Jair Bolsonaro och Donald Trump räknas ofta till samma kategori politiska ledare, med gemensamma ståndpunkter i många ideologiska och sakpolitiska frågor. Därmed representerar man även samma slags väljarklientel, och det är därför inte långsökt tro att man påverkas av varandras rörelser i någon panamerikansk väckelse.
Stormningen av kongressen i Brasilia förefaller således vara inspirerad av motsvarande händelse i Washington 2021, då rödnackar mer eller mindre spontant gick till angrepp mot Kapitolium efter att ha samlats och uppnått en kritisk aktionsmassa, under det att man eldades både implicit och explicit av Trump och andra republikanska figurer.
I båda fallen rör det sig i grunden om sentiment av en «stulen» valseger, det vill säga att man inte godtar det officiella valresultatet, utan låter påskina att det rör sig om fusk. Både USA och Brasilien är visserligen halvdemokratier med skavanker, men röstsystemen anses ändå vara robusta.
Men kanske har man ändå i högre grad tagit intryck av motsvarande stormning av Legco i Hongkong 2019, då en secessionistisk mobb bröt sig in i parlamentsbyggnaden, förstörde inredningen samt satte upp en kolonialflagga jämte en del andra symboler i kammaren.
Hongkong (6.02) räknades vid tiden till samma kategori av halvdemokratier som USA (7.96) och Brasilien (6.86) i demokratiindex, men det mediala gensvaret i Väst blev ett helt annat, då man tog våldsverkarnas parti snarare än rättsstatens och demokratins. Därmed kan man även ha inspirerat till motsvarande dåd i USA och sedermera Brasilien.
Det är i så fall graverande för en press som allt mer har fjärmat sig från traditionell objektiv och saklig rapportering, för att istället anta aktivistens roll givet någon mer eller mindre grumlig och outtalad agenda, där man tenderar att ställa sig på «demokratins» och de mänskliga rättigheternas sida, i vart fall i den egna tolkningen.
Man hatar Kina, varför det är i sin ordning att demokratin i Hongkong angrips. Man hatar även Trump och Bolsonaro, varför det inte är i sin ordning att de amerikanska och brasilianska parlamenten angrips på motsvarande sätt.
Men om en sådan stormning hade utförts av anhängare till Biden eller Lula på den politiska vänsterkanten, hade man i likhet med fallet i Hongkong helt säkert kunnat få det att framstå som ett försvar av demokratin snarare än ett angrepp, ty sådan är den skruvade medielogiken.
Nu hör förstås inte alla medier till en och samma ideologi, även om vänstersidan är klart dominerande. Men om man bildar skola med aktivistisk agendajournalistik i tongivande medier, kan man räkna med att samtliga övriga snart följer efter, vilket då utgör en inspirationskälla till just sådana angrepp mot demokratin som vi ser här, nämligen för att man kan räkna med visst medialt eldunderstöd snarare än unisont fördömande oavsett omständigheter i övrigt.
Kina har i egenskap av forna utvecklingsland närmat sig länderna i Afrika på lika villkor och under ömsesidig respekt, och man har på den vägen transformerat kontinenten med järnvägar och annan infrastruktur, samt etablerat en ömsesidigt fruktsam handel som en del av Nya sidenvägen eller Ett bälte, en väg.
Beijing har därvidlag inte kommit med pekpinnar och krav av olika slag, utan har idkat ren business, vilket uppskattas av afrikanerna. En sådan strategi ger inte bara åtkomst till Afrikas enorma råvarutillgångar, utan även politiskt stöd i FN och andra internationella instanser, vilket är varför Kina så enkelt har kunnat begrava västmakternas ansträngningar att få upp Xinjiang och andra spörsmål på dagordningen i sådana sammanhang.
Västmakterna har noterat vad som pågår, och har sent omsider börjat emulera Kina, genom att dels föreslå egna storskaliga handelsrutter och infrastrukturprojekt som ska konkurrera med Ett bälte, en väg, och dels söka bearbeta afrikanska länder för att komma i åtnjutande av mineraler och andra råvarutillgångar samt söka politiska allianser.
Men av lätt insedda skäl är afrikanerna misstänksamma mot de forna kolonialmakterna, inte bara för deras barbariska förflutna, utan för att de inte erbjuder rättvisa affärer, för att de fortfarande har dille på att läxa upp medelst krav om demokrati och «värden» av olika slag, och för att de agerar utifrån en styrkeposition snarare än som jämlikar – de är där för att mästra och utnyttja, som förr.
De koloniala takterna vill helt enkelt inte släppa, och den förhärskande strategin i USA och Europa är alltjämt att söndra och härska, att söka tillfälliga allianser för att konfrontera någon annan part – i Asien förstås Kina – snarare än att långsiktigt engagera sig med investeringar och handel. Kina gör det senare, och därför har man det diplomatiska övertaget inte bara i Afrika utan även i Asien när onkel Sam erbjuder allmosor och tomma ord.
Den så kallade neoliberalismen, med dess tilltro på marknadskapitalism och frihandel, gjorde entré med Reagan och Thatcher i början av 1980-talet, på mönster av tidigare experiment i den chilenska diktaturen under 1970-talet. Ett skäl var den tidens stagflation, som urgröpte ekonomin på ungefär samma sätt som vi nu åter bevittnar, om än av andra orsaker.
Reagan, Bush och senare US-presidenter slopade tullar, tariffer och andra handelshinder på löpande band, samtidigt som man slöt handelspakter av olika slag. Man viftade bort den fackliga kritiken om att inhemsk arbetskraft skulle ta stryk om man tvangs konkurrera med låglöneländer, en omständighet som annars fordrar strukturomvandling för att skifta fokus i ekonomin.
Sådan strukturomvandling är en del av den globalisering som har kommit att prägla världen sedan dess, genom att utlokalisera enklare produktion till Kina och andra länder, som kan framställa produkterna billigare och därmed sänka kostnaderna för konsumenterna samt ge större vinst åt ägarna.
Värdlandet vinner i sin tur ekonomiska fördelar av att kunna avancera sin industriella fas samt ta till sig kunskap och know-how. Nedläggning av industrier i de ursprungliga produktionsländerna motverkas genom utbildning och framväxten av nya sektorer, det så kallade informationssamhället. Rätt exekverat är alla vinnare.
Men störst vinnare av alla har Kina varit, då man har erfarit en mirakeltillväxt sedan Deng 1978 skrotade kommunismen och lät öppna upp Kina för investeringar. Att även Kina i någon mening blev «nyliberalt» vid denna tid är inte en slump, utan hänger samman med incitament från båda sidor om att vidga handeln.
Det är inte heller någon tillfällighet att Kina 2001 beviljades medlemskap i WTO, något man länge eftertraktat och som påskyndades av terrorattentaten samma år. Med de fördelar som följer av medlemskapet kunde Kinas ekonomiska tillväxt och globaliseringen accelerera ytterligare, med allt mer produktion förlagd i landet.
Men 2016 förändrades situationen markant, då Donald Trump av inrikespolitiska skäl förordade tullar och tariffer mot Kina. Han ville «ta hem jobben» till USA, och vann därför sympatier bland arbetare i rostbältet, på landsbygden och vid andra nedgångna bruksmiljöer. Det är normalt inte den mest prioriterade gruppen av väljare, men Trump lyckades tack vare deras stöd vinna valet.
Därmed implementerade han också vad han hade lovat, och ett handelskrig med Kina inleddes. Inte för att det tog hem några jobb eller på annat sätt gynnade USA, utan det var mest populism som hade inrikespolitiska motiv. USA hade under den neoliberala globalismen uppvisat en stark tillväxt, men man misslyckades med att som i Europa genomföra den erforderliga strukturomvandlingen, varför arbetarklassen lämnades i sticket och inte erfor reallöneökningar. Det är ändå inte Kinas fel att USA har ett fördelningsproblem.
Man kunde tro att Joe Biden efter valvinsten skulle lyfta dessa protektionistiska handelshinder, då de inte gynnar någon utan tvärtom ger friktion i den globala ekonomin. Men han har valt att behålla tarifferna, som en del i ett större spel av att försvåra Kinas vidare framväxt, men även som en fortsatt del av amerikansk inrikespolitik.
Det spelet började inte med Trump, utan med Obamas «pivot to Asia» för ett decennium sedan. Man insåg att Kina var på god väg att bli en makt att räkna med, och i tangentens riktning såg man en potentiell risk att den amerikanska hegemonin skulle vara i fara om Kina ohindrat finge ånga på.
Redan då införde man en del lagstiftning för att sinka Kina, bland annat Wolf Amendment 2011 med syfte att förhindra Kina från att delta i internationella rymdstationen (ISS) och andra rymdprojekt, under förevändning att det skulle kunna gynna Kinas militära utveckling.
Ironin har här att Kina just på grund av detta embargo har utvecklats betydligt snabbare, och man ståtar nu med en egen toppmodern rymdstation, samtidigt som USA snart inte har någon alls. Nöden är som bekant alla uppfinningars moder.
Vidare har Kina sedan dess även avancerat militärt, så till den grad att man nu har världens största flotta samt har tagit täten i fråga om hypersoniska missiler, ett fält där USA ännu inte är på banan. Kina har varken ambition eller förmåga att projicera makt globalt på det sätt USA gör, men man har nu tillräckliga resurser för att dominera i det egna närområdet samt även att inta Taiwan.
USA har emellertid fortsatt i samma spår, bland annat genom att angripa Huawei, ZTE och andra teknikbolag, nu under förevändningen att de utgör en «säkerhetsrisk». Man har även förmått allierade att följa den amerikanska hållningen, i syfte att sakta ned den världsledande kinesiska telekomindustrin, där Kina sitter på nästan alla patent avseende 5G samt har spetskompetensen.
Till det kommer innevarande års CHIPS and Science Act, som inte bara är avsedd att ge incitament till förnyad amerikansk satsning på halvledarteknik och vetenskap, utan framförallt att lägga krokben för Kina genom exportkontroll av amerikansk teknologi.
Den amerikanska protektionismen är därmed inte längre något man försöker dölja, utan en uttalad strategi. Det går inte att fullt ut koppla loss från Kina, men man försöker ändå att i tillämpliga delar genomföra en sådan skilsmässa, även om den egna ekonomin tar stryk – huvudsaken är att man tillfogar Kina än mer skada.
Men frågan är om man går hem med det spelet, eftersom Europa inte är riktigt med på noterna, och dessutom skulle förlora allra mest. Som exemplet med rymdstationen visar är det vidare troligt att Kina småningom kommer ikapp och går förbi även i fråga om chips, även om det kommer några svåra år dessförinnan.
Kina har absolut momentet på sin sida i egenskap av att producera fler ingenjörer och forskare än någon annan, samt med en allt större tyngd i tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Det finns ingen anledning till att Kina inte skulle lösa problemet, och därför kommer det att ske, förmodligen förr än Washington vill tro.
Därför är den amerikanska nyprotektionismen meningslös, eftersom den bara ställer till med oreda i världen. Man kommer inte att kunna hindra Kina mer än på marginalen, och man kommer förr eller senare att tvingas ge upp den regionala hegemonin i Östasien. Men man vill tydligen ändå ge saken en match.
Denna ekonomiska nationalism är inte bara kontraprodutiv, utan direkt skadlig, då den får efterföljare världen över. Om alla sluter sig inåt i protektionism spelar man ett nollsummespel, och det finns få vinnare i ett sådant scenario. Förmodligen bara Kina, just det man från början ville förhindra.
Laboratoriemodulen 梦天 (Drömmar om himlen) har skjutits upp från Wenchang i Hainan, och kommer inom någon dag att docka med rymdstationen 天宫 (Himmelspalatset). Det blir därmed den tredje modulen i ordningen, efter huvudmodulen 天和 (Himmelsk harmoni) och labbmodulen 问天 (Frågor om himlen).
Därefter återstår bara teleskopmodulen 巡天 (Inspektera himlen) innan rymdstationen är komplett i slutet av 2023, även om teleskopet är en fristående modul. Tiangong som enskild struktur blir därmed fullständig med Mengtian, om allt går efter ritningarna.
Kinas rymdstation blir den mest moderna till dags dato, och snart även den enda, då Internationella rymdstationen ISS kommer att skrotas. Givet fiendskapen mellan delägarna Ryssland och USA lär inte någon efterföljare komma på plats inom en snar framtid, och de privata och andra alternativ som föreligger på ritbordet är inte jämförbara med Tiangong.
Tiangong är vidare öppen för internationellt deltagande från vänliga nationer, till vilka förstås inte räknas USA – nationen har i lag förbjudit Nasa att samarbeta med kinesisk rymdindustri som ett led i den övergripande strategin att ringa in Kina och lägga sordin på dess utveckling. Därmed har man bara sporrat till en ny rymdkapplöpning, där Kina tar täten och USA halkar efter – fiaskot Artemis är fortfarande strandsatt.
Tongångarna från Bryssel och Washington mot Kina blir allt hårdare. Creepy Joe Biden har inte bara ärvt Trumps antikinesiska politik, utan intensifierat den och tagit sig för att blockera Kinas utveckling på så många områden som möjligt, även om det samtidigt drabbar USA. Exempelvis gör amerikanska bolag brakförluster när Washington stryper Kinas åtkomst till halvledarteknik, samtidigt som chipbristen i världshandeln förvärras ytterligare, med allt vad det innebär i flaskhalsar, logistisk oreda och följdeffekter i form av mer inflation.
Kina är samtidigt inte Kuba eller någon annan obetydlig spelare som kan isoleras godtyckligt, utan är så djupt intrasslad i världshandeln att det är helt omöjligt att försöka skada landet utan att bränna sig själv kraftigt. Kina står inte bara för en fjärdedel av världshandeln, utan har även logistiken, kompetensen och i en del fall närmast ensamrätt på ett flertal produkter, varor och tjänster.
Ändå tycks det finnas en allmänt utbredd idé om att det är möjligt att ta hem inte bara produktion av halvledare och elektronik till Europa och USA, utan även att man kan utvinna och raffinera jordartsmetaller för att bryta beroendet av Kina. Man när en underlig föreställning om att fyrtio års outsourcing till Kina kan reverseras mer eller mindre i en handvändning, medan verkligheten förstås är att det kommer att ta decennier och leda till oerhörda fördyringar i alla led.
Den enkla sanningen är att det inte är möjligt att förfara så, eftersom Kina och övriga Asien alltid kommer att leverera billigare, snabbare och bättre, och att EU och USA inte kan isolera sig som en exklusiv marknad utanför den globala scenen. Den enkla sanningen är att handeln med Kina förvisso har gjort Kina rikt och mäktigt, men också att det har gjort Väst än rikare och möjliggjort tekniska framsteg som annars aldrig hade kunnat förverkligas. Mobiltelefoner av det slag vi använder i dag hade aldrig varit möjliga utan globalisering.
Det ömsesidiga beroendet mellan Kina och Väst är av samma slag som det mellan enskilda länder i Europeiska unionen, att man nyttjar varandra för maximal ekonomisk utväxling under tvingande fredliga former. Bryter man det beroendet och försöker skära av andra, ökar naturligtvis risken för spänningar och krig, och väpnad konflikt är alltså en högst reell konsekvens när Väst börjar gå sin egen väg, enkannerligen USA.
Europa är alltjämt mer kluvet, men har sakta börjat närma sig Washington, både centralt från Bryssel och i enskilda länder. Kina sägs nu inte bara vara en samarbetspartner och «systemisk rival», utan framförallt en konkurrent i närmast samtliga avseenden, någon man har att kämpa mot snarare än att samarbeta med.
Det är en märklig retorik från en kontinent som är så besatt av klimatet, nämligen för att de ambitiösa klimatmål man har satt upp inte är en enskild europeisk fråga, utan en global, i vilken man särskilt behöver Kinas deltagande. Frågan är emellertid om Kina har lika bråttom som EU om man samtidigt motarbetas på alla fronter?
Det är också en besynnerlig utsaga från en union som är så hårt ansatt av energikris och stundande recession, ett förlopp som kommer att vara i flera år under ambitionen att göra sig av med beroendet av ryska fossila bränslen. Att under de omständigheterna skruva upp retoriken mot Kina förefaller mer än lovligt efterblivet, samtidigt som man i dessa brösttoner kan ana europeisk desperation.
För vad energikris och en vikande marknad leder till är nämligen det motsatta vad man har föresatt sig. Att «ta hem» produktion från Kina och Asien till Europa under sådana omständigheter låter sig inte göras, och i verkligheten går flyttlasset i andra riktningen. Anrika BASF, den tyska kemigiganten, kungjorde häromdagen att man avser att permanent dra ned på verksamheten i Europa med inledningsvis tio procent på grund av energikris, svag marknad och inte minst regulatoriska problem under Europeiska sovjetunionens mastodontbyråkrati – man expanderar istället i Kina, som kan erbjuda mer stabila villkor.
Det omvända problemet gäller kinesiska intressen i Europa, där man allt oftare söker begränsa kinesiska investeringar med luddiga formuleringar om säkerhetsintressen. Ingen i Europa har varit villig att investera i Hamburgs hamn, förutom Kina, som har uppenbara intressen i en effektiv handel med Europas ekonomiska lokomotiv. Ändå har Coscos offert om att köpa en enskild minoritetsandel i en enskild terminal väckt ramaskri bland paranoikerna i Berlin och Bryssel. Affären är nu dock i hamn, med Cosco som obetydlig intressent i terminalen med en fjärdedel.
Tyskland utmärker sig på flera sätt i detta märkliga dubbelspel, där man å ena sidan visar upp en aggressiv retorik med Kina, medan man å den andra värnar fortsatt och vidgad handel. Ekofascisten Annalena Baerbock dundrar således i egenskap av utrikesminister att man måste bryta beroendet av Kina, och att Kina inte kan «utpressa» Tyskland (när Berlin lägger sig i frågan om Taiwan), medan kansler Olaf Scholz tvärtom söker mildra varje sådant utspel och hellre värnar goda relationer med Beijing.
Scholz ska för övrigt avlägga visit och slå en koutou (叩头) i Beijing nästa vecka, vilket då blir en form av återställning av de frostiga relationerna mellan Kina och både Tyskland och EU. Xi Jinping har säkrat sin tredje mandatperiod och Kina har en stark ställning, trots temporära problem med pandemibekämpning och en fastighetsbubbla, varför det inte finns något att vinna på att bråka.
Realpolitiken dikterar således villkoren, och Tyskland och Kina kommer att enas om en ny runda handelsavtal som stärker båda parter och gör dem än mer ömesidigt beroende. Scholz får nöja sig med att uttrycka några retoriska figurer för att tillfredsställa den inrikes symbolpolitiken, kanske någon plattityd om mänskliga rättigheter eller Taiwan.
