Kategori: USA

Kategorier
Kina Politik USA

Dödsfight: F-22 mot ballong

Den så kallade spionballongen (间谍jiandie气球qiqiu) har i Kina väckt två slags reaktioner. Å ena sidan en ganska morbid näthumor som gör narr av spektaklet, och å den andra en mer upprörd reaktion från officiellt håll.

Bland annat sparkade man chefen för den nationella vädertjänsten vilket får ses som en vink om att vederbörande inte har tagit det ansvar som tjänsten fordrar, exempelvis att meddela jänkarna om ballongen när den väl var på drift över amerikanskt territorium – om vi för ett ögonblick antar att det var en ordinär väderballong.

Men å andra sidan är det alltså inget märkvärdigt att sådana farkoster flyger kors och tvärs, och det brukar inte leda till något annat än en hemligstämplad incidentrapport. Att det inte blev så denna gång beror på att allmänheten började tjuta om saken, varför Pentagon lättade på förlåten.

Därmed blev ballongincidenten en inrikes fars och en utrikes kalabalik. Farsen kommer sig av att antikinasentimentet i båda partier med automatik leder till höghöjda röster om att skjuta ned bollen, trots att samtliga av den rangen är införstådda med att ballongens förmåga till spioneri är högst begränsad.

Kalabaliken utrikes följer med samma automatik då US-sekreteraren ställer in sin planerade visit till Beijing, med anledning av det inträffade. Teaterstycket kräver här denna form av spelade dramatik, eftersom allmänheten är åskådare.

I samma slags genre finns specialeffekten med nedskjutning av ballongen medelst en F-22, vilket fick kinesiska internet att fnissa ordentligt, särskilt som man väntade tills ballongen flugit över hela den amerikanska kontinenten.

Anledningen till det senare sägs för övrigt vara att man vill ha utrustningen relativt intakt för att studera den, och nedslag i vatten är relativt lindrigt i jämförelse med bar backe. Alternativt tvangs man vänta tills ballongen befann sig på lägre höjd, eftersom F-22 har en maximal stigningsförmåga om 19 km, medan väderballonger kan operera upp till 50 km.

Spekulationerna är legio, särskilt om Beijings «motiv» – om vi här antar att det var en medveten handling. Man ställer upp hypoteser om att Kina vill «testa» USA:s reaktion, och om den är riktig fick man förstås in en fullträff. En annan gissning gör gällande att Beijing vill skicka en «signal», efter att USA beslutat uppföra baser på Filippinerna.

Mot detta talar flera punkter, av vilka den primära är att Kina verkligen önskar samtal för att nå islossning i relationerna. En annan är att Zhongnanhai alltid betonar vikten av territoriell integritet, varför ett medvetet intrång av den sorten vore makabert och kontraproduktivt. En tredje är att sådana ballonger har förekommit tidigare i USA och annorstädes, utan att då orsaka några reaktioner.

USA fick visserligen ett frispel i att peka finger mot Kina som en spionerande skurkstat, men det allmänna och bestående intrycket är nog ändå att USA:s reaktion är teatralisk och överdriven, givet fakta i målet. Men det ska bli spännande att se vad man fiskar upp, och huruvida man offentligör beslaget, utan att korrumpera evidensen – detta är ändå den makt som lät spränga Nord Stream.

Kategorier
Kina Politik USA

Ballongparanoja

Kina spionerar på USA, USA spionerar på Kina, och allt annat vore tjänstefel. Det sagt har den kinesiska väderballongen över Montana förmodligen inget med saken att göra, utan dess existens röjs enbart för att peka ut motståndaren som en spionerande skurk. En klassisk psyop, och du nappade förmodligen på kroken.

Sådana där ballonger är oerhört vanliga, och nyttjas av samtliga avancerade nationer. De misstas ofta för «UFO:n», då de kan röra sig snabbt och irrationellt, det senare för att de befinner sig i stratosfären och ideligen utsätts för kastvindar och turbulens av olika slag.

Av det skälet är de också mindre lämpliga för optisk och annan informationsinsamling, för vilket ändamål Kina naturligtvis nyttjar satelliter i geostationär bana cirka fem gånger högre upp. Det längre avståndet kompenseras med råge av den perfekta stillhet som råder i tomma rymden.

Väderballonger samlar alltså inte in sådan information, utan samplar tryck, temperatur, vindförhållanden och annat av intresse för meteorologisk och besläktad forskning. De är manövrerbara i höjd och därmed teoretiskt även i horisontell riktning (man nyttjar tryck- och temperaturskillnader), men det senare är bara en partiell förmåga, varför det är vanligt att ballonger kommer på avvägar.

Varför nu är den rätta frågan, nämligen varför man väljer att offentliggöra en reguljär företeelse i detta ögonblick.

På 18 km höjd är ballongen tekniskt sett inom kontrollerat luftrum, men det sker aldrig i verkligheten att man rapporterar sådana «intrång». Ballongerna är långt högre upp än kommersiell och militär trafik, och utgör ingen fara. Givet att förmågan till spionage är begränsad, är det alltså högst harmlösa pjäser.

Hade man på allvar trott att det rör sig om spioneri, hade man naturligtvis skjutit ned ballongen istället för att låta den fortsätta driva, ungefär så som Sovjetunionen och Kina har skjutit ned amerikanska spionplan av typ U-2, EP-3 med flera. Eller än bättre fånga in den för att närmare analysera apparaturen, och därmed ge mer handfasta bevis.

Fast på agendan stod nu US-sekreteraren Blinkens besök i Kina, varför det passade att röra upp lite damm och iscensätta ett drama. Då kan en sådan ballong nyttjas för att inför världspressen berätta att kineserna minsann spionerar på oss, och därmed överrumpla motståndaren genom att hävda moralisk överhöghet.

Den redan frostiga relationen hjälps nog inte av att Blinken får ett grand mal och i falsett tar sig ton likt en dramadrottning. Svepskälet är att toppmötet ställs in för att man vill undvika att prata ballonger, men det enklaste hade därvidlag varit att överhuvudtaget inte offentliggöra saken, utan att hålla sig till praxis av att hemlighålla sådana incidenter.

Många intressanta hypoteser läggs i dagen, men just den här kan enkelt vederläggas. Detta är inte Kinas första och enda ballong över USA, men det är den enda som har offentliggjorts.
Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Ömsesidigt beroende och diversifiering

Kol- och stålgemenskapen bildades efter andra världskriget i syfte att försvåra krig mellan Tyskland, Frankrike och andra europeiska länder. Genom ömsesidigt beroende på en gemensam marknad minskar risken för konflikt, samtidigt som man inte kan mobba ett enskilt land och därmed skapa incitament för aggression – den orättvisa freden i Versailles lade ju grunden för tysk revanschism.

Numera omfattar Europeiska unionen större delen av Europa, och konstruktionen har lyckats med sitt uppdrag att hålla kriget borta, samt även att ordna större välstånd än någonsin tidigare, som en naturlig konsekvens. Inget är mer destruktivt för ekonomin än krig.

Den ekonomiska globalismen har en liknande funktion av att binda samman länder i ömsesidigt beroende i handel och andra utbyten, vilket minskar risken för konflikt givet att man har mycket att förlora. USA anstränger sig visserligen hårt för att åstadkomma en «decoupling», men i verkligheten är man så hårt bunden till Kina att ett större krig dessa makter emellan egentligen är uteslutet, då det skulle kosta båda parter alldeles för mycket.

En väpnad konflikt skulle begränsas till Taiwan, i händelse av att fastlandet intar ön. Även ett sådant scenario skulle fresta hårt på båda parter, samtidigt som Taiwan skulle kastas decennier tillbaka i tiden, enligt en färsk amerikansk simulering. Enligt den skulle Kina inte lyckas med uppdraget, men å andra sidan finns inte heller någon vinnare i en sådan drabbning.

En sådan utveckling skulle vidare sätta världsekonomin i brand med fullskaligt handelskrig och utfärdande av sanktioner fram och tillbaka. Här är knäckfrågan hur EU skulle agera, givet dess starka beroende av Kina, och man har från Bryssels sida börjat ta steg för att diversifiera handeln för att skapa sig större handlingsutrymme.

Men man gör det med fel motiv och med fel utgångspunkt, nämligen att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Det finns inget som skulle få Kina att agera militärt mot Taiwan med mindre än att man provoceras till det av framförallt USA, och man föredrar att locka till sig ön på frivillig bas med lämplig morot och piska.

Däremot är det helt rätt att diversifiera och att inte göra sig alltför beroende av en enstaka part, vem det än månde vara. Att bygga chipsfabriker i USA och Europa kan på sikt desarmera frågan om Taiwan i stora drag, eftersom mycket av rädslan handlar om öns stora dominans på området.

På samma sätt är den svenska regeringens satsning på såväl gruvdrift av jordartsmetaller som kärnkraft nödvändig, efterlängtad och superbra politik inte bara för Sverige, utan för hela Europa, som därmed kan få den reservkälla man strävar efter.

Det ömsesidiga beroendet av Kina kvarstår naturligtvis, vilket är utmärkt, men däremot gör man sig av med det ensidiga beroendet med avseende på jordartsmetaller och en del andra mineraler när man fördelar äggen över flera korgar. Därmed kan den hysteriska och meningslösa rädslan för Kina kanske släppa, och man kan fortsätta på en mer uppbygglig väg framöver.

USA har å andra sidan helt andra skäl att bråka med Kina, och för Washington har Taiwan även en geopolitisk funktion som ankare i första ökedjan. Från Bryssels sida finns härvidlag dock ingen samsyn och inget gemensamt intresse.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Vi och de, oss och dem

Förvandlingen av Kina i den mediala och politiska retoriken från en löst allierad och välvillig nation under kalla kriget till en modern buse är enkel att förstå i ett geopolitiskt perspektiv, nämligen som en konsekvens av att världens supermakt USA inte frivilligt vill avhända sig rollen som global hegemon. Det är en allmän historisk trend – Thukydides­fällan – som här gör sig påmind i form av en envig mellan dominanten USA och uppstickaren Kina.

Men å ena sidan är det en ensidig kamp, då Kina inte har några som helst planer eller ens förutsättningar att göra anspråk på USA:s titel, utan nöjer sig med att utgöra den regionala hegemon man historiskt alltid har utgjort. Den falska retoriken här är just att Kina söker globalt herravälde, på vilket det alltså inte finns några som helst indikationer.

Och å den andra sidan är det svårt förstå varför svenska och andra västnationers medier och politiska krafter med automatik linjerar med Washingtons perspektiv, inte bara i denna fråga, utan i princip allt. Tankefiguren att Kina har blivit mer «aggressivt» och «auktoritärt» har inget stöd i verkligheten, utan är svepskäl för en mer konfrontativ politik från Västs sida, och det är alltså vi som har blivit mer aggressiva. Kina har inte förändrats nämnvärt under Xi i detta avseende.

Var finns den seriösa journalistiken om Kina?

Om det verkligen funnes oberoende och fria medier skulle man inte över hela linjen se en sådan konfrontativ samordning med idel negativa och kraftigt förvrängda nyheter om Kina, utan emellanåt erfara en mer balanserad rapportering och mer insatta ledarstick. Det gör man inte, utan «debatten» är monoton.

Det man ser är istället att Kina anses vara en bogeyman, och att varenda kines i själva verket är en partiansluten cell som i vilket ögonblick som helst kan aktiveras för Partiets räkning att spionera på oss, nämligen för att det är så man felaktigt tolkar kinesisk lagstiftning och det kinesiska folkets sentiment. Undra på att rasistiskt våld mot kineser och i förlängningen andra asiater grasserar i USA och andra delar av Västvärlden, när man i denna eldfängda och hatiska dårretorik legitimerar sådant.

För den som förmår ha två eller flera tankar samtidigt i huvudet framstår det som efterblivet att förfara så konfrontativt, eftersom det mer drabbar oss än den man söker obstruera. Man kan sakta ned Kinas utveckling med sådana tjuvnyp, men den går i längden inte att förhindra.

Vidare är det inte fråga om ett nollsummespel, utan om ömsesidiga vinster, och därmed även ömsesidiga förluster om man istället väljer att sätta krokben för varandra. Väst måste fråga sig om man verkligen har upphört med kolonialismen, och vad man egentligen har för syfte med att upprätthålla global amerikansk hegemoni. Europa tjänar i vart fall inte på en sådan strategi.

På samma sätt måste man fråga sig vad det finns för historiska och andra faktiska belägg eller ens realistiska hypoteser om varför Kina skulle vilja dominera Europa eller andra delar av världen, och vad det egentligen tjänar till att höja temperaturen i Östasien genom kanonbåtsdiplomati, handelskrig och allsköns andra geopolitiska ränker, exempelvis att lägga näsan i blöt i Taiwan. Efter snart två sekel av sådant tvivelaktigt engagemang är tiden kommen att åka hem och sköta sina egna bestyr.

Vill man fortsatt skörda globalismens frukter, måste man också godta att det finns andra aktörer som vinner framgång och inflytande, särskilt regionalt. Omvänt kommer man inte längre att ha samma goda skörd om man väljer konfrontationens väg i en meningslös maktkamp. Den vägen leder bara till katastrof och elände.

Momentet är på Kinas sida.
Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan Teknik USA

Accelererande teknikkrig

Creepy Joe har ytterligare skärpt exportkontrollen av halvledarteknik till Kina, efter att ha kommit överens med Nederländerna och Japan om att begränsa export av maskiner för tillverkning av chips. Det är visserligen en mindre inkrementell förskjutning, men det visar ändå att USA är berett att skruva åt så hårt man kan.

Numera har man även EU med på tåget, efter att Bryssel orienterat sig mot Washington på grund av krig och gemensamma intressen, exempelvis kring chips och Kina. Kommissionären för den inre marknaden, Thierry Breton, hävdade i ett tal att man är överens om målet att strypa Kinas åtkomst till de mest avancerade teknologierna.

Skälet uppges vara att förhindra Kina från att utveckla militär teknik med sådan avancerad teknik, men man nyttjar i och för sig samma argument för att hindra Huawei och andra kinesiska företag att verka på den amerikanska marknaden. Det verkliga skälet handlar mer om att försvåra för Kina på alla upptänkliga vis, vilket kanske inte riktigt är vad man i allmänhet menar med konkurrens.

Men Beijing skulle förstås kunna nyttja samma argument för att begränsa exporten av exempelvis sällsynta jordartsmetaller, som man kontrollerar till närmare nittio procent. Även sådana metaller är av vikt i vapensystem och all modern teknik. Säkerligen kommer man att straffa Japan med sådan exportkontroll, så som man har gjort vid tidigare tillfällen för att sträcka upp sin bångstyriga granne.

Däremot lär man inte ha för avsikt att ge sig in i ett fullskaligt ekonomiskt världskrig, eftersom det inte är en lösning på problemet. Man härdar ut, och siktar istället in sig på att småningom bli självförsörjande på sådan teknik för vilken man i dag beror av andra. Det är en fråga om tid och pengar, och Kina har bådadera.

Samtidigt är sådan exportkontroll lika mycket en bumerang som sanktioner, och den enda part som har skadats hittills är amerikanska halvledarföretag, som mister en stor del av sin omsättning när Kina försvinner som kund. Värre är att man riskerar att ytterligare störa den globala logistikkedjan när kinesiska leverantörer får produktionsstopp till följd av amerikanska embargon.

Å andra sidan är samma globala kedja en faktor som kan försvåra den praktiska implementeringen av amerikanska embargon, eftersom komponenter kan finna andra vägar in i landet, även ASML:s och Nikons maskiner.

Exempelvis uppdagades häromveckan att kritiska delar av en missil av typen Xiongfeng (雄风), som tillverkas i och nyttjas av Taiwan, skickades till Kina för reparation av en schweizisk firma. Samtidigt har man länge varit beroende av Kina för underhåll av systemet, vilket är mindre optimalt givet den geopolitiska situationen – även om fastlandet pliktskyldigast har levererat utan att lägga in skadlig kod eller på annat sätt manipulera systemen.