Kategori: USA

Retoriken om Kina som ett «hot» är naturligtvis fullständigt befängd, i vart fall om man ansluter till den paranoida tanken att Kina söker konflikt med omvärlden eller har ambition att «ta över» världen och ersätta den amerikanska globala hegemonin. Befängd, för att historien och verkligheten indikerar något helt annat.

Man kan här notera att den unga amerikanska nationen är ett resultat av kolonisation, slaveri och expansion västerut i ett första skede, men att man senare har expanderat ytterligare, först genom att kontrollera den egna «bakgården» i Latinamerika, och sedermera genom att bedriva krig på global nivå, allt längre från hemmahamn.

Faktum är att USA under detta tjugoförsta århundrade är mer engagerat än någonsin i krig, i allt fler och längre konflikter. De tjugo år långa krigen i Afghanistan och Irak är visserligen avslutade, men istället ersatta med fortsättningskrig i Syrien (sedan 2014), Niger (sedan 2018), Somalia (sedan 2007) och Jemen (sedan 2002), eller inalles fyra konflikter, då vi räknar bort proxykrig som Ukraïna och mindre oroshärdar.

Det ska kontrasteras med Kina, som inte har deltagit i krig sedan en kort «invasion» av Vietnam 1979, och därefter på sitt konto har enstaka gränskonflikter och andra skärmytslingar. Hela den moderna eran sedan dynastins fall 1911 kännetecknas i övrigt av inbördeskrig samt försvarskrig mot Japans storskaliga invasion 1937–1945.

Nog för att Kina historiskt är en krigsmakt av rang, men då som nu har det i första hand rört sig om interna konflikter av olika slag, som uppror och inbördeskrig. I en del fall har man kommit andra till undsättning, exempelvis Tibet och Korea, medan angreppen är mer sällsynta (främst på Vietnam, av olika historiska skäl).

De historiska omständigheter som ligger till grund för Kinas utveckling har gett en nation som murar in sig i försvar mot yttre inkräktare, samtidigt som man söker dominera närområdet med handel och andra mekanismer. Man har alltid haft fullt sjå med att hantera slitningar inom den egna nationen, varför avlägsen expansion och kolonisation inte har funnits på agendan – man har annars haft förutsättningar, exempelvis genom Zheng Hes megaflotta under 1400-talet.

Kina söker istället nu som tidigare regional dominans i syfte att säkerställa den egna välfärden, om vilket den militära kapaciteten skvallrar. Man har ingen som helst möjlighet att projicera makt bortom de egna haven, men har desto större förmåga att försvara sig mot en angripare – med nödvändighet USA – samt att bråka med grannar om gränser och resurser så som man alltid har gjort.

Beijing har visserligen en rudimentär förmåga att försvara sina intressen i Mellanöstern genom en militärbas i Djibouti och mindre hamnar längs rutten, men de är inte ägnade att ta sig an den amerikanska militärmakten utan blott mindre aktörer, främst pirater av olika slag. Mot USA:s över åttahundra baser har Kina inget svar, eftersom man inte har samma ambition.

Kinas väg är istället den fredliga, att genom innovation, samarbete, handel och andra medel vinna inflytande, och det är kanske just det Washington och Bryssel är så rädda för – att det egna problemformuleringsprivilegiet utmanas, och att man inte längre i ensamt majestät kan kontrollera världen som under kolonialtiden, att det finns aktörer med andra värderingar och system.

Det är i det sammanhanget man ska se de besynnerliga farhågorna kring oförargliga Tiktok, nämligen som en mekanism som kan öka Beijings mjuka makt på bekostnad av västliga motsvarigheter. Och i samma anda finns givetvis mer hårda begränsningar kring kinesisk teknik från Huawei, ZTE och andra aktörer, under det flummiga mantrat om «nationell säkerhet».

Något kinesiskt anfall förväntar man sig emellertid inte någonstans i världen, varken nu eller i framtiden – med undantag för Taiwan, men det är alltså en del av det aldrig avslutade inbördeskriget. Vi kommer aldrig att se kinesiska flottan i Kattegatt, på det sätt som vi har amerikanska kanonbåtar permanent stationerade i varenda europeisk och asiatisk kuststad.

Det vi ser är istället utbyggnad av infrastruktur som Ett bälte, en väg, det vill säga konstruktion snarare än förstörelse av amerikanskt snitt; handelsrutter och förbindelser mellan länder i syfte att stärka ekonomi och relationer; hur Kina bygger Afrika genom regelrätt handel snarare än kolonisation, mission och dominans.

Vi ser också hur Kina nyttjar diplomati för att bilägga tvister och arbeta för en bättre gemensam tillvaro, senast genom att framgångsrikt mäkla mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien, och genom att lägga in en grundläggande fredsplan för konflikten i Ukraïna. Detta är pax sinica, den kinesiska freden i den moderna nutiden.

Den amerikanska «lösningen» har alltid bestått i våld, exempelvis att sanktionera Iran och bistå Saudiarabien militärt istället för att mäkla fred, och man kan förstå att man just nu gnisslar tänder i Washington. Man är fast besluten att hindra Kina så gott man kan, medelst embargon, exportkontroll, sanktioner och andra mekanismer, och ytterst genom en väpnad konflikt.

Ett krig med Kina är fullt i enlighet med amerikansk logik och mentalitet, men man kan nog inte skjuta den första salvan om man vill få politiskt stöd i Europa och Asien. Man måste få det att se ut som att man själv blir angripen (som i Tonkinbukten under Vietnamkriget), eller att någon «allierad» blir attackerad, i det här fallet förstås Taiwan, oaktat att Taiwan är en del av Kina i både Taibeis och Beijings optik. Man vill provocera fram ett krig.

USA förlorade dock det tjugo år långa kriget mot Vietnam, och man förlorade även i Laos och Kambodja. Mot Kina stred man i Korea 1950–1953, och fick då storstryk av illa rustade Befrielsearmén. Mot det moderna Kina har man förstås inte en chans, men syftet är inte att «vinna» ett sådant krig, utan att sarga Kina svårt utan att man själv tar alltför mycket stryk. På så sätt hindrar man nämligen Kina från att ta täten i ekonomi, vetenskap och teknik, varvid USA:s dominans är säkrad. I alla fall för ett tag till.

Noga räknat var Kinas nedgång från 1839 och drygt ett sekel framåt främst den egna regeringens fel, i det att man var förpuppad, för att inte säga direkt efterbliven. Västvärldens koloniala framstötar var inte huvudorsaken till fallet, även om de bidrog kraftigt. Med ett mer kompetent ledargarnityr hade Kina kunnat motverka både interna uppror och utländska aggressioner.

Icke desto mindre kvarstår faktum att Västvärlden, främst under kolonialmakten Storbritannien, orsakade djupa sår i Kina, genom att dels lägga beslag på territorier som Hongkong, och dels tvinga på landet handel med opium, vilket orsakade ett svårartat samhällsproblem i Kina. Även den amerikanska supermakten i vardande deltog i denna handel, oaktat att man inte utgjorde formell part i opiumkrigen (men väl i senare komplementära fördrag).

I vår nutid föreligger det omvända problemet, nämligen en opioidkris i den amerikanska skurkstaten, huvudsakligen bestående av fentanyl importerat från Kina. Så kallad «white China» – eller «drop dead» – är femtio gånger mer potent än heroin, och kan enkelt beställas med postorder från Kina.

Förvisso har Kina sina egna problem med droger genom handeln via den porösa gränsen mot Myanmar och vidare mot Thailand, men det syntetiska fentanyl som tillverkas i Kina har ingen eller ringa inhemsk marknad, och är helt och hållet exportdriven, med myndigheternas goda minne.

Man tittar helt och hållet bort för denna verksamhet, i vart fall så länge den amerikanska skurkregimen motarbetar kinesiska intressen och lägger sig i frågan om Taiwan. Under en mer respektabel relation hade man annars bistått USA i att motverka droghandeln, men under nuvarande omständigheter bryr man sig mindre.

Det är således payback time, särskilt som den amerikanska regimen fortsätter sin hökaktiga politik gentemot den östasiatiska makten. En död amerikan är en bra amerikan, och ju mer skada man kan tillfoga det amerikanska civilsamhället, desto bättre.

Nej, det är inte så att «fyra kinesiska ballonger» har skjutits ned, så som den efterblivne Anders Lindberg vid Aftonbladet påstår, utan blott en. Kina har bekräftat ägarskapet av den väderballong som småningom sköts ned i Maryland, samtidigt som ingen har pekat ut Kina som operatör av de tre övriga «oidentifierade flygande föremålen».

I själva verket hävdar Vita huset nu att dessa tre objekt enligt preliminära data tycks vara «godartade» privata företeelser och därmed inte är en del i ett kinesiskt spionballongprogram. Man har alltså på sedvanligt amerikanskt manér skjutit först och frågat sedan, varvid debaclet framstår som just den paranoida överreaktion det är.

Till yttermera visso arbetar man nu efter hypotesen att den enda kinesiska ballongen i fråga faktiskt har kommit ur kurs genom förekomsten av starka vindar, efter att närmare ha studerat vindförhållanden vid tiden. Man menar alltjämt att det rör sig om en övervakningsballong, men att dess egentliga destination var den amerikanska militärbasen Guam.

Av Beijing kan man nog inte kräva att man ska underrätta Ottawa och Washington om att den egna underrättelseballongen har kommit ur kurs, varför man har låtit den driva i hopp om att ingen ska ta notis. Verksamheten med ballonger kring Guam, Okinawa med fler amerikanska installationer är naturlig och inget nytt, och skiljer sig inte från hur USA bedriver samma slags underrättelseverksamhet mot Hainan och kinesiska fastlandets kust.

Det är naturligtvis bara i knäppisen Lindbergs fantasivärld som spionaget bedrivs enbart i den ena riktningen, medan verkligheten har att USA är den makt som mer än andra avlyssnar andra, inte minst politiker och företag i den egna västliga intressesfären (exempelvis Merkels telefon). Spionaget mot Kina är omfattande.

Detta låter emellertid i allt som en betydligt mer rimlig upplösning av denna ballongfars, eftersom det inte ligger i Zhongnanhais intresse att provocera med kränkning av amerikanskt (eller annat) territorium, och framförallt inte med en stor vit ballong som är fullt synlig med blotta ögat.

Överreaktionen till trots är det inte heller så att en incident av detta slag kan bli den gnista som tänder ett tredje världskrig, så som den osedvanligt korkade Lindberg hävdar. Det kan alltså inte hända att USA skulle beordra en fullskalig attack mot Kina för att man finner några obemannade pjäser i amerikanskt luftrum, även om de skulle ha kinesiskt ursprung och ha spioneri som syfte.

En het konfrontation mellan Kina och USA blir till en början lokal, nämligen i Sydkinesiska havet, och involverar fientlig eld av något slag från endera sidan, där båda parter är extremt måna om att inte skjuta den första salvan. Så länge kommunikationer finns kommer sådan verkanseld att stanna vid en skärmytsling med diplomatiska konsekvenser.

Ett krig mellan Kina och USA blir i första hand regionalt, eftersom Kina inte har förmåga att angripa amerikanskt territorium med annat än kärnvapen. Det kinesiska försvaret är helt och hållet byggt för att försvara regionala intressen, och man har därmed övertaget i regionen.

Ett sådant krig kan bara handla om Taiwan, nämligen att fastlandet inleder en operation för att inta ön med militära medel efter amerikansk provokation. För att det i sin tur ska utvecklas till ett världskrig krävs att fler aktörer lägger sig i, först och främst Japan och som svar kanske därefter Nordkorea, vilket kan utlösa en serie av oförutsedda händelser. Ballonger har inget med detta att göra.