Kategori: USA

Kategorier
Afrika Europa Kina Politik USA

Åter in i Afrika

Invandring är ett politiskt instrument som kan tjäna många olika slags syften. Exempelvis den unga amerikanska nationen var i behov av att växa snabbt för att kunna kolonisera det vidsträckta landet, och man tillämpade därvid en rad begränsningar i syfte att gynna den egna nationen.

Senare tids invandring till Europa bygger framförallt på demografiska faktorer, i det att européerna inte längre har erforderlig befolkningstillväxt för att kunna möta de uppsatta politiska behoven av arbetskraft för att hålla pensions- och andra system rullande. Samtidigt finns en komponent i förändrad «värdegrund», till följd av avkolonisering och Europas förfärliga förflutna.

De türkiska gästarbetarna välkomnades således att stanna i Tyskland, samtidigt som man bjöd in andra att arbetskraftsinvandra under samma villkor. I ett senare skede har tillkommit asylinvandring och andra former av migration av mer disruptiv karaktär, där de invandrades nyttighet för värdlandet beaktas i mindre grad än den humanitära aspekten.

Givet allt större volymer av den senare sorten har Europa kommit att skakas i sina grundvalar av stora skaror invandrare som inte har kunnat integreras och assimileras, och som i praktiken har inneburit stora ekonomiska och sociala påfrestningar för deltagande europeiska nationer. I politiskt hänseende har kontinenten klyvts i två givna läger kring migrationsfrågan, vilket har orsakat tumult och bisterhet.

Problematiken kommer att finnas med oss för lång tid framöver, och det går inte att i dag skönja någon ände på den förda politiken. Man skalar visserligen tillbaka något och tar sats för att motarbeta alltför disruptiva strömmar, som under 2015, men det flyktingvänliga sentimentet finns kvar orubbat.

I längden är det emellertid ohållbart att nyttja migration som demografiskt styrinstrument, eftersom det är ett aldrig sinande problem, där även invandrade kullar småningom blir äldre och därmed tippar befolkningspyramiden i fel form, vilket kräver än mer invandring i kompensation. Befolkningstillväxten kan inte vara evig, och man måste dimensionera mer robusta system som inte kräver sådan tillväxt.

Att söka talang och kompetens är i så fall en mer framkomlig modell, som inte tär på det egna samhället utan tvärtom stärker det. Men samtidigt dränerar det ursprungsländerna på sådan kompetens, vilket kan verka destabiliserande i förekommande fall.

Om man främst har humanitära avsikter finns ett tredje och överlägset bättre vägval, nämligen att verka där det behövs genom frihandel, investeringar och andra utbyten som gynnar båda parter och ger grogrund för landet att växa av egen kraft och därmed hantera sina egna problem.

Man skulle säkert på sina håll hävda att man kan göra bådadera, och att vi redan gör det, men sanningen att säga har svensk och europeisk biståndspolitik kantats av misslyckanden och har föga med frihandel eller investeringar att göra. Tvärtom har verksamheten präglats av mission och annan slags social ingenjörskonst, som aldrig någonsin har resulterat i mer demokrati eller andra slags förbättringar.

Kina har visat vägen genom att erbjuda omfattande investeringar och frihandel utan minsta ansats till politiska pekpinnar, och det är fråga om renodlade affärer som har fått delar av Afrika att blomstra som aldrig förr, med samma slags tillväxt som man tidigare har kunnat skönja i Kina. Satsning på infrastruktur och handel har just sådana effekter.

Det har förstås även gynnat Kina, vilket har fått Europa och USA att snegla med avundsjuka ögon på Beijings strategi. Man har således börjat beteckna Kina som en «systemisk rival», och har försökt utverka strategier för att möta Kinas Ett bälte, en väg och andra infrastruktursatsningar i Afrika och annorstädes.

Det har gått sådär, och man har så att säga inte riktigt kommit på banan än. Beijings försprång är stort, och man har fördelar som kan vara svåra eller rent av omöjliga för Europa och USA att möta. Särskilt om man ska blanda in «värden» och annan politisk mission som man inte är intresserade av i afrikanska länder.

Icke desto mindre är det rätt väg att gå om man vill förbättra världen på riktigt. Det löser inte Europas demografiska problem, men om man vill förhindra en afrikansk monstermigration till Europa när Afrika växer med tre miljarder människor fram till sekelskiftet, är det mest naturligt att bistå Afrika i att utveckla sig självt och bli en kontinent av starka och framgångsrika nationer – för övrigt något som även gynnar Europa i handel och andra utbyten.

Under en sådan strategi blir invandring en sekundär företeelse, främst avsedd för att hantera tillfälliga flyktingströmmar i närområdet (tänk Ukraïna), och i andra hand för att attrahera talang och kompetens till det egna näringslivet. Precis så som det ska vara och som det historiskt alltid har varit.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Ord och infrastrukturvisor men ingen handling

Sleepy Joe och «världsledarna» i G7 har sjösatt Partnership for global infrastructure and investment, ett projekt i syfte att med infrastruktursatsningar stimulera den globala ekonomin, bidra till utvecklingen i fattigare länder samt naturligtvis även stärka de egna ekonomierna. Det rör sig om sex hundra miljarder dollar fram till 2027, av vilka USA står för en tredjedel.

Om utspelet låter bekant är det för att man lovade samma sak föregående år i samma klubb, men då under namnet Build back better world, ett paket som dock stupade i kontakt med en verklighet fylld av pandemi, inflation och skenande budgetunderskott.

Den primära avsikten med båda projekten är att kontra Kina och dess Ett bälte, en väg (一带yi dai一路yi lu), som lanserades för knappt ett decennium sedan. Bältesprojektet har således tio års försprång, och har redan inlett samarbeten med större delen av världen, i princip alla länder utom just G7, anglosfären och större delen av Västeuropa.

Konkurrens är förstås bra, och det kan aldrig vara fel att plöja ned pengar i infrastruktur. Det är vad både USA och Europa behöver för att modernisera sina eftersatta samhällen, men problemet är att man till sådana projekt alltid tenderar att foga sekundära politiska mål och «värderingar», nämligen för att sprida den egna gospeln och de egna doktrinerna om demokrati och så vidare.

På samma sätt som tidigare i Afrika villkorar man satsningarna med politiska reformer som inte efterfrågas av de berörda parterna och som inte har relevans i sammanhanget, och därmed har man förlorat matchen innan den ens är påbörjad. Kina har nämligen inga sådana sekundära ambitioner, utan erbjuder renodlad business utan pekpinnar och krav.

Nog för att det är viktigt med demokratisering, kvinnors rättigheter och andra företeelser som kännetecknar moderna samhällen, men det är sådant som måste växa fram organiskt, vilket tenderar ske med en accelererad ekonomi och välfärdssatsningar – det är så Europa demokratiserade sig själv, och det är så andra måste förfara, på sina egna villkor och efter egna förutsättningar.

Vidare vore det naivt tro att Kina inte har politiska ambitioner med bältesprojektet, men det är ändå inte av samma utstuderade karaktär som den västerländska strävan att missionera de egna värderingarna och systemen samt nyttja andra som brickor i geopolitiska schismer. Kina har ett ärligt anspråk av ömsesidig respekt och gynnande av båda parter, medan USA och Europa mest är intresserade av att sätta käppar i hjulen för Kina och upprätthålla sin dominerande ställning – man tänker i termer av nollsummespel.

Världen väljer således Kina, för att Beijing inte har för vana att invadera länder och avsätta regimer i parti och minut så som USA, och för att villkoren är raka och ekonomiskt mer fördelaktiga än vad Väst erbjuder. Det visar sig gång efter annan i Afrika, Sydasien och Latinamerika.

Om USA och Europa menar allvar med sin föresats måste man därför nog anstränga sig betydligt mer och revidera strategin, samt inte minst börja agera istället för att bara prata om vad man ska göra. En början kunde ju vara att lösa konflikten med Ryssland, och framförallt USA har nog att kraftigt banta sin överdimensionerade militär om man ska ha råd med så storvulna planer.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan Tibet USA Xinjiang

US-imperialismens slutstadium

Varför anser USA att «Indopacifien» är ett strategiskt centrum för landets utrikespolitiska ambitioner? Varför är man så angelägen om att bistå Taiwan militärt? Varför iscensätter man «färgrevolution» i Hongkong och medelst fondering och andra instrument uppmuntrar kongressfinansierade NGO:er att anklaga Kina för «folkmord» i Xinjiang?

Är det månne för att man särskilt värdesätter uigurer i Xinjiang, snarare än andra folkslag i Centralasien, sådana man har mejat ned i tusental under kriget i Afghanistan? Är det för att man ser Taiwan och Hongkong som ett värn för demokrati och västlig ideologi mot en auktoritär regim?

Det sistnämnda faller på att USA alltid har stött Taiwan, även när det var en brutal nationalistisk diktatur från 1949 till 1990. Det är en kvarleva av stödet till Nationalistkina under inbördeskriget 1945–1949, och en fortsättning på Koreakriget 1950–1953, då Kina trädde in på Nordkoreas sida och drev tillbaka jänkarna till 38:e breddgraden, med status quo som resultat.

Det är en fortsättningspolitik på kalla kriget, då det paranoida USA under den knasiga dominoteorin föresatte sig att förhindra kommunistisk expansion från Kina till andra delar av Asien, varvid det blev en elementär uppgift att ge sig in i Vietnam och att stödja tibetansk gerilla för ett «självständigt» Tibet.

Om nationalisterna hade vunnit det kinesiska inbördeskriget, skulle man ha agerat exakt likadant som kommunisterna, och därmed ha återtagit Tibet och andra provinser, och kanske därtill haft anspråk på Mongoliet, utan att USA hade så mycket som blinkat.

Saken har alltså aldrig handlat om Tibet, inte heller om Xinjiang, och absolut inte om det fria och välmående Hongkong, utan om att hitta kilar för att slå hål på Kina från diverse vinklar, varvid NGO:er med människorätt som tema är utmärkta murbräckor för att piska upp kritik, vare sig den är förtjänt eller ej – ibland är den det, men i exempelvis fallet Xinjiang är det en brutal lögn utan annat än perifera «bevis».

Allt USA tar sig för i «Indopacifien» bottnar således i att bevara den hegemoni man inrättade efter andra världskriget, då man kuvade det imperialistiska Japan, det Japan som lade under sig inte bara halva Kina utan stora delar av Asien. Det är en ambition som försvåras av att Kina i rask takt återtar sin forna glans och storhet som regional hegemon och global supermakt, och därför måste Kina motarbetas, bekämpas och inneslutas med varje till buds stående medel, ytterst i väpnad konflikt.

Där har vi orsaken till att «Indopacifien» är den viktigaste pusselbiten i Washingtons geopolitiska spel, och där har vi upphovet till Aukus, Quad, handelskrig med Australien, pakter med öriken med mycket mera, det vill säga ett klassiskt maktspel om regionalt herravälde.

Problemet för både USA och Australien är emellertid att man inte har så mycket att erbjuda de många parterna i regionen, medan Kina i egenskap av ekonomiskt centrum sluter det ena avtalet efter det andra, för att det gynnar båda parter i klassisk frihandel. Kina återtar successivt sin forna roll som ekonomisk dominant, utan att för den skull hota med imperialism.

Den amerikanska strategin är därför futil, hopplös och omöjlig att realisera. Kina har i kraft av sin betydligt större folkmängd momentet på sin sida, och kommer att konkurrera ut USA på område efter område samt bli världens ekonomiska gigant, utan att för den skull söka den globala roll som det amerikanska imperiet för närvarande har tagit på sig.

Kina kommer som förr att nöja sig med pax sinica, som regional dominant. USA kan ha vilka «visioner» man vill för regionen, men det är inte upp till Washington att dana det vidare landskapet, utan är en mission som istället anstår de regionala spelarna under Bejings informella ledning.

I det vidare spelet kommer Taiwan småningom att inlemmas i modernationen, och USA:s roll i regionen att reduceras. USA har överhuvudtaget ingenting där att göra, och det är dags att sätta definitiv punkt för efterkrigstiden. Det är därvidlag bättre att man avvecklar självmant än att man blir utsparkade under förnedrande former.

Kategorier
Asien Kina Korea Politik USA

Provocerande kanadicker

Folkmördarstaten Kanadas premiärminister Justin Trudeleau kallar Kinas agerande «oansvarigt och provokativt», efter att kinesiskt flyg närmat sig och motat bort ett kanadiskt plan. Av retoriken kunde man tro att det skulle ha rört sig om en incident i Alaskagolfen, men saken gäller i själva verket ett kanadiskt spionplan utanför Kinas kust, sju tusen kilometer från Vancouver.

Kanadickerna hävdar att det rör sig om övervakning av Nordkorea i FN:s regi för att säkerställa att sanktionerna efterlevs, men Förenta nationerna har inte gett Kanada ett sådant uppdrag, och inte heller finns i världssamfundets organisation något beslut om att tillåta spionflygplan att patrullera i närheten av andra länder.

Kanada har självmant tagit på sig ett sådant uppdrag i tron att man är en världsmakt och världens samvete (som Sverige, fast i kubik), med något slags rätt att agera polis, åklagare och domare i allehanda internationella spörsmål, medan man i verkligheten är en tredje rangens nation, om än med en stor landyta och mycket olja.

Man åker helt enkelt snålskjuts på den mäktiga amerikanska grannen, i egenskap av medlem i Anglosfären och signalspaningskoalitionen Five eyes, för övrigt i likhet med Australien och Storbritannien. Även den tyska krigsmakten har börjat mopsa upp sig sålunda, som ett obehagligt eko från förr.

Men det primära syftet är förstås inte att kontrollera Nordkorea, utan att spionera på Kina samt utgöra en del av den militarisering som präglar regionen sedan lång tid tillbaka. Syftet är att upprätthålla amerikansk och västerländsk dominans, och att obstruera och innesluta Kina, den makt som har både förmåga och vilja att bryta den långvariga amerikanska hegemonin.

Man kan bara ana reaktionen om Kina rutinmässigt skulle patrullera luft och vatten utanför Kanada och USA med såväl kanonbåtar som flyg, och de verkliga provokationerna står således USA, Kanada och andra makter för när man ständigt smyger med sina schabrak utanför Kinas kust. De har ingenting där att göra, och det är därför rätt av Kina att markera. Det är ekvivalent med att vi inte vill ha ryska plan och fartyg vid våra gränser.

Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

FN spränger luftslottet Xinjiang

Förenta nationernas högkommissarie för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, har efter en veckas vistelse i Xinjiang lagt fram sina slutsatser i ett offentligt framträdande. I sammanfattning presenterar högkommissarien en betydligt mer objektiv verklighet, och desarmerar därmed i princip den explosiva geopolitiska härvan kring Xinjiang.

Högkommissariens stab besökte fritt ett antal platser för att utröna den underliggande verkligheten i fallet, och även om besöket inte utgjorde en regelrätt undersökning kunde man inte bekräfta något av de sensationella påståenden som har gjorts gällande «folkmord», «tvångsarbete» och andra fenomen.

Bachelet inspekterade bland annat ett före detta omskolningscentrum, en experimentskola samt ett fängelse i Kashgar, där hon och hennes medarbetare fritt och ostört pratade med fångar och andra personer på eget bevåg. Högkommissarien sade sig inte kunna utröna den fulla vidden av förekomsten av omskolningsläger, som om det överhuvudtaget vore praktiskt möjligt («satellitbilder» och foton av vanliga grundskolor och andra institutioner räknas så att säga inte).

Möjligen har Kina tagit åt sig en del av kritiken, eftersom lägren under alla omständigheter sedan länge är avvecklade, och den situation man kritiserar inte längre är förhandenvarande. Kritiken får i förekommande fall gälla förfluten tid, och de personer som har genomgått sociala reformer av sådant slag lär numera befinna sig i arbete, det vill säga ha integrerats i majoritetssamhället i enlighet med ursprungstanken att avradikalisera, utrota fattigdom och dra upp människor ur utanförskap medelst utbildning och träning.

Poverty alleviation and the eradication of extreme poverty, 10 years ahead of its target date, are tremendous achievements of China. The introduction of universal health care and almost universal unemployment insurance scheme go a long way in ensuring protection of the right to health and broader social and economic rights.

Det är den diametralt motsatta ambitionen till att förtrycka människor, och det tvång och de metoder som har nyttjats i detta arbete måste kontextualiseras. Det är visserligen betydligt grövre än när man låter svenska interner tvångsarbeta med att tillverka pärmar eller tvingar svenska arbetslösa att gå fullständigt meningslösa wokekurser i meditation och sömnskola för att erhålla grundläggande uppehälle, men det är samtidigt också betydligt mer effektivt och meningsfullt, med verkliga resultat.

Att anvisa människor till utbildning och arbetspraktik under det uttryckliga syftet att få dem att bära sitt eget uppehälle och bli en del av samhället kan aldrig ses som förtryck, även om man nyttjar tvångsmekanismer – i så fall är all obligatorisk skolutbildning förtryck. Det finns alltid två sidor av myntet, och den andra innehåller fortsatt utanförskap, fortsatt fattigdom, fortsatt religiös extremism och radikalisering, och fortsatt terrorism, företeelser som inte är kompatibla med mänskliga rättigheter.

Kina är visserligen ett rikt land numera, men fläckvis håller man u-landsnivå, inte minst i de västra delarna. Det är den saken man adresserar, snarare än att angripa en viss religion, en kultur eller ett folkslag. Det senare är fullständigt otänkbart i ett Kina som per definition är mångkulturellt.

Violent acts of extremism have a terrible, serious impact on the lives of victims, including those tasked to protect the community. But it is critical that counter-terrorism responses do not result in human rights violations. The application of relevant laws and policies, and any mandatory measures imposed on individuals, need to be subject to independent judicial oversight, with greater transparency of judicial proceedings. All victims must be able to seek redress.

Reformerna är inte tagna ur luften eller instiftade av pur elakhet, utan har en högst reell bakgrund i omfattande separatistiskt våld och inhemsk terrorism. Kina har valt att bearbeta problemet genom att angripa rötterna, det vill säga den radikalisering som frodas i utanförskap och fattigdom, och som dessutom underblåses av allsköns externa krafter i olika syften.

Det är talande att ett antal «människorättsorganisationer» numera nyttjar beteckningen «Östturkestan» för Xinjiang, en term som har separatistiskt ursprung och som därmed innebär ett politiskt ställningstagande för splittring av Kina. Organisationerna finansieras av USA, med det givna syftet att agera murbräcka och peta hål på Kina varhelst man kan, i Xinjiang, i Tibet, i Hongkong, utan att ta någon som helst hänsyn till den objektiva verkligheten därstädes.

Det är vidare graverande att man numera inte erkänner den terror som man tidigare fördömde, utan ser det som en «frihetskamp», ungefär som man betraktade Mujaheddin som «frihetshjältar» i Afghanistan innan helvetet brakade lös 2001. Sålunda har USA hävt terrorstämpeln av ETIM, och stödjer istället separatistiska krafter i Xinjiang, likt tidigare i Tibet, helt och hållet av geopolitiska skäl, för att angripa och ringa in Kina.

In the Xinjiang Uyghur Autonomous Region, I have raised questions and concerns about the application of counter-terrorism and de-radicalisation measures and their broad application – particularly their impact on the rights of Uyghurs and other predominantly Muslim minorities. While I am unable to assess the full scale of the VETCs, I raised with the Government the lack of independent judicial oversight of the operation of the program, the reliance by law enforcement officials on 15 indicators to determine tendencies towards violent extremism, allegations of the use of force and ill treatment in institutions, and reports of unduly severe restrictions on legitimate religious practices.

Det är inte Förenta nationernas roll att stödja någon sådan geopolitisk fraktion, utan att bringa ordning i dylika getingbon. Av det skälet har Bachelets besök kritiserats redan från början, av rädsla för att hon ska ta udden av kritiken och nyansera saken i Beijings favör. Ironiskt nog har samma krafter ideligen krävt just sådan inspektion från FN, men tycks alltså backa när det väl händer.

Högkommissarien har emellertid lagt saken på rätt nivå, dels genom att se och erkänna grundförutsättningarna om radikalisering, terrorism, utanförskap och fattigdomsbekämpning, och dels genom att föreslå mekanismer för att arbetet med att bekämpa sådan radikalisering och annat otyg inte slår över i människorättsbrott.

We also agreed to establish a working group to facilitate substantive exchanges and cooperation between my Office and the Government through meetings in Beijing and in Geneva, as well as virtual meetings. This working group will organize a series of follow-up discussions about specific thematic areas, including but not limited to development, poverty alleviation and human rights, rights of minorities, business and human rights, counter-terrorism and human rights, digital space and human rights, judicial and legal protection and human rights, as well as other issues raised by either side.

Kina kan godta en sådan lösning, för att den är konstruktiv och inte har politiska undertoner, även om den innebär kritik och viss extern inblandning. Man ser det som ett rättvist instrument och en mekanism som kan hjälpa Beijing att nå sitt mål.

För pseudoforskaren Adrian Zenz, Expressens ledarsida, NED-finansierade «människorättsorganisationer» och Sleepy Joe himself innebär detta emellertid att man har förlorat matchen, att man inte längre grundlöst kan svinga folkmordssvärdet omkring sig, och att man därmed mister en angreppsyta mot Kina. Farsen kring Xinjiang är över.