Kategorier
Filosofi Teknik Vetenskap

Grannar i kosmos

Universum bildades för 13.8 miljarder år sedan, och vårt solsystem formades för 4.6 miljarder år sedan. Jorden har således funnits under ⅓ av universums existens. Encelligt liv uppstod en halv miljard år efter jordens tillkomst, fotosyntetiska cyanobakterier efter 1.5 miljarder år, komplexa eukaryota organismer efter 2.5 miljarder år, flercelliga organismer efter 3.5 miljarder år, och svampar, växter och landdjur först efter 4 miljarder år under den kambriska explosionen.

Avancerat liv har således existerat här under 1/10 av jordens historia, eller 1/30 av rumtidens existens. Däggdjuren räknar blott 220 miljoner år av utveckling, primater 80 miljoner år, hominider 15 miljoner år, släktet Homo 2.5 miljoner år, och slutligen approximativt anatomiskt moderna människor 200 000 år. I behavioristisk mening är den moderna människan bara 50 000 år gammal, och har därmed funnits under 11 miljondelar av jordens existens, eller knappt 4 miljondelar av världsalltets tid.

Först för 16 000 år sedan hade människan tagit hela planeten i besittning, men visste ännu inget om dess beskaffenhet och dess relation till solsystemet i övrigt. Jordbruk och civilisation uppstod för 10 000 år sedan, vilket småningom gav upphov till skrift, matematik, astronomi och kunskapssökande i vidare mening.

För 500 år sedan hade vi ännu ingen tillförlitlig karta över hela vår planet, och först för 400 år sedan började vi avtäcka naturens fundamentala lagar. Kommunikation på avstånd med elektromagnetism är inte äldre än drygt ett och ett halvt sekel, medan insikten att Vintergatan bara är en galax bland många är yngre än ett sekel. Vi betvingade luften för drygt hundra år sedan, och kunde småningom även lämna planeten för första gången för ett halvsekel sedan.

Under femtio år, eller knappt fyra miljarddelar av världsalltets existens, har vi även lyssnat efter kommunikation utanför vår värld, utan resultat. Frågan är således: är vi ensamma, eller finns det andra avancerade civilisationer på andra världar, och i så fall varför finns inga spår efter dem? Vidare: om vi är ensamma, har det åtminstone funnits andra civilisationer, och kommer det att finnas andra?

En uppskattning av möjliga civilisationer kan här göras, men parametrarna är i många fall föga bättre än gissningar, även om dessa guesstimat blir mer tillförlitliga med mer kunskap: den allmänna uppfattningen är att universum sprudlar av liv, och att en del av det borde vara intelligent. Vi har till dags dato dock inte sett så mycket som en mikrob utanför vår egen planet, men vi vet samtidigt att livets primära byggstenar finns i ymnig mängd överallt i kosmos, och att liv av allt att döma uppstår relativt enkelt och snabbt när förutsättningarna väl finns.

Sådana förutsättningar ges, med den definition av liv vi känner till, vid förekomst av en stabil stjärna med en stenplanet i stabil bana runt stjärnan i den beboeliga zonen. Planeten måste vidare ha en egen satellit, som stabiliserar rotation och lutning, så att ett tempererat klimat kan existera. En atmosfär och ymniga mängder av vatten är andra förutsättningar, som dock är enkelt uppfyllda.

Tills nyligen kände vi inte till existensen av planeter utanför vårt eget system, men sedan 1988 finns över 2000 katalogiserade planeter i drygt 1500 system. En femtedel av sollika stjärnor har en planet av jordens magnitud i den beboeliga zonen, den närmaste bara 12 ljusår från oss. Givet att Vintergatan håller 200 miljarder stjärnor, innebär det den sannolika existensen av 11 miljarder potentiellt beboeliga planeter i vår egen galax, eller 10²⁰ potentiellt beboeliga planeter i hela universum; av praktiska skäl behöver vi dock inte bekymra oss om liv i andra galaxer.

Om bara en promille av dessa planeter uppfyller kriterier om stabil rotation, existens av atmosfär och förekomst av vatten, har vi 11 miljoner potentiella världar, där avancerat liv småningom kan utvecklas. Om bara en promille faktiskt utvecklar avancerat teknologiskt liv i vår mening, har vi ett guesstimat om 11 000 avancerade civilisationer, förmögna till såväl elektromagnetisk kommunikation som rymdfart.

Tidsaspekten gör emellertid att det är helt osannolikt att dessa civilisationer skulle utvecklas samtidigt med vår. Det kan skilja en miljon år, eller en miljard, eller flera, åt endera hållet, och därmed finns ingen gemensam temporal referensram i vilken kommunikation är möjlig.

Ytterligare en aspekt är hur länge en civilisation överlever, om den förmår sprida sig till andra planeter när dess primära existens är hotad, exempelvis av klimatförändringar, och hur benägen den är att förgöra sig själv, exempelvis i ett nukleärt krig. Även om det funnes miljontals kortlivade civilisationer, gör det väldiga tidsspannet att få av dessa skulle existera samtidigt.

Förekomsten av beboeliga planeter är kanske gynnsam, men förutsättningarna skulle inte vara identisk på en enda av dem. Även om ytgravitationen tenderar att ligga i ett behagligt intervall, skulle existerande biologi ge upphov till sjukdomar som kanske inte kan bemästras, likt hur kolonisatörer på vår jord har både drabbats av och förmedlat främmande mikrober.

Kolonisation av andra världar är inte bara besvärlig, utan även extremt kostsam. Endast en liten population skulle kunna förflyttas, och därmed skulle en ny värld behöva byggas upp under en relativt lång tid, under bibevarande av kunskap och samhällsstruktur. Bara förflyttningen av en population skulle ta över ett sekel, om vi antar en närbelägen kandidatplanet på 10 ljusårs avstånd och förmåga att färdas i 10 % av ljushastigheten. Antaget en livslängd av vår karaktär, skulle den koloniserande generationen vara född i rymden, och bara ha sekundär kännedom om verkligt liv i sin forna civilisation.

Givet att en civilisation kan ta flera språng till olika planeter, uppstår den uppenbara risken för planetär balkanisering, att civilisationerna glider ifrån varandra och utvecklas i olika riktning, likt nationer på planeter. Inte minst skulle olika förutsättningar på respektive planet generera en relativt snabbt evolutionär anpassning, och de tidigare arterna skulle glida ifrån varandra. Interplanetära krig är då en faktor som kan förgöra sådana civilisationer.

Omvänt skulle en federation av planetära civilisationer, givet att man överlever sina barnsjukdomar, relativt snabbt kunna populera stora regioner av en galax, eller till och med hela. Givet Vintergatans diameter om 100 000 ljusår skulle en fullständig utbredning kunna ske på en miljon år. Vad för slags civilisation skulle det vara, och hur futtig skulle inte vår framstå i en jämförelse?

I 150 år har människan röjt sin existens genom att skicka ut elektromagnetisk strålning i form av radiovågor. Vi har lyssnat efter motsvarande kommunikation från andra världar, men anledningen till att vi inte hör något torde bero på att bara en aningen mer avancerad civilisation inte sänder okrypterad information. Krypterad information skiljer sig inte från brus, och går därmed inte att urskilja. Inget säger heller att bara en aningen mer avancerad civilisation inte använder en annan kommunikationsform än radiovågor, i en för oss ännu oupptäckt teknik.

Givet att liv har en tendens att vilja expandera obegränsat tills alla resurser är uttömda eller åtminstone i jämvikt, ska man heller inte dra slutsatsen att en mer avancerad civilisation vill oss väl. I vår egen historia har vi trängt undan samtliga andra arter, och även tvingat folk i vår egen art till underkastelse. För en mer avancerad civilisation med långvarig förmåga till interstellär rymdfart är vi kanske inte mer värda än att visas upp på motsvarande ett delfinarium, som en underutvecklad art med viss primitiv förmåga.

Om vi inte lockas av tanken att bli motsvarande apor i en bur, eller slavar till en överlägsen livsform, eller rent av förintade som ohyra, ska vi kanske vara tacksamma för att vi ännu inte har blivit kontaktade, och frukta för vad som kan hända när våra okrypterade radiovågor slutligen fångas upp av en mer avancerad civilisation. Än så länge har ekon av jordens musik och politik bara tillryggalagt en dryg procent av galaxens räckvidd, men det kan vara tillräckligt.

Kategorier
Kina Kultur Politik Tibet

Kinas samer

Sedan 1600-talet har utbildningsinsatser riktats mot den samiska minoriteten, delvis som ett led i den kristna tvångskonverteringen. Undervisningsspråket har därvid alltid i huvudsak varit svenska, i vad man numera kallar «integration», men delvis understöddes även utbildning i och på samiska, nämligen för att missionen krävde att de utbildade prästerna kunde verka bland lokalbefolkningen för vidare assimilation.

I mer modern tid reducerades samiska till ett hjälpspråk under de första åren, medan svenska förblev huvudspråk i undervisningen. Sedan 1960-talet har samiska successivt tagit plats i undervisningen i form av modersmålsundervisning, och har i den moderna sameskolan nära nog samma antal undervisningstimmar som svenska. Sameskolan omfattar de sex första årskurserna, i något fall hela grundskolan, det vill säga den primära utbildningen.

Det betydligt större landet Kina har bland sina egna många minoritetsfolk en motsvarande situation. Tibetaner kan därvidlag förstås som en motsvarighet till svenska samer, med en egen kultur och ett eget språk som är väsensskilt från mandarin och andra kinesiska topolekter.

Man bör här också beakta att tibetaner inte enbart finns i autonoma regionen Tibet, utan i större omfattning framförallt i de angränsande provinserna Qinghai, Gansu och Sichuan. Oavsett frågan om Tibets ställning kan man slå fast att exempelvis Qinghai i nuvarande omfång och utan avbrott har tillhört Kina sedan 1724. Sichuan har tillhört Kina under hela den dynastiska tiden. Gansu är identisk med den tidigare staten Qin, som förenade Kina i dess första dynasti 221 f.v.t. och gav kejsardömet dess namn i vår mening.

Två tredjedelar av Kinas tibetaner finns således i områden som sedan länge är strikt under kinesisk kontroll och som utgör det «egentliga» Kina. Vad man här bör ha i åtanke är att tibetlaman i exil och andra som gör anspråk på ett självständigt eller möjligen autonomt Tibet även räknar in samtliga de territorier i övriga Kina som bebos av tibetaner, ett anspråk som är så absurt att det omöjliggör varje seriös diskussion om sådan autonomi.

Den autonoma regionen Tibet, som åtnjöt de facto-självständighet i kölvattnet av den kinesiska Xinhai-revolutionen 1911 fram till det kinesiska återtagandet 1950, kan ändå tas som exempel för den vidare diskussionen om tibetansk kultur. Regionen präglades vid tiden för det kinesiska enandet inte bara av ekonomisk misär under en inkompetent lamakrati, utan även av utbredd analfabetism. Bara en tiondel var läskunniga, nämligen de pojkar som upptogs i lamakratins undervisning i de buddistiska klostren. Man måste fråga sig hur övriga nittio procent av befolkningen, som utgjordes av livegna, förmådde tillägna sig kulturen utan elementär läskunnighet.

Analfabetismen kvarstår i stora drag bland den äldre befolkningen, men har reducerats till någon enstaka procent bland yngre sedan Kina införde allmän skolundervisning. Oavsett 1960-talets kulturrevolution och andra vansinniga politiska kampanjer under Mao-eran, kan man därför slå fast att Kina har skapat en mer jämlik utbildningsstruktur i Tibet, utöver att ha tillfört regionen betydande ekonomisk tillväxt, avsevärt högre livslängd och livskvalitet, samt möjligheter som helt enkelt inte existerade under den tibetanska buddistiska hierokratin.

Den primära undervisningen sker på tibetanska, med undantag för undervisning i matematik och naturvetenskap, liksom naturligen i mandarin och engelska. Detta gäller i såväl primitiva byskolor som vanliga skolor i städerna, som fångar upp i princip samtliga tibetanska barn. Detta är i jämförelse med den samiska situationen i Sverige en betydligt mer fördelaktig lott med avseende på bevarande av den egna kulturens särart.

Sekundär undervisning i gymnasium och högre utbildning präglas dock av mandarin som huvudspråk, vilket är analogt med situationen i Sverige och övriga världen, och för övrigt i resten av Kina. Ett återkommande tema i rapporteringen om Tibet är den diskriminering som tibetaner sägs utsättas för, och vad är ett bättre sätt att motverka sådan diskriminering än att ge adekvata verktyg att förbättra möjligheterna till förkovring? Kunskap i mandarin är lika mycket ett måste i Kina som kunskap i svenska i Sverige, oavsett härkomst.

Men tibetaner som åtnjuter en utbildningsnivå de aldrig hade kunnat erhålla under en annan regim vänder på steken och menar att undervisning på mandarin i sig är en form av förtryck, att den kinesiska staten fråntar tibetanerna sin kultur. Det påminner en smula om hur sextioåttavänstern revolterade mot den högre utbildning de just hade fått till skänks, och är lika ologiskt och otacksamt mot de egentliga förhållandena. Har man väl fått en mängd rättigheter vill man genast ha mer, och den västliga propagandakvarnen tar genast ställning för allt som går emot den kinesiska centralregeringen, uppenbarligen utan att tänka till först.

Kategorier
Kultur Religion

Vårens mytologi

Konstantin den store lät år 325 uppföra Heliga gravens kyrka i Aelia Capitolina (Jerusalem) på vad som ansågs utgöra den kristna profeten Jesus gravplats. Platsen är märkvärdig av det skälet att kyrkan ersatte ett tidigare tempel tillägnat gudinnan Venus, uppfört av Hadrianus knappt ett par hundra år tidigare.

Venus var förknippad med kärlek, fruktbarhet och åtrå, och var en romersk instans av den grekiska motsvarigheten Afrodite. Men grekerna importerade i sin tur gudinnan från Cypern, där feniciernas gudinna Astarte utgjorde förlagan. Astarte var i sin tur en nordvästsemitisk variant av den tidigare mesopotamiska kärleksgudinnan Ishtar, som i sin tur härstammade från den tidigare sumeriska gudinnan Inanna, Himmelens fru, tidigast känd från stentavlor 4000 f.v.t.

Fruktbarhetsgudinnan Inanna gick även under benämningen Aftonstjärnan (liksom Morgonstjärnan), och var således förknippad med planeten Venus. Den senare romerska instansen är identisk med Inanna, och således ett arv som har förmedlats av ett flertal kulturer, låt vara med lokala särdrag.

Tidiga polyteistiska panteon hade typiskt vittförgrenade släktträd över gudarnas relationer, och Inanna hade således självklart en make i form av Dumuzi, en sumerisk herdegud. I det senare babyloniska panteon motsvarades Dumuzi av Tammuz, make till Ishtar. Vid sommarsolståndet hölls i respektive kultur varje år en begravningsritual till minne av Dumuzi, då denne årligen förpassades till undervärlden av Inanna.

Inannas nedstigning i undervärlden är känd från tavlor med kilskrift. Orsaken till nedstigningen är dunkel, men hon tillbringar i vart fall tre dagar och tre nätter bland helvetets slussar, och blir räddad först när andra gudar i släkten ingriper. För att bli frisläppt kräver undervärldens Ereshkigal, Jordens fru tillika Inannas syster, att Inanna ger någon i utbyte. Demoner följer Inanna upp ur undervärlden för att hämta en ny gisslan, och efter ett flertal förslag väljer Inanna slutligen sin make Dumuzi, nämligen för att denne tycks strunta i hennes öde och har tagit hennes tron i besittning.

Inannas krafter tynar under de sex månader Dumuzi tillbringar i undervärlden, för att återvända med full kraft varje gång han frisläpps. Detta sker först när Dumuzis syster Geshtianna (Belili) frivilligt tar hans plats under resterande tid. Under sin tid i undervärlden vattnas Dumuzi för att få förnyade krafter, och vad myten förtäljer är således årets cykliska förlopp i död och pånyttfödelse.

Kopplingen till Venus har att göra med planetens skenbara försvinnande i övergången från aftonstjärna till morgonstjärna, vilket motsvarar ungefär tre dygn, den tidsperiod Inanna/Ishtar är försvunnen i undervärlden. Astronomer i Mesopotamien kände således till att det var samma objekt, vilket är en förutsättning för myten.

Om Dumuzi/Tammuz är make till Inanna/Ishtar/Astarte, är motsvarande figur för Afrodite Adonis, som på samma sätt representerade årtsidernas växlingar. Namnet Adonis är intressant såtillvida att det är ett direktlån från arameiskans adonai, plural majestatis för adon, som betyder herre, det vill säga gud.

Så vad har detta med den kristna mytologin att göra? Jo, även Jesus nedstiger nämligen i undervärlden mellan korsfästelsen och återuppståndelsen, så som Efesierbrevet berättar: Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom. Därför heter det: Han steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor. Att han steg upp, måste inte det betyda att han också har stigit ner i underjorden? Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting. (Ef 4)

Vidare har vi den apostoliska trosbekännelsen, som berättar: Vi tror på Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare. Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Nikodemusevangeliet i apokryferna, som inte medtogs i den kristna kanon, berättar mer utförligt om Jesus handel och vandel i undervärlden. Dödsriket eller undervärlden är förstås ett begrepp som återfinns i en mängd religioner, och det finns ingen omedelbar länk mellan sumerisk/babylonisk och kristen mytologi. Däremot är kopplingen indirekt, i det att man har lånat friskt av befintlig mytologi, inte bara i detta avseende.

Att Jesus sägs korsfästas och tre dagar senare (tre dagar och tre nätter, Matt 12:40) antas återuppstå just vid den tid som motsvarar vårens ankomst är således ingen tillfällighet, utan den kristna erövringsteologin ansluter här till befintlig tradition och approprierar riterna med ett för tiden helt nytt fräsigt stuk.

Kristendomen har naturligtvis även förtrustat andra etablerade traditioner, som den judiska påsken med nytt mytologiskt innehåll, liksom fertilitetssymboler som ägg, i kristen mytologi en symbol för Jesus tomma grav – dekorerade ägg förekom redan i sumerisk och senare i babylonisk tradition. Att man bygger en kyrka över Afrodites/Inannas tempel är därför inte en tillfällighet, utan en makaber handling av makt och aggression – samma fenomen som när kyrkor görs om till moskéer.

I vår del av världen finns motsvarigheter till Inanna/Ishtar/Astarte, Venus och Afrodite i form av Ēostre/Ostar (Easter på engelska), en germansk fertilitetsgudinna som firades i anslutning till vårdagjämningen och vårens ankomst, det vill säga vid samma tid som påsken. Det är inte samma gudinnor, men de har samma attribut, och kan möjligen ha ett gemensamt ursprung i förhistorien.

Ēostre härstammar från urgermanska *austrōn, med betydelsen gryning, som i sin tur är härlett av urindoeuropeiskans *aus- (skina). Ostar (öster) har samma etymologi, och beror naturligtvis på att solen stiger i öster. Etymologin blir än mer intressant i ljuset av att Hausōs (H₂ewsṓs) utgör en rekonstruktion av en urindoeuropeisk gryningsgudinna, förlaga till senare mytologiska instanser.

H₂ewsṓs stammar i sin tur från *h₂wes eller *aṷes, som betyder att skina. Från det härledda *austrōn följer även Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi, eller Eos i grekisk (från sanskrits Ushas). Attribut förknippade med Hausōs är *wenos- (lust), som i sin tur har givit upphov till latinets Venus och det fornnordiska Vaner, bland vilka givetvis återfinns Freja, vår egen fruktbarhetsgudinna. Cirkeln sluts.

Morgonstjärnan i gryningen, eller i förekommande fall motsvarande aftonstjärna, är således ett rikt och globalt mytologiskt arv, som har givit oss en uppsjö av gudomligheter med utpräglat släktskap. På latin heter morgonstjärna för övrigt lucifer (den skinande), vilket passande nog blev djävulen i den kristna mytologin («den som ska falla»).

Även om den kristna mytologin har sina särpräglade drag, kan man ändå med fog säga att den innevarande helgen har ett antal olika rötter som har tvinnats runt varandra ett antal varv i den religiösa kampen om tolkningsföreträde. Det enda bestående är dock lusten, åtrån och längtan efter ljus och värme, och det är givetvis därför vi ytterst firar vårens ankomst.

Kristusfigurens nedstigning i Limbo, Andrea Mantegna (1475)
Kategorier
Filosofi Kina Kultur Politik Religion

Mjölkens dao

Religiösa tidningar är inspirerande att läsa. Naturligtvis inte för det grundläggande budskapet av religiöst flum, men som en uppbygglig lärdom i hur dåraktiga religiösa personer kan vara. De kristna tidningarna vill förstås slå vakt om vad de anser är den enda rätta vägen, och går därför till angrepp mot allt som anses utgöra en ideologisk konkurrens.

Tidigare har man gått till storms mot yoga i skolan, med argumentet att yoga har en religiös koppling till hinduism. Koppling finns nog, men den är mindre religiös och mer filosofisk. Främst är yoga förknippad med samkhya, som är en ateistisk lära med en dualism som är typisk för östasiatisk filosofi. Yoga är också central i en rad buddistiska skolor, särskilt den kinesiska huvudgrenen chan, som ett naturligt element i meditation.

Moksha och nirvana i all ära, men yoga kan självklart nyttjas helt fristående från religiösa kopplingar, som en teknik i avslappning, koncentration och självinspektion. Det är så yoga används i västvärlden, och det är då mer en fråga om psykologi än något annat. Man blir näppeligen hindu eller buddist för att man praktiserar yoga. Yoga som praktiserad i skolan är således strikt ickekonfessionell, och därmed en ickefråga.

Senast har de kristna förfasat sig över att mejerigiganten Arla berättar om yoga och «mindfulness» på mjölkpaketen, och även dekorerar kesoförpackningar med symbolen ☯︎ för yinyang (阴阳), den dualistiska princip som är central för kinesisk filosofi, men särskilt emanerar ur daoismen. Religiösa element finns förvisso i daoism, men även daoismen är mer en filosofi än en religion. Den dualism som uttrycks av yinyang skiljer sig i princip inte från annan filosofisk dualism, och berättar att mening bara kan följa ur kontrasterande entiteter. Utan ful finns inte vacker, utan feminint finns inte maskulint, utan svart finns inte vitt, och de är komplementära storheter utan inbördes rangordning. Daoism är ett primitivt försök att kategorisera naturen, en lära om att leva i harmoni med naturen.

De kristna blandar här in debatten om skolavslutningar i kyrkor, men den frågan rör sekularism i det offentliga värvet. Arla är ett privat företag och omfattas därmed inte av den sekulära principen. Arla kan precis som alla andra privata aktörer i samhället främja en viss filosofi eller religion, även om det inte är tillrådligt för kommersiella intressenter att blanda in ideologi i sin produktportfölj. För egen del såge jag helst att Arla och andra aktörer inte alls meddelar något budskap på sina produkter, men det är som sagt Arlas suveräna beslut, under marknadens dom.

Å andra sidan kunde det knappast skada att förmedla upplysning om främmande filosofier, som vanligtvis drunknar i den överväldigande kristna propagandan i medier och statstelevisionen. Daoism och yinyang är politiskt ofarliga och en smula gulliga företeelser, och de saknar anspråk om monopol på sanningen. Om Arla däremot skulle illustrera kristendom, islam eller något annat monoteistiskt och religiopolitiskt system på sina produkter, skulle försäljningen i ett slag halveras av konsumentbetingad avsky.

Det grundläggande felet med monoteistiska skräpläror är de begränsningar de ställer upp för tanke och andlighet: bön, men inte meditation; mässa, men inte yoga. De stängslar in människor i en andligt urfattig tillvaro, och det är därmed självklart att de friare andliga systemen blir mer attraktiva för fria människor än den unkna, stela och förtryckande kristendom som så länge har förpestat mänsklighetens tillvaro. Just av den anledningen kan man beklaga att Arla låter sig påverkas av den gapiga kristna toklobbyn.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan

Cai Yingwen mot seger i Taiwan

Taiwan kan idag komma att välja sin första kvinnliga president i form av Cai Yingwen (蔡英文), som då tar plats i ett celebert sällskap av kvinnliga asiatiska presidenter med Sydkoreas Bak Geunhye, Thailands Yingluck Shinawatra, Indonesiens Megawati Sukarnoputri, Filippinernas Corazon Aquino, Nepals Bidhya Devi Bhandari, Pakistans Benazir Bhutto och Indiens Indira Gandhi.

Viktigare än kön är dock Cais politiska plattform, som kan skapa en viss oro i förbindelserna med Kina. Demokratiska progressiva partiet (DPP / 民主进步党 / Minzhu jinbudang) företräder en tydligare självständighetslinje gentemot fastlandet, vilket kan resultera i försämrade relationer. Partiet tar avstånd från principen om ett Kina, och ser Taiwan som ett självständigt land, även om man inte vill proklamera sitt ställningstagande i en formell självständighetsdeklaration.

Någon kris är förmodligen ändå inte att vänta, då Cai Yingwen inte i onödan kommer att äventyra de allt mer omfattande ekonomiska och andra förbindelser som vuxit fram mellan de två regionerna. Det är dock osäkert om DPP kommer att få majoritet i den lagstiftande församlingen, och får i sämsta fall nöja sig med en koalition med småpartier.

Faktum är att DPP aldrig tidigare samtidigt har utövat kontroll i både regering och nationalförsamling, vilket dock kan bli fallet efter lördagens val. Det i taiwanesisk politik så dominerande Nationalistpartiet (GMD / 国民党 / Guomindang) har emellertid ofta innehaft både presidenttiteln och suverän majoritet i kammaren, men tycks ha förlorat väljarnas gunst genom att närma sig Kina i för stor utsträckning. Särskilt yngre taiwaneser dras istället till de mer progressiva partierna.

Fortsatt stabila relationer med Kina, men ett generationsskifte och en förnyad ekonomisk politik blir därför vad man kan förvänta i Taiwan de kommande fyra åren. Med det konservativa GMD i opposition finns goda möjligheter att föra fram en mer rättighetsbaserad politik avseende minoriteter samt en mer välfärdsliknande ekonomisk modell.

Kan DPP både inneha presidentskapet och kontrollera nationalförsamlingen (国会 / guohui) utgör det en milstolpe i Taiwans politiska historia. Efter att nationalisterna 1949 under dess ledare Jiang Jieshi (蒋介石) flytt fastlandet efter förlusten i inbördeskriget rådde undantagstillstånd fram till 1987. Politiskt förtryck tog sig uttryck bland annat i den vita terrorn, som såg 140 000 människor fängslade och 4 000 avrättade för oppositionella åsikter och handlingar.

Politiska partier utöver GMD tilläts först 1991, och direktval av presidentposten infördes 1996. DPP:s Chen Shuibian (陈水扁) vann presidentvalen år 2000 och 2004, men skulle efter sin ämbetsperiod komma att fängslas anklagad för korruption. Många menar att det var en politisk hämnd.

Taiwans sköra demokrati präglas av två block, å ena sidan den panblå koalitionen med GMD och konservativa partier, och å den andra den pangröna koalitionen med DPP och progressiva partier. Skiljelinjen går främst i synen på förhållandet till Kina, där GMD förordar en successiv återförening och DPP självständighet, men även i traditionella frågor kring ekonomi. Skulle de pangröna dominera politiken innebär det i princip att Taiwans tid som enpartistat är förbi.