Kategorier
Kina Politik

Pangbrud räddar Sverige?

Nej, det handlar förstås inte om Annie Johansson-Lööf, vars koketta karriär som Centerns affischnamn varken har burit frukt i opinionen eller medfört ett uppsving för svenskt näringsliv. Faktum är ju att Astra-Zenecas flykt från Sverige ligger helt i linje med Volvos och Saabs liknande öden, och därför är symptomatisk för alliansregeringens kompletta misslyckande i näringspolitiken – vad är jobblinjen värd här?

Pangbruden i fråga är istället den med Annie Lööf jämngamla Pang Caiping (庞彩萍) från Kina, verkställande direktör för skalbolaget Qingnian (青年), som är vad hennes pappa Pang Qingnian råkar heta. Vi pratar om ett ungt och okänt investmentbolag som inte har någon som helst förankring i den tunga verkstadsindustrin, utan som mer är ute efter att ragga fallfärdigt skrot från döende västliga företag som Saab.

Syster Caiping (uttal: Tsai-ping) – eller «Rachel» som hon tycks vilja kalla sig i utlandet – kan dock egentligen inte göra så mycket mer än att ge första hjälpen åt konkursboet i Trollhättan, kanske hålla produktionen av föråldrade enheter vid liv under en tid innan man småningom tar patenten och avvecklar. Detta är helt och hållet amerikanska GM:s fel, eftersom man vägrar sälja tekniklicenserna för nyare produkter. Man låter hellre Saab-skeppet sjunka än att kinesiska uppstickare tillåts lägga vantarna på tekniken, det är en den brända jordens taktik man här tillämpar för att skydda sig mot den anstormande draken.

Skillnaden gentemot Geelys köp av Volvo är fundamental, eftersom man där köpte en hel koncern intakt, medan Saab-affären nu har reducerats till en blodig handel i slaktprodukter. De som ännu har något slags hopp om Saabs överlevnad har nog vänt sig till högre makter snarare än till rationell analys, ty det finns inget företagsekonomiskt vettigt i att behålla produktion där lönerna är fem gånger högre än i Kina om man inte samtidigt har något värdefullt som utveckling att bidra med – det är här GM:s obstruktion gör sig gällande.

Även om det alltså inte kommer att bära så mycket frukt den här gången bör vi nog vänja oss vid att svinrika, unga och piffiga xiaojie (小姐, fröknar, småsystrar) som hämtade direkt från KTV-baren kommer att anlända i allt stridare ström för att handla europeiskt fyndgods till vrakpriser. Just nu handlar det om gammal verkstadsindustri som bilar och annat metallskrot, om tio år är det istället bioteknik och medicin man kommer att sikta in sig på.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Taiwans framtid

Nationalistpartiet Guomindang (国民党) tog som väntat hem segern i Taiwans val, då Ma Yingjiu (马英九) besegrade utmanande DPP:s Cai Yingwen (蔡英文) med minskande men ändå stabil marginal. Det är ett resultat som uppskattas av såväl Kina som USA, som vill se en stabil utveckling utan incidenter. Med Nationalistpartiet bakom ratten hålls självständighetsanspråken nere för en mer pragmatisk politik, men det som är intressant är hur viktig Kinas ekonomi anses vara för Taiwans vidare utveckling; mängder av Kina-baserade entreprenörer har tagit sig hem till valurnorna.

Men det finns också andra röster som vill bromsa Kinas inflytande, och det är bland progressiva unga som självständighetsrörelsen är som starkast. Man menar på sina håll att Taiwan under Ma har ändrat kontext från stolt nation till hukande vasallstat som böjer sig för Kinas penningar.

Men vad annat är att vänta av den givna utvecklingen? Kina och Taiwan som politiska motpoler har sin grund i inbördeskriget 1945/1949 och skiftningarna därefter, och så länge Kina släpade efter ekonomiskt kunde Taiwan hålla en hög svansföring. När Kina nu är ikapp och förbi har Taiwan fortfarande sin purunga demokrati att vifta med, men även den kan visa sig överflödig om ytterligare en tid.

Realpolitiken dikterar att Taiwan förr eller senare kommer att om inte slukas så i vart fall sugas in av fastlandet av enbart ekonomiska skäl. Man vill inte bli som Hongkong, men vad är egentligen fel med ett sådant system? Man kan behålla sin demokrati och autonomi under en försvarbar tid, i alla fall minst femtio år, efter vilket Kina förmodligen är ikapp och förbi även i mer mjuka grenar. Intresset på fastlandet för kinesisk demokrati av Taiwans snitt är det i alla fall inget fel på.

Kategorier
Kina

Skyskrapsanalys

En bank i Hongkong har kommit fram till att den massiva utbyggnad av skyskrapor som sker i Kina, och för all del även i eftersläpande Indien, är ett tecken på en förestående kollaps i dessa länder. Beviset för detta, menar man, utgörs av att 1930-talets stora depression följde raskt på färdigställandet av Chrysler-skrapan och Empire-byggnaden i USA. Recessionen följer alltså efter en mer febril aktivitet, och när den aktiviteten upphör faller hela marknader som dominobrickor.

Men detta är ekonomer som här försöker hantera matematik, ett område de inte alltid är kompetenta att handskas med. Vad vi har är ett par korrelationer, men en korrelation innebär nu en gång för alla inte nödvändigtvis att ett samband föreligger. Och även för korrelationer är underlaget alldeles för skralt för att kunna åberopas; trettiotalets kris hade kommit och gått alldeles utan amerikanska skyskrapor.

Den senaste krisen, som vi ännu genomlever, kom för övrigt efter ett långt uppehåll i amerikanskt skyskrapebyggande, faktiskt lagom efter det att en av de mer spektakulära byggnaderna revs ned av några flygplan, vilket då talar emot hypotesen. Faktum är att den bolånekarusell som var en del av krisen byggde på betydligt lägre objekt, nämligen tvåplansvillor finansierade med alldeles för förmånliga lån.

Kina så. Jo, där finns lokala fastighetsbubblor, delvis till följd av felplanerad byggnation som lämnar mängder av skrytbyggen outhyrda. Men bubblan är inte större än att den kan hanteras av Partiet, som naturligtvis ligger som en hök över sådana orosmoment.

Att Kina bygger oerhört mycket och oerhört högt beror dels på att man har släpat efter under stora delar av 1900-talet när man varit upptagna med att forma en ny nation, dels på att man har en oerhört likvid budget och en konstant hög tillväxt runt tio procent, dels på att faktiska behov föreligger att ge husrum åt ytterligare flera hundra miljoner människor i en kraftig urbaniseringsfas, liksom åt ett kraftigt expanderande näringsliv.

Kina kommer att köra in i väggen förr eller senare, om än inte på överskådlig tid, men det är då till följd av att den naturliga tillväxtperioden är avslutad. Tecken på det är inte bara att man bygger betydligt färre skyskrapor, utan visar sig på de flesta marknader. Man hade kunnat göra ett liknande utspel om korrelation mellan kriser och efterfrågan på, låt säga, glass.

Shanghai
Kategorier
Asien Politik USA

Permanent krigsekonomi

Militärutgifterna för år 2010 uppgick till 682 474 000 000 dollar i kombination för Kina, Frankrike, Storbritannien, Ryssland, Japan, Tyskland, Saudiarabien, Italien, Indien, Brasilien, Sydkorea, Kanada, Australien, Spanien, Förenade arabemiraten, Turkiet, Israel, Nederländerna, Grekland och Colombia, tjugo länder med en total befolkning om 3 684 000 000 människor.

Hur stora utgifter har då ett land med 312 miljoner invånare, alltså mindre än en tiondel av ländernas ovan? Jo, lika stora, eller 687 105 000 000 dollar. De amerikanska militärutgifterna är således tio gånger högre per capita än för de tjugo nästföljande länderna, eller alternativt uttryckt lika höga som för de tjugo nästföljande länderna tillsammans.

När USA nu drar sig tillbaka från Västasiens krig i Irak och Afghanistan tycks alltså finnas utrymme för att banta ned denna ofantliga krigsmaskin, och även den ekonomiska situationen förefaller peka åt det hållet, givet USA:s ofantliga budgetunderskott och skuldberg. President Barack Obama bekräftar detta i ett tal om ett bantat försvar, där man frångår tvåfrontsstrategin som en relik från kalla kriget och istället ämnar utöka sin närvaro i Asien, speciellt för att möta Kinas ökade betydelse i regionen och världen.

I siffror räknat innebär bantningen att militärutgifterna minskar med 5–10 %, varför USA även fortsättningsvis kommer att ha vad som inte kan benämnas som annat än en permanent krigsekonomi med utgifter som även framöver kommer att överstiga de 15–20 nästkommande ländernas militärbudgetar.

I och för sig vore det mer rättvist att räkna med ett köpkraftsjusterat index, då exempelvis Kina kan producera mycket billigare än USA i en fix valuta. Men även om man räknar i andelar av bruttonationalprodukten utgör USA:s utgifter 4.7 % av BNP, medan Kinas ligger runt 2.2 % – världsmedel beräknas till 2.6 %.

Den analys som framställer Kina som ett militärt hot kan därför inte ses som annat än amerikansk paranoja, som även yttrar sig i hysteri för att Kina skaffar sig ett enstaka begagnat hangarfartyg, samtidigt som exempelvis lilla Italien förfogar över flera stycken. Att USA stationerar trupp i Australien och ämnar ha flottbaser i Singapore och ett antal länder kring Sydkinesiska sjön, utöver baserna på Okinawa och i Sydkorea, bekräftar Obamas strategi av att omsluta och inringa Kina.

I vilket syfte är inte helt klarlagt, men klart är i alla fall att det är ett slags provokation, dessutom mer för att möta ett ekonomiskt hot än ett förmodat militärt. Kanske vill man provocera fram en kapprustning för att köra Kinas ekonomi i botten, på samma sätt som man gjorde med Sovjetunionen. Det är i så fall en strategi som knappast kommer att ha framgång, eftersom Kina kommer att ta saken med ro och koncentrera sig på försvar av sitt territorium. Kina är inte en expansionistisk makt, och kommer heller inte att bli.

Hur som helst är denna form av militär upptrappning negativ för regionen som helhet. Även det pacficierade Japan, som efter krigsförlusten ålades att enbart ha ett nominellt försvar, har på senare tid ökat sina militära anslag, bland annat med köp av stridsflygplan från USA. Motivet sägs vara Nordkoreas skrammel med missiler, men sanningen att säga är det nog så att Nordkorea känner sig mer hotat än något annat land i regionen, och att nyckeln till att lösa upp Nordkoreas knutar inte ligger i hårdare tryck utan säkerhetsgarantier från framförallt USA – något som USA inte är villigt att ge, och vilket därför bidrar till en fortsatt eskalerad situation av osäkerhet.

USA:s utökade närvaro i Asien kan därför tvärtom bidra till kapprustning och ökad instabilitet snarare än det motsatta, vilket då är kontraproduktivt. Samtidigt undrar man förstås hur det oavslutade kriget mot terrorismen ska utvecklas när USA trappar ner i Västasien och ger terrorgrupper en gnutta andrum. Vad händer om nya terrorattacker följer, eller om en kris med Iran utvecklas? Ska man då skifta fokus än en gång och dirigera om hela styrkan?

Kategorier
Asien Korea Politik

Släpp taget om Nordkorea

I Kina hade jag under en period möjlighet att sporadiskt språka med nordkoreaner, naturligtvis inga yngre människor av det vanliga slaget utan i själva verket kadrer på språkutbildning. På ytan kan de förefalla ganska normala, och vanliga samtalsämnen kring sport, tjejer och dylikt indikerar inget iögonenfallande konstigt. Däremot får man sig en tankeställare om man placerar en sådan nordkorean framför en världskarta, då vederbörande närmast reflexmässigt pekar på den amerikanska landytan och börjar prata upprört om «fienden». Det är uppenbart att denna tvångsneuros odlas som en statsreligion i landet.

Och även om man kan konversera en och en med dessa nordkoreaner håller de vanligtvis ihop tätt och undviker sammankomster med andra, exempelvis vid sådant som fester eller restaurangbesök på stan. Istället kan man höra den nordkoreanska församlingen trängas ihop i något rum för att lyssna på och stämma in i nationalsången eller hyllningssånger till den käre ledaren Gim Jeongil.

Kalla kårar längs ryggraden får man när man närmare betraktar vissa beteenden, som när en av dessa kadrer med foten strök en katt, inte för att leka med den utan som en inövad rörelse för att undersöka om djuret var vid liv. Vanligtvis är det då människor man undersöker på samma sätt, exempelvis i fångläger.

Det får ändå ses som en marginellt positiv händelse att man har ett visst utbyte med Kina och Ryssland, två traditionella bundsförvanter som numera förvisso inte delar ideologin men däremot har intresse av stabilitet i regionen. Att Kina uttrycker formell sorg snarare än att håna diktatorn är ett uttryck för det, som ett sätt att vårda relationerna just i syfte att uppnå förändring. Inofficiellt kallas Gim Jeongil annars 金二胖 (Jin Erpang) av den kinesiska internetmobben, där tilltalsnamnet betyder «tjockis nummer två» (efter Gim Ilseong, landets evige president).

För vad man måste ha klart för sig är dels att situationen aldrig kan förändras genom folklig revolution, helt enkelt för att medborgarna är så avskärmade från verkligheten att de inte har den information eller de kommunikationsmöjligheter som krävs. Varje möjlig förändring i Nordkorea måste komma till stånd genom en revolution uppifrån, som resultatet av en maktkamp eller en insikt om att det får vara nog, och det är just när den store ledaren avviker som denna möjlighet infinner sig.

Dels måste man inse att även om ledarskiktet är välinformerat är den utbredda paranojan inget spel för galleriet, utan en äkta känsla av att man står på randen till krig mot USA. I det läget hjälper det inte att skratta åt den mentalsjuka patienten, inte heller att skramla med vapen och uttala hårda ord som ändå bara får motsatt effekt. Det går inte att resonera med Nordkorea som om det vore en normal regim, dess paranoida sjuklighet är kliniskt verklig, och ledargarnityret är lika mycket offer för detta verklighetsförvrängningsfilter som alla andra.

Kina begriper detta, och det förefaller som att även USA har en viss insikt om sakernas egentliga tillstånd att döma av Clintons retorik. Frågan är dock om Sydkorea begriper det, med tanke på att man nu sätter militären i högsta beredskap och därmed trappar upp insatsen. Sydkorea har naturligtvis en släng av samma paranoja, givet att man tvingas leva med ett ständigt hot.

När Gim Ilseong dog 1994 skedde just en sådan ömsesidig upptrappning, med försämrade relationer som följd. Vad som krävs är nog snarare att man närmar sig patienten med färre krav och en verklig öppning för förändring. USA har möjligheten att göra som man en gång gjorde med Kina (för att innesluta Ryssland), att låta regimen hållas och låta politiska förändringar dikteras av ekonomiska och sociala villkor.

Låt Nordkorea ha sina kärnvapen, behandla landet som en politiskt normal partner och lägg allt krut på ekonomi och handel med landet. Om Nordkorea ges denna typ av stabilitet i relationerna med omvärlden kommer man för egen hand att inse vad som behöver göras för att utveckla landet vidare, och psykosen kanske släpper så småningom.

Det är den möjligheten USA, Sydkorea, Kina, Japan, Ryssland och resten av världssamfundet har, att nu sträcka ut en hand till Gim Jeongeun och resten av partiapparaten och erbjuda handel istället för konfrontation, ty den senare lösningen har uppenbarligen inte fungerat under alla dessa år utan bara resulterat i en paranoid kärnvapenmakt med en ständigt svältande befolkning. Man får helt enkelt släppa prestigen och se realpolitiskt på saken.