Tyskland under stridslystna ekofascisten Annalena Baerbocks utrikespolitiska ledning tycks ha skaffat sig en «kinastrategi», med vilken man avser omdefiniera de fortsatta relationerna med Beijing. Man konstaterar att Kina har «förändrats», och att Tyskland därför måste förändra sin hållning.
Men njä, Kina har faktiskt inte förändrats i nämnvärd grad, i vart fall inte i ideologisk mening, utan bibehåller sedan länge hävdvunna principer, exempelvis om frihandel, Taiwan med mera. Det som har förändrats är tvärtom Väst, som under amerikansk ledning har intagit en allt mer fientlig hållning till Kina, med allt fler handelsrestriktioner och exportkontrollmekanismer. Tyskland ansluter således till den linjen, i likhet med många andra väststater.
Syftet är givetvis att upprätthålla västerländsk överhöghet, under den amerikanska «regelbaserade världsordningen». Kina har inget emot sådana internationella regler, men den nuvarande världsordningen är alltså dikterad av världskrigets segrarmakter, som i hög grad gynnas av denna pax americana. Beijing ifrågasätter och utmanar således denna ordning i tillämpliga stycken.
Kina har inte heller något emot mänskliga rättigheter, men frågan är och har alltid varit hur de ska uttolkas och av vem. Frågar man Tyskland blir svaret att förbundsregeringen är såväl polis och åklagare som domare och bödel i sådana spörsmål, och ungefär samma inställning finner man i varje västland, som därför tar sig friheten att «sanktionera» länder, organisationer och personer när man så finner påkallat. Sanktionsinstrumentet är annars förbehållet FN, och är i övriga fall olagligt enligt internationell rätt – så mycket för den «regelbaserade världsordningen».
Omvänt blir man upprörd när man själv utsätts för reciproka sanktioner, eftersom de då förstås är «orättvisa». Det är bara Tyskland och andra västländer som har de rätta värderingarna för att kunna nyttja sanktionsinstrumentet, det vill säga tanken att vi är de goda och de är de onda. Och något ondare än Kina finns inte, om man får tro den tyska och västerländska retoriken.
Vor diesem Hintergrund ist China für die Bundesregierung gleichzeitig Partner, Wettbewerber und systemischer Rivale. Unsere China-Strategie steht fest auf dem Boden der gemeinsamen Chinapolitik der EU.
Hm, jag tror att jag måste «riskminimera» med min fru, som jag hädanefter ska betrakta som såväl partner som konkurrent och «systemisk rival»…
Den enes terrorism är den andres frihetskamp, med snarlik retorik. Enligt Scholz-regimen är Kina således allt mer «aggressivt» i Sydkinesiska havet, medan Kina självt inte har eller har haft någon annan avsikt än att försvara sitt territorium och sina intressen. Anspråken i Sydkinesiska havet föreligger sedan 1935, under den tidigare nationalistregeringen, och vidmakthålls även av det «goda Kina» på Taiwan – men om det talar man aldrig.
Anspråk och intentioner har således inte förändrats, men däremot har regionen allt mer militariserats, inte minst till följd av amerikansk inblandning och närvaro. Det är så att säga inte Kina som har inlett upptrappningen. Det hjälper nog inte heller att Tyskland avser skicka allt fler kanonbåtar till «Indopacifien», utan det är just sådant som bidrar till vidare militarisering.
En konkret förändring föreligger faktiskt, nämligen att Kinas militära förmåga har ökat kraftigt i omfång. Men det är ett naturligt resultat av den ekonomiska utvecklingen, och i termer av budget har man genom åren konstant lagt två procent av BNI på försvarsutgifter. Det är knappast en orimlig siffra.
Men till skillnad från Tyskland och andra västmakter projicerar Kina inte sin militära förmåga på andra sidan jordklotet, och vi ser således inga kinesiska hangarfartyg och jagare i Medelhavet eller Kattegatt. Vem som är mest aggressiv är således fullständigt givet av Västs ambition att fortsätta sin hundraåriga militära närvaro i de kinesiska haven samt tankarna på en vidgning i ett «globalt Nato».
Wir werden unsere sicherheitspolitische und militärische Zusammenarbeit zu engen Partnern im Indo-Pazifik ausbauen. Den Einsatz für die Wahrung der regelbasierten internationalen Ordnung unterstreicht Deutschland auch durch zeitweise militärische Präsenz in der Region u.a. mit Fahrten der deutschen Marine und teilstreitkräfteübergreifender Teilnahme an multinationalen Militärübungen.
Låt oss skicka krigsfartyg för att motverka militariseringen! Klart att Kiels ubåtar ska operera i Sydkinesiska havet! Men helst inga kinesiska ubåtar i Nordsjön?
Tyskland, USA med flera anser förstås att man «rekognoscerar», medan Kinas motsvarande manövrar slentrianmässigt går under benämningen «spioneri». Samma sak gäller tankarna på att skydda inhemsk «kritisk» infrastruktur som 5G-nät, hamnar med mera, vilket motiveras med «nationella säkerhetsintressen» för Tysklands vidkommande, medan Kinas motsvarande protektionism benämns som orättvisa handelshinder.
Det är förstås ingen tillfällighet att man åberopar «nationell säkerhet» för allt fler företeelser som Kina – helt av en händelse! – råkar dominera, utan är riktade merkantilistiska angrepp. Det var aldrig tanken att Kina skulle dominera västerländska marknader, utan att Väst skulle bygga Kina och dra nytta av dess jättemarknad. När denna verklighet har kommit på skam agerar man för att begränsa Kinas inflytande, i allt från telekommunikation till harmlösa appar som Tiktok, på samma sätt som man förfor mot Japan under 1980-talet.
Det är inte heller någon tillfällighet att man tillämpar exportkontroll för halvledare och andra produkter i samma «nationella säkerhetsintresse» eller med åberopande av «mänskliga rättigheter», utan avsikten är givetvis att sakta ned Kinas utveckling. När Kina reciprokt inför exportkontroll av mineraler och annat som Tyskland och västmakter är beroende av, ses det emellertid som «illegitimt». Väst har alltid talat med så kluven tunga.
Die Exportkontrolle der Bundesregierung dient der nationalen und internationalen Sicherheit sowie dem Schutz von Menschenrechten weltweit. Das seit 1989 bestehende Waffenembargo der EU gegenüber China legt die Bundesregierung auch in Zukunft eng aus. Gegenstand der Exportkontrolle in Bezug auf China sind in erster Linie Ausfuhren von Dual-Use-Gütern.
Nämn en enda produkt som inte har «dual use» i civila och militära tillämpningar…
Nå, Tyskland och EU har givetvis rätt i att vi måste diversifiera och inte lägga alla ägg i en och samma korg, som med rysk gas. Det finns också legitima klagomål på obalanser mellan de båda marknaderna och en rad andra företeelser, men det finns ingen anledning tro att de inte kan åtgärdas i förhandlingar – Kina tokliberaliserade inför inträdet i WTO 2001, för att ta ett exempel.
Däremot finns inget skäl för Europa att ansluta till den amerikanska fientliga hållningen och se Kina som en «systemisk rival», eftersom Kina inte har några som helst anspråk på att ersätta USA och Väst som globala maktfaktorer. Det finns heller inga skäl att söka begränsa Kinas utveckling, men det är alltså exakt vad man gör, om än med fluffiga omskrivningar.
Europa är här kluvet, med Frankrike och Sydeuropa som mer positivt inställda aktörer, medan Tyskland och Nordeuropa lutar åt den amerikanska fientliga hållningen. Även det är förstås typiskt Europa, som inte har förmåga att agera enat. Resultatet blir att vi reduceras till en amerikansk vasall, och det ligger faktiskt inte i vårt intresse.
Som europé ser jag hellre att Macrons falang segrar, tanken att Europa och Kina är två poler i den nya världsordning som seglar upp vare sig vi vill eller inte, tillsammans med USA. Den andra falangen, omfattande Tyskland, vill inte att detta ska förverkligas, utan motsätter sig en flerpolig ordning medelst åtgärder av olika slag i allt från sanktioner och exportkontroll till militarisering och inblandning i Kinas interna angelägenheter under förevändning av att skydda mänskliga rättigheter (i europeisk tolkning).
Den förra falangen representerar den realpolitiska skolan, medan den senare tyska, amerikanska och svenska är en mer idealistisk och naiv – vi vill si och så, men det är inte den förhandenvarande verkligheten. Kinas utveckling kan skenbart fördröjas med sådana åtgärder, men på längre sikt sporrar man bara Kinas oberoende – och cementerar fientligheten. Det finns här anledning rekapitulera varför vi egentligen har en Europeisk union med ömsesidiga beroenden länderna emellan.
«Kinastrategin» i tysk tappning avslutas med konstaterandet att man har stort underskott av kinakännare och annan expertis om Kina, vilket kanske inte är så underligt om man aktivt motarbetar konfuciusinstitut och kinesisk kultur i allmänhet? Så förstås även i Sverige, som på kort tid har blivit det mest antikinesiska fästet på jordens yta.
Ingen sinolog värd namnet skulle emellertid skriva under på den beskrivning om Kina som emanerar från förbundsregeringen eller andra västmakter, eller för den delen den erbarmligt undermåliga rapporteringen (aktivismen) i medier. Vill man ha «experter» som likt papegojor ekar den förhandenvarande uppfattningen, eller vill man ha oberoende analytiker som kan förmedla en mer objektiv syn?
