Lunchen och andra inköp betalar man ju med ett plastkort eller numera vanligen direkt i mobilen, men i bakgrunden för transfereringen finns alltid något amerikanskt bolag som Visa, Mastercard eller Apple Pay. Enskilda nationella europeiska alternativ finns, men bara på den yttersta marginalen.
Det vill EU ändra på, i ljuset av USA:s förändrade utrikespolitik och handelskrig mot Europa. Man har sent omsider kommit på att man har lagt alla ägg i den amerikanska korgen, och därför är extremt sårbar. Det gäller förstås inte bara kreditkort och betallösningar, utan även finansiella och digitala tjänster i allra största allmänhet, samt förstås försvar.
Faktum är att EU gav bort kontrollen över Swift till USA under «kriget mot terrorismen», under svensk folkpartistisk ledning dessutom. Man måste bara skaka på huvudet över all den dumhet som har florerat genom åren, men nu tycks man i vart fall ha börjat inse att det finns en rad problem med att låta sig ingå i amerikanskt vasallskap och ge upp den egna kontrollen.
Ett antal intressenter har således gått samman för att fram till 2027 skapa ett europeiskt alternativ till Visa och Mastercard, dels för att säkra kontrollen över transfereringarna, och dels för att låta avgifterna stanna i Europa istället för att hamna i amerikansk ägo. Hur det går med dylika EU-initiativ återstår att se, men utmaningarna är många, inte minst att få acceptans från miljontals aktörer på marknaden.
Bryssel emulerar här återigen Kina, som i ett mycket tidigt skede förstod att hålla sig utanför amerikanska system i största allmänhet. Man har egna system och bankkort i form av UnionPay (银联, Yinlian), som likt Visa och Mastercard även fungerar internationellt i stor utsträckning, men som kontrolleras av Kina. Amerikanska kort fungerar givetvis i Kina, men har mest täckning i bankomater.
Numera är Kina dessutom ett kontantlöst samhälle med AliPay och andra lösningar för digitala transfereringar. Sådana lösningar har växt fram för att Kina har skyddat och premierat den egna IT-industrin genom att låta resa hinder för amerikanska bolag, exempelvis i form av den «kinesiska brandväggen».
Fordom var det populärt att peka finger mot Kina för den omfattande censuren, men man har alldeles missuppfattat syftet med brandväggen. Förvisso vill man inte låta utländska källor dominera narrativet, men det har aldrig varit några problem för den bildade befolkningen att klättra över muren (翻墙, fan qiang) och ta del av västerlandets internetutbud, särskilt inte med dagens VPN-lösningar.
Istället har man rest vägbulor för att göra det mer obekvämt att använda främmande källor och istället premiera inhemska alternativ, vilket har stimulerat industrin. Samtidigt har västerländska bolag inte riktigt velat anpassa sig, utan har ideligen sökt missionera västerländsk filosofi genom sina lösningar. Google gav självmant upp sin kinesiska sökmaskin just för att man inte ville anpassa sig efter lokal lagstiftning, och det är alltså inte så som ofta felaktigt framställs i medier att västerländska sociala medier som Facebook är «förbjudna» i Kina – det är de inte.
På samma sätt strävar Kina efter oberoende genom att etablera en egen motsvarighet till Swift, för att kunna göra transfereringar utan amerikansk insyn och risk för sanktioner och andra slags «straff». En digital valuta i egen regi finns också att tillgå, samtidigt som man i Brics-samarbetet har en egen utvecklingsbank som alternativ till den USA-kontrollerade Världsbanken.
Vi ser nu alltså att Europa börjar sträva efter samma slags oberoende, inte bara vad gäller betallösningar, utan även avseende digitala tjänster överlag. Danmark har redan påbörjat övergången till öppen källkod och andra alternativ till de förhatliga Microsoft och Google, som fullständigt dominerar molntjänster i Europa. Sverige och andra länder måste genast följa efter och likt Kina premiera och stimulera framväxten av paneuropeiska IT-bolag.
Det kommer att ta tid och mycket resurser i anspråk, men det är den enda vägen framåt om Europa vill stå på egna ben och kasta av sig det amerikanska vasallskapet. Ett starkt Europa måste både vara så oberoende som möjligt i så många tillämpningar som möjligt, och samtidigt interagera med så stora delar av världen som möjligt i handel och annat utbyte för att maximera sin potential.
