Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesiska för journalister

Man kunde tro att världens största språk borde ha sådan ställning att relativt bildade personer, särskilt då sådana som arbetar med språket som verktyg, förmår skilja på familje- och personnamn i ett av världens största språk. Exempelvis får man leta ganska länge innan man hittar en artikel som berättar om «Zedong» snarare än om «Mao», och på samma sätt tycks man i medier även konsekvent skriva «Hu» istället för «Jintao» respektive «Wen» istället för «Jiabao».

Principen tycks således vara tillräckligt inarbetad, nämligen att kineser betecknas antingen med fullt namn (Mao Zedong) eller med familjenamnet (Mao). Att skriva det formella person- eller tilltalsnamnet är sällan kutym oavsett språk, med några undantag (Saddam), särskilt om det gäller personer som själva lanserat sig med personnamn (Mona).

Ändå har vi sett exempel efter exempel där kineser betecknas med just tilltalsnamn, som nobelpristagaren Liu Xiaobo, som i medier fick finna sig i att kallas «Xiaobo» snarare än det korrekta Liu. Även dissidenten Chen Guangcheng har fått kännas vid denna underliga journalistik, som inte förekommer i engelskspråkiga medier men som tycks ha fått fäste i Sverige och Skandinavien.

Här kunde man faktiskt tro att en stor och seriös redaktion som Dagens nyheter, som har råd att hålla sig med kvalificerad personal och till och med låter språkgranska sina artiklar, borde kunna uppvisa en viss koherens och konsekvens och föregå med stilbildande exempel. Men till och med ärevördiga DN har rubriksättare som inte håller måttet och som inte har ens rudimentär allmänbildning: Xilai var för smart för partiet, som man skriver.

Det korrekta hade förstås varit att skriva Bo var för smart för partiet, som dessutom är en kortare och därmed bättre rubrik. Man kan och bör förvänta att alla som gör anspråk på att arbeta med journalistik eller språk i professionellt sammanhang känner till denna princip: Mao Zedong eller Mao; Hu Jintao eller Hu; Sima Qian eller Sima; Wen Jiabao eller Wen; Chen Guangcheng eller Chen; Bo Xilai eller Bo; Ai Weiwei eller Ai. I förekommande fall får man göra en smula research kring namnet om man inte har koll på vilket namn som är vilket, givet att det i en del fall vänds på ordningsföljden för att passa en västlig norm.

Är det en viktig fråga? Inte i jämförelse med nyheter av annat slag eller själva innehållet i artiklarna i övrigt. Det är en ordningsfråga, liksom en fråga om konsekvens och kvalitet. Medier, organisationer och skribenter som vill göra anspråk på att faktiskt kunna något om Kina måste utöver att skriva initerade artiklar även ha en korrekt språklig form för materialet. I annat fall riskerar man helt enkelt att inte tas på allvar.

Kategorier
Kina Politik Tibet

Regimen

Kinas snabba ekonomiska utveckling sägs vila på «en grund av korrupta partifunktionärer, förföljelse av oliktänkande och tvister i den politiska toppen», enligt ett ledarstick i en svensk tidning. Det är klart att det finns sådana element i den kinesiska statsapparaten, men det är nog inte de som främst ligger till grund för utvecklingen, utan möjligen och snarare är eller kommer de att bli ett hinder för vidare utveckling vad det lider.

Sant är att en diktatur när den fungerar har mycket snabbare beslutsvägar än demokratier, och därmed också kan växa mycket snabbt, särskilt då från en redan låg nivå. När en hel nation drivs som ett välsmort företag med en given direktion finns heller inget större utrymme för opposition, utan man får finna sig i chefens direktiv, på gott och ont.

Anledningen till att Zhongguo youxian gongsi (中国有限公司, eller Kina AB) under de senaste 30 åren rönt stark ekonomisk utveckling bottnar dels i att företagsstrukturen efter Maos död renodlats och att man har gjort sig av med ideologisk bråte som aldrig fungerade. Kattismen, det vill säga den pragmatiska insikten att det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge den fångar möss, har härvidlag varit en grundläggande faktor för hur man har implementerat reformer.

En annan sådan grundbult i den kinesiska politiken har utgjorts av dengismen (efter Deng Xiaoping), det vill säga ansatsen att fullfölja den gamla inriktningen att modernisera jordbruk, industri, försvar samt vetenskap och teknik genom sådan realistisk pragmatism och insikten att moderniseringen inte kan ske genom ett «stort språng», utan måste ske olika snabbt och orättvist fördelat – vissa måste bli rika först, vilket annars vanligen tolkas som en renodlad marknadsekonomisk teori: här blir det socialism med kinesiska kännetecken för att upprätthålla Partiets existensberättigande retorik.

Kina AB är således en formellt och nominellt röd kommunistkatt som implementerar en blå statskapitalism med stänk av sotbrun miljöförstörelse och svart autokratisk diktatur med vissa inslag av fascism. Härav följer den frenetiska utveckling som blir resultatet när marknadskrafter frigörs och en nation motsvarande en femtedel av världens befolkning öppnas upp för investeringar och frihandel under en stark stats ledning.

Härav följer också de sociala spänningar mellan stad och landsbygd liksom slitningar mellan generationer som uppstår när ekonomisk och social (men inte politisk) frihet införlivas. Kinas avgrundsdjupa klyftor är i nivå med USA:s, och det är i denna konkurrensdrivna girighetskultur vi kan spåra allmän normupplösning och korruption i såväl statsapparaten och näringslivet som bland privatpersoner – en korruption som dock ändå överträffas av den i det demokratiska grannlandet Indien.

Centralregeringen i Beijing har som alltid svårt att överblicka hela det väldiga riket, och korruptionen tilltar därför med kvadraten på avståndet från maktens centrum. Att det således uppstår schismer och rena belägringar, som i fallet Wukan i Guangdong i slutet av förra året är inte alls underligt, utan sådana smärre uppror räknas årligen i hundratusental – det underliga i just detta fall var kraften i upproret och myndigheternas acceptans till förhandling.

Fallet med Bo Xilai, den avpolletterade borgmästaren i Chongqing, demonstrerar just hur man skapar sig maktfickor på visst avstånd från Beijing, ett fenomen som inte är helt ovanligt i de rikare städerna Guangzhou och Shanghai. Det ovanliga med Bo Xilai är inte att det existerar sådana schismer, utan att de här för ovanlighetens skull bubblar upp till ytan och spelas upp inför en häpen världspublik istället för att smusslas under mattan.

Även dissidenten i Dongshigu, den blinde aktivisten Chen Guangcheng, kuppade in sig i den stora världens medvetande genom en spektakulär flykt från sin husarrest, lagom till den amerikanska delegationens ankomst till Beijing för viktiga samtal, dock bara för att kort därefter ge upp kampen och kungöra sin vilja att ta sig till USA, där han mycket snart kommer att falla i glömska.

Anledningen till att dissidenter som Liu Xiaobo har betydelse är nämligen för att de fortfarande agerar, även om det är passivt under stränga restriktioner. Bara det faktum att man är under sådan kontroll skapar friktion mellan Kina och omvärlden, vilket är anledningen till att Liu Xiaobo faktiskt har valt en existens bakom galler under flera år istället för att acceptera erbjudandet att gå i exil i USA. Han är en klassisk samvetsfånge, en martyr som offrar år av sitt liv för att förbättra Kina, något han alltså uppenbarligen tror är möjligt.

Inte alla dissidenter erbjuds sådana möjligheter, utan vanligen bara de som ställer till med mest problem för Beijing – det finns ju en gräns för hur många dissidenter som kan uppnå elitstatus och belysas i västerländska medier. Till dessa hör självklart Ai Weiwei, en kreativ person som når ut och inte drar sig för att provocera med teknikens alla hjälpmedel.

Dissidenter är alltså personer som inte så mycket bryter mot lagen som det osynliga samhällskontrakt som stipulerar att kinesen bör förkovra sig själv i materialism och i övrigt lämna den mesta av politiken till Partiet. Personer som går alldeles för långt straffas därför för sin överambition, när företagsledningen menar att de utgör ett hot mot produktionen eller stabiliteten.

Dissidenter är därför en sorts brickor i ett spel, där det ideligen och hela tiden pågår en kontinuerlig förhandling om de vidare villkoren. Ty även om det inte syns i verklighetens långsamhet mjukas Kina upp successivt, om än med ett steg bak för varje två steg fram. En «regim» av verkligt fascistiskt eller stalinistiskt snitt hade förstås bara låtit dessa personer «försvinna», så som skedde i Sovjetunionen och så som alltjämt sker i Nordkorea, medan sådana dissidenter i Kina utgör en verklig del av den politiska processen.

En särskild dissident har dock betydelse även i exil, nämligen tibetlaman Dainzin Gyaco, och det är ju för att han har gudomlig status i den tibetanska buddismen och därför inte kan falla i glömska förrän han är död och eventuellt reinkarnerad. Men det är också en dissident, som även om han gullas med av västliga potentater och hollywoodaktivister, inte har en konstruktiv roll i Kinas utveckling utan ideligen bidrar med rackartyg och att underblåsa schismer.

Han drar sig därvid inte för att i sin rika bekvämlighet i exil låta unga nunnor och munkar i Kina offra sina liv i meningslös självbränning för lamans fruktlösa ambition. Men om självbränning verkligen vore en meningsfull protestform, varför föregår då laman inte med gott exempel genom att som högste företrädare visa vägen? En brinnande tibetlama skulle väl om något ge eko i världens alla medier?

Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik Religion

Yoga i skolan

De kristna är irriterade på att yoga praktiseras i skolan, samtidigt som konfessionella inslag som bön inte får förekomma enligt lagen. Speciellt tycks man mena att det är religion att uttala ett långt och ljudligt «aum» (ॐ) i samband med praktiken. Detta tycks tarva en närmare utredning, och man kan då först konstatera att yoga är en i grunden vedisk meditativ teknik för att uppnå ett avslappnat sinnestillstånd. Samma teknik används även flitigt i dharmiska traditioner, och är mer eller mindre definierande för chanbuddismen (zen, 禅) och dess tradition av yogacara.

Vitt skilda skolor inom hinduism och buddism använder alltså yoga som ett meditativt redskap, och yoga praktiseras faktiskt även av anhängare till de abrahamitiska religionerna. Yoga är också en naturlig del av den mångkulturella new age-rörelsen, men praktiseras framförallt i Västerlandet för dess förment hälsosamma effekter. Det finns visserligen inga godtagbara evidens för annat än måttlig fysisk påverkan av lättare sjukdomstillstånd, men praktiken har påvisbar effekt på psykiskt välbefinnande, andhämtning med mera.

Yoga är således en psykologisk praktik av rent instrumentell karaktär. Det är klart att ett sådant instrument kan användas på ett «andligt» sätt i religioner, liksom att ursprunget är religiöst, men så länge det inte finns någon mer specifik koppling till en viss religion eller andlig tradition är det att anse som ett fristående verktyg – ett avslappningsmedel.

Man kan jämföra med kinesisk andningsteknik som qigong (气功) eller en mer omfattande lära som taijiquan (太极拳), som båda har rötter i såväl daoism som chanbuddism men som kan nyttjas helt fristående. Begreppet qi (气) för andning/luft har således underliga konnotationer i kinesisk medicin, men är samtidigt ett välutvecklat begrepp inom alla former av kinesisk kampsport, utan att för den skull ha någon som helst religiös prägel.

Yoga praktiserad som en fristående teknik kan därför omöjligen utgöra ett konfessionellt inslag av religiös natur, utan kan självklart användas som ett psykologiskt instrument i skolan för att slappna av mellan varven. Rätt utfört kan det skapa mer harmoniska elever som därmed förbättrar inlärningsförmågan, och under inga omständigheter kan det vara skadligt att sitta lotus en stund.

Ett konfessionellt och därmed förbjudet inslag blir sådan praktik först då den kan anses vara kopplad till en specifik religiös eller andlig kropp eller tradition. Att man uttalar «aum» i detta sammanhang räcker inte som kriterium för en sådan koppling, utan är i sin allmännaste form bara en del av den meditativa praktiken – ordet konnoterar ett utdraget brummande ljud, och har enbart i symbolisk betydelse religiös koppling. Även denna praktik förekommer alltså i vitt skilda skolor och kan inte kopplas till någon enskild tradition, religion eller andligt väsen.

Ett konfessionellt inslag skulle kunna utgöras av att recitera sutror eller mantran i samband med yogan, liksom att sakralisera praktiken genom religiösa symboler (för exempelvis «aum») av olika slag, men så länge en sådan kontext saknas kan yoga inte i någon mening jämställas med så uppenbart konfessionella inslag som bön till en viss religions gudar, demoner och andra väsen.

Förutom att sådan meditation har viss nyttoeffekt är det förstås bra att barn kommer i kontakt med ett instrument som nyttjas flitigt i större delen av Asien. Det får föras på kontot för allmänbildning att lära praktiskt och teoretiskt om denna asiatiska teknik och kultur.

Kategorier
Kina Politik

Kinas bråkstakar

Det sjuder i den kinesiska politiska grytan! För ett tag sedan avpolleterades partichefen i Chongqing (重庆) Bo Xilai (薄熙来) efter att Chongqings polischef Wang Lijun (王立军) sökt asyl vid amerikanska konsulatet i Chengdu (成都) i Sichuan (四川). Utöver anklagelser om korruption och andra missförhållanden, har Bo Xilai och hans fru Gu Kailai (谷开来) – eller Bogu Kailai (薄谷开来) föraktfullt kallad i kinesiska medier – ytterligare misstänkts ligga bakom sådant som mord på en brittisk affärsman och telefonavlyssning av Hu Jintao (胡锦涛) och andra i partitoppen. Vad som är sant får vi förmodligen svar på först långt i efterhand.

Den maktkamp som här spelas ut inför öppen ridå präglas således av rena triadfasonerna, vilket kanske inte är att undra på, då den kinesiska partinomenklaturan ståtar med enorma tillgångar och kontrollerar stora delar av näringslivet. Även om Kina numera är federalt politiskt stabilt finns således destabiliserande mekanismer i form av denna utomparlamentariska maktkamp där oberoende kontrollmekanismer saknas och gangstermetoder tillämpas.

Stoffet kring Bo Xilai och hans handel och vandel är så explosivt att det med all säkerhet kommer att leda till filmatiseringar både i Kina och i Hollywood vad det lider. Men det kommer mer! Rapporter strömmar nu in om att aktivisten Chen Guangcheng (陈光诚) tagit sig ur sin husarrest i Dongshigu (东师古) och med hjälp av vänner tagit sig till amerikanska ambassaden i Beijing (北京). Eftersom Chen Guangcheng är blind och har övervakats av närmare hundra funktionärer, kadrer och poliser är det en enastående bravad som förmodligen Hollywood (men inte den kinesiska motsvarigheten) småningom kommer att skildra.

Polischefen Wang Lijun försökte enbart rädda sitt eget skinn och var naturligtvis så kriminellt belastad att han inte kunde beviljas asyl. De kinesiska myndigheterna omringade konsulatet i Chengdu och fick småningom Wang utlämnad till en «semesterliknande» förvaring i Beijing…

Chen Guangcheng har dock inte en sådan belastning, utan är en person som USA inte kommer att släppa. Därmed är det upplagt för en smärre kris i relationerna de två supermakterna emellan, men det troliga utfallet här är helt enkelt att Chen Guangcheng småningom får ta sig till USA för att där falla helt i glömska så som andra tidigare aktivister.

Hans egen önskan är därför förståeligt nog att vilja stanna i Kina, att få sin sak prövad och sitt fall upprättat av Partiet, något som med all säkerhet inte kommer att ske, eftersom det inte är Partiets stil att vara mjukt. I värsta fall får vi då se en Mexican stand-off med en aktivist som gömmer sig vid amerikanska ambassaden under lång tid, och därifrån för sin vidare kamp, med försämrade relationer mellan USA och Kina som följd – för USA:s del är detta på kort sikt i sin ordning, eftersom det gynnar Obamas vidare presidentskap.

Chen Guangcheng är förstås en av ett antal aktivister som anses ha gått för långt i sina ambitioner att avslöja missförhållanden och kräva förändringar, och som därför har smällts på fingrarna, precis som tidigare Hu Jia (胡佳), Liu Xiaobo (刘晓波) med flera. Detta är Kinas motsvarigheter till Bradley Manning eller kanske rent av Julian Assange, och i ärlighetens namn är väl metoderna som tillämpas mot sådana aktivister numera ganska lika, även om det skiljer en hel del i själva anklagelserna.

Här som där har dock sådana bråkstakar en viss betydelse i att svärta ner staten som brutal och skoningslös och att åstadkomma nödvändig förändring, och det är uppenbart att det fortfarande har sitt mänskliga pris i att anta rollen som martyr.

Kategorier
Asien Politik

Myanmar: början på ny era

Angsan Suqis parti kammade hem nästan rubbet av de 45 platserna i Myanmars fyllnadsval. Det förändrar inte någon maktbalans, men är ett symboliskt steg på vägen mot fortsatta reformer och innebär att Suqi får en plattform i parlamentet. Det är också en upprättelse för Suqi personligen, efter många års tid i husarrest. Därmed har Myanmar kravlat sig upp till en etta på en tiogradig demokratiskala, enligt Suqis egen beskrivning. Det verkliga eldprovet står först om tre år, när allmänna val ska hållas för hela parlamentet.

Militärjuntan och dess politiska företrädare har därmed visat god vilja, man har hållit sina avsikter och Myanmar har tagit stabila steg på väg mot en demokratisk utveckling. Även om det finns en del som vill behålla sanktionerna är det naturligtvis helt fel väg att gå – nu vrider vi på kranarna för fullt och välkomnar Myanmar in i frihandel och andra utbyten med världen, nu låter vi Myanmar växa ekonomiskt och se fördelarna med fred, frihet och demokrati.

Bakslag kan naturligtvis ske, men för att minimera en sådan utveckling måste reformerna bära frukt och Myanmar integreras så snabbt som möjligt i samarbete med andra länder i Sydöstasien och övriga regionen, liksom med världssamfundet i stort. Myanmar är rikt på naturtillgångar och har orörda kulturskatter, och framförallt kommer landet att kunna bli en turistmagnet i klass med Thailand. Myanmar måste växa snabbt för att folket ska få smak på utveckling och militären färre incitament att bromsa.