Kategorier
Politik

Skjutningsstatistik

Det finns som bekant tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik, där den senare ofta används på ett icke korrekt vis. Exempelvis hade den statskontrollerade regimtelevisionen SVT i veckan en artikel om att januari 2026 markerar den första månaden på åtta år utan dödsskjutning, vilket fick en rad tyckare att sjunga lovsång till justitiefiguren Strömmer (M) och moderatjuntans rättspolitik.

Men en enstaka mätpunkt betyder i statistiska sammanhang ingenting alls. Om den avviker från mönstret utgör den i själva verket en så kallad uteliggare, som vanligen rensas bort för att få en bättre signal.

Man kan om man så vill som kontrast ta februari 2025, under vilken månad en absolut topp inträffade med tretton avlidna i skjutningar. Vän av ordning vet här att elva av dem härrör från skolskjutningen i Risberga, och alltså är en anomali i sammanhanget. Men punkten finns ändå i underlaget.

Även september 2023 sticker i polisstatistiken ut med en topp, som den illvillige skulle kunna tillskriva moderatregimens misslyckade politik. En sådan avvikelse är emellertid alltid en anormal variation av något slag, och man kan helt enkelt inte titta på enskilda mätpunkter i en serie för att konstatera en trend.

Betraktar man ett diagram över skjutningar ser man tydligt att det finns en säsongseffekt för frekvensen, med minimum i kalla perioder. Januari 2026 har varit osedvanligt kall i jämförelse med övriga år i det statistiska underlaget, vilket troligen förklarar nollresultatet för månaden.

Skjutningarna minskar.

Aggregerat per år ser man emellertid ingen minskning alls i antal avlidna till följd av skjutningar, utan talet har legat konstant på 44 per år de senaste två åren, och i medel högre än under socialistregimen. Korrelationen är väsentligen en linjär konstant i ökande trend.

Däremot kan man skönja en klart nedåtgående trend i antal skadade i dylika skjutningar, med god korrelation med en viss parabel. Problemet för moderatjuntan och dess anhängare är att den trenden inleddes 2019 under socialistregimens regeringsinnehav, även om den har tilltagit under de senaste två åren – men kom då ihåg att detta blott är två enstaka punkter i en serie, det är inte nödvändigtvis en ny trend.

Även frekvensen av skjutningar uppvisar en tydligt nedåtgående trend, och är i detta underlag säkerställt. Skjutningarna minskar faktiskt, men även här inleddes trenden under tidigare S-märkta ministärs ledning, nämligen 2021. Det är inte min intention att tillskriva detta den förskräcklige Ygeman, men sådan är emellertid statistiken.

Politiker brukar tala om att «det tar tid» att nå resultat, och sosseriet skulle väl då kunna nyttja samma retoriska knep för att kunna hävda egen förtjänst i frågan. Förmodligen är det en kombination av gemensamma ansträngningar, och vilken reform som har gett mest effekt går inte att härleda ur detta skrala underlag.

Förvisso är det bra att en effekt nu tycks skönjas, men om den är bestående och vad den beror på är inte gott att veta. Framförallt kvarstår antalet avlidna på samma nivå som tidigare, varför man nog ska vänta ett tag med att korka upp champagnen, förslagsvis till september månad.

Men dödsskjutningarna minskar inte.
Kategorier
Politik Ryssland USA

Svenska kärnvapen

Den «regelbaserade världsordningen», den som säger att Israel får skaffa kärnvapen utanför ickespridningsavtalet men inte Nordkorea, den som säger att Israel får arrestera personer i andra länder men inte Kina, den som säger att Israel får annektera annans territorium men inte Ryssland, har egentligen aldrig existerat, men är nu i vart fall definitivt död.

Det innebär också att de premisser som åtminstone partiellt byggde ordningen är tillintetgjorda, och att man därmed kan se på vissa företeelser i nytt fräscht ljus. Till dem hör frågan om svenska kärnvapen, en företeelse som bordlades under 1960-talet på amerikansk order, då man föreskrev ickespridningsavtalet (för alla utom Israel) och begränsning av laddningar till de fem dåvarande kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien.

Sverige bedömdes inte ha råd med ett eget kärnvapenprogram, och dess nytta som amerikansk marionett i ett eventuellt krig mot Sovjetunionen hade ändå varit bättre betjänt av konventionella stridskrafter. Washington beslutade, Stockholm lydde, och den socialistiska regimen under Erlander utvecklade för ändamålet en «pacifistisk» hållning för att motivera doktrinen.

Dåtilldags var Sverige officiellt neutralt, även om man spelade under täcket med USA, utan att berätta detta för svenska folket. Sedermera övergav Sverige den fejkade neutraliteten, även då utan att konsultera folket i demokratisk ordning, och anslöt i panik till Nato under en märklig rysskräck som åter hade blossat upp. Ett medlemskap som möjligen kan vara till ända inom kort, och därmed får symbolisera ett svenskt politiskt praktfiasko.

Därmed är frågan alltså vidöppen angående återupptagande av det svenska nukleära programmet, en ordning som hade setts som bisarr och verklighetsfrämmande för bara ett par år sedan. Men om Sverige ska ha ett försvar som främst syftar till avskräckning, är kärnvapen det mest effektiva sättet – förutsatt att man inte tvekar att använda dem vid ett angrepp, annars blir det mest en papperstiger.

Även kärnvapenmakter har en del gruff sinsemellan, som Indien och Pakistan eller Indien och Kina, men det är att märka att kärnvapen hindrar dessa konflikter från att nå full styrka, och framförallt omöjliggör en regelrätt invasion från någondera parten. Och häri ligger tryggheten med kärnvapen, den yttersta garanten för att vidmakthålla sitt territorium, under hot om ömsesidig förstörelse av stora mått.

Någon större arsenal behövs inte heller, utan det räcker med att garantera att ett antal större ryska städer kan omfattas av vedergällning, vilket i praktiken innebär 50–100 stridsspetsar. Det är ett alldeles för högt pris för moskoviterna att betala för ett invasionsäventyr i Sverige, oaktat att ett sådant inte ens hör till realistiska scenarier – men det ger ändå en viss trygghet under den patologiska ryssparanojan.

Prislappen blir också betydligt mer beskedlig än under 1960-talet, och bereder inga egentliga problem att inhysas i den regelrätta budgeten, särskilt inte om den framgent ska ligga på fem procent av BNP. Det som kostar är inte laddningarna i sig, som väl numera är en produkt man i princip kan tillverka hemma i källaren givet material, utan robotsystemen och de omkringgärdande säkerhetsarrangemangen.

Den naiva retoriken har alltid utgått från att spridning av kärnvapen leder till ökad instabilitet och större risk för konflikt med kärnvapen, men verkligheten har något annat att berätta. Exempelvis att Nordkorea går säkert från amerikansk intervention tack vare sina kärnvapen, till skillnad från Venezuela och andra sydamerikanska bananrepubliker och andra svaga stater som inte kan bjuda motstånd.

Att inbördeskriget i Ukraïna inte utvecklas till ett större paneuropeiskt krig beror uteslutande på Rysslands massiva kärnvapeninnehav, annars hade Bryssel och Washington inte tvekat att offra unga män och kvinnor på slagfältet för att lära Putin en läxa. Ingen kärnvapennation har någonsin blivit invaderad eller utsatt för allvarligare angrepp, just för att kostnaden för sådan aggression kan visa sig vara ohyggligt stor.

Utgången av Start-avtalet spelar härvidlag ingen roll, och världen blir inte så mycket mindre säkrare bara för att stormakterna utökar sina arsenaler. Fler stridsspetsar innebär nämligen bara att man ytterligare höjer kostnaden för motparten, och därmed att risken för konflikt yttermera minskas – detta är principen om MAD i praktiken, mutually assured destruction.

Kärnvapen är således den yttersta fredsmäklaren, och krig sker bara bland makter som saknar sådana vapen. Även om man kan tänka sig labila skurkstater nyttja kärnvapen offensivt, är det inget som ger någon vidare spridning, och har ingen bäring på ett eventuellt svenskt kärnvapenprogram – det är ett ickeargument givet att tekniken ju finns och därför kan utnyttjas oberoende av principer och värderingar.

Jag ställer mig därför positiv till ett svenskt kärnvapenprogram, för att det ger den avskräckningsförmåga vi åsyftar men i dag saknar, för att det är det mest effektiva sättet att värna ett territorium och ge ett kollektivt skydd. Däremot är det inte aktuellt att låta främmande makt (läs: USA) placera stridsspetsar på svenskt territorium, för då avhänder vi oss den egna beslutsrätten i en grundläggande existentiell fråga.

Dongfeng DF-41. Kina kommer inte återigen att invaderas av Japan eller hotas av amerikanska kärnvapen, tack vare det egna kärnvapenprogrammet.
Kategorier
Kultur Politik Religion

KD:s okristeliga värderingar

Jesusflocken viskar att Kristdemokraterna borde avskaffa prefixet i partinamnet, då man menar att den njugga migrationspolitiken rimmar illa med så kallade «kristna värderingar». Det är alltid dessa värderingar som styr, men i vanliga fall är det den sekulära efterträdarens varianter som står i centrum: demokrati, mänskliga rättigheter och sådant.

Gemensamt för värdegrundsreligiösa är emellertid det ständiga missionerandet och mästrandet av andra, ett ofog som har präglat Väst sedan man började expandera kolonialt med kronan, korset och kanonen som attribut. Än i dag är denna uppfostrande besserwisserattityd dominerande i utbyten av olika slag, inte minst handelsavtal.

En typiskt kristen värdering är således synen att man företräder en överlägsen lära, som man dessutom har ett kall att pådyvla andra, med eller mot dessas vilja. Den kristne guden anses vara «universell», och efterträdaren i den sekulära MR-religionen har samma anspråk på att omfatta hela mänskligheten.

Men det där med «gästfriheten» är knappast en kristen värdering, då sekten under närmare två tusen år har bedrivit ett program som mer minner om isolationism och enhetlighet än mångkulturell blandning. Judar som hade fördrivits till Europa fick aldrig någon given hemvist, utan utsattes intermittent för pogromer, sattes i ghetton, tvangs bära symboler samt blev föremål för diskriminerande lagstiftning, med slutlig kulmen i nationalsocialisternas industriella tillämpning av programmet. Strikt talat gäller den kristna gästfriheten bara andra kristna, medan de otrogna räknas som fiender, ett attribut man har gemensamt med systerreligionen islam och andra monoteistiska hatteologier.

Sverige var ett slutet land för andra än kristna fram till senmodern tid, och full religionsfrihet instiftades faktiskt först 1953. Fram till 1970 var så gott som hela befolkningen medlemmar i statskyrkan, dels som en effekt av tvångsmedlemskapet vid födseln, och dels som en konsekvens av en etniskt enhetlig befolkning. I dag har siffran halverats, samtidigt som den svenska stammen har spätts ut i samma andel.

Den nykristna synen att omhulda migranter från andra världsdelar och andra religioner är således ett modernt påfund, och har ingen motsvarighet i historien. Det är också främst en statskyrkomässig uppfattning, som inte helt av en tillfällighet rimmar med den socialistiska uppfattningen i frågan.

Statskyrkan är ett kungligt salighetsverk som likt andra grenar i den korporativistiska staten har erfarit den långa marschen genom institutionerna under socialdemokratisk hegemoni. Härav följer den moderna inriktningen, med floskler som «Allah är större», horsminkade transprällar och andra wokeistiska fenomen i samtiden, uppfattningar som pådyvlas statskyrkan genom den «demokratiska» ordningen med de gängse politiska partierna i «kyrkomötet».

I den kedjereaktiva fission som kristendomen har erfarit sedan Rom delades i två återfinns förvisso sekter som har en naturligt mer gästvänlig attityd, främst de samfund som flydde till engelska kolonier under katolsk och luthersk repression i Europa. Men till dessa hör knappast den svenska frikyrkorörelsen, till vilken de tungotalande kristdemokraterna hör.

Kristdemokraterna är alltså inte samma sak som den statskontrollerade Svenska kyrkan, utan har främst medlemmar från en viss falang inom frikyrkorörelsen, enkannerligen bland pingstvänner. Man har inte samma värderingar, och det är inte Svenska kyrkans sak att definiera vem som är «mest kristen».

Till yttermera visso är Kristdemokraterna ett politiskt parti snarare än ett trossamfund, även om man tar som grund vissa kristna föreställningar och idéer. Partiet bildades i mitten av 1960-talet som en reaktion på att kristendomskunskap ersattes med religionskunskap på schemat i grundskolan, att den kristna bönen i skolan togs bort, och att den fria sexualiteten fick genomslag, inte minst med fri abort som ett resultat och en metod.

Denna sexualneurotiska attityd har väl filats ned betänkligt på senare tid, när partiet tvärtom vill grundlagsskydda aborträtten och partiets sympatisörer har samma levnadsmönster som alla andra. Samtidigt har man behållit vissa ideologiska element kring «subsidiaritet» och familjen som den minsta beståndsdelen (snarare än individen, då).

Men i de kristdemokratiska doktrinerna finns inte migrationspolitik medtagen, utan det är en fråga som kan delibereras lika fritt som energi, klimat och andra sekulära frågor. Det registrerar inte på den kristna radarn inom partiet, som i huvudsak är konservativt och «karismatiskt» med frälsning och eskatologi på programmet. I klartext: mussarna är välkomna om och endast om de omvänder sig genom heligt andedop, inte genom att ge läpparnas bekännelse till homosexuella böjelser i sista minuten.

Bibelen innehåller måhända mången berättelse om «migration» i en eller annan tolkning, men luntan innehåller framförallt aforismer som kan tolkas lite hur man vill, och framförallt innehåller den stora mängder hat mot folkgrupper som tror på fel gud eller handlar förkastligt, exempelvis på sexualitetens område. Man kan inte plocka sina russin, utan måste konstatera att bibelen knappast är en källa till migrationspolitisk salighet.

Det stormar kring Kristdemokraterna igen.
Kategorier
Kultur Politik

Hennes kungliga hora

Epsteinhärvan var först ett potentiellt tillhygge gentemot Donald Trump, vilket fick den församlade vänsterpressen att få blodvittring efter jaktbyte. Men sedermera träffade skiten de egna fläktarna hemmavid, och saken hamnade i ett annat läge.

Det visade sig således att kungliga hovet också hade något slags handel och vandel med Epstein, även om röken angående hennes högfärdighet Sofia än så länge är tämligen svag. Det är nu en blivande prinsessas roll att sälja sig till högstbjudande som ett liderligt stycke, varför en sådan koppling i sig inte är anmärkningsvärd – man söker jetseten, lyxen, makten och flärden, och är villig att använda sitt sexuella kapital för att komma sig upp.

Den statskontrollerade regimtelevisionen fick därmed gå in för att skademinimera, och nogsamt påpeka att sessan minsann var i Sverige vid tidpunkten för någon skandalös sammankomst. Samtidigt drog man en lättnadens suck när det kongeliga hovet på andra sidan gränsen visade sig vara än mer insyltat.

Där, i Norge, den sista sovjetstaten, hade man tidigare problem med skandalprinsen Marius, vars digra brottslista står i paritet med den för buset i Orten. Men nu råkade även mamma Mette-Marit i blåsväder, då det visade sig att hon har haft ganska extensivt samröre med den «dömde pedofilen» Epstein.

Minns vad som hävdades häromdagen, att det viktigaste är att «ta avstånd» och att «aldrig fucka upp» snarare än att verka i produktivt positiv mening. Det visar sig nu att Mette-Marit felat på båda punkterna, genom att inte ta avstånd från sexförbrytaren, och dels genom att fucka upp grundligt med sin handel och vandel i lolitanätverket.

Kronprinsessan anklagas därmed för att ha dåligt omdöme, eftersom hon inte har tagit avstånd från denne förhatlige figur. Det samma gäller att antal politiska högdjur i norgestaten, men hade saken istället gällt någon grov skattebrottsling hade man förstås ryckt på axlarna.

Tydligen är just detta sexköpsbrott med tonårstjejer så allvarligt att det bör rendera fullständig uteslutning ur samhället, och Epstein borde därför ha behandlas som spetälska av dem det berör – istället för att få syndernas förlåtelse för att (exempelvis) ha försnillat miljarder ur statskassan, som ju är brukligt.

Men förvånad kan nog ingen bli, det är så här det alltid går till, alltid har gått till och alltid kommer att gå till. Överklassen har sitt eget lilla liv i skyddade miljöer, och mäktiga mäns smak på ungt kött är inbyggd i naturen. Mäktiga kvinnor anpassar sig därvidlag, och har väl sina egna underliga företeelser vid sidan av.

Hela Västvärlden är nu implicerad i denna lolitahärva, samtidigt som ledare som Xi Jinping allt mer framstår som stabila statsmän att lita på i en kaotisk tid. Om det inte vore för att vi faktiskt vet att kinesiskt jetsetliv är tusen resor värre. Undrar hur det är med Putin på denna front? Ett perspektiv pressen tycks ha missat!

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Pragmatisk världsordning

Big Brother Keir Starmer, den brittiske Ingsoc-ledaren, slog häromdagen en koutou (叩头) inför kejsar Xi i Beijing, till massiv inhemsk kritik. Dels för att audiensen var kortare än en halvtimma, men framförallt för att han var så undfallande och inte alls levererade en sedvanlig uppsträckning i fråga om «mänskliga rättigheter» och dylika spörsmål.

Det har ju varit kutym sedan länge att det «värdebaserade» Väst missionerar sin ideologi, oavsett om denna är kristendom eller demokrati, och mer eller mindre läxar upp makter man vill göra business med, en sedvänja kineser och andra finner ytterligt märklig men icke desto mindre låter fortgå för spelets skull. Det betyder i praktiken inget annat än att västledare får tillfälle att godhetssignalera en smula.

Samtalsämnen saknas annars inte, exempelvis fallet kring publicisten Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) och dennes samhällsomstörtande verksamhet i Hongkong. Kopplingen till Storbritannien är här att Lai har brittiskt medborgarskap, och att Hongkong är en forna kronkoloni som man fortfarande ämnar lägga näsan i blöt kring.

Xinjiang är ett annat område man har rotat i, med bisarra anklagelser om «folkmord» utan någon som helst täckning annat än spridda «vittnesmål» från uiguriska gråterskor i den självständighetsivrande diasporan. Här anordnade London en «tribunal» för att fastställa något slags skuld utan minsta rättslig tyngd, samtidigt som man gemensamt med EU drämde till med en packe «sanktioner» mot kinesiska medborgare som man ansåg vara skyldiga till sagda «folkmord».

Det är en del av det sedvanliga uppläxandet av världen utanför Väst, men man gjorde stora ögon när Kina svarade reciprokt genom att sanktionera motsvarande figurer i EU och Storbritannien, bland annat en handfull parlamentsledamöter. Därmed frös förbindelserna med Beijing till is, och Bryssel valde att inte ratificera investeringsavtalet CAI, medan britterna påbörjade en intensiv vedergällningskampanj omfattande avveckling av kinesiska projekt med mera i Storbritannien.

Kinanojan tog sig senast uttryck i hetlevrad kritik kring en ny ambassad i centrala London, en konsolidering av fem mindre byggnader till en större. Kritiken kom inte från säkerhetstjänsten, som inte hade något att invända, utan från kinafientliga medier och politiker med underliga argument kring «spioneri» (spioneri bedrivs inte från ambassader numera) och potentiell åtkomst till fiberkablar under ambassaden.

Men Starmers besök i Beijing sammanfaller med det slutliga godkännandet av ambassadbygget, samtidigt som parlamentsledamöterna tas bort från den kinesiska sanktionslistan. Man låter udda vara jämnt och drar ett streck i sanden, med innebörd att man tinar upp relationerna och återupptar tråden där den senast avbröts.

Starmer påbörjade den ambitionen innan Trump skakade omvärlden, men USA:s förändrade utrikesdoktrin har påskyndat förloppet. Beijing har samtidigt sett en strid ström av europeiska ledare på besök i samma syfte, att hedga mot USA. Till och med Sveriges utrikesministrinna Stenergard har snappat upp denna nyordning och raskt hoppat på tåget, med ungefär samma ambition och inriktning.

Det är ytterligare tecken på hur en ny världsordning är under uppsegling, eller rent av redan förhandenvarande. Realpolitiken gör en storstilad återkomst då USA plagierar Kina och låter pragmatismen råda snarare än principer. Europa har inte så mycket annat val än att följa denna ordning, eftersom man inte sätter dagordningen.

Och det är en välkommen nyordning. Här har länge framförts kritik mot den bisarra värdegrundsbaserade politik Bryssel, Europa och Sverige bedriver, inte minst gentemot utlandet. Den har ingen som helst effekt, utan är snarare skadlig i en tid då Europa inte längre har världsherravälde och inte har någon som helst kraft att lägga bakom orden.

Skadan ligger dels i att förarga och alienera samarbetsparter, inte bara Kina och större makter mot vilka man visar agg, utan även när man ständigt och jämt ska läxa upp Afrika i samband med handel och andra utbyten. Resultatet är helt enkelt att kontrakten går till Kina, som gör ren business och inte befattar sig med mänskliga rättigheter, facklighet, *2SHBTQIAP++ och en miljard andra fullständigt irrelevanta parametrar.

Det är så Kina har byggt upp sin makt, med handel och andra utbyten, medan Europa under samma tid har förfallit och halkat efter. USA har observerat, och dragit slutsatsen att man måste förfara på samma pragmatiska vis, men till skillnad från Kina även med vapenmakt om så krävs.

Sent omsider vaknar även Europa upp och befinner sig yrvaket i en ny tid, i en ordning där principer och «värden» har betydligt mindre roll att spela. Nu gäller det istället att slåss om resurserna, ha multipla kanaler, inte lägga alla ägg i samma korg samt hedga med så många aktörer som möjligt för att inte blotta sig för utpressning.

När till och med det «allierade» USA hotar europeiskt territorium samt i övrigt beter sig fientligt, är det den enda möjliga vägen framåt, och det är av det skälet vi ser Starmer, Carney med flera avlägga visit i Beijing, utan att leverera en spottloska till motparten och utan att läxa upp vederbörande, utan i syfte att säkerställa stabila relationer med världens andra supermakt. Gott så.