Kategori: USA

Kategorier
Afrika Europa Kina Politik USA

Kritiska råmaterial

Alltsedan civilisationens vagga har den ledande makten i världen präglats av störst omsättning av energi och metaller av olika slag, som ställföreträdande parametrar för produktion, handel och välfärd. Omvänt är åtkomst till råvaror som mineraler och fossila bränslen en ständig grogrund för konflikt och ytterst krig, vilket vi har sett ett flertal exempel på i modern tid, men även tidigare i historien.

Bronsålderskollapsen -1200/-1150 hade kanske en grund i torka, men en avgörande faktor var ändå järnets framväxt, vilken helt rubbade intrampade handelsrutter och inbördes styrkeförhållanden. Grekland och Europa trädde fram som nya centra jämte Egypten efter Assyriens och Babyloniens fall.

Japan moderniserade under amerikanskt hot om våld, och kopierade därmed inte bara västerländsk civilisation och teknik, utan även koloniala tankegångar. Man såg hur de europeiska makterna skar sönder och samman Asien, och man valde därför att själv bli kolonisatör delvis i syfte att förekomma en utveckling där man själv blev koloniserad.

Men Japan är samtidigt en råvarufattig nation, varför man behövde Manchuriets och sedermera hela Kinas och övriga Asiens omfattande resurser. Ett problem i sammanhanget var att USA sanktionerade Japan och därmed skar av tillförseln av olja för industrin, vilket ledde till attack mot Pearl Harbor och sedermera storskalig kolonisation i Asien i syfte att säkra tillgångar. Genom att sänka den amerikanska stillahavsflottan vann man ett par år, även om man småningom förlorade kriget.

I modern tid söker USA ånyo strypa konkurrenter medelst embargon, exportkontroll, sanktioner och andra olagliga medel, enkannerligen Kina, som man ser som ett hot mot amerikansk världsdominans. Det är framförallt halvledare och annan kritisk teknik man söker förhindra Kina från att nyttja, i syfte att sinka landets vidare utveckling.

Men styrkeförhållandena är här helt annorlunda, då det i själva verket är Kina som kontrollerar både råvarorna och produktionen samt i övrigt är världens logistiska nav. Framförallt kontrollerar man utvinning och raffinering av sällsynta jordartsmetaller, som är kritiska för i princip all modern teknik.

Kina kontrollerar jordartsmetallerna fullständigt.

För tunga jordartsmetaller har man helt och hållet monopol, och skulle enkelt kunna besvara omvärldens fientliga aggressioner genom att helt sonika implementera ett embargo på sådana metaller. Reserverna skulle ta slut inom ett år, samtidigt som det tar minst ett decennium att bygga upp en egen industri.

Att man ändå är tålmodig och finner sig i amerikanska provokationer beror på att man har siktet ställt längre fram i tiden, och man räknar med att kunna övervinna det tillfälliga motstånd som amerikansk exportkontroll innebär, bland annat genom att vässa den egna halvledarindustrin så att man slipper beroendet från omvärlden.

Även EU och USA vill som bekant minska beroendet av Kina och övriga Asien, varför man planerar att själv utvinna och raffinera mineraler samt bygga fabs för halvledarteknik. Man söker även utmana Kinas Ett bälte, en väg genom egna infrastrukturprojekt, som dock än så länge mest är pappersprodukter.

I egenskap av forna kolonialmakter har man inte heller särskilt stor framgång i att ta över Kinas handelsrutter i Afrika och Latinamerika, särskilt inte som man kommer med en rad pekpinnar i form av «värderingar» och krav om demokrati, mänskliga rättigheter och annat sekundärt stoff istället för ren business.

Diversifiering är naturligtvis bra och nödvändigt, men samtidigt sker det under aggressiva former i en tid då man alltjämt är höggradigt beroende av den man söker frigöra sig från. Ett annat problem är att man av allt att döma inte lyckas komma ur detta beroende, eftersom de uppställda målen är oförenliga.

Att utvinna och framförallt raffinera mineraler är dyrt och frestar på miljön, vilket naturligtvis är orsaken till att man ursprungligen har fasat ut egen industri och istället förlitar sig på import. Genom att på samma sätt ha förlagt annan smutsig industri till Kina och annorstädes, kan man slå sig för bröstet av att ha minskat utsläpp och miljöpåverkan, när man i själva verket bara har flyttat problemet.

Om man planerar att ta hem sådan verksamhet innebär det således att man också har att hantera miljökonsekvenserna, samt att godta ett betydligt högre pris för raffineringen, vilket i sin tur förgrenar sig i hela kedjan. Dessutom måste man finna lämpliga gruvor, men de finns typiskt i Myanmar och andra nationer med vänliga band till Kina – det globala Syd är betydligt större än Väst. Och ja, även Ryssland är en aktör härvidlag.

Man har för övrigt samma problem med kobolt, nickel, litium och andra mer vanliga metaller av vikt för elektrifiering, i det att Kina tålmodigt har bearbetat Afrika under en längre tid, medan de forna kolonialmakterna alltjämt betraktar kontinenten och dess länder med nedlåtande attityd. USA valde samtidigt att lämna Afghanistan efter tjugo års invasion, och lämnade därmed landets ofantliga mineralskatt till Kina. Kina kontrollerar helt enkelt metallerna, och det ska mycket till om Väst ska kunna bryta det beroendet.

Det är en dråplig ironi i sammanhanget att ämnena i fråga till största del upptäcktes i Sverige, nämligen skandium, yttrium, lantan, cerium, gadolinium, terbium, holmium, erbium, tulium och ytterbium, men å andra sidan har vårt land sent omsider kommit på andra tankar under en ny regim. Huruvida man kommer att gå i land med projektet återstår att se, men det är bara på den vägen man kan göra allvar av tanken att bli mer självständig och konkurrenskraftig på världsmarknaden.

Men även om EU och USA mot all förmodan skulle lyckas i sina ambitioner att bygga upp industrier för både jordartsmetaller och halvledare, betyder det inte att man blir oberoende av Kina. Man diversifierar visserligen en del av behoven, men kan aldrig slippa det ömsesidiga beroendet med mindre än att man klipper banden rakt av och därmed sätter världen i brand.

Kinas råvarudominans kan inte övervinnas med krig, sanktioner eller andra fientliga handlingar.
Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Utrikespolitiska SD-blåbär

Det märks att det socialkonservativa partiet är nyanlända gröngölingar vid maktens taburetter, i det att man saknar erfarenhet av arbetet och i grunden inte heller är ett komplett parti. Det står särskilt klart när man hör hur partiets företrädare resonerar i utrikespolitiska frågor.

Herrar Aronsson och Wiechel menar exempelvis att Sveriges roll i utrikespolitiken bör vara att «stötta demokratier», vilket låter som en fin ansats. Men när demokratin i fråga är Taiwan blir saken mer komplicerad, eftersom Taiwan definitionsmässigt hör till diktaturen Kina och vars demokrati därför är av lokal natur.

Innebörden är således att Sverige bör stödja splittring och secession i suveräna länder, och att man därmed bör framhålla demokrati framför folkrätt. Det är för Sveriges vidkommande i så fall en helt ny inriktning på det utrikespolitiska arbetet, som hittills har pendlat kring just folkrätten.

Själva betackar vi oss för annan makts inblandning i våra bestyr, men enligt SD ska vi ändå ta oss rätten att lägga näsan i blöt i andras interna angelägenheter. Så konsekvent. Gör som vi säger, inte som vi gör!

Enligt den sverigedemokratiska retoriken bör vi stödja Taiwans oberoende även för att inte «fjärma oss från USA», vars konfrontativa politik gentemot Kina inte har med Taiwans demokrati att göra, utan är av strikt geopolitisk natur i syfte att bevara sin makt och ställning i regionen. USA stödde som bekant Taiwan även under dess långvariga nationalistiska diktatur.

Men vårt förhållande till USA kan inte präglas av underdånighet, och inte heller bero av att välja sida i en konflikt som USA anställer på andra sidan jordklotet. Sverige och Europa stödde inte USA under Vietnamkriget, för att ta ett givet exempel. På samma sätt kan Sverige inte ta parti för USA som aggressor i en konflikt med Kina.

Det är vad herrar Macron och Bildt menar med att vi inte ska lägga oss i frågan eller ta USA:s ställning, och de har naturligtvis oändligt mycket bättre insyn i frågan än de sverigedemokratiska blåbären i utrikesutskottet.

Det är inte bara så att man kan «föra ett resonemang» kring ett Kina-politiken, som de båda SD-företrädarna uttrycker saken på ett förklenande sätt, utan det är den grundläggande princip som gäller i både Sverige och EU. Att göra avsteg från den innebär konsekvenser, som knappast lär gynna vare sig svenska eller europeiska intressen.

Det gynnar inte heller Taiwans demokrati, som bara kan bevaras som en autonom del av Kina. I händelse av att Taiwan försöker bryta sig loss med formell självständighet kommer Kina att ta makten med våld, och Taiwan som vi känner det krossas i grunden – desto mer så om USA går in militärt på öns sida. Det går inte att avskräcka Kina från denna hållning, utan den är helt central för Zhongnanhai.

I den händelse Sverige i utrikespolitiken ska ha som mål att aktivt «stötta demokratier», är det i Taiwans fall således bäst att verka för status quo snarare än att ta ställning och därmed provocera fram en konflikt. Att upprätthålla ett Kina-politiken och framhålla fredlig återförening.

Brasklapp: att erkänna Taiwan som «oberoende», det vill säga som en självständig stat, kan Sverige faktiskt göra, men först när det finns en deklaration om sådant oberoende. Det finns inte i dag, utan även Taiwan hävdar i sina styrdokument att man är en provins i Kina.

Först då finns i folkrättslig mening ett legitimt skäl att stödja oberoende, även om det inte är samma sak som att det är optimalt. I praktiken måste Taiwan överleva en konflikt med fastlandet innan ett erkännande kan äga rum, och det måste då komma från samlat EU-håll snarare än från enskilda EU-länder. Det vill säga ett erkännande av vad som eventuellt finns kvar av Taiwan.

Kategorier
Kina Politik USA

Kinanojan stegras

Statstelevisionens kinafientliga agenda fortsätter med en «kartläggning» av kinesiskt ägande i Sverige, som sägs omfatta omkring femton hundra bolag. Man citerar även Säpo, som hävdar att Kina bedriver spionage mot politik, näringsliv och forskning i Sverige.

Man ställer emellertid inte saken i proportion, exempelvis genom att ange hur många bolag med amerikanskt ägande som opererar i Sverige, eller på vilket sätt kinarestauranger har relevans för svensk säkerhet. Man hugger till med en helt meningslös siffra i maximal vinkling.

Angående «spionaget» hävdar man det vi redan vet, att det främst riktas mot kinesiska dissidenter i Sverige, det vill säga rör Kinas egna intressen. Om Säpo har annan vetskap bör man lägga fram den istället för att mumla i skägget, och det finns till dags dato inga indikationer på kinesiskt politiskt spionage av det slag som USA bedriver regelbundet – men som varken Säpo eller statstelevisionen tycks bekymra sig om.

Givetvis bedriver Kina på samma sätt som alla andra makter industrispionage, och man kan därför inte särskilt skilja ut Kina som problematiskt i detta hänseende. Speciellt gäller att Kina inte likt efterblivna Iran är i något särskilt behov av medelmåttig svensk teknik, utan alltså redan är världsledande i de flesta fält.

Man säger sig vara orolig för att Kina skulle kunna utnyttja en stark position i svenskt näringsliv genom utpressning vid en eventuell konflikt, det vill säga en potentiell förmåga i likhet med det möjliga «säkerhetshot» som kinesiska bolag som Huawei och ZTE utgör (men som man aldrig har lyckats leda i bevis har något med verkligheten att göra).

Man fruktar då kanske att Kina ska ta efter USA, som regelmässigt utövar sådant inflytande mot såväl Sverige som sina övriga vasaller och klientstater, exempelvis vid egyptenavvisningarna, då statsminister Göran Persson tvangs överge mänskliga rättigheter under hot om amerikansk handelsblockad. Samma hot om «sanktioner» och annat ekonomiskt tvång föreligger i en rad andra frågor knutna till exportkontroll.

Farhågan är givetvis riktig såtillvida att en stark ekonomisk makt alltid har möjlighet att utöva mer påverkan än mindre aktörer. Men Kina är inte likt USA en imperialiststat med intresse av att vi ska gå i deras ledband, utan begränsar sig till frågor som rör den egna regionala intressessfären, exempelvis att säkra nationell suveränitet gentemot utländska försök till splittring.

Här uppger Säpo den befängda tanken att det är Kina som försöker «påverka» Sverige i frågor där Sverige alltså redan lägger sig i kinesiska intressen, som Taiwan, Hongkong och Xinjiang. Kina har all rätt i världen att freda sig från sådana utländska angrepp, medan Sverige i grunden inte har med dessa konflikter att göra.

Om Sverige vill överge sin hållning om ett Kina samt delta i amerikansk aggression mot Kina i fråga om Taiwan och annat bör man meddela det offentligt istället för att smyga som katten kring het gröt. Och då får man naturligtvis räkna med att Kina svarar, man kan inte både ha och äta kakan.

Men det är en förlorande strategi, och det naturliga är istället att återgå till en mer neutral hållning och därmed maximera möjligheten till utbyte med så många aktörer som möjligt, samt att hävda svensk och europeisk autonomi. Fast det är kanske egentligen så att Sverige bakom kulisserna av USA tvingas välja sida, vilket då berättar vem det egentligen är som utövar påverkan och begränsar vår handlingsfrihet…

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Trenne kinesiska besök

Det rapporteras förstås inte i svensk statstelevision eller andra svenska medier att förre ledaren för Nationalistpartiet (国民党Guomindang) 马Ma英九Yingjiu är på besök på fastlandet. Den tidigare «presidenten» (2008–2016) är i själva verket den förste provinsledaren från ön att besöka fastlandet sedan inbördeskrigets slut 1949.

Han företräder visserligen inte längre GMD, och resan uppges vara av informellt slag, men det är klart att det är en politisk handling som avser förbättra relationerna en gnutta. Nationalistpartiet upprätthåller alltjämt anspråket på att representera hela Kina, om än under dess ledning, och är på så sätt en motpol till Demokratiska framstegspartiet (民主Minzhu进步党jinbudang) under 蔡Cai英文Yingwen, den innevarande provinsledarinnan.

Den senare avgick ju som partiledare efter katastrofala lokalval, vilket har föranlett spekulationer om att det stundande valet åter ska skifta majoritet. Inget parti har haft makten i mer än två mandatperioder sedan Taiwan demokratiserades under 1990-talet. Mas resa till fastlandet ska ses i ljuset av den bakgrunden, och kritiken har varit hård från oppositionen.

Däremot rapporteras i medier om en annan resa, nämligen Cai Yingwens till Latinamerika med mellanlandning i USA. Cai hoppas kunna övertala kvarvarande fåtal stater i regionen att inte byta sida så som tidigare Nicaragua och Honduras, kanske med löfte om mer direktstöd i sedvanlig taiwanesisk yuandiplomati.

Men mest brännande är ändå att Cai vid mellanlandningen i Los Angeles avser träffa US-talmannen McCarthy (ett passande namn!), vilket av Zhongnanhai ses som en fortsättning på debaclet med förre talmannen Pelosis besök i Taibei, det vill säga ett besök på alldeles för hög nivå givet den policy om ett Kina som USA har anslutit sig till, men allt mer tycks vilja lösa upp.

Beijings svar blir denna gång kanske inte en blockad under en militärövning, men nog kommer man att manifestera missnöje på något effektfullt sätt. Men även om draken spottar och fräser, tar man det med sedvanlig ro i Taibei och Washington.

Helt i skymundan har ett tredje besök kommit, nämligen det till fastlandet av Singapores president 李Li显龙Xianlong, en nyckelperson på många sätt och vis. Dels är den superrika välfärdsstaten den modell som Kina söker emulera, och dels är Singapore en USA-allierad som i mångt och mycket tar Kinas parti och därför kan överbrygga spänningar.

Av de tre besöken är Lis avgjort viktigast i realpolitisk mening, medan Cais och Mas mest är symboliska. Men det är symptomatiskt att medier fokuserar på det minst viktiga, nämligen i den illa dolda förhoppningen att Taiwan ska kunna slita sig loss från Beijings grepp och bli en västlig pjäs. Något som förstås aldrig kommer att hända.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Tit for tat, tik for tok

Tiktoks dirre Zhou Shouzi (周受资) grillades i fem timmar i amerikanska kongressförhör, varvid man ville utröna huruvida just Tiktok är en nationell säkerhetsrisk eller en risk för unga, snarare än att måla med en bredare pensel över hela linjen av appar. Här är man förstås fullt medveten om att NSA och CIA har halva inne på de amerikanska apparna, och det kokar därför ned till att man tror att kineserna ska göra likadant, det vill säga spionera.

Det minner om hur amerikanerna under rymdkapplöpningens första tid stal ryssarnas månfarkost Luna 3 under en utställning i Mexiko, för att nattetid fotografera innanmätet och därefter återställa apparaten i ursprungligt skick. På samma sätt kopierade amerikanerna England under industrialismen, för att senare frukta att andra ska kopiera USA när man väl etablerat dominans.

Men det är så det alltid har fungerat, och vare sig Kina eller tidigare Japan är härvidlag några undantag. Man har plankat design på samma sätt som amerikanerna, men framförallt har man i samriskföretag försäkrat sig om att genom laglig och kontraktuell tekniköverföring komma i åtnjutande av teknisk kunskap i utbyte mot billig tillverkning.

Och som tidigare USA och Japan har gjort den långa marschen mot teknikdominans, har Kina upprepat bravaden, varför man numera leder innovationsligan och spottar ut överlägset flest patent. Kina har därför inget särskilt behov av att kopiera andra, utan mer av att skydda sina egna innovationer, exempelvis den algoritm som Tiktok nyttjar och som amerikanerna vill åt genom tvångsförsäljning av bolaget.

Frågan om Tiktok handlar alltså inte om att appen skulle vara en «säkerhetsrisk», utan om att det är en spetsprodukt som hotar dominera på den amerikanska marknaden, på samma sätt som tidigare Huawei och ZTE har dominerat telekommarknaden och därför blev föremål för förbud.

Det är samma strategi som man tillämpade mot Japan under 1980-talet, i rädsla för att Japan skulle köpa upp och dominera hela USA, och även då motiverade man saken med «nationell säkerhet». Fri marknad, javisst – förutsatt att det gynnar amerikanska intressen.

Man kan invända att Kina blockerar motsvarande amerikanska appar på fastlandet, men å ena sidan är det inte så man motiverar saken, och å den andra är det inte så Väst fungerar. Vår dominans har sitt ursprung i öppenhet och marknadsekonomi, men i ljuset av att Kina rusar förbi med andra metoder har man drabbats av osäkerhet, dåligt självförtroende och sjuklig paranoja.

Det senare kan exemplifieras i hur en del paranoiker målar upp Tiktok som en sorts «kognitiv krigföring» från Kina gentemot Väst, att appen skulle utgöra ett infernaliskt verktyg för att påverka ungas mentala tillstånd och världsuppfattning, på det att Kina skulle gynnas politiskt.

Påverkan är förvisso av verkligt slag, och informationskrig har alltid bedrivits. Men här gäller på samma sätt som för industriprodukter att vår västliga dominans har sin absoluta grund i frihet och öppenhet, att vi inte räds den förmenta motståndarens argument och metoder, eftersom det är och förblir en trubbigare och mindre smidig lösning.

Men numera är rädslan påtaglig för att externa krafter ska påverka vår egen diskurs. Det är helt i sin ordning att Väst utövar sådan otillbörlig påverkan gentemot andra länder via mekanismer som Voice of America, iscensatta demonstrationer, manipulerad opinion, kulturöverföring med mera, men naturligtvis otänkbart att andra tillåts göra samma sak. Bjälken i ögat…

För Kinas vidkommande är Tiktoks öde i sig ointressant, eftersom det är ett privat företag i mängden. Däremot är man bekymrad över den allmänna trenden, att dess spetsföretag i hård- och mjukvara och annan teknik blir portade ett efter ett i USA och på en del andra håll, med «nationell säkerhet» och en rad andra svepskäl som allmän grund.

Det kommer inte att hindra den fortsatt kinesiska frammarschen mot teknisk dominans, men möjligen sakta ned den något. För Väst är saken betydligt värre, i det att man drar åt allt större mått av protektionism, merkantilism och andra mekanismer, och att vi därmed avhänder oss det vapen i öppenhet och informationsfrihet som har gagnat oss under lång tid. Det är ett brutalt självmål.