islamism än mer, då Muslimska brödraskapet tog makten i ett antal länder och där påbörjade en islamiseringsprocess. Protesterna i Syrien ledde snarare till inbördeskrig, då president Assad inte lät sig avskräckas och då omvärlden denna gång inte heller kom till undsättning med liberala bomber.
Irakiska al Qaida, eller Islamiska staten i Irak som organisationen nu kallades, kunde här nyttja klanfraktioner för att börja infiltrera Syrien, och därmed förgrenades rörelsen år 2012 i en mujaheddin med syfte att störta Assad från makten, och vi har här länge hört krav på att västmakterna åter ska stödja denna typ av islamistiska gerillakrigare mot den sekuläre presidenten, det vill säga göra om misstagen från Afghanistan och Irak ytterligare en gång.
Islamiska staten i Irak och Syrien, eller numera kort och gott Islamiska staten, är således den senaste inkarnationen av denna organiska framväxt av fundamentalistisk islam, och den har sitt egentliga ursprung i den amerikanska utrikespolitik som födde fram al Qaida, även om de kvarvarande resterna av al Qaida numera är motståndare till Islamiska staten.
I Väst finns dock inte längre någon vilja att komma till undsättning med trupp, eftersom drygt ett decennium av krig på flera fronter har tärt på både ekonomin och demokratin; det finns inte längre något folkligt stöd för en sådan kampanj. Man nöjer sig därför med sporadiska flyganfall mot strategiska mål, samtidigt som man vill beväpna kurderna för att möta Islamiska statens utbredning.
Kurderna i Irak, Syrien och även Turkiet är alltså det folkslag som USA och västmakterna länge motarbetat, särskilt vad gäller anspråken på en egen stat. Nu tycks man dock acceptera att de raka koloniala gränsdragningarna är på väg att luckras upp en gång för alla, och då kan man lika gärna beväpna kurderna och i slutändan låta dem kontrollera ett eget territorium.
Väst har således gett upp och har helt förlorat kontrollen över händelseutvecklingen i regionen. USA borde förstås aldrig ha gett sig in i den högst lokala konflikten i Afghanistan, och man borde heller aldrig ha gett sitt stöd till organisationer vars värderingar man egentligen inte delar. Allra minst borde man ha pillat i stabila sekulära statsbildningar i revanschsyfte, som i Irak, ty här föll som en konsekvens dominobrickorna en efter en i rask följd. Det är således den amerikanska inkonsekvensen och ohederligheten som är den yttersta orsaken till det instabila läget i Mellanöstern och till fundamentalismens och terrorismens framväxt.
Den bästa strategin är här ickeinblandning, att låta regionens aktörer själva göra upp om gränsdragningar. Det vore mig främmande att hävda något slags stöd för Islamiska staten och dess barbariska värderingar och metoder, men det är samtidigt inte alls svårt att förstå hur en sådan organisation kan utgöra en lockelse även för muslimer i trygga Sverige och övriga Västvärlden.
Alternativt piskas Obama och hans allierade in i ett krig han inte vill ha, och så upprepar vi de historiska misstagen ytterligare en gång. Ironin här är att USA visserligen lyckades försätta Sovjetunionen i konkurs genom att stödja islamistisk fundamentalism och alliera sig med Kina, men i dess ställe fick man alltså globalt jihad, rysk revanschism och ett ekonomiskt hot i form av ett urstarkt och pånyttfött Kina – medan vi andra fick ett flyktingproblem.
