Kategori: USA

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Teknik USA

Europeisk hedging

Modeorden för dagen är «derisking» och «decoupling», det vill säga att minska risken eller kanske till och med knoppa av någon del i logistikkedjan, synnerligen avseende mer känsliga produkter, och enkannerligen med hänvisning till Kina. Men å andra sidan minskar man nog inte risken genom att lägga alla ägg i den amerikanska korgen, ty det krävs bara ett val för att det allt mer labila landet åter ska ta en ny riktning.

En annan strategi är att göra sig mer oberoende genom ökad grad av självförsörjning, exempelvis avseende produktion av halvledarteknik eller brytning och raffinering av jordartsmetaller och andra mineraler. Europa skulle över tid kunna återbygga en kedja för mineralutvinning, men sådana projekt skulle dels vara oerhört kostsamma i jämförelse med den kinesiska produktionen, och dels rendera våldsamma problem kring miljöhantering i ett Europa som har utlokaliserat den mesta av smutsig industri.

För halvledartekniken är problemen än värre och av mer strukturell art, då Europa sedan länge förlorade den inhemska industrin till såväl USA som Japan och sedermera Korea, Taiwan och Kina. De högtflygande planerna på att åter ta hem den sortens produktion till Europa är inte nya, men går inte att förverkliga med den byråkratiska struktur som präglar unionen.

Europa är ekonomiskt jämbördigt med Nordamerika och Östasien, men är i politisk mening en konfederation bestående av ett stort antal småstater, som har svårt att enas i mångahanda frågor. Speciellt finns ingen gemensam industripolitik, och konkurrensen sker inte bara med omvärlden utan främst inom unionen – en form av kannibalism i sammanhanget.

I kontrast är de dominerande aktörerna USA och Kina stora och folkrika stater med helt andra möjligheter att bedriva storskalig industripolitik än det handikappade Bryssel, samtidigt som andra större spelare som Korea, Japan och Taiwan genom motsvarande aktiv industripolitik har kunnat bygga upp lukrativa industrier kring elektronik och IT.

EU och dess enskilda stater har inte muskler att åstadkomma något liknande, och har dessutom ett alldeles för tungt fokus på reglering, «värderingar» och att uppfostra kreti och pleti, snarare än att uppmuntra tillväxt, utveckling och forskning. Det är således ingen tillfällighet att elektronik- och IT-industri för en tynande tillvaro i Europa, ty det finns ingen jordmån för tillväxt – alla sådana initiativ stryps i sin linda genom Europeiska sovjetunionens röda tejp, samt även genom att USA och i allt större utsträckning även Kina lockar till sig talangerna med dollarbuntar.

Detta är en ordning som inte kommer att förändras i brådrasket, utan tvärtom kommer att bestå för lång tid framöver. Europa skulle behöva bli en federation – Europas förenta stater – med en kraftfull centralregering för att kunna matcha de nordamerikanska och östasiatiska industrierna, och därtill skulle man behöva ändra fokus från ett typiskt europeiskt och socialdemokratiskt synsätt till ett mer marknadsliberalt, med tonvikt på att premiera kompetens och tillväxt.

Mot den bakgrunden behöver Europa förhålla sig till verkligheten som den är, snarare än så man önskade att den vore. Den realiteten bestäms av att både USA och Kina kommer att vara dominerande aktörer inom en rad fält under det kommande århundradet, med allt större tonvikt på kinesisk dominans vad det lider. Man vill så gärna förtränga detta faktum, men det är så det är.

Därmed behöver EU och enskilda medlemsstater bli betydligt smartare i att navigera mellan dessa båda poler, exempelvis genom att spela ut dem mot varandra för att vinna fördelar istället för att högljutt rata den ene på grund av värderingsskillnader. Det är en form av hedging, att gardera sig mot att bli alltför beroende av endera parten, att hålla dörren öppen för olika utvecklingar, att bejaka flera alternativ istället för att låsa in sig i ett enskilt.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kinas begynnande hämnd

Den amerikanska ambitionen att kapsla in Kina och hämma landets utveckling medelst exportkontroll av halvledare och annan högteknologi har visserligen negativa effekter för Kina i det korta perspektivet, men å andra sidan har den typen av illegal «economic coercion» även en betydande bumerangeffekt som drabbar avsändaren grymt och skoningslöst.

Exempelvis är Kina världens största importör av halvledarteknik, givet att man har världens största tillverkningsindustri. Konsekvensen av amerikansk exportkontroll är då att amerikanska elektronikföretag i ett slag förlorar denna jättemarknad, vilket syns i både boksluten och aktiekurserna. Även andra länders företag (exempelvis Samsung) drabbas, nämligen för att man har amerikansk teknik i sina produkter och därmed åläggs restriktioner. Dessa företag försöker på olika sätt kringgå exportkontrollen genom att eliminera amerikansk teknik, vilket alltså drabbar USA.

En annan effekt är att den kinesiska produktionen minskar eller omfattas av störningar då brist på halvledare uppstår, vilket får logistiska effekter i hela världshandeln, just den typen av störningar som plågade världen efter pandemin och småningom ledde till ett flertal negativa ekonomiska effekter.

Kina är även världens största exportör av halvledarprodukter, men av det mindre raffinerade slaget, det som kännetecknar smarta funktioner i bilar och andra produkter. Konstruktion och produktion av det slaget kräver emellertid nyare generationers halvledarteknik, varför världen inom kort kan räkna med förnyad brist på halvledare inom bilindustrin med mera.

På längre sikt innebär Washingtons åtgärder emellertid bara att Kina blir oberoende av amerikansk teknik, och även att man blir den ledande makten på området. Företag som Huawei har redan rundat exportkontrollen genom att se över leveranskedjan och innovera nytt, medan regeringen öser pengar på utveckling och forskning, inte bara inom halvledare utan i alla relevanta högteknologiska fält – discipliner i vilka man till största del redan har ledningen.

Man kan kallt räkna med att Kina inom tio år är ikapp och förbi även avseende halvledare, och då lär de högtflugna planerna på amerikansk och till och med europeisk chipstillverkning bli högst överflödiga. Kina skulle då kunna ta en gruvlig hämnd genom att belägga sina egna produkter med exportkontroll, på samma sätt som jänkarna gör nu.

Emellertid är det inte så Kina fungerar, utan man söker maximalt utbyte via normala handelsförbindelser. Men om USA och Bryssel propsar på att förbjuda Huawei, ZTE och till och med Tiktok (!), så har Zhongnanhai inte så mycket annat alternativ än att svara med samma mynt.

Det har man just gjort genom att belägga amerikanska minnesföretaget Micron med marknadsförbud, med hänvisning till «nationell säkerhet». Det är förstås ett skenargument, men av exakt samma kaliber som det som nyttjas i USA och Europa angående kinesiska företag, under den luddiga tesen att Huawei eller Tiktok skulle kunna göra det som USA redan gör, det vill säga spionera till höger och vänster.

Tveklöst är det därmed fråga om tit-for-tat, och mer av det slaget lär komma vad det lider om USA framhärdar i sin ambition att strypa Kinas åtkomst till halvledare och annan amerikansk teknik. Det är rättvist, och frågan är bara varför Beijing är så saktfärdigt och måttligt i sitt svar – Washington har redan kastat tärningen, man kommer sannolikt inte att ändra kurs.

Beijings åtgärd kom passande nog samma dag som den förlegade G7-gruppen uttalade att Kina är det största «hotet» mot den rådande världsordningen (den som tillåter de rika G7-länderna att berika sig på det globala syds bekostnad), och innebär ett första steg i att svara på de ohemula amerikanska restriktionerna. Som en följd steg aktiekurserna för inhemska kinesiska företag, som därmed vädrar morgonluft då de amerikanska tillverkarna pressas tillbaka.

Zhongnanhai kan förstås slå mycket hårdare än så om man vill, exempelvis genom att kasta ut Apple och istället gynna Oppo, Xiaomi, Huawei och andra inhemska tillverkare. Men samtidigt är 苹果Pingguo populärt i Kina, varför det skulle fresta på att genomföra en så drastisk åtgärd. Men även den kinesiska befolkningens tålamod är begränsat, och man har lång erfarenhet av att spontant bojkotta japanska och andra produkter, varför även de amerikanska flaggskeppen är i farozonen.

Här finns för övrigt en direkt koppling till Apple, i det att företaget länge har nyttjat kinesiska YMTC för NAND-flashminne i sina telefoner och datorer. Under amerikanska politiska påtryckningar har Apple sedermera avslutat relationen med YMTC, och därmed kan man se åtgärden mot konkurrerande Micron som en ren hämndaktion.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Detta slutar illa

De så kallade «världsledarna» i det förlegade G7, representerande tio procent av världens befolkning, i princip ett kotteri av de större makterna i Väst plus Japan, har passande nog möte i 広島Hiroshima, som 1945 jämnades med marken av en amerikansk nukleär laddning. Det är en symbol för amerikansk hegemoni, och en påminnelse om att man är redo att bevara sitt imperium till varje pris.

Inte förvånande har Japans premiärminister 岸田Kishida文雄Fumio ett tragiskt arv från Hiroshima, då större delen av hans släkt förgasades av atombombens verkan. Som ledare för ett kuvat och pacificerat Japan är han ändå redo att bistå de amerikanska ansträngningarna att upprätthålla den förhärskande ordningen, särskilt som han därmed får möjlighet att åter slå mot det Kina Japan invaderade och lamslog 1937 – Japan har aldrig gjort upp med sin fascistiska historia.

Under mötet har bland annat diskuterats en kollektiv mekanism för att motverka «economic coercion», med hänvisning till Ryssland och Kina. Ett exempel på sådant ekonomiskt tvång sägs vara hur Kina valde att inte längre handla med Litauen när landet lät husera ett representationskontor i namn av Taiwan och därmed lade sig i Kinas interna angelägenheter.

Ett annat exempel rör Australiens förslag till en coronakommission för att slå fast Kinas skuld till pandemin, vilket ledde till handelstvister och småningom australisk militarisering i form av pakten Aukus samt någon form av rabiesinducerad paranoja om en omedelbart förestånde attack från Kina… Canberra har helt tappat det.

Däremot tycks det inte räknas som «economic coercion» när USA, EU med flera lägger sig i Hongkong och Xinjiang, med omfattande paket av «sanktioner» (= «economic coercion») för att söka påverka högst interna kinesiska angelägenheter. Tydligen räknas inte heller Trumps och numera även Bidens handelskrig mot Kina som «economic coercion», även om man svårligen kan förstå det som något annat. Eller amerikansk exportkontroll avseende halvledarteknik, eller marknadsförbud mot Huawei, ZTE, Tiktok, eller… Fast det är som vanligt – det är i sin ordning när vi gör det för våra heliga syften!

På agendan står även någon form av «globalt Nato» eller i vart fall ett «ekonomiskt Nato» av ovanstående modell, det vill säga en ambition att vidga pakten till «Indo-pacifien» och därmed inkorporera Japan och Australien i alliansen i syfte att ytterligare kapsla in Kina och ta parti för Taiwan. I praktiken har man redan påbörjat en sådan utveckling, och det är inte bara Australien som rustar, utan även Japan och Västvärlden.

Sådan eskalering kommer helt säkert att verka fredsbevarande, på samma sätt som Natos östutvidgning… konflikten mellan Ryssland och Ukraïna är alltså helt och hållet en funktion av Västs ambition att expandera, en rättighet man inte är beredd att överge, men samtidigt inte är villig att medge andra. Det är en fråga om rå maktpolitik.

Även pyttelilla Sverige, som ännu inte ens har kommit in i Bidens Nato-hägn, har börjat mopsa upp sig som en ettrig terrier genom att i höggradig feber yra om att gå i krig med Kina om Taiwan i en konflikt som överhuvudtaget inte angår oss. Syftet sägs vara att undsätta «demokratier», som om statsskick snarare än folkrätt är det som avgör skyddsvärdighet. I en annan tid hade man förstås snarare syftat till att försvara den «kristna tron» varhelst i världen, med samma medeltida logik.

Detta är uttryck för ren och skär galenskap, och det kommer att sluta illa. Givet hur man nu agerar är det bara en tidsfråga innan hela världen åter står i brand, men det finns inget vinna i en sådan konflikt. Exempelvis kan Taiwans demokrati enbart bevaras genom status quo eller som en formell del av Kina, medan en konflikt kommer att inte bara störta demokratin utan även förstöra ön och dess ekonomi i grunden. På samma sätt har varken Japan eller Australien något att vinna på en militarisering, eftersom man då gör sig själv till måltavla.

Tokyo på tur?
Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Konstitutionsvidrig Tiktok-lag

Knäppgökarna i Montanadelstaten har just förbjudit Tiktok, och jänkarna bevisar därmed åter vad det egentligen innebär att vara «the land of the free» i en så kallad liberal demokrati. Den forna mccarthyismen har blossat upp i ny tappning, men med en ny inbillad ärkefiende i form av Kina.

Den sjukliga paranojan åsido är det ändå så att lagen mest är en papperstiger, som med matematisk precision kommmer att rivas upp av högre rätt. USA har nämligen ett starkt skydd mot skogstokiga politiker i form av konstitution och maktdelning, och lagen i fråga är inte förenlig med konstitutionens första tillägg.

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the Government for a redress of grievances.

Att förbjuda Tiktok är nämligen liktydigt med att förhindra uttrycks- och informationsfriheterna, vilket inte är möjligt med mindre än att den nationella säkerheten är omedelbart i fara. Så är naturligtvis inte fallet angående Tiktok, och det är inte heller en sak för en delstat att bedöma.

Skräplagen i fråga skulle för övrigt aldrig kunna efterlevas, och man tycks inte vara medveten om hur enkelt det är att med VPN simulera en annan geografisk ort på valfri plats på jorden. Det är inte heller troligt att Apple och Google skulle gå delstaten till mötes i att blockera användare som lokaliseras till Montanadelstaten.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Avdollarisering

Handel och investeringar tenderar att knytas till en stabil reservvaluta, samtidigt som en sådan även utgör säkra tillgångar för både banker och privatpersoner. Dominerande reservvaluta är i regel knuten till en hegemonisk makt, vilket sedan andra världskrigets slut innebär USA.

Dessförinnan utgjorde brittisk sterling världsvaluta i kraft av att vara knuten till Brittiska imperiet, och tidigare än så figurerade den spanska silverdollarn i motsvarande position. Även den nederländska gulden (florinen) nyttjades tidvis som reservvaluta under den nederländska guldåldern.

En makt som åtnjuter sådant förtroende för sin valuta har stora fördelar, bland annat i att man kan låna billigare än andra samt även trycka pengar på andras bekostnad, nämligen de som sitter med stora innehav av valutan. Tillkommer så betydande politisk makt i det att man kan straffa länder, organisationer och personer medelst sanktionering och uteslutning ur de finansiella systemen.

USA har allt flitigare kommit att nyttja detta vapen mot andra länder för att tvinga fram underkastelse medelst ekonomiska påtryckningar, men därvid ger man även incitament till framväxten av andra valutor och finansiella system, som kan nyttjas av länder som inte vill gå i Washingtons ledband.

Sanktionerna mot Ryssland har påskyndat förloppet, men både Ryssland och Kina har sedan en tid tillbaka laborerat med alternativ till transaktionssystemet Swift samt handlar numera i renminbi och rubel sedan Moskva kastades ut ur systemet. Kina har även implementerat en digital valuta som alternativ transaktionsmetod utanför amerikansk kontroll.

Vidare har Kina ersatt petrodollarn som betalmedel i handeln med Saudiarabien till förmån för renminbi, som därmed gör anspråk på en motsvarande roll som petroyuan. Man kan även tala om en petrorubel sedan Moskva tvingat EU att betala för gasen i rubel och på så sätt hållit uppe värdet på den egna valutan samt kringgått sanktionerna.

Renminbi kan emellertid inte ersätta dollar som reservvaluta, även om USA är på nedgång och Kina utmanar om hegemoni, dels för att valutan inte flyter fritt och inte heller är förknippad med något större investeringskapital, och dels för att man knappast vill ge Kina samma makt som USA.

Tanken är istället att tillsammans med andra länder lansera en neutral världsvaluta, som är löst knuten till yuan, rubel och en rad andra valutor men utan att kontrolleras av en enskild makt. På så sätt kringgår man de problem som förknippas med en dominerande reservvaluta. Tanken är inte ny, men har tidigare stupat på amerikansk motvilja.

Avdollariseringen går visserligen sakta, men har de facto inletts. Sedan 2015 har dollarns andel som reservvaluta minskat med elva procent, och sedan 2001 med arton procent. Vid en viss brytpunkt går förloppet oerhört snabbt, varvid USA i ett slag förlorar sina privilegier och – med Trumps ord – blir en andra rangens stat.

Dollarn har förvisso haft skakiga perioder förr, till exempel när Nixon 1971 avskaffade knytningen till guld, vilket sedermera ledde till recession och långvarig stagflation. Dollarn tappade då i andel från 85 % ned till 47 %, varvid D-mark, japansk (y)en och småningom euro (ecu) gjorde entré som alternativa reservvalutor.

Reservvalutors andel 1965–2022 (IMF)

Men 1985 lyckades man övertala Frankrike, Västtyskland, Storbritannien och Japan om att devalvera dollarn (Plaza accord), vilket inte bara eliminerade Japan som konkurrent utan även gav dollarn ny livskraft. USA blev samtidigt mer konkurrenskraftigt, och kunde även minska sina underskott.

Därefter har dollarn haft pyspunka, medan ett antal mindre valutor på senare tid har etablerat sig som alternativ. Bland andra kinesisk renminbi har vuxit i andel från cirka en procent 2016 till närmare tre procent i dag, en trend som lär fortsätta kommande år givet landets starka handelskraft.